Det är inte alltid så enkelt att vara frilansare och jobba hemifrån. Nu har det gått två år och en månad sedan jag började, och det känns bra. Det har inte alls blivit de uppdrag jag trodde på från början, men bra ändå. Nu kan jag jobba mer med det jag tycker är allra roligast, och inte jobba heltid.
När jag slutade min fasta anställning hade jag ett större uppdrag, att skriva en bok. Den är utkommen. Parallellt med den gjorde jag en hel del artiklar till en näringslivsbroschyr och en del enstaka tidningsuppdrag. Sedan blev det en bok till, men ett fritidsprojekt.
Mitt största fritidsintresse är släktforskning, och det har blivit jobb också. 2012 började jag hålla skrivarkurser för släktforskare, som ledde till att jag skrev en skrivhandbok. Den har sålt väldigt mycket över förväntan, trots att den bara är utgiven som e-bok. Sedan starten har det blivit fler kurser, både lokalt i Västervik och på distans. Och jag har också haft ett och annat forskningsuppdrag. I höstas fick jag uppdraget att bli redaktör för släktforskarförbundets årsbok, ett ganska omfattande jobb. Lite mer här och lite mindre där… Det rullar på.
Något som är lite knepigt är att vara disciplinär, och att skilja arbete från fritid. Det är så lätt att hänga tvätt eller baka bullar när jag känner för det, inte när arbetsdagen är gjord. Eller ta en sväng i skogen. Därför blir arbetsdagarna ofta ganska uppstyckade, med mycket kvällsarbete när det ändå är mörkt ute.
En annan sak som gör detta svårt är att sitta hemma och jobba. Vid samma dator och samma skrivbord som när jag är ledig och slösurfar eller mailar en kompis. Det blir svårt att dra gränserna.
I hallen har jag min arbetsplats med papper och böcker och pärmar som har med jobbet att göra. Oftast sitter jag i en fåtölj och jobbar och jag har försökt att ha någon slags ordning, så att i fåtöljen i hallen är det jobb men i fåtöljen i vardagsrummet är det fritid. Men det går in i vartannat. Detta är verkligen ett i-landsproblem…
Eftersom bloggande är fritid sitter jag just nu i vardagsrummet. Men det har jag faktiskt gjort ända sedan lunchtid, trots att jag jobbat. Då tände maken i kakelugnen och det går ju bara inte att motstå. Nu är det varmt och skönt här, och kanske ska jag jobba lite till ikväll.
Hej Eva!
Jag förstår precis vad du menar. Som bland annat småbrukare hemma så blir ofta dagarna ”uppstyckade”. Det kan vara någon som ringer och ber mig göra lite ärenden, lite här och lite där. Tillbaka hem och jobba på gården lite och sedan in och laga middag för att senare skjutsa något av barnen exempelvis. Men huvudsaken är nog att man är fri att göra som man vill och när man vill.
Eva, tycker Du är duktig som så väl utnyttjar allt som dyker upp efter Din tid till sjöss, dels på yrkes- och sysselsättningsnivån och dels på bostadssidan med allt vad därtill hör inklusive att ta vara på det som jorden bjuder på i form av grönsaker och bär mm.
En av de radioingenjörer från Televerkets Radiosektion som ryckte ut och underhöll radiostationerna på fartygen tog en gång upp en diskussion om skillnaderna och likheterna mellan våra sysselsättningar. Han menade, att hans yrke var tekniskt orienterat och att vi telegrafister var en sorts experter på kommunikation. Detta har jag ofta tänkt tillbaka på. Att verka som journalist och att undervisa är väl nära knutet till kommunikation och släktforskning förutsätter nog också en viss förmåga att kommunicera.
Kanske kan vi kalla oss kommunikatörer – om det nu finns ett sådant ord :)
Hälsningar
Kent
Maria, det håller jag med dig om att det viktiga är att kunna känna en viss frihet. Även om jag måste jobba och försörja mig kan jag välja tid i stället för pengar om jag vill.
Kent, tack för beröm! Ja, kommunikatörer det är vi nog, både du och jag. :-)