På väg hem från Växjö idag lyssnade jag på "Vår grundade mening" i P1. Bl a var det ett inlägg om mediebevakningen av FI och framför allt professor Tiina Rosenberg. Intervjuad var en annan professor, Gunilla Jarlbro från Lunds universitet. Hon är kritisk till medias bevakning av kvinnliga politiker i allmänhet och använde Tiina Rosenberg och FI som exempel. Hon jämförde med Junilistan och jämförelsen gick ut på att bara för att FI består av kvinnor så har de ifrågasatts på ett betydligt hårdare sätt än Junilistans ledning, som består av "70-åriga vita heterosexuella förmögna män". Det är i media mer legitimt att kritisera kvinnor, och särskilt kvinnor som inte inordnar sig i ledet, t ex inte har "rätt" frisyr eller något annat som stör mönstret. Jag har inga synpunkter på Junilistans ledning men håller helt med om den här kritiken. Jag har inte glömt hur ytterligt häpen jag blev, och skamsen åt yrkets vägnar, när jag för ett antal år sedan läste hur en nyutnämnd kvinnlig minister beskrevs i någon av kvällstidningarna, nämligen hennes "blonda frisyr" och hur hon var klädd. När beskriver man en nyutnämnd manlig minister på det sättet?
I P1-programmet intervjuades också en annan professor, som jag nu inte minns namnet på, som tog upp behovet av källkritik. Han berättade att källan till påståendena om Tiina Rosenbergs plagiat i en bok skulle komma från en kolumn i tidningen Axess (jag har inte följt det här i media nämnvärt så var det kom ifrån visste jag inte) och att Expressen använt det i en nyhetsartikel utan någon egen källgranskning, liksom Svenska Dagbladet också gjort enligt professorn. Givetvis måste man som journalist ha källgranskat det man påstår i en artikel, det hjälper ju inte att bara gå på vad någon annan, som inte är den rätta källan, påstår. Ska jag t ex skriva om något som ursprungligen kommer från en artikel i någon av våra granntidningar så måste jag så klart själv kolla det som påstås, det är så självklart så det ska inte ens behöva sägas.