Kategori: Familjen

Hon föddes för snart två veckor sedan och i helgen träffades vi för första gången. Mitt allra nyaste barnbarn. Det allra första trevande försöket att lära känna varandra. För henne är livet fortfarande mest att äta, sova, smälta maten och se sig omkring lite då och då. Men jag vet redan nu att redan nästa gång vi träffas kommer hon att ha växt och blivit ännu mer en egen lite människa.

Men just nu har vi precis startat vår livslånga relation. Åtminstone så länge mitt liv varar, det tar jag för givet. Precis som med hennes lille kusin som ännu inte fyllt ett år.

Med min äldste son och hans nyfödda dotter, som är mitt yngsta barnbarn.

Ja, jag kan allt känna mig lite högstämd efter att ha träffat mina två barnbarn i helgen. Barn, nya generationer, är livets mening.

Jag minns hur jag tänkte den där höstdagen för drygt 30 år sedan när jag fått positivt besked om graviditeten med min äldste son, han som nu blivit pappa. ”Från och med nu blir livet aldrig detsamma”. Så är det ju. Barnbarnen är en fortsättning på detta.

De små liven. Så sårbar och hjälplös den lilla nyfödda är, och så tuff och stark som hennes lille kusin redan blivit. I april blir han ett år. Han har redan en tydlig egen personlighet och båda två är gränslöst underbara.

Mitt första barnbarn Ivan, nu en stor pojke på snart elva månader.

Jag är oändligt tacksam och rörd över att jag får uppleva detta.

Och så är det så väldigt roligt också, att få umgås med så små människor.

I går kväll blev jag farmor igen, den här gången till en liten flicka. Hon är mitt andra barnbarn. Dubbel lycka!

När jag tittar på bilderna av henne förundras jag över hennes små fingrar och de mörka ögonen som nu upptäcker världen. Hjärtat svämmar över av alla känslor. Precis som när hennes lille kusin föddes för snart ett år sedan.

För 30 år sedan föddes hennes pappa, fast det är som igår. 30 år innan dess föddes jag, och min mor var då 30 år. Hon skulle alltså blivit 90 nu men fick aldrig vara med om barnbarnsbarnens födelse. Generationer läggs till generationer, det är som det ska vara.

Jag är glad att båda mina söner nu har barn och får uppleva det stora i att hand om en ny liten människa.

Detta är mitt första barnbarn. Han heter Ivan och har nu hunnit bli åtta månader. Bilden tog jag den 13 oktober hemma hos oss, när sonen kom hem och hälsade på med sin lilla familj.

Ivan ligger på ett täcke som min farmor har sytt för hand för många många år sedan. När vet jag inte, men troligen innan jag fanns. Mellan Ivan och min farmor Gerda är det fyra generationer: Ivan, min son, jag, min pappa och så farmor. Farmors föräldrar hann jag aldrig träffa men min pappa växte upp med sin morfar Kristoffer hemma på gården och har fortfarande levande minnen av honom. Min pappa har ännu inte träffat Ivan, men kanske kommer han att göra det till sommaren.

Min farmor föddes 1889 och levde till 1982, så jag hann träffa henne en hel del och minns henne mycket väl. Som du ser på bilden var hon en mycket stilig ung kvinna. Visst kan man också se likheter mellan henne och Ivan?

Farmors far Kristoffer dog 1947 och var då 97 år gammal. Frågan är hur långt liv lille Ivan kommer att få. Om han lever in på 2100-talet, när alla vi andra som nu finns i hans familj rimligtvis är borta.

När min farmor gått bort 1982 delades kvarlåtenskapen mellan min pappa och hans syskon. Pappa fick bland annat täcket och ett litet skrivbord som farmor och farfar haft i sovrummet. Mina föräldrar behöll en del saker och delade upp resten mellan oss barn. Täcket och skrivbordet föll på min lott. Skrivbordet har gått vidare till Ivans pappa och står nu i deras lägenhet i Stockholm.

Täcket som min farmor sytt är ganska tungt, lite för tungt för att ha på sig när man sover tycker jag. Därför har det mest kommit till användning för småbarn att ligga på. Först mina egna söner och nu mitt första barnbarn.

2013 blev ett år när generationerna knyts ihop.

Ivans födelse är den stora höjdpunkten under det år som gått. Det största som hänt mig sedan hans pappa och hans farbror föddes på 80-talet. Ivan är en klart lysande stjärna på min himmel. Snart föds en stjärna till när nästa barnbarn kommer till våren. Dubbel lycka, och nästa års stora höjdpunkt.

En annan höjdpunkt under året var att träffa mina avlägsna amerikanska släktingar när de besökte Sverige i början av juni. Det blev ett tillfälle att även möta andra släktingar här hemma, och som jag tidigare knappt kände till. Några generationer bakåt kommer vi från samma människor. Kanske kommer Ivan en dag långt in i framtiden att träffa efterlevande till mina kusiner, som då är hans avlägsna släktingar.

2013 blev också ett positivt år på andra sätt. Äntligen fick jag skriva boken om min förre arbetskamrat Tor Wiklund och hans bilder. Och jag har skrivit och gett ut en egen bok för släktforskare och som visade sig bli en succé. Att andra läser det jag skriver och uppskattar det är en fantastiskt fin belöning.

På sorgesidan 2013 står de släktingar och andra i min närhet som lämnat jordelivet under året.

I helgen har vi varit i Stockholm och varit med på dopet av mitt första barnbarn. Han föddes den 29 april och är nu fyra och en halv månad. En stor krabat med mycket vilja och mycket muskler.

En helt underbar liten människa. Så social och glad, så rolig och så fin.

Jag blev så rörd där i Allhelgonakyrkan igår, när sonen med sambo kom in med lille Ivan och gick fram till dopfunten. Det var så fint.

Tiden går så fort. Det är ju inte länge sedan hans pappa var en liten krabat, glad och pigg och med mycket spring i benen.

I morse hände det näst mest omtumlande i mitt liv. Mitt första barnbarn föddes. En liten gosse.

Det mest omtumlande var förstås när jag själv blev mamma en skärtorsdagseftermiddag för snart trettio år sedan. När lillebror föddes en kall januaridag ett par år senare kände vi oss vana som föräldrar, och visste ganska bra vad som väntade.

Nu är det min yngste son som står inför livets mirakel första gången.

Vilken oerhörd glädje det är att få barnbarn. En ny liten familjemedlem som får sin plats i våra hjärtan. Det är överväldigande.

Vi hade en underbar helg i Stockholm hos sönerna med respektive sambo. Det är så fantastiskt fint med vuxna barn, precis som det är med små barn. Tänk att jag fått så fina och kloka barn. De hade ordnat allting så jättebra.

Hela gänget. Fotot tog jag på NK dit vi hann en liten stund i lördags eftermiddag. Det var så starkt solsken utomhus så det blev nästan inga utomhusbilder den här helgen.

Mycket och god mat. Frukost på Hedvigs i Midsommarkransen i lördags och brunch hemma i söndags, innan vi tog bussen hem igen. Fredagsmiddag åt vi på Bar Central med spännande och mycket god centraleuropeisk mat. Lördagsmiddag åt vi på Delikatessen vid Mariatorget. Lammnacke, torskrygg, oxkinder och sådant. Supergott.

Före maten i fredags kväll gick vi på baren ”…och himlen därtill” längs upp i gamla Skatteskrapan vid Medborgarplatsen. På 27:e våningen! Det var tur att det var mörkt annars hade jag fått svindel direkt. Men Stockholm var så vackert med alla ljusen. Och längst där borta ligger Globen.

Vi besökte Liljevalchs vårsalong i lördags. Det var verkligen roligt, för den innehåller allt. En del gillade jag inte alls, annat blev jag ganska bedårad av. Men framför allt är det roligt att se den stora spännvidden i de verk som visas. Vårsalongen väljs ut av en jury och vem som helst kan skicka in. Jag vet inte hur många som visas men det är så många att det inte går att minnas alla. En del gjorde stora intryck, andra gick mer spårlöst förbi.

Den här målningen stannade jag upp inför. Jag gillar infallsvinkeln, konst om konst. Metakonst. Kul, och välgjord. Konstnären har suttit på Nationalmuseum och målat.

Det här är en broderad tavla, en av flera av samma konstnär. Påfallande många tavlor var broderade. Jag gillar det. Tänk om jag kunde brodera fritt så här.

Detta konstverk är baddräkter gjorda i någon slags aluminiumkorkar eller liknande. Många tittade på dem, jag också.

Åh, det fanns så mycket intressant att se där.

På kvällen gick vi på teater, föreställningen ”Fröken Julie” på Stadsteatern, det här Strindbergsåret. Perfekt. Levande teater är alltid speciellt. Tänk att skriva en dialog mellan i stort sett bara två personer som blir en så dramatisk historia som denna.  (Det var strängeligen förbjudet att fotografera under föreställningen).

”Fröken Julie” har jag läst, troligen i gymnasiet, och även sett på film eller kanske tv-teater för länge sedan. Nu blev jag sugen på att läsa mer Strindberg så jag köpte ”Röda rummet” på Pocketshop när vi väntade på bussen hem igår. Och ytterligare tre böcker, men inga fler Strindberg.

Tack för en underbar helg!

Andra bloggar om: Liljevalchs, Strindberg