Idag läste jag klart Göran Greiders nya biografi om Dan Andersson. Intressant och välskriven, jag recenserar den här i min bokblogg. Jag gillar att läsa biografier och jag gillar det Göran Greider skriver i allmänhet, så den passade mig.
En sak kom jag att fundera över en del under läsningen. Nämligen hur det ska gå att skriva biografier i framtiden. Göran Greider, liksom de flesta biografiskrivare, bygger en hel del av innehållet på efterlämnade brev från Dan Andersson. Men vad gör vi när det inte längre finns brev på papper? Mailen du får och skickar sparar du dem? Och i så fall, hur ska en framtida forskare kunna urskilja det som är väsentligt i den oändliga mängd information som susar runt i cyberspace? Gör du utskrifter av viktiga mail och sparar dem? Kanske blir det i stället alla cachade gamla hemsidor och KB:s arkiv som blir grunden för personforskningen. Eller Youtubes arkiv och bloggarkiven, alla dagliga meddelanden på facebook.
Något som också är oroande är om de digitala bilder jag nu tar kommer att kunna ses om 50 och 100 år, när andra filformat gäller. Det här är ju inga nya funderarignar, men ställs på sin spets ibland. Å andra sidan finns det ju andra stora fördelar i dagens digitaliserade nutid, med den sökbarhet vi har. Det konstaterar också Göran Greider någonstans i boken, om jag minns rätt, att det nu är så mycket lättare att hitta information om Dan Andersson.
Andra bloggar om: Dan Andersson, Göran Greider, forskning, biografier
En viktig tankeställare. Jag har sparat mina gamla brev, och det är helt fantastiskt att få botanisera i barndomens tankar, känslor och händelser. Tyvärr har jag inte kvar mina korrespondenser med vänner från mitt vuxna liv på grund av epostens intågande. Mycket beroende på att det vi skriver inte blir riktigt det samma med epost som med riktigt brevpapper, kuvert och frimärke.
I dagarna köpte jag dock en liten bok som jag ska fylla med tankar, idéer, händelser och kloka ord för framtiden. Man får hoppas att fler gör det, för även om mycket kan hittas ute i cyberspace så är det ändå de där breven och dagböckerna som gör historien mer äkta och levande. Tror jag.
Jag har också sparat gamla brev, främst från tonåren, men även senare. Det är verkligen roligt att läsa igen, barndomen kommer tillbaka tack vare breven.