Kategori: Historia

”Jag har själv fyllt sextio år. Först nu kan jag berätta den historia från Samara och New York som jag föddes att bära”. Så lyder det sista stycket i Erik Erikssons bok Vårt hjärta dog i New York. Det är en oändligt gripande historia, om svårmoden och sorgen som arv.

Boken är både en dokumentär och en roman. Den handlar om författarens föräldrar och mor- och farföräldrar. Det väsentliga stämmer med verkligheten men berättelsen är utbyggd med allt det där som gör den till en god berättelse, men som vi inte kan veta. Och det är inte viktigt. Vi kan aldrig veta vad människor tänkt och sagt, men utan dessa inslag skulle berättelsen inte leva.

Erik Eriksson följer sina farföräldrar och morföräldrar från barndomen och framåt, liksom sina föräldrar. Farföräldrarna Hedvig och Karl Gustaf Eriksson kommer från fattiga förhållanden i Örebrotrakten och Eskilstuna. De möts mycket unga och Hedvig hinner arbeta några år i USA och sedan återvända hem innan hon får med sig Karl Gustaf dit, tillsammans med hans bror Fredrik. De stannar i Amerika i sex år och där föds flera av deras barn, bland andra Mauritz som 1937 blir författarens far.

I Samara vid Volgas strand i det inre av Ryssland växer Alvine Christensen och Oscar Peterson upp. Alvines far kommer från Danmark och och Oscars far från Sverige. De har kommit hit för att söka lyckan vid mitten av 1800-talet, gift sig med ryskor och blivit som ryssar. Alvines far är köpman, liksom hennes make Oscar. De tillhör den burgna borgerklassen i tsarens Ryssland. När bolsjevikerna tagit över flyr de till Sverige.

Sorgen och svårmodet finns i båda familjerna, och för alla inblandade innebär det tystnad och svårigheter att hantera sina känslor. Det är först när Erik Eriksson själv kommer upp i medelåldern som han förstår och kan ta till sig sin egen släkts historia, skriver han. Han har skrivit en väl sammanhållen berättelse, insiktsfull men också utlämnande.

För mig som släktforskare ger den också ytterligare inblickar i människors vardagsliv under andra halvan av 1800-talet och tiden i början av förra seklet. Det känns nära och gripbart och trovärdigt. En mycket läsvärd bok.

Andra bloggar om: Erik Eriksson, släktforskning

Den 7 november 1810 föll Metta Fock Ridderbielkes huvud på stupstocken. Åtta år tidigare hade hon anklagats för att ha dödat två av sina fyra barn och sin make med gift. Då dömdes hon till att sitta på Carlstens fästning ”på bekännelse”, det vill säga tills hon bekände. Det tog alltså åtta år. Metta Fock ska vara den enda kvinnan som suttit på Carlstens fästning i Marstrand.

Den här historien är förhållandevis välkänd idag. Trubaduren Stefan Andersson har gjort en ballad om henne och deckarförfattaren Ann Rosman har skrivit om henne i sin deckare Mercurium. Här väver hon in berättelsen i en nutida historia om en närstående släkt till Metta Fock. Två mord begås vid en maskerad på Carlstens fästning.

Historien om Metta Fock är sann, men inte den andra historien. Den behövs förstås för att göra boken till en deckare, men det hade varit lika intressant utan.

Ann Rosman tror på Metta Focks oskuld. Hur det var med det får vi förstås aldrig veta, men hon har läst vittnesprotokoll och dragit sin slutsats utifrån det. Jag är benägen att tro henne. Ann Rosman lägger skulden på Metta Focks makes släktingar. Inte att ha dödat någon, utan skulden till att Metta Fock över huvud taget anklagas och döms till döden.

Intervju med Ann Rosman.

I dödboken i Trävattna församling 1802 finns noteringarna om Metta Focks barn Clas Abraham och Charlotta Lovisa, samt hennes make Johan Henrik Fock. När barnen dör har prästen skrivit in sjukdom som dödsorsak men sedan maken dött och han ansågs förgiftad har dödsorsaken ändrats till förgiftad även för barnen. Källa: Arkiv Digital.

Under sin fångenskap fick inte Metta Fock ha tillgång till papper och penna.Men hon författade ändå en nådeansökan genom att brodera den på små tygbitar som hon sydde ihop. Hennes broderi finns på Nordiska Museet.

Engelsmannen Edmund de Waals bok ”Haren med bärnstensögonen” kom ut 2010 och finns nu i billig pocket. Det är en släkthistoria från Europa, främst under 1900-talet.

Jag är barnsligt förtjust i att läsa släkthistorier.

Edmund de Waal är keramiker och författare. Hans farfars farfar var vetehandlare i Odessa vid mitten av 1800-talet och blev omåttligt rik på vetehandeln. På 1860-talet flyttade familjen till Wien där de byggde sig palats och startade bank. Några ättlingar bosatte sig i Paris, andra på andra håll i Europas städer.

Familjen är judisk. I Wien drabbas de förstås av judeförföljelserna före och under andra världskriget och förlorar hela sin  förmögenhet. Men de flesta överlever med hjälp av andra släktingar.

Historien kretsar kring en samling små japanska föremål, som kallas netsuker, och som går i arv på krokiga vägar för att till slut hamna hos Edmund de Waal i London i vår tid. Han följer netsukerna på vägen genom släkten och historien.

Det är en storslagen berättelse, känslosam och mycket välskriven. Väl värd att läsas.