Vi lever i ett överflödssamhälle. Så mycket prylar som människan samlat på sig i dag har vi aldrig gjort tidigare i historiens gång. Man blir så trött på alla dessa prylar i hemmet. Tänk så lätt det skulle vara att städa om jag kunde låta bli att köpa nytt hela tiden och kasta ut det som blir gammalt eller omodernt.
Många gånger tänker jag att jag skulle kunna resa mig upp och gå med bara tandborsten i fickan och det skulle vara en befrielse att lämna allt kvar. Men så gör man ju inte.
Mitt mål är egentligen att varje gång jag bär in någonting nytt i huset så ska jag också ta ut något gammalt så att summan är densamma och jag inte bara samlar på mig. Men det fungerar inte. Antingen hamnar det nya intill det gamla eller så åker det gamla in i skåp och förråd för det kan ju vara bra att ha någon gång.

Varför har jag inte gjort mig av med den gamla kaffebryggaren från 90-talet, barnens urvuxna skridskor, gamla skolböcker och fruktskålen från 70-talet? Det kan ju komma till användning igen. Eller?
Ett skäl är förstås nostalgifaktorn. Allting som en gång var modernt blir modernt igen. Se bara på det fula 70-talet, som kom tillbaka för några år sedan.
Fast inte vill jag ha de sakerna omkring mig igen, det var fult redan då, och ännu mer nu. Men ungdomarna kan ju uppskatta det gamla. Har man barn är det lätt att lägga allting på hög inför deras förestående flyttning hemifrån.
Men inte tror jag egentligen att de vill skapa sig ett hem med det som jag ratat under 70-, 80- och 90-tal. Annat än i undantagsfall. Kanske någon sak, något som är kitschigt. Fast tills de gjort sitt val står det kvar i mitt förråd.

Det är nog ingen tillfällighet att det kommit en massa nya böcker av typen städa-upp-i-röran på senare år. Jag har provat flera av dem, läst och tagit in och gjort planer. Men mycket mer än så har det oftast inte blivit. Man ska ju känna lust och inspiration också.
I somras tog jag ändå ett riktigt nappatag med hemmets överflöd. Jag städade enligt feng shui, efter inspiration då jag fick mitt arbetsrum här på VT omgjort i somras. Och visst blev det bättre hemma, även om rensningen tog på krafterna. Vi gjorde nog minst fem vändor till soptippen i juli. Problemet är bara att det inte håller i sig särskilt länge.

Tidningshögarna vid soffan växer kontinuerligt, bokhyllan börjar bli sprängfylld och ryggsäckar, tröjor, väskor och verktygslådan jag städade undan i somras har alla kommit fram igen och intagit sin gamla plats under trappan i hallen, ett utrymme som bara inte kan får förbli tomt. Allt samlar ju så mycket damm och städningen tar alldeles för mycket tid om jag ska sköta den till belåtenhet. Det går inte ihop med ett aktivt och kreativt nutidsliv.
Vi som är medelålders nu, vi lärde oss konsumera under 60-talets slit-och-släng-period men fick också från den äldre generationen med oss sparsamheten och att ingenting ska förfaras. Nu står vi där med alltihop, både gummisnoddarna och snörstumparna i kökslådan och högar av olika epokers dukar i linneskåpet och kuddar i soffan.
Något vet jag med bestämdhet: jag kommer aldrig att klara av att kasta det som är användbart. Men lämna till andrahandsbutiker hos välgörenhetsorganisationerna går däremot utmärkt, och det är en tröst att den verksamheten växer i dag. Någon annan kan få glädje av det jag inte längre behöver, och det känns bra.

©EVA JOHANSSON 2003