Igår gjorde jag en kort intervju med en mellanchef som bl a berättade om ett råd han hade fått av sin företrädare en gång i tiden: "ge dig aldrig in på något du inte vet hur det går". Ja, det var väl ett ganska bra råd tyckte jag spontant, men så var det inte alls han menade, utan tvärtom. Jag hade inte förstått hans ironi eftersom det i mina öron låter ganska bra. Det fick mig i alla fall att fundera över mitt eget kontrollbehov och den bristande självkänsla som gör att jag vill vara säker på att jag lyckas med det jag ger mig in på.
Jag är mycket väl medveten om att jag har ett stort kontrollbehov, på grund av detta. Men det innebär inte att jag är rädd för nymodigheter, inte alls. Jag vill gärna se förändringar, jag är oerhört rädd för stagnation. Men jag vill förstås vara säker på att det blir bra, eller åtminstone inte sämre. Jag har t ex bytt jobb och bytt bostad många gånger och varje gång har jag kalkylerat med en förbättring, vilket det också blivit. När jag började mina studier för fem år sedan var jag däremot mer tveksam till vad det skulle leda till, men då behövde jag inget mål, det var något som bara var intressant och spännande. Sedan har det lett till att jag satt upp mål för mig själv, både delmål och slutmål.
Däremot är jag inte riskbenägen. Jag skulle aldrig sätta 500 kr på en lott med möjlighet att vinna 5000 kr, om det är mer sannolikt att jag förlorar. När jag reser bort vill jag ha första hotellnatten inbokad i förväg så att jag vet att jag har någonstans att sova och jag kollar i förväg så att jag vet att det verkligen finns plats på tåget den dagen jag ska resa.
Jag vet att jag är mest målinriktad och inte processinriktad i mitt sätt att vara, även om processen i sig ofta är något jag får på köpet som en glad överraskning. Men renodlad målperson är jag inte, och jag tror att ytterst få människor är det, utan man är mer eller mindre det ena eller det andra.
Hur skulle världen se ut om det bara fanns en sorts människor? Bara riskbenägna eller bara kontrollfreakar? Förskräckligt skulle det vara, och ingen hållbar utveckling, tror jag. Idealet är nog förändringsbenägenhet blandat med lite risk och lite kontroll. Och det skulle vara himla tråkligt om alla var som jag.