Ännu en bok…

Många är ni säkert som tänker läsa Curtis Sittenfelds roman "I en klass för sig" som kom ut här om dagen. Den har fått massor med beröm och det är den värd. En lysande debut, det tycker jag, som precis läst den. 

Den handlar om medelklassflickan Lee Fiora från en småstad i mellanvästerns Indiana som tack vare ett stipendium kommer till den fina internatskolan Ault School i Massachusetts och tillbringar fyra år där, från 14 till 18 år. Här går överklassbarnen vars föräldrar betalar 22 000 dollar per år för studierna, medan Lees föräldrar bara står för en liten del av omkostnaderna. 

Sakta socialiseras hon in i en ny skepnad, hon underordnar sig systemet för att bli en av "dem". Det är en klassresa på flera plan. Mycket välskriven och fängslande.

Något som ger den exceptionell kvalitet är att författaren aldrig ställer de olika  samhällsklasserna mot varandra, det är inte svart-eller-vitt utan snarare i underströmmar, i undertexten, som vi förstår vad som egentligen händer. Lee själv är ganska aningslös men inte helt.

Snart ska jag börja läsa Joan Didions bok om Kalifornien.  

Tillägg den 13 maj, delar av min recension av Curtis Sittenfelds bok: 

Curtis Sittenfeld: I en klass för sig (2006). Vissa författare är från börjande lysande stjärnor på den litterära himlen. Det här är en av dem. Hennes debutbok handlar om medelklassflickan Lee Fiora från en småstad i mellanvästerns Indiana som tack vare ett stipendium kommer till den fina internatskolan Ault School i Massachusetts och tillbringar fyra år där, från 14 till 18 år. Det kan tyckas som ett mediokert tema, ”ung flicka får chansen”. Men boken har så väldigt mycket mer än bara den yttre ramen. Styrkan ligger i den mycket inträngande berättelsen om hur Lee sakta socialiseras in i en ny skepnad, vad skolan och kamraterna där gör med henne. Det är en klassresa på flera plan. Livet på skolan styrs av en rad oskrivna regler och vanor, sådana som de andra lärt sig från födseln i sina hem men som Lee måste ta in och lära sig på egen hand. Hon iakttar och lyssnar, håller sig tyst av rädsla för att inte sticka ut, och förtränger mer och mer av sin egen personlighet. Hon underordnar sig systemet. Så långt att hon sista året låter sig utnyttjas sexuellt av en pojke i en parallellklass, en av ”bankpojkarna”. Hon drömmer om att han ska vara hennes pojkvän men inser att det kommer han aldrig att bli. De är inte av samma sort.
Curtis Sittenfeld har en uppenbar berättartalang där hon aldrig behöver ta till överord för att visa det hon vill säga. Hon har skrivit ett fullödigt porträtt av en flicka, en ung kvinna, som reflekterar över sin tonårstid. Ingenting är svart eller vitt, utan fyllt av nyanser. Hon är en skarp och klarsynt iakttagare av detaljer och använder dem för att hela tiden föra berättelsen framåt. Hon gör det personliga universellt och trots att det egentligen inte händer särskilt mycket är det en fängslande berättelse, främst genom det mångfacetterade porträtt av Lee som är romanens stomme och styrka.