Nu är all ved under tak och upplagsplatsen är städad. Men det har varit lite svårjobbat i helgen eftersom det varit så blött. Dimma på gränsen till regn, och en skur igår. Det känns som om all ved är blöt, även om det mesta egentligen är torrt inuti och eldningsbart. Något som glädjer mig mycket men den här leveransen är att det var med en hel del fin björkved till kakelugnarna. Det är bästa veden, och brinner länge.
I fredags började jag läsa en ny bok som heter ”Skeppet” och är skriven av islänningen Stefan Mani. Jag blev intresserad av den för att den utspelar sig på ett fartyg. Den presenteras som en thriller, och det är den helt klart. Men jag kommer inte att läsa ut den. Redan efter något kapitel blev jag avskräckt, på grund av riktigt råa våldsscener. Det var jag inte beredd på.
Läser man deckare, som jag gör ibland, så är ju våld ofta en ingrediens i berättelsen. Men att frossa i obehagliga detaljer som här, detaljer som är till för att visa människors grymhet, det kan bli för mycket ibland. Jag förstår att människan är kapabel till obegripligt grymt våld, i alla fall vissa människor, men själv vill jag inte utsätta mig för dessa fantasier. Det ger mig bara obehag.
I går kväll såg jag i stället en film på dvd, ”En långvarig förlovning”. Det är en mycket bra film, välgjord, en gripande historia, vacker och angelägen. Men även den innehåller obehagliga våldsscener som berörde mig illa, bland annat från första världskriget.
Är det jag som är för feg? För blödig? Som blundar för verkligheten och världens ondska?
Och jag har precis läst ut Joyce Carol Oates bok ”Älskade syster”, en inte direkt lättläst bok. Vet inte riktigt vad jag egentligen tycker om den, kunde den inte ha skrivits kortare? Annars är jag en beundrare av Oates författarskap. Men jag måste erkänna att huvudpersonen stundtals irriterar mig i sin velighet. Eller är det sättet att skriva som irriterar mig? Avslutningen är inte ”dålig”, människans grymhet lyfts fram.
I övrigt är jag ense med dig vad gäller bokligt frossande i våld.