Om betydelsen av social interaktion på nätet

Nätvänner

Detta är egentligen ett bloggverktyg (Wordpress) men jag använder det till att publicera det jag skrivit om sociala kontakter på nätet. Läs! /Eva

Läs så här:

Välj ett avsnitt och läs uppifrån och ner. Under "Sidor" finns kompletterande texter och information.

Avsnitt

Sidor

Länklista

Om undersökningen

Den här bsajten har kommit till tack vare mitt intresse för mänsklig kommunikation, ett intresse jag haft hela mitt vuxna liv. Egentligen har väl alla det intresset och massor med människor har, precis som jag, jobb med anknytning till kommunikation.
Mitt första yrke i den här genren var när jag blev telegrafist i handelsflottan och fick lära mig kommunicera via radiotelegrafi. Då handlade det inte om några sociala relationer, bara att förmedla telegram mellan båtbesättning och hemmafolket i land. Efter några år till sjöss omskolade jag mig till journalist och blev lokalreporter i Västervik, med otaliga möjligheter till kommunikation med medmänniskor. När sedan internet kom i mitten av 90-talet blev jag intresserad, mycket tack vare mina datorintresserade barn. Vi skaffade internetabonnemang tidigt hemma, redan 1995, och det var en fantastisk värld som öppnade sig då.

Gamla vänner kan bli som nya tack vare nätet. En speciell form av nätvänner är de gamla, sedan länge borttappade vänner, som man kan återfinna med hjälp av nätet. På min hemsida började jag 1997 med att berätta om mina år till sjöss på 70-talet, och de sidorna har jag haft mycket glädje av. Flera av mina gamla arbetskamrater från tiden till sjöss har hört av sig, vi har haft mailkontakt och en har jag även träffat en gång tack vare mailkontakten. Sådant är väldigt roligt.
Gamla minnen kommer tillbaka och kontakten med de gamla arbetskamraterna har lagt ytterligare pusselbitar på plats i mitt eget livspussel, tack vare att vi tillfälligt minns tillsammans sådant som hände då, för 30 år sedan.
Tack vare dessa hemsidor har också andra före detta sjömän här i Västervik hittat mig och jag har fått nya vänner. Inte så mycket via mail, utan snarare mailbekanta som snart blivit mina IRL-vänner.
Att kommunicera på nätet är på sätt och vis inte så annorlunda mot amatörradiokommunikation eller att ha brevvänner. Precis som så många andra i min barndom på 60-talet hade jag många brevvänner, i olika länder över hela jorden. Det var lika spännande varje gång när det kom brev från USA, Ghana, Malta, Östtyskland eller Halmstad. Genom brevvännerna då vidgades min värld, precis som genom nätvännerna idag.

De senaste åtta-nio åren har varit en spännande resa tillsammans med mina nätvänner. För några år sedan kom jag allt mer att fundera på om andra delade mina erfarenheter av nätvänskap och ville gärna veta mer om det. Men att bara fråga de egna nätvännerna kändes inte tillräckligt utan jag ville komma åt ett lite mer neutralt och objektivt sätt att undersöka nätvänskap. När jag började läsa sociologi på Växjö universitet för några år sedan insåg jag ganska snart att jag kunde ta tillfället i akt att göra det jag ville, eftersom det ingick i examensarbetet för C-kursen att göra en egen studie av något samhällsfenomen. Jag trodde nog att många skulle svarat på en enkät oavsett dess syfte, men genom att använda undersökningen till min uppsats tänkte jag att det kanske skulle tas mer på allvar.
Det blev en enkät om och på nätet, hösten 2005.
Med hjälp av min sambo hittade jag ett bra enkätverktyg och med bistånd från några nätvänner satte jag ihop de frågor som blev min enkät om nätrelationer.
Resultatet gav mig underlag till både min kandidatuppsats på Växjö universitet i januari 2006 och min magisteruppsats, som jag lade fram vid Linköpings universitet i juni samma år.

Metodreflektioner

Undersökningen gjorde jag som underlag för mina studier och som studerande hade jag ingen sponsor eller annan finansiär, därför var en nätenkät den enda fruktbara lösningen som jag såg det. Jag valde bort intervjuer ansikte mot ansikte eftersom det skulle inneburit praktiska och ekonomiska svårigheter genom resor och ta mycket tid, nätanvändarna fanns ju inte i min närhet utan utspridda över hela jorden. När man forskar får man välja efter vad som är lämpligt för frågeställningen men också efter vad som är praktiskt möjligt.
Att använda enkät visade sig också vara framgångsrikt på så sätt att många svarade på enkäten och att en mycket stor andel av dem lämnade utförliga berättelser i frågorna med öppna svar. Svaren jag fick in var så intressanta och fylliga så allt fick inte plats i min C-uppsats. Därför använde jag en del också i min D-uppsats i sociologi. I C-uppsatsen koncentrerade jag mig på temat nätvännernas betydelse för varandra och i D-uppsatsen tog jag upp betydelsen av anonymitet. Den här boken bygger på båda uppsatserna.

Malin Sveningson är en ung forskare på IT-området, och som disputerade vid Linköpings universitet 2001. Hon skriver i sin metodbok om svårigheter att få nätanvändare att gå med på intervjuer, som alternativ till enkäter. Enligt hennes erfarenhet är det lättare att få respondenter till ett lättillgängligt enkätformulär på en hemsida, och lättare att där få svar på frågor om sådant som kan upplevas som känsligt. En sådan metod har också den fördelen att de svarandes egna ord finns kvar i en databas. En nackdel är bristande möjlighet att ställa följdfrågor eftersom svaren och respondenternas mailadresser är åtskilda i databasen, för att garantera anonymitet.

Min enkät hade mest frågor med svarsalternativ där man var tvungen att välja ett alternativ som passade bäst. De frågorna handlade till exempel om hur många år man haft personliga kontakter på nätet, om nätvännerna i förhållande till IRL-vännerna, om nätvännernas betydelse och om hur man tidigare använde den tid som nu ägnas åt nätvänner. Det handlade också om vilket förtroende man har för sina nätvänner och om man förhåller sig anonym gentemot nätvännerna.
På slutet fanns fyra frågor med möjlighet att berätta fritt. Där frågade jag efter hur det gick till när man började ha personliga kontakter på nätet, hur man ser på sitt förhållande till sina nätvänner, samt fördelar och nackdelar med nätvänner respektive IRL-vänner. Här fick jag väldigt många intressanta svar, en del riktigt långa och andra kortare. Några som svarat berättar väldigt mycket och öppet om sig själva och om sina nätrelationer. Det är fantastiskt vilken möda många gjort sig genom sina svar, men också ett stort förtroende som visats mig och som jag vill förvalta genom att inte bara skriva uppsatserna utan också den här boken.

Några av mina egna nätvänner hjälpte mig i arbetet med att ställa ihop enkäten och gav viktiga synpunkter på både frågor och svarsalternativ. När jag satte ihop enkäten ville jag ha några öppna frågor, för att få svar på frågor jag inte visste att jag borde ha ställt. Alla aspekter på ett ämne kan man inte alltid förutse och jag ville fånga upp sådana synpunkter som jag själv inte hade tänkt på att fråga om. Slutna svarsalternativ visar detaljer medan öppna svar ger information om helheten i det studerade problemet och därför valde jag båda alternativen i enkäten. Både kognitiva och värderande frågor ingår i enkäten, som tar upp både faktiska förhållanden och känslor hos dem som svarat. Enkätfrågorna har besvarats i ett enkätverktyg (PHP Surveyor) som gör det lätt att bearbeta svaren. Svaren på de öppna frågorna har jag granskat manuellt och kategoriserat.
Målgrupp för undersökningen var vuxna svenskspråkiga personer som har sociala relationer på nätet. För att nå dem som är nätanvändare gjorde jag undersökningen på nätet. Kritiker menar att nätenkäter har brister eftersom bara nätanvändare kan svara och att forskaren inte har kontroll över vilka som nås av enkäten. Men jag ville nå enbart nätanvändare. Det har heller inte funnits anledning att begränsa urvalet, snarare har det varit en fördel att information om den spridits nätanvändare emellan.

Enkäten fanns tillgänglig på internet via min hemsida (www.evagun.se) mellan den 6 oktober och 4 november 2005. Information om den och inbjudan att svara skickade jag till 40 svenska mailinglistor på Kanalen och Yahoogroups och till två diskussionsforum på nätet. På Yahoogroups fanns det möjlighet att se om en lista är aktiv och jag valde bort de som inte hade haft någon aktivitet den senaste veckan. På Kanalen kunde jag inte kontrollera om aktivitet pågick och några av min mail där studsade tillbaka. Utöver detta informerade jag enskilda personer, och som i några fall skickat inbjudan vidare. Därmed är urvalet självselektivt och inte representativt för en avgränsad grupp. Det här är en urvalsmetod som Malin Sveningsson i sin bok menar är ett fördelaktigt sätt att kunna nå ett mer strukturerat urval respondenter.
Den som blivit intresserad av att svara har kunnat följa en länk till min hemsida med information om syfte och förutsättningar. Här framgick tydligt att frågorna vände sig till den som har sociala kontakter som uppstått på nätet. Sedan har man kunnat registrera sig och fått ett mail med direkt inbjudan till enkäten och en unik inloggningslänk. 230 anmälde sitt intresse och 208 av dem svarade sedan. Enkäten har genomförts anonymt, i databasen har svaren åtskilts från namn- och e-postuppgifter. Därför vet jag inte vem som svarat vad, men jag kunde heller inte ställa följdfrågor till någon.

Kritik

I enkäten fanns en e-postadress till mig och jag uppmanade respondenterna att ge synpunkter eller ställa frågor till mig om enkäten och studien i övrigt. Tre av dem som svarat har haft kritiska synpunkter. Två av dem menar att jag borde haft med frågor om IRL-vänner som blivit nätvänner. Detta var dock inte inom ämnet för min undersökning, utan enbart nätvänner där relationen etablerats på nätet, vilket tydligt framgår av informationen på enkätens startsida.

Den tredje personen har i sin blogg, under tiden enkäten var tillgänglig på nätet, skrivit en ganska omfattande kommentar. Bloggaren menar bland annat att vissa svar inte har svarsalternativ som är tillämpliga eller att tillräckligt många alternativ saknas eller att man inte ska tvingas välja ett enda svar. Min avsikt med de svarsalternativ jag valde var att den som svarar skulle välja det alternativ som passar bäst, men som kanske inte är det optimala i alla lägen. Ett par av frågorna är nyckelfrågor där man, enligt min mening, kanske inte är rätt person att svara på enkäten om man inte kan svara på de frågorna. Och kanske är det där som några valt att avbryta enkäten (vilket 22 personer gjort). Annan kritik gäller att svarsalternativet ”vet ej/vill ej svara” saknas på några av frågorna. Detta är frågor där jag ville ha ett svar, och där ett ”vet ej/vill ej svara” enligt min mening skulle blivit meningslöst. Bloggarens kritik gäller också att jag gör enkäten bara på nätet, vilket skulle kunna vara missvisande. Det tolkar jag som att jag därmed bara når en viss typ av människor. Från min sida var det med avsikt som jag valde att ha enkäten på nätet, eftersom jag enbart ville nå dem som regelbundet använder nätet för sina sociala kontakter.

Bearbetning och analys

Ett antal miljoner människor använder idag internet på ett eller annat sätt, många för att kommunicera med andra enskilt eller i grupp. 208 av dessa har svarat på mina frågor; alltså en försvinnande liten grupp, och dessutom självselektiv. Därför går det inte att dra generella slutsatser om internetanvändningen i Sverige utifrån dessa svar. Däremot är svaren från den undersökta gruppen exempel på hur nätanvändare använder nätet för att skapa och upprätthålla sociala relationer. Alltså visar svaren i högre grad hur nätet kan användas, än hur det används generellt.
Vid självselektivt urval måste man ha i åtanke de faktorer som styr urvalet. Vad får dem som svarar att bli intresserade av att svara? Det kan vara så att de som är positiva till nätkontakter är mer benägna att svara på en sådan här enkät än de som är negativa. Kanske är det till och med sannolikt. Av det faktum att så många av dem som svarat i hög grad är positiva till fenomenet nätvänner kan man ana att svarsgruppen inte är representativ för nätsurfare med sociala nätrelationer i Sverige i allmänhet.

I respondentgruppen finns en grupp som själva berättar om sjukdomar, svår livssituation eller andra former av social isolering. Det kan vara så att de i högre grad nåtts av enkätinformation för att de är flitiga nätanvändare och därför mer benägna att svara.
Kanske är det bara de datorvana som väljer att svara eftersom den som är ovan datoranvändare kan känna sig osäker på enkätens hantering. Andra faktorer kan också påverka vem som svarar; vi vet alltså inte vilka som haft möjlighet att svara på enkäten. Detta ger en osäkerhet som måste beaktas i tolkning och analys av svaren. Resultatet av enkäten blev ändå användbart eftersom jag ville veta mer om nätvänskap i allmänhet, hur man hanterar olika faktorer som präglar nätvänskap och skiljer det från IRL-vänskap, och vilken betydelse nätvännerna har. Det överlag positiva resultat som enkäten gett ska därför inte tolkas som att nätrelationer i allmänhet har positiv effekt för nätanvändare.

Min bearbetning av svaren innebär inte att jag tror mig ha fått fram någon entydig sanning, att ”så här är det”, utan att det är en tolkad kunskap som kan se annorlunda ut genom andras ögon. Detta gäller särskilt för tolkningen av de berättande svar som getts på enkätens öppna frågor. Det är lätt att bli alltför generell i sina slutsatser och tro att det man finner är representativt för en större grupp. Vi vill gärna visa att B orsakas av A. Oftast är det inte så enkelt utan det finns fler orsakssammanhang än ett, och de kan också vara inbördes beroende av varandra. Man kan både ifrågasätta det folk berättar men också lägga stor vikt vid det, för människor vet så mycket om sin egen värld och är de bästa experterna på sina egna liv. Jag har efter bästa förmåga tolkat och analyserat de svar och berättelser jag fått in, och det arbetet har gett den sammansatta och komplexa bild som jag berättat om i boken.

Eftersom de som svarat på enkäten kunnat ges anonymitet har det gått att få veta mycket, men som forskare vet man också en del som de undersökta inte själva vet, kunskap som kan ge en helhetsbild och övergripande förståelse. Eftersom undersökaren får information från många i en grupp är kunskapen hos forskaren större om helheten, om sambanden mellan detaljerna, än vad varje enskild respondent vet.
Analysen av svaren har skett med detta i åtanke. Ändå finns risk för att jag i mina slutsatser har ryckts med av de ytterst personliga och öppenhjärtiga berättelser som de svarande gett, och av det faktum att jag själv har nära och betydelsefulla relationer med nätvänner. I all forskning finns en risk att forskaren grips av sitt arbete på så sätt att hon upptäcker just det som hon förväntar sig, och kanske önskar. Detta kan man bara komma tillrätta med genom att vara medveten om det och se sina egna motiv och förväntningar i sammanhanget.
Vid forskning krävs en medvetenhet om den förförståelse som undersökaren har. I det här arbetet innebär det att jag har en personlig och mångårig erfarenhet av nätgemenskap. Denna erfarenhet är över lag, men inte enbart, positiv. Tolkningen av resultatet har skett i ljuset av den kunskap som kommer ur min erfarenhet av social gemenskap på nätet.

Som forskare måste man överväga sin egen roll, särskilt om forskningen bedrivs på ett område där man själv är aktiv och har personliga relationer till de studerade. Jag är medveten om den relation jag har till ett fåtal av dem som svarat. Mina egna nätvänner, en grupp på möjligen 15-20 personer av totalt 208 svarande, har fått inbjudan att svara på enkäten. Hur många av dem som gjort det har jag inte kontrollerat. För mig har det varit viktigt att även de egna nätvännerna kunnat vara anonyma och inte behöva känna sig hämmade av sin relation till mig eller på annat sätt påverkas i sina svar. Möjligen kan några ha begränsat sina berättande svar för att inte bli igenkända genom sitt sätt att uttrycka sig. Men det tror jag inte, och en del kommentarer jag fått i svaren tyder på att det inte är så. Jag har känslan av att mina nätvänner är öppna och frimodiga och litar på mig i det här fallet.

I och med att uppsatserna är godkända och registrerade är de också offentliga handlingar som kan läsas via universitetens digitala bibliotek, eller i pappersform om man har lånekort på respektive universitetsbibliotek. I första hand använder jag mig i boken av de citat som redan publicerats i uppsatserna men ger också röst åt fler nätvänner här. Eftersom enkäten gjordes till mina uppsatser i sociologi har jag mailat samtliga som från början anmält intresse för att svara på enkäten och frågat dem om lov att citera deras svar i boken, under förutsättning att de genomfört enkäten. Databashanteringen innebär att svar och mailadresser är åtskilda, och därmed kan jag inte koppla ihop vem som svarat vad i enkäten. Därför har jag i mailet bett om en del uppgifter för att kunna identifiera svaren. Och det har gått bra. Bara citat av dem som svarat ja har använts.
De som sagt ja till citering har också fått ett löfte om att få vara anonyma. Därför har jag i vissa fall tagit bort uppgifter om till exempel hemort och yrke.

Efter att jag blev klar med mina uppsatser och började fundera på att också göra en bok har jag även kontaktat några av mina egna vänner och bett dem berätta mer utförligt om sina egna erfarenheter. I dessa fall sker det som regel utan anonymitet.
De berättande svaren jag fick in på enkäten var så givande och intressanta att jag kände att det här måste jag göra något mer av, visa världen hur betydelsefull nätvänskap kan vara och att nätet inte är en tummelplats bara för unga nördar utan även för oss medelålders klimakterietanter.

Vi tar tekniken i bruk, vi också.

Write a comment





*