Nu är jag tröttare än tröttast efter den här arbetsveckan och tur är att det är fredag. Trött efter jobbet, trött på jobbet. Sliten. Både för att det varit en stressig vecka och att jag jobbat intensivt och engagerat mig mycket i arbetet med psykartiklarna. Och så en begravning mitt i veckan. Men den är jag tacksam för att jag kunde vara med på. Dessutom är det så halt ute att jag spänner mig av osäkerhet och rädsla för att halka omkull när jag går till jobbet och hem. Ibland är det ren blankis på gångbanan eller trottoaren. Eller nysnö på isen under. Då blir jag trött och har inte så stor marginal för motgångar som annars. Och det får mig att fundera på den psykosociala arbetsmiljön, om man måste vara på topp hela tiden för att orka med de villkor som råder.