Om betydelsen av social interaktion på nätet

Nätvänner

Detta är egentligen ett bloggverktyg (Wordpress) men jag använder det till att publicera det jag skrivit om sociala kontakter på nätet. Läs! /Eva

Läs så här:

Välj ett avsnitt och läs uppifrån och ner. Under "Sidor" finns kompletterande texter och information.

Avsnitt

Sidor

Länklista

Forskning

”Internet use is not just a matter of individuals adding yet another device to their arsenal of modern technologies. The Internet is shaking up the way we live.” (Slevin 2000, sid 174)

Så skriver professor James Slevin i boken ”The Internet and Society”. Han är en av de många som forskar om nätrelationer. Redan under 90-talet pågick forskning om internet som social mötesplats och datorer som kommunikationsverktyg på flera forskningsinstitut i USA och Kanada. Forskarna fann tidigt att en av nätets viktigaste funktioner är att vara ett verktyg för kommunikation, men också att villkoren för personlig identitet och möjlighet till anonymitet är det som skiljer internet från IRL-samhället.
En rad forskningsinsatser sker fortfarande på området och resultaten visar nätets sociala funktion. Huvudsakligen verkar denna forskning ske i USA där internet använts utanför försvars- och universitetsvärlden sedan tidigt 90-tal. I Europa och Sverige blev internet ett mer allmänt verktyg först under andra halvan av 90-talet.

En hel del av de tidiga studierna av internetrelationer visar en negativ syn på nätet som kommunikationsverktyg. Då ansågs överlag att nätrelationer tar alltför lång tid för att utvecklas till stabila relationer på grund av beroendet av textbaserad kommunikation, och att denna kommunikation brister i närhet genom sin begränsning till skriven text. Sedan dess har synen på nätkommunikation ändrats.
Forskningsområdet är stort och jag ger här en kort presentation av ett fåtal av de forskare och studier som fått mest akademisk uppmärksamhet. Tre av dessa kan urskiljas ur mängden: Robert Krauts och Sara Kieslers, Katelyn McKennas och John Barghs, samt Barry Wellmans och Milena Gulias undersökningar. Dessa visar resultat som refereras till av de flesta som på akademisk nivå skriver om forskning om sociala relationer på nätet, och som ligger till grund för senare tids forskning.

Wellman och Gulia

Redan i mitten av 90-talet studerade Barry Wellman och Milena Gulia vänskapsrelationer på nätet. De är båda sociologer i Kanada och skrev 1997 en ofta citerad vetenskaplig artikel med titeln ”Netsurfers don’t ride alone”, om virtuell gemenskap. De har gjort egna undersökningar men också granskat den lilla forskning som då fanns publicerad i USA och Kanada.
Den tidiga forskningen om nätet handlade delvis om oro och varningar för vad internet skulle föra med sig för samhället, till exempel att ensamma människor skulle bli ännu mer ensamma vid sina datorer och att nätkommunikationen skulle ta tid från familjeliv och umgänge med vänner. I massmedia lyftes sådana farhågor fram under 90-talet, även om förespråkarna också fick gehör för sitt budskap om den nya sköna världen där alla skulle kunna kommunicera med alla. Företrädare för de två sidorna kunde stå väldigt långt ifrån varandra och debatten saknade ibland sans och vett. Wellman och Gulia pekar på att det var en debatt med ganska kortsiktiga argument och där man glömde bort det historiska perspektivet. Argumenten för och emot internet var ganska upphaussade i början, med starka känslor på båda sidor.

De som förespråkade nätkontakter från början var de som utvecklade och använde internet i den akademiska världen. Givetvis ville de ställa nätet i ett positivt ljus och entusiasmen för nätkontakter har ibland setts som överdrivet stor och okritisk. Mycket kraft har lagts på att utveckla kommunikationsmöjligheterna på nätet, och utvecklingen skedde till stor del i den amerikanska universitetsvärlden där internet blev ett vardagsverktyg redan under tidigt 90-tal.

Skeptiker mot teknisk utveckling har alltid funnits. När telefonen kom, när tv:n kom, när vi fick bilar att färdas i; då befarade många att den gamla bygemenskapen skulle vara i fara och vi skulle drabbas av ett allt större främlingskap. Samhället skulle splittras och människorna bli vilsna. Kanske har det blivit så idag? Å andra sidan har de som bor långt ifrån varandra kunnat hålla en djupare kontakt än tidigare och våra sociala världar har vidgats. Distansrelationer har blivit mer stabila, tack vare möjligheter till kommunikation på stora avstånd.
Det fanns en rädsla för att människor skulle bli så indragna i den konstgjorda världen på nätet att de skulle förlora kontakten med den ”verkliga” världen utanför nätet. Wellman och Gulia liknar det delvis vid moderna vandringssägner som alltid frodats i spåren av nya uppfinningar och upptäckter.
Diskussionen handlade också om varför människor vill ge sig in i dessa alternativa virtuella världar och kommunicera med okända. Om det kanske är för att komma bort från den verkliga världens problem och besvär.

Samhällsforskarna har länge utgått från samhällsgemenskapen som en geografiskt baserad gemenskap som utgår ifrån varje individs nära grannskap. Detta har nu förbytts i ett nytt synsätt: att nätverk kan vara virtuella men lika meningsfulla som de geografiskt nära, även om det fortfarande finns de som är kritiska.
Wellman och Gulia jämför med tidigare samhällsepoker och skriver om den gamla bygemenskapen som byggde på ömsesidighet och där alla kunde få stöd och hjälp av alla, både praktisk hjälp och socialt stöd. De konstaterar att moderna samhällen i västvärlden inte stämmer överens med denna idyll utan att de flesta sociala nätverk är ganska begränsade och att man behöver vända sig till olika personer för att få olika sorters stöd och hjälp. Så fungerar det också på nätet. Där kan man finna både den specifika hjälp man kan behöva i vissa situationer likaväl som allmänt socialt stöd vänner emellan. De två sociologerna menar att nätet underlättar detta eftersom man i lugn och ro hemma eller på jobbet kan söka på nätet efter den hjälp man behöver, vilket kan vara lättare än utanför nätet.
I sin artikel lyfter de också fram de många diskussionsgrupper kring olika ämnen som finns på nätet och där miljontals människor deltar. Den samlade kunskapen ökar och sprids snabbt och effektivt i takt med dessa diskussioner, där nätanvändare delar med sig av kunskap och information till varandra. Kunskap och råd har förstås också florerat mellan invånarna i byn eller i kompisgängen men på nätet är det betydligt lättare att hitta den specifika kunskapen, och att sprida den till fler.

I diskussionsgrupperna avhandlas inte bara efterfrågad kunskap utan här förmedlas också socialt och mentalt stöd, inte minst när det gäller psykisk hälsa. Det innebär stöd från jämlika, inte från auktoriteter, till exempel för den som har problem med alkohol eller andra droger, eller familjeproblem. Liknande stöd vittnar också en del av de svenska enkätsvaren om. Detta sociala stöd generas även när det inte är tänkt så, i och med att gemenskapen och de sociala banden utvecklas i grupperna.
Sedan Wellman och Gulia skrev sin artikel 1997 har troligen diskussionsgrupper delvis ersatts av mailinglistor och bloggar. Fortfarande är mailinglistor vanliga som ett sätt att umgås även om bloggarna växer i antal nu, 2006. Kanske innebär bloggarna en mer enkelriktad kommunikation, där kommentarer i huvudsak utgår ifrån vad en person skrivit, även om diskussioner också uppkommer i kommentarsinläggen.

Nätgemenskap är ju väldigt lik IRL-gemenskap. Men något som skiljer nätkommunikation från IRL-kommunikation är benägenheten att ta kontakt med okända. På nätet gör vi det betydligt oftare och lättare än i IRL-livet eftersom vi på nätet så lätt får kontakt med personer vi inte känner, personer som är mer eller mindre anonyma för oss. Wellman och Gulia frågar sig hur det kommer sig att vi är så villiga att till exempel ge stöd och hjälp åt okända nätvänner när vi annars inte är särskilt benägna att hjälpa dem vi inte känner IRL, till exempel att gripa in vid ett bråk. I IRL-livet är vi i stället mindre benägna att erbjuda hjälp ju mer distans vi har till den hjälpsökande.
Varför litar vi på främlingar på nätet? De kan ju vara CIA-agenter, skriver de två forskarna. De tror att hjälpvilligheten kan bero på att många ser om jag rycker ut till någon annans hjälp, och det kan rendera status i gruppen. Det är också lättare att dra sig tillbaka på nätet, om situationen blir problematisk. Det vill säga att de sociala riskerna är mindre där. Dessutom kan belöning komma i form av återbetalning. Har jag varit hjälpsam en gång så får jag hjälp tillbaka nästa gång, kanske av någon annan i samma virtuella gemenskap. På så sätt främjas också de sociala banden, det vill säga nätvänskapen.

När vi lär känna någon och utvecklar ett vänskapligt förhållande vill vi träffas så mycket som möjligt och i sociala sammanhang, vi är villiga att investera i relationen och få en känsla av intimitet och samhörighet. Hur kan det uppstå på nätet där man inte träffas fysiskt, undrar Wellman och Gulia. Kan det verkligen leda djupa vänskapsband? De konstaterar att det inte skiljer särskilt mycket mellan IRL-vänskap och nätvänskap.

På nätet får man en känsla av närhet när man kommunicerar i det gemensamma virtuella rummet. Dessutom är det många nätvänner som träffas IRL och då fördjupar vänskapen. Men forskarna menar ändå att mediet, internet, inte stödjer riktigt intima relationer. Då menade de att bristen på bandbredd, alltså den tekniska tillgängligheten, missgynnar relationer. Idag är detta knappast ett problem med dagens stora bredbandstäckning.
Ett större problem ser de i fenomenet att en nätvän kan försvinna så snabbt, att man kan tappa kontakten med dem man lärt känna utan att kanske få veta varför. Har man inga IRL-kontakter och vet vännens identitet kanske man inte får veta varför hon plötsligt uteblir. Det är också väldigt lätt att dra sig ur en nätrelation utan förklaring.
Wellman och Gulia förutspår att nätrelationer kommer att bli stabilare i framtiden, en framtid som redan är här. En förutsättning för detta menar de är oberoendet av tid och rum, vilket till stor del underlättar kommunikationen.

Kraut och Kiesler

Den första september 1998 hölls en presskonferens på Carnegie Mellon University i Pittsburgh, USA. Professorn i psykologi Robert Kraut, och professorn i samhällsvetenskap Sara Kiesler, varnade för internet och de faror som hotade samhället om barn och unga gavs fri tillgång till nätet. Med sig hade de ytterligare fyra forskare som tillsammans gjort en undersökning 1995-96 om hur nätanvändare påverkades av sina nätkontakter. ”Those findings were generally negative” står det i pressmeddelandet. Kraut och Kieslers starkaste invändning var att nätet tog användarnas tid från social kontakt i IRL-livet, det vill säga umgänge med familj och vänner; och att umgänge på nätet är så lätt och förföriskt. ”IRL-vänner kan vara mer krävande men det är de som är viktiga i livet” menade Sara Kiesler, med tillägget att för dem som inte har några IRL-vänner kan nätvänner visst vara ett substitut. Men helst skulle man använda nätet till att hitta vänner lokalt för att utveckla IRL-vänskap.
Robert Kraut menade att problemet inte var vad folk gjorde på nätet utan vad de försakade i livet utanför nätet när de umgås i cyberspace. Sociala relationer på nätet ansåg han vara av ”sämre kvalitet” och inte lika värdefulla. Nätvänner kan lätt överges och nätrelationer kunde därför inte vara hållbara. Han var orolig för att de lätt åtkomliga relationerna på nätet skulle få folk att överge sitt sociala IRL-liv, välja det lätta före det svåra.
Detta fick ganska stor uppmärksamhet i media i USA. Även i Sverige höjdes röster mot utbredningen av internet, så vitt jag minns.

Ett par år senare gjorde Kraut och Kiesler en ny undersökning där 208 nätanvändare i Pittsburgh från den första undersökningen studerades igen. Då hade de haft internetabonnemang mellan två och tre år. Denna senare undersökning visade inte samma negativa resultat. Nu fann man generellt positiva effekter av nätrelationer. Framför allt visade resultatet att det var de redan socialt aktiva som också ägnade mycket tid åt sociala relationer på nätet. De skaffade nya vänner på nätet men ökade också kontakten med släktingar och vänner på större avstånd.
Undersökningen visade också att de redan ensamma kände sig mer ensamma, de skaffade sig inte nya vänner på nätet.
Skillnaderna i resultatet på de två undersökningarna förklarade Kraut och Kiesler med att nätanvändarna med tiden vant sig vid att använda nätet för mer kommunikation och sociala relationer. De konstaterade att djupa vänskapsband visst kan utvecklas på nätet, även om det ansågs ovanligt, men att det är de redan sociala som gynnas av nätanvändning.

McKenna och Bargh

De båda psykologerna Katelyn Y. A. McKenna och John A. Bargh vid New York University har gjort flera studier av nätrelationer, och var tidigt ute som nätrelationers försvarare. Framför allt kretsar deras arbete kring identitet och anonymitet, men de kommer också in på hur vi påverkas av våra sociala relationer på nätet och vad de betyder för den enskilde. Redan 1998 skrev de om hur marginaliserade grupper kan gynnas av nätkontakter. I en artikel med titeln ”Plan 9 from Cyberspace”, publicerad år 2000, gör de en sammanfattning av det dåvarande forskningsläget, både sina egna resultat och andras.

I ett par senare artiklar från 2002 berättar de om resultaten av sin forskning om nätgrupper och nätrelationer. De tar upp rädslan för internet som fanns när nätet var nytt; föreställningen om att internet var en plats som mest var fylld av pornografi, som gjorde användarna till nätmissbrukare och orsakade ensamhet och depressioner. Dessa föreställningar underblåstes av massmedia, men de positiva forskningsresultaten fick inte lika mycket uppmärksamhet. McKenna och Bargh fastslår ganska tidigt att det finns inga entydiga enkla följder av nätkommunikation utan att de många nätanvändarna reagerar på olika sätt, precis som i andra sociala situationer.
Eftersom användarna har en rad olika skäl till att använda nätet blir effekterna också många olika. För nätanvändare kan möjligheten att träffa likasinnade vara en stor vinst och ge socialt och emotionellt stöd, men det kan röra sig om allt från dem som utsatts för övergrepp till dem som ansluter sig till hatgrupper, som till exempel nynazister och rasister. Så även om anonymiteten på nätet kan vara bra för den enskilde kan det vara en nackdel för samhället menar McKenna och Bargh.

De identifierar fyra större skillnader mellan nät- och IRL-relationer:

  1. Större anonymitet på nätet
  2. Mindre betydelse av fysisk närvaro på nätet
  3. Minskad betydelse av yttre omständigheter för att etablera relationer på nätet
  4. Större kontroll över tiden och hur snabbt interaktionen sker på nätet

På nätet kan man försvinna i mängden och vara relativt anonym, vilket kan leda till att nätanvändaren bryr sig mindre om hur hon beter sig gentemot andra på nätet, och så kallad flaming är inte ovanligt, det vill säga att verbalt attackera den som har en avvikande åsikt. McKenna och Bargh noterar att ett mer burdust beteende kan märkas på nätet jämfört med IRL. De ser det som ett tecken på avindividualisering, att individen inte ser sig själv på samma sätt som i livet utanför nätet, utan mer flyter ihop med en tillhörande grupp. Avsaknaden av möten ansikte mot ansikte gör att missförstånd och aggressivitet lättare kan uppkomma.
Men anonymiteten har också positiva effekter. Att känna större förtrolighet och vara mer öppen, som man kan vara mot en okänd, ger positiva effekter skriver McKenna och Bargh. Vänskapsförhållanden på nätet gynnas av anonymiteten i början när man då vågar utbyta mer förtroenden än man vanligtvis gör IRL.

På nätet kan man som anonym också ha fler roller än i IRL-livet, vilket de två psykologerna ser som stärkande för identiteten. På nätet kan man visa mer av sitt rätta jag än man gör IRL, där de sociala rollerna är mer avslipade. Den som har flera positiva roller i sitt register har bättre förutsättningar att hantera förändringar och annan stress i livet, skriver de. De nya roller man kan skaffa sig på nätet kan öka välbefinnandet.
Som exempel nämner de personer som kanske har fysiska handikapp, är överviktiga eller har något annat stigmatiserande som kan försvåra interaktionen med andra. På nätet spelar sådant ingen roll, du är den du skriver, inte hur du ser ut. På nätet börjar du från ruta ett, de du möter där har inga förutfattade meningar om dig, du skapar själv din identitet där. Därför kan nätrelationerna stärka självförtroendet genom sina större möjligheter till identitetsskapande. Dessutom kan den som har problem av något slag få kontakt med andra likasinnade och få möjlighet att ingå i en gemenskap, en möjlighet som kanske inte erbjuds i det egna IRL-livet. Men nätet är ett tveeggat svärd menar de eftersom det kan innebära att den ensamme kan avskärma sig ännu mer från IRL-världen och ha hela sin sociala värld på nätet.
De reflekterar också kring vad detta nya identitetsskapande för med sig för till exempel marginaliserade grupper, hur det på lång sikt kan påverka individen, som att ge bättre hälsa och tillfredsställelse så som en stark självkänsla normalt påverkar människor. De tar också upp frågan om hur möjligheten till att gå in i flera olika roller på nätet kan påverka den egna personligheten, men har inga svar:

“The internet creates a powerful virtual realm in which to experiment with one’s self-concept, but the ultimate effects of such experimentation are uncharted territory at present.” (McKenna & Bargh 2000, sid 63)

Psykologisk forskning visar att möjligheten att se varandra spelar en viktig roll om ett förhållande ska utvecklas eller inte. Om första intrycket inte ger en känsla av samhörighet är det mindre troligt att ett vänskapsförhållande utvecklas. Men på nätet är det i stället tankarna, det man skriver, som räknas. Detta ger möjlighet till en djupare relation snabbare än i IRL-livet menar McKenna och Bargh. Nätrelationer tenderar också att blir mer hållbara, konstaterar de.
På nätet lägger man ner mer möda på att ge en bra presentation av sig själv, för att kompensera bristen på fysisk kontakt visar deras undersökningar. Självbilden behöver också bekräftas av nätvännerna för att den ska kännas verklig och sann, och detta blir viktigare på nätet än i IRL-kontakter. Deras experiment visar också att personer som träffas på nätet vanligtvis tycker bättre om varandra efter första mötet, än vad människor gör efter ett första möte ansikte mot ansikte. Som förklaring på detta ser de det faktum att synintryck inte påverkar omdömet på nätet plus den ökade förtrolighet som anonymitet kan föra med sig.
Psykologerna vet att vi människor dras till dem som är lika oss själva och främst till dem vi har i vår närhet. På nätet lär vi oss snart känna igen andra likasinnade nätanvändare, tack vare nätets sökbarhet och struktur. Eftersom man då har någon form av gemensamt intresse redan från början går det snabbare att lära känna varandra på nätet än utanför nätet.

Att man inte måste vara online samtidigt för att kommunicera gynnar också nätrelationer, liksom möjligheten att ventilera sina åsikter utan risk för att bli avbruten men samtidigt kunna få svar snabbt. På så sätt får nätanvändaren mer kontroll över sin del av konversationen, vilket minskar den sociala risken. Denna kontroll överges alltmer i takt med att en nätrelation utvecklas och övergår i en IRL-relation, som ofta är fallet.
McKenna och Bargh sammanfattar sin forskning genom att konstatera att den visar att nätanvändare etablerar och utvecklar nära och hållbara relationer med varandra, att intimitet utvecklas snabbare på nätet än IRL, och att nätrelationerna ofta tas med in i IRL-livet med gott resultat.

Coget, Nie med flera

Negativa effekter av nätanvändning är en sida av forskningen om sociala relationer på nätet. Det är viktigt att komma ihåg dessa även om jag som nätanvändare och med nästan bara positiva egna erfarenheter av nätet lätt kan tro att det är likadant för alla andra. Flera av dem som svarat på min enkät tar också upp negativa erfarenheter, främst relaterade till svek och att bli lämnade av nätvänner utan förklaringar.

Jean-Francois Coget är fil dr i ledarskap och har tillsammans med de två forskarkollegorna Yutaka Yamauchi och Michael Suman undersökt sambandet mellan nätanvändning, sociala nätverk och ensamhet. I sin studie utgick de från en enkät med 2096 svar från år 2000 och tittade på just dessa frågor. Svaren visade på en ökande känsla av ensamhet i takt med ökad nätanvändning, och att interaktion med familj och vänner skjuts åt sidan till förmån för nätrelationer. Coget konstaterar att ensamhet som en effekt av nätet ännu inte är tillräckligt undersökt men bör studeras mer. Han reflekterar över om det är de ensamma som är nätanvändare, inte att de blir ensamma efter att ha börjat använda nätet; men också om hur man mäter en känsla av ensamhet.
Norman H. Nie, amerikansk professor i statskunskap, har tillsammans med doktoranden Sunshine Hillygus år 2000 gått igenom tiddagböcker som nätanvändare skrivit, med redogörelser för hur de använt sin tid. I en artikel i tidskriften ”IT & Society” konstaterar de:

”Internet use at home has a strong negative impact on time spent with friends and family as well as time spent on social activites”

De fann att nätanvändning förskjuter social interaktion från IRL-livet till nätet, inte kompletterar den. De konstaterar att tid som används på nätet tas från andra sociala aktiviteter eftersom dygnets timmar är desamma. De jämförde med IRL-livet och såg det som negativt att minska det sociala umgänget IRL, oavsett hur timmarna vid datorn användes. Därmed vill de motsäga dem som menar att det sociala umgänget på nätet innebär en vinst i effektivitet. De skriver att de inte vill trivialisera nätets sociala betydelse men menar att IRL-umgänge har kvaliteter som nätumgänget inte har och därför är att föredra för människors välbefinnande.

Slevin, Slater och Baym

Kommunikation på nätet kan medverka till en känsla av främlingskap och ensamhet samtidigt som det ger oss nya möjligheter till kontakt som vi aldrig sett förut. Så uttrycker sig James Slevin i sin bok ”The Internet and society” där han diskuterar för och emot nätet. En del av hans diskussion kretsar kring de sociala relationer som nätet medger, och refererar till andras forskning, bland annat Sherry Turkles, samt Krauts och Kiesels. Han menar att dessa tidiga studier av nätanvändning inte i tillräcklig utsträckning sätter in internet i sitt samhälleliga sammanhang.
Hans främsta ståndpunkt är att han inte vill se internet som en värld avskiljd från övriga samhället, att det inte handlar om antingen internet eller IRL, utan att nätet är en integrerad del av vårt samhälle idag och de kommunikationsmöjligheter vi har. Och en möjlighet vi utnyttjar så mycket vi kan eftersom kommunikation i vår moderna tid har blivit så dominerande. Han poängterar nätets möjligheter till ömsesidigt kontaktskapande och nya relationer, men vill också varna för problemen med framför allt flytande identiteter och anonymitet. Men han menar att ju mer vana användare vi blir, desto bättre lär vi oss hantera sådana problem, och att nätanvändare är kunniga nog att klara av det nya mediet.

Till dem som kritiserar internet för att nätanvändarna mer eller mindre luras in i relationer där motparten experimenterar med sin identitet skriver han att om det skulle vara det vanliga, då skulle nätet vara ”en alltför begränsad tummelplats för mänsklig samvaro”. Det tolkar jag som att han menar att de som verkligen är bedrägliga på nätet är så få för att människor orkar inte hålla på med att luras i den utsträckning som man varnar för.
Internet är inte bara ytterligare ett nytt kommunikationsverktyg, det är något i grunden nytt som vi kanske ännu inte helt förstår, enligt hans mening. Hur det används beror på användarna själva, inte på tekniken, och användarna påverkas också av sitt IRL-liv i sin nätanvändning. IRL flyter vi in och ut ur olika nätverk idag, utan att känna tillfredsställelse och helhet någonstans, konstaterar Castells i sitt standardverk om nätverkssamhället. Slevin bemöter detta med argumentet att frågan om nätgemenskapers hållbarhet är ovillkorligen kopplat till användarnas kunskap, färdigheter och tillgång till teknik men också till deras avsikter med sin nätanvändning.

Han reflekterar också över om nätet är det som kommit för att ena och hela det amerikanska samhället, som blivit ett splittrat och sargat samhälle i vår postmoderna tid; att nätet kan ge den känsla av gemenskap som saknas IRL. Han pekar på nätets möjlighet till nya djupa och hållbara relationer som kan ge människor ny mening och livskraft. Det är en intressant tanke och kanske finns det ett korn av sanning i den. Eller åtminstone en delförklaring till att vi människor är så benägna att kommunicera så snart vi hittar ett nytt verktyg för kommunikation och relationsskapande.

I en antologi om internet skriver Nancy K. Baym, amerikansk professor i kommunikation, tillsammans med Don Slater om sociala relationer på nätet utifrån olika ståndpunkter. Båda har forskat på området. Forskningen om internet utgår till stor del från IRL-kontakt som norm och bortser från nätets egna villkor och former menar Baym. I stället lyfter hon fram nätets komplexitet och de stora skillnaderna gentemot IRL i hur det används vid social kommunikation. Mot detta argumenterar Slater som menar att nätet måste beforskas förutsättningslöst, inte i jämförelse med IRL, eftersom internet är ett helt nytt medium som inte kan jämföras med något tidigare.
Ett perspektiv på nätet är vad det gör med användarna, att mediet i sig formar den som tar det i bruk. Baym konstaterar att nätet är ”bara ett medium” och menar att det är användarna som formar mediet efter sina behov och att det därmed ger människorna nya möjligheter att uttrycka sig själva inför andra. Slater å sin sida hävdar att vi i stället bör se det förutsättningslöst och inte jämföra det med IRL-kommunikation. Därför ställer han sig frågan ”vad gör nätet med folk?” i stället för ”vad gör folk med nätet?” Enkätsvaren i min undersökning visar flera exempel på hur nätanvändning och nätrelationer lett till personlig utveckling, vilket också syns i litteratur och forskning om nätrelationer.

Nancy Baym framhåller nätets sociala möjligheter, att det som nätet faktiskt används till är i högsta grad social interaktion, med mer flyktig bekantskap som resultat likaväl som djupa och hållbara relationer. Och nätanvändarna är lika sociala och deltagande i samhället som ickeanvändare. Hon ser nätet som ett demokratiskt verktyg för användarna.
Don Slater undrar över varför vi fortfarande tycker att ett telefonsamtal är mer verkligt än en kontakt på nätet. Han blickar framåt och tror att virtuella gemenskaper och nätrelationer om några år kommer att anses som lika verkliga som de vi har i IRL-livet, och att distinktionen mellan livet på nätet och utanför kommer att suddas ut.

Comments

Comment from Kristin Lock Johansson
Time: 11 oktober 2007, 15:08

Vilken bra forskningssammanfattning! Jag är sociologistudent i Lund och skriver min c-uppsats om den virtuella världen Second Life för tillfället. Du har inga tips om forkskning på området? (Forskningsdjungeln gör mig vimmelkantig ibland…) Jag har gjort en enkätunderökning som visar att den SL främst upplevs som en social mötesplats. Kanske inte så revolutionerande resultat, men det har varit mycket intressant att studera fenomenet.
Vad håller du på med för tillfället?

Comment from admin
Time: 11 oktober 2007, 18:18

Tack för berömmet! Det värmer.
Hur många har deltagit i din studie? Är det enbart svenskar?
Det låter väldigt intressant det du håller på med, och jag vill gärna veta mer när du har mer att berätta.
Själv har jag inte tittat närmare på SL och inte heller stött på någon som forskar om det, förutom att det nog finns en engelskspråkig grupp i SL med sociologer eller socialantropologer (om jag minns rätt). Jag tror att jag såg det i våras någon gång, men har alltså själv inte gått med.
SL har ju förekommit så mycket i media på senare tid så det borde rimligtvis finnas någon som undersöker det närmare.
/Eva

Comment from Eva
Time: 11 oktober 2007, 20:40

Glömde svara på vad jag gör nu: jobbar som webbredaktör på lokaltidningen.
/Eva

Write a comment





*