I senaste numret av vårt fackorgan Journalisten finns en artikel där Kjell Albin Abrahamsson har intervjuat reportern och författaren Ryszard Kapuscinski (tyvärr hittar jag den inte i nätupplagan). Intervjun sker med anledning av att han snart kommer ut med sin nya bok ”På resa med Herodotos”, som jag nog ska ta och läsa.
I intervjun liknar Kapuscinski oss journalister vid historiker – nutidshistoriker – eftersom vi registrerar händelser och mänskliga handlingar när de skett, när de redan är historia, även om det är alldeles nyss, eftersom vi lever i en så snabb värld. Han beskriver journalisten som en slumpmässig historiker medan de professionella historikerna använder vetenskapliga och mer systematiska verktyg för att utforska och skriva historia.
Han pratar också om vår splittrade, oförutsägbara och komplexa nutidsvärld och hur svårt det är att förstå den. Och så säger han ”Tack och lov att det finns sociologer, antropologer, statsvetare och ekonomer” med undermeningen att de kan förklara de sammanhang som journalisten inte hinner sätta sig in i och som det inte ges utrymme för i massmedia.
Det gjorde mig glad att läsa detta, för jag känner det precis så. Som journalist kan jag aldrig förmedla den helhetsbild jag strävar efter och själv tycker är så viktig för att förstå omvärlden. Det är därför jag läser sociologi, och efter snart fem års studier av hvudsakligen sociologi inser jag precis varför jag inte längre passar in i journalistskrået. Journalistiken är för trång och för snuttifierad, för ögonblicklig och med bristande sammanhang.
Givetvis är journalistiken nödvändig, för att ha koll på nutiden och omvärlden, men den kan inte stå helt för sig själv. Då blir man bara förvirrad. Det är mönstren av handlingar och skeenden som säger något om sammanhangen och kan ge en förklaring.