Dokusåpor är något vi älskar att hata. Säkert finns det både bra och dåliga dokusåpor. Att det finns de som är simpla, som utnyttjar folk, och som vädjar till våra sämsta sidor, det framgår med all tydlighet av kvällstidningarnas löpsedlar. De dokusåpor som till äventyrs har god kvalitet ger väl inte upphov till kvällstidningslöp.
En som forskar om ungdomskultur är sociologen Mats Trondman på Växjö Universitet. För några veckor sedan deltog han i en diskussion med filosofen Jeanette Emt och SVT-producenten Lars Säfström i programmet Filosofiska rummet i P1 (som jag avlyssnat på poddradio idag). Temat för diskussionen var "Dumburken – hur teven styr våra tankar", utifrån Bourdieus resonemang.
Och givetvis kom dokusåporna upp till diskussion. Framför allt de dåliga. Mats Trondman sa då något som fastnade i minnet på mig. Han menar att det kanske inte är så dumt att folk tittar på dokusåporna, särskilt att kvinnor gör det (vilka lär vara den största gruppen tittare). Han sa att han "det kan komma en feministisk kraft ur skiten" eftersom kvinnor som ser på dem blir så ilskna över hur kvinnor framställs i såporna och reser sig ur tv-soffan med knuten näve i akt och mening att ändra på samhället och inte längre acceptera sin underordning. Ungefär så.
Tja, så kanske det är…
—
11 921 steg blev det idag.