Hon föddes för snart två veckor sedan och i helgen träffades vi för första gången. Mitt allra nyaste barnbarn. Det allra första trevande försöket att lära känna varandra. För henne är livet fortfarande mest att äta, sova, smälta maten och se sig omkring lite då och då. Men jag vet redan nu att redan nästa gång vi träffas kommer hon att ha växt och blivit ännu mer en egen lite människa.
Men just nu har vi precis startat vår livslånga relation. Åtminstone så länge mitt liv varar, det tar jag för givet. Precis som med hennes lille kusin som ännu inte fyllt ett år.
Med min äldste son och hans nyfödda dotter, som är mitt yngsta barnbarn.
Ja, jag kan allt känna mig lite högstämd efter att ha träffat mina två barnbarn i helgen. Barn, nya generationer, är livets mening.
Jag minns hur jag tänkte den där höstdagen för drygt 30 år sedan när jag fått positivt besked om graviditeten med min äldste son, han som nu blivit pappa. ”Från och med nu blir livet aldrig detsamma”. Så är det ju. Barnbarnen är en fortsättning på detta.
De små liven. Så sårbar och hjälplös den lilla nyfödda är, och så tuff och stark som hennes lille kusin redan blivit. I april blir han ett år. Han har redan en tydlig egen personlighet och båda två är gränslöst underbara.
Mitt första barnbarn Ivan, nu en stor pojke på snart elva månader.
Jag är oändligt tacksam och rörd över att jag får uppleva detta.
Och så är det så väldigt roligt också, att få umgås med så små människor.
Kan bara hålla med om allt du skriver.
Barnbarn är gosiga och kramvänliga som nya. Sen blir de vetgiriga och underhållande, för att så småningom bli trevligt sällskap och ens ålders tröst…. :-) Förhoppningsvis.
Så fina de är. Ljuvliga känslor bara jag tittar på dem och läser texten du skriver. Du förmedlar dina känslor så bra så jag ”känner in” dem!
När jag så fotot på Ivan så tänkte jag ”så häftigt”… jag ser något av dig Eva i honom… Tror det är ögonpartiet som jag genast kunde läsa in släktdraget från Farmor!
Ja, jag förstår att ni båda två vet hur det är, ni som också har barnbarn.
Mia, tänk att du ser det. Själv kan jag inte se likhet, annat än att Ivan är väldigt like båda sina föräldrar, på något sätt. :-)
Ja och även munnen… Tror det är både ögonpartiet och den lille munnen. Ögonblickssnabba glimtar… men de finns där… ;-) De förändras förstås över tiden. Min sonson var väldigt lik sonen som mindre… nu känner jag inte igen sonen i honom alls, bara sonhustrun… Lika fin är han ändå! :-)
Så fint du har skrivit om att få barnbarn. Jag instämmer helt och hållet med den beskrivningen. Små underverk är de och så fort de förändras. Även om det bara går någon månad mellan att man träffar dem så har så mycket hänt. Mest medan de är riktigt små, men även mina ”stora” barnbarn, nio och elva år har utvecklats och vlivit litet annorlunda mellan gångerna vi ses.
Tack, Birgitta! Jag ser ju redan hur mycket som händer med lille Ivan mellan varje gång jag träffar honom.