För ett par år sedan kom den ut, men det är först nu som jag läst Yarden av Kristian Lundberg. Den är bra. Mycket bra.
Han skriver om sitt dåvarande arbete som hamnarbetare på ett bemanningsföretag i Malmö. Det handlar om arbetets mening och värde, eller snarare brist på mening och värde. Om bristen på pengar och hur han som, efter många år som författare, blir tvungen att återgå till kroppsarbetet igen.
Det handlar också om hans uppväxt med en psykiskt sjuk mor, en far som lämnar familjen och till och med vänder sig ifrån den. När Kristian som ung råkar möta sin far på restaurangen där han (Kristian) arbetar, vill inte hans far kännas vid honom.
Det handlar om ungdomsåren med missbruk, skolproblem och andra svårigheter.
Naturligtvis blir jag gripen av hans berättelse, något annat vore omöjligt. Yarden känns sann och äkta. Han iakttar och reflekterar, beskriver sin verklighet, och gör det under tiden det händer. Han skriver varje dag, för att inte tappa skrivandet förstår jag. Det är en mycket viktig berättelse om dagens arbete.
Halvvägs in i boken läser jag om honom, om hur han för några år sedan recenserade en bok som aldrig kommit ut. Det kostade honom hans uppdrag och förtroende i media, och han har plötsligt ingen inkomst längre. Inga pengar, inget jobb. Det är därför han blir hamnarbetare, en situation han alltså själv försatt sig i.
Det stör mig att han gjort detta. Ljugit. Jag kan inte förstå det. Det är bara så totalt förbjudet att göra så, i min värld.
Nu funderar jag på om jag skulle hyllat Yarden ännu mer, eftersom denna kunskap känns som smolk i bägaren. Kan jag lita på honom den här gången? Fast egentligen spelar det ju ingen roll. Yarden är en berättelse som formellt sett inte gör anspråk på att vara sann. Men det tror jag att den är, och den står för sig själv. Den är mycket läsvärd.
Andra bloggar om: Yarden, Kristian Lundberg