(Skriven 2002, idag är nog programmet ändrat)

En lördagkväll i tv-soffan, kaffe och nybakad äppelkaka, Lars Kronérs rara göteborgska och lyckliga miljonvinnare. Det är så fint att vi alla kan samlas i den gemensamma ansträngningen för att lyfta idrotts-Sverige till nya skyar. Vi tittare blir ett med varandra och med dem som får pröva lyckan i programmet. Det kunde ju varit jag. Eller?
Varför vinner inte vi?
Vi gör vårt bästa. Kollar siffrorna i bingorutorna, markerar, har fullt sjå med att hänga med, att både ha blicken på tv-rutan med numren som poppar upp och på lotten. Och ändå är det alltid någon som hinner före.
Nya siffror, nya chanser. Vad är det vi ska göra nu? Ringa? Kolla serienummer? Kolla lottnummer? Var på lotten finns det som gäller just nu? Och vad var det för nummer man skulle ringa? Står det på lotten? Eller var det numret i tv-rutan som försvann så snabbt?
Det är en spännande kväll.

Plötsligt har vi rätt slutnummer och rätt telefonnummer att ringa. Givetvis går det inte att komma fram. Någon annan har tur i stället.
Jag förstår att gamla garvade bingolottoveteraner har fullständig kontroll, men gör man det här för första gången är det minst sagt förvirrande. Alla olika regler jag inte begriper.
Nu är det inte lättsam underhållning längre utan snarare mental stress och en släng av selektiv schizofreni. Bingolotto är ett intrikat spel med en stor komplexitet, och höga krav på hjärnfunktionen.
Det är tur att det är reklamavbrott ibland så att man får pusta ut, och kan ta en kisspaus.

Jag undrar om Peter Stormare, kvällens gäst, själv spelar på bingolotto. Kanske i hemlighet någon gång. Sådant ska ju inte kultureliten hålla på med. Och helst ingen alls, tycker i alla fall Ulf Lundell. I en intervju i DN i söndags säger han att han tyckte "det var oerhört sorgligt att se min egen klass bänka sig i Lokets opiumhåla, medan borgarna sålde ut hela välfärden."
Visst. Så kan det kanske kännas. Bingolotto som ett opium för folket. Men det kanske gör folk lyckliga.
Tänk vad lycklig jag skulle bli om jag vann 2,7 miljoner. Eller bara en halv miljon. Vilket lyft över vardagsbekymren. Allt jag skulle göra med de underbara pengarna.
Eller kan det vara så att lyckan inte sitter i pengarna? När jag ser och hör den ena lyckliga vinnaren efter den andra i mitt vardagsrum en lördagkväll kan jag inte undgå att undra över detta.
Jag skulle vilja veta om någon tagit reda på vad miljonvinsterna betytt för alla dem som vunnit. Hur blev deras liv efteråt? Har de förändrat sina liv? Kan man hantera pengar man får för ingenting (bortsett från stressen och slitet i tv-soffan) eller försvinner de lika fort som de kommer, och livet går tillbaka till vardagen igen? Säkert finns det någon sociolog som redan undersökt och skrivit om detta.

Vi pratar framför tv:n om vad vi skulle göra om vi vinner en bil, eller en ny tv med plasmaskärm. Men vi har ju redan en bra bil och en alldeles utmärkt tv. "Ja men då säljer vi den så klart."
Men visst skulle det väl kännas lite snopet. Det måste vara roligare att glida runt i alldeles ny lyxutrustad bingolottobil på gatorna i stan, och få visa upp sin lycka.
Fast det ska ju inte vi svenskar göra, vi ska inte skryta och förhäva oss. Vinner man en miljon på tipset håller man tyst minsann. Men här sker det öppet inför halva Sverige.
Hur lyckas de hålla masken som snurrar på lyckohjulet och ser det precis snurra förbi flermiljonvinsten och stanna på 100 000 kronor i stället? Eller som missar och inte vinner. Vart tar den besvikelsen och aggressionen vägen, när det som var inom räckhåll i nästa sekund är borta?
Givetvis är man glad ändå. Det är ju så roligt bara att få vara med.

©EVA JOHANSSON 2002