Om betydelsen av social interaktion på nätet

5. Min historia

Mitt nätliv

”As a result, cyberlinks between people become social links between groups that otherwise would be socially and physically dispersed”
Wellman och Gulia: Netsurfers don’t ride alone, 1999 (sid 18)

Precis så som i citatet ovan har det varit för mig. Nätet har betytt att jag kommit i kontakt med och lärt känna människor jag aldrig annars skulle ha träffat, i flera fall människor som kommit att betyda mycket för mig.
Redan 1995 skaffade vi internetabonnemang hemma och jag blev snart intresserad av vad som förekom där ute i cyberrymden, ett ord jag inte riktigt var bekant med då.
1997 fick jag, med stor hjälp av min äldste son Arvid, min första hemsida. Det var en enkel presentation av mig, mitt jobb och lite om mina intressen. Jag var då singel efter skilsmässan några år tidigare. Tack vare min hemsida fick jag kontakt med en man i en grannkommun. Romansen varade ett halvår och var den första personliga relation jag hade via nätet.

I mitt arbete på Västerviks-Tidningen hade jag möjlighet att utforska nätet, och jag skaffade mig en bok där jag steg för steg lärde mig hur jag skulle göra. Då fanns ju inte den uppsjö av hemsidor som finns idag men en hel del faktiskt. Och det kändes fantastiskt roligt att surfa runt även om det bara var en enkel myndighetshemsida jag kom till. Att det gick att få kontakt med andra via nätet upptäckte jag också snart och skaffade ett hotmailkonto 1997. Då lär vi bara ha varit två miljoner som hade ett sådant, så det är bra länge sedan.

Hotmailadressen använde jag både privat och i jobbet, eftersom vi inte fick personliga e-postadresser på tidningen förrän senare. Jag tyckte det var lite knepigt med webmail med bara modemuppkopplingen hemma men på jobbet var det lättare, där hade vi fast lina. Eftersom jag är en skrivande människa skrev jag ibland så långa mail att modemet hade tajmat ur när det var dags att skicka det. Och då försvann ju all text. Många frustrationer gick åt innan jag lärde mig hantera det.

Så småningom ledde mitt internetintresse till att jag på jobbet fick som uppgift att skriva om internetrelaterade nyheter, bland annat intressanta lokala hemsidor. En som jag hittade såg ut som början till en lokal portal. Jag kontaktade domänägaren och fick mer information till en artikel. Drygt ett år senare hade det hunnit bli nytt millennium och jag tog en titt på sidan igen. Den såg i stort sett likadan ut och jag ställde frågan igen: ”vad ska det bli av detta?” med undermeningen ”varför gör du inget vettigt av det?”. Det ledde till en lång diskussion som fortfarande pågår. Vi blev sambo efter ett halvår.

Romanser på nätet är i dag vardagsmat, och säkert finns det många fall liknande mitt eget. Men på nätet kan man också få vänner, inte bara en partner.
Tomas är en sådan vän. Han föreläste på en kurs om IT för journalister på Gotland hösten 1998. Kursen handlade om hur vi journalister kan utnyttja nätet som researchverktyg. Jag lärde mig väldigt mycket matnyttigt då, kunskap som håller än.

Egentligen är det inte så länge sedan men i nätets svenska historien är det tidigt. 1998 hade inte vi journalister på tidningen egen mailadress, vi använde inte internet dagligdags och det fanns kollegor som inte riktigt visste vad internet var och kanske också skrämdes av det här nya i datorn. Tomas lärde mig mycket som jag fick direkt praktisk nytta av men han lärde mig också att våga mer, och upptäcka mer. Jag hade ju använt nätet en hel del i jobbet tidigare och var nog redan då en av de mest vana nätanvändarna på tidningen. Men efter kursen med Tomas blev nätet mycket mer ett verktyg i mina händer.

Efter kursen ordnade någon av deltagarna så att vi hade mailkontakt med varandra, vi som gått den. Lite efterdyningar i form av frågor och tips, sedan rann den mailkontakten ut i sanden. Men vid något tillfälle hade jag anledning att kontakta Tomas med några frågor, vilket ledde till en så småningom mycket intensiv och långvarig mailkontakt. En ren vänskapsrelation, men högst personlig.
Tomas betydde oerhört mycket för mig i min personliga utveckling tack vare möjligheten att diskutera ytterst privata och personliga frågor i våra mail. Ändå kände vi ju egentligen inte varandra. Året efter träffades vi av en händelse i London när vi råkade vara där på semester båda två. Det var trevligt, men i övrigt har jag inte känt behov av IRL-träffar. I vår kommunikation är det tankarna som räknas.

Kontakten med Tomas ebbade ut så småningom, numera hörs vi av då och då, kollar läget och uppdaterar oss. Men jag tror, och hoppas, att Tomas fortfarande förstår vilken stor betydelse han hade för mig under den tiden. Även om han inte är någon egentlig nätvän, en som man träffar på nätet, ser jag honom ändå som en sådan. I svaren jag fått på enkäten kan jag känna igen liknande berättelser, hur en från början mer trivial kontakt lett till djupt personlig och betydelsefull vänskap. Kanske är det tack vare Tomas som jag sedan kunnat vara öppen för nätvänskap, eftersom jag från början nog var en ganska restriktiv person med viss skepticism gentemot nätet. Samtidigt lockade det, att få utforska och lära mig något nytt.

Mailinglistor

1997, eller kanske var det 1998, gick jag med på en mailinglista för första gången och har sedan haft fortsatt kontakt med olika personer via nätet, främst via mailinglistor. På så sätt har jag fått vänner, verkliga vänner som betyder lika mycket för mig som mina IRL-vänner.

Den första mailinglistan jag gick med på var en lista för bokintresserade. Ganska snart blev jag också medlem på en skrivarlista, för dem som skriver skönlitterärt. När jag sedan blev sambo hade jag inte så mycket tid över för kreativt skrivande utanför jobbet så där gick jag så småningom ur. Mailinglistan för bokvänner blev aldrig den personliga erfarenhet som många vittnar om när det gäller sådana intresserelaterade listor. På boklistan höll vi oss ganska strikt till ämnet, medlemmarna var många och jag urskiljde sällan någon i mängden, utom en medlem som jag idag har högst sporadisk kontakt med.
Något av de här tidiga åren kom jag också med på en allmän social mailinglista som jag tror kallades Grannarna. Det var bara kvinnor, flera var yngre än jag och var hemma på föräldraledighet. Vi diskuterade barn och matlagning och städning och sådant, kanske inte så spännande men viktigt i vardagslivet. Den ebbade ut så småningom, det lilla jag minns av den.
Men då hade jag upptäckt mailinglistornas sköna värld.

I maj 2000 fick vi adsl-uppkoppling hemma, vilket blev en milstolpe i nätaktiviteterna. Det var stor skillnad på att skicka e-post med uppringt modem, och med en fast uppkoppling. Det hade vi väntat på ett tag, och anmält oss så snart det bara gick.
I november samma år blev jag medlem på 4050-listan, en lista på Kanalen med socialt syfte. Jag hittade den efter att ha läst om Kanalen i någon tidning. Listan är till för oss 40- och 50-talister och har utöver det inget särskilt ämnesområde utan är ett fritt diskussionsforum. På listan kan vem som helst kan gå med som medlem, bara man är i rätt ålder, men man får göra en ansökan hos listmoster först.

På 4050-listan kände jag vara mig bland vänner från första stund. Kanske inte så nära vänner men mer än bara tillfälligt bekanta. Vissa lärde jag känna bättre och har under årens lopp haft mycket utbyte med. Roliga diskussioner men också gräl. En del medlemmar kommer och går men vi är ett kärngäng som varit med länge, några ända från början. Det är en trygg grupp att ventilera sina tankar i, få hjälp och diskutera sådant som känns viktigt. Medlemmarna är som du och jag, det vill säga vanliga människor med vanliga jobb och som lever vanliga liv även om alla har sina egenheter och personligheter. Det känns ungefär som att umgås i grannskapet, vi råkar befinna oss på samma plats, listan, samtidigt och har lärt känna varandra där.

På den listan blev jag medlem en fredagkväll för lördagen var den första dagen som listmedlem, och jag minns fortfarande vilken överraskning jag kände den lördagmorgonen när jag startat datorn och öppnat min e-postbox. Plötsligt hade jag 65 nya mail över en natt. I vanliga fall var det kanske fem eller högst tio. Jag blev ganska förskräckt för jag tänkte ”hur ska jag hinna med att läsa och svara på alla dessa?” och övervägde om jag verkligen kunde vara med på en lista med så stor mailfrekvens. Samtidigt var det ju fantastiskt roligt att komma in i en gemenskap där alla tjattrade med alla och det bara var att kliva in och ta sin plats.
Det blev en mycket trevlig erfarenhet och jag är så glad för att jag stannade kvar.  Jag lärde mig snart att sovra bland mailen och att hantera stora mailmängder genom att skumma igenom, stanna upp vid vissa och svara på dem. Genom åren har jag fått möjlighet att ventilera många frågor och en del bekymmer, fått intressanta svar och stort stöd som betytt mycket för mig. Att få nya impulser och andras syn på sådant som jag själv bara sett en sida av, det är utvecklande.

4050-listan startades av Marie Sjödin som bor utanför Göteborg, och hon är fortfarande listmoster. Marie berättar om hur det kom sig att 4050-listan blev till och vad nätvänner betyder för henne. Hon uppskattar listan både som en social funktion och som en källa till kunskap. Listan har också breddat hennes egen värld:

”På den tiden, jag tror att det var i maj 1999, var det mycket populärt med webbringar. Många, många hade personliga hemsidor och webbringarna blev ett sätt att få andra att hitta dem. Föregångare var Tjejringen och andra hängde på, det fanns ju gratistjänster där vem som helst kunde sätta upp en webbring. Jag blev bekant med Gunilla Rohlin som drev webbringen 50-talisterna, när jag gick med där med min hemsida. Så småningom blev jag medägare till ringen. Jag hittade också en tjej (som jag inte minns namnet på just nu) som drev en webbring för 60-talister.

1999 var jag arbetslös och mycket aktiv på nätet, jag var nyfiken på den nya tekniken och ville lära mig så mycket som möjligt. Inspirerades av Tjejringen och blev sugen på att dra igång något men visste inte vad. Till slut kom jag på att en mailinglista kanske inte vore så dumt. Jag vidtalade både Gunilla och 60-talisttjejen om att köra en gemensam mailinglista som komplement till ringarna, trodde inte att det skulle kunna bli en lista med bara 50-talister då jag inbillade mig att vi var för få. Gunilla var positiv och sa ja, men 60-talisttjejen sa nej. Då vände jag mig till Greta, som drev en webbring för 40-talister, och hon var med på noterna. Jag ville att listan skulle fungera som ett slags forum för folket i webbringarna men funderade inte så mycket på hur den skulle utvecklas. 

Ungefär samtidigt fick jag nys om Carpe Diem, en nystartad webbportal för 40- och 50-talister. Den drevs av fyra personer, en var Gunnar (minns inte efternamnet) och han blev eld och lågor, tyckte att det var en jättebra idé. Både Gunilla, Greta och Gunnar var från början medlemmar på listan men numera är ingen av dem med.

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Listan har levt sitt eget liv i stort sett hela tiden. Vi har tidvis haft konflikter och bråk, jag har blivit anklagad för många olika saker, bland annat för att vara rasist. Från början var jag ganska rigid när det gäller listans regler, men åren och erfarenheten har lärt mig att det inte är så farligt med små snedsprång. Ibland har jag fått sätta stopp, men lyckligtvis har jag bara behövt stänga av en enda person. Numera är det alltid god stämning, jag tror att folk börjar lära sig formerna för hur man umgås på en lista.

Själv tycker jag att jag lärt mig mycket av att driva den här listan. När jag startade hade jag ingen vision om framtiden för listan och det har jag nog inte nu heller. Kanske skulle jag kunna säga att jag delvis startade den av egoistiska skäl – jag ville ju ha nÃ¥got ”eget” precis som ringägarna. Samtidigt var det nytt, spännande och roligt, i början räknade jag medlemmar och jämförde med hur mÃ¥nga andra listor hade. Under en period var det ett 80-tal medlemmar vilket fick mig att känna mig stolt. Idag bryr jag mig inte, uppskattar kvalitet pÃ¥ ”mina” medlemmar mer än hur mÃ¥nga de är. Det känns som att det är en bra mix idag, i alla fall bland de som skriver. Tyvärr är allt för mÃ¥nga passiva och tillför inget. Men det känns samtidigt fel att slänga ut dem, förhoppningsvis fÃ¥r de ut nÃ¥got av att läsa mailen. Annars hade de väl hoppat av…

Listan fyller en social funktion, inte minst har den gett mig själv väldigt mycket – både socialt och kunskapsmässigt. Listan är en oerhörd tillgång när det gäller kunskap av olika slag. Jag har fått svar på många, många frågor genom åren. Det är nog bra att den inte är ämnesbunden och med facit i hand har det fungerat bra att utesluta politik. De etiska reglerna är enkla att följa, det handlar om vett och etikett, på nätet kallat netikett.

Den här listan har gett mig, mer än andra listor jag är med pÃ¥, nätkompisar i olika delar av landet. Men jag vet inte riktigt när man räknas som nätvänner… Jag har mÃ¥nga kontakter, men inte sÃ¥ mÃ¥nga som jag räknar som vänner. En handfull kanske. Det roliga är att det finns en och annan som jag inte gillat sÃ¥ mycket i början men efterhand har de visat sig vara riktiga guldklimpar till människor. Min allra första medlem var en kvinna som jag känner IRL sedan 1988-1989, och hon är kvar ännu.

Idag är jag glad att det blev 40- och 50-talister. Jag känner inte sÃ¥ mÃ¥nga 40-talister IRL, men listans ”gamlingar” har genom Ã¥ren tillfört mycken klokskap. Kontakt med 60-talister har jag ändÃ¥, vi ligger ju närmare varandra i Ã¥lder och de flesta av min sons kompisar har föräldrar som är födda pÃ¥ 60-talet. PÃ¥ sÃ¥ vis har listan breddat mina referensramar, 40-talisterna har kunskap och erfarenhet som vi som är födda i slutet av 50-talet saknar. Och 60-talet minns jag ju själv… ;-)

Om jag ska nämna nÃ¥gon besvikelse var det kanske när en av mina medlemmar startade en konkurrerande lista. Tyckte att hon var illojal och taskig. Som listägare sägs man ju ha rätt att förvänta sig lojalitet frÃ¥n sina medlemmar, ungefär som en arbetsgivare. En medlem erbjöd sig att gÃ¥ med pÃ¥ den nya listan och ”spionera” för att kolla om det var en konkurrerande lista. Det gjorde hon och jag fick rapporter, bÃ¥de frÃ¥n henne och frÃ¥n en annan person som öppet var med pÃ¥ bÃ¥da listorna. Idag har jag svÃ¥rt att förstÃ¥ besvikelsen, men dÃ¥ sÃ¥g jag det bÃ¥de som kritik och konkurrens, trodde att min lista skulle dö. En annan person lobbade pÃ¥ listan för att vi skulle sluta använda den och istället övergÃ¥ till ICQ. Det kändes ocksÃ¥ obehagligt för jag vet att vederbörande gjorde det för att vara taskig mot mig. Vi var som hund och katt i början, men blev senare riktigt goda vänner…

Idag har jag en betydligt mera relaxad relation till min lista och mina medlemmar. Jag märker att listan lever vidare även om jag själv är inaktiv i nÃ¥gra veckor, precis sÃ¥ ska en lista fungera. Egentligen känns det fel att jag kallar mig listägare, listan tillhör ju oss alla som är med. Men det är ju jag som lägger in nya medlemmar, listan är inte öppen utan nya medlemmar mÃ¥ste ”ansöka” genom att skicka en liten presentation. Först därefter lägger jag in dem manuellt, nÃ¥got som bara jag och min medägare kan göra. Det är ett sätt att hÃ¥lla undan de värsta stollarna – för sÃ¥dana finns det pÃ¥ nätet. Märker man att nÃ¥gon bär sig illa Ã¥t är det bara att kasta ut vederbörande och han eller hon fÃ¥r anstränga sig för att kunna komma med igen. Men det har som sagt bara behövts en enda gÃ¥ng pÃ¥ de här sju Ã¥ren.

4050-listan är självgÃ¥ende, den utvecklar sig själv och den fyller ett behov. När jag tänker efter sÃ¥ känns det som att jag gjorde nÃ¥got bra som en gÃ¥ng drog igÃ¥ng den. Idag är det inte antalet medlemmar som fÃ¥r mig att känna stolthet, det är den funktion listan fyller. Även om det bara är 10-15 personer som använder den aktivt…

NÃ¥got ”listmostrandet” lärt mig mycket om är hur man skriver till andra pÃ¥ en mailinglista. Det gÃ¥r inte att tro att folk kan läsa mellan raderna vad man egentligen menar, det gäller vara mycket tydlig. Och eftersom det är mÃ¥nga som läser är risken stor att nÃ¥gon eller nÃ¥gra kan misstolka. I början slarvade jag ofta med formuleringarna, jag brydde mig inte sÃ¥ mycket om att sträva efter att uttrycka mig klart och tydligt vilket dÃ¥ och dÃ¥ gjorde att missförstÃ¥nd uppstod och konflikter föddes. Folk kände sig pÃ¥hoppade och anklagade för saker jag aldrig menat. Numera är jag betydligt mera försiktig i mina formuleringar, tänker mig noga för innan jag postar ett meddelande till listan och försöker att alltid se alla synvinklar pÃ¥ det jag skriver.”

Så långt Marie Sjödin, listmoster på 4050-listan.

Vännerna på mailinglistorna utgör en mycket stor del av mitt sociala liv idag.  Här har vi roligt åt samma saker ibland, och vi grälar emellanåt. Är någon sjuk ger vi tröst. Har någon bekymmer finns det goda råd och förståelse att få. Precis som i ”verkliga” livet utanför nätet.
För mig är det på mailinglistorna jag lärt känna nätvänner. Det är ett bra sätt att umgås och känns tryggt i en sluten grupp, det är inte öppet för vem som helst att läsa utan bara för de andra medlemmarna. Jag kan själv välja hur aktiv jag vill vara, och det är ett mycket bekvämt sätt att umgås. Och det är mycket annorlunda mot att umgås i IRL-livet där kontakterna är mer sporadiska men naturligtvis mer intensiva när man möts ansikte mot ansikte.

Tiden

Sedan jag började umgås på nätet har jag förskjutit en hel del av mitt sociala liv från IRL-livet till nätet. Fortfarande, efter snart tio år, ägnar jag väldigt mycket tid åt mina nätvänner, mycket mer tid än jag någonsin ägnat åt annat socialt umgänge tidigare i livet. Idag är det nätvännerna som i stort sett är min vänskapskrets och jag låter också nätvännerna ta väldigt mycket tid. Det är nätvännerna jag ägnar tid och tankar, oftast varje dag och flera timmar de flesta dagar.

Så fort jag kommer hem från jobbet startar jag datorn och mailskörden är det första jag tittar efter. Få mail, då blir jag besviken. Väldigt många mail, då blir jag stressad, för jag vill ju hinna läsa allt och svara på det mesta. Många vardagskvällar och helgdagar förflyter med att läsa och skriva mail. Timmarna går och jag glömmer klockan. Det är ibland svårt att lämna olästa och obesvarade mail åt sidan och ta itu med annat.
Ofta går hela kvällarna åt att läsa och skriva mail. På kvällarna blir nätkontakten intensiv för de flesta listmedlemmar, verkar det som, även om en hel del har sådana jobb att de kan maila under arbetsdagen och från jobbdatorn. Helgerna kan också bli mycket mailintensiva, det är många lördagar jag suttit i timmar vid datorn, läst mail, svarat, läst igen och så har det rullat på, ofta parallellt med att jag också gör annat.
Det är en del av det fantastiska med nätet i mina ögon, att responsen ofta är så snabb. Och så genererar det nya tankar.

Det finns förstås också baksidor med nätrelationer. Nätet är så förföriskt i sin lättillgänglighet, med möjligheter utan begränsningar. Så kan det kännas.
Mycket annat i livet läggs åt sidan eftersom tiden inte räcker till. För mig är det mest tv-tittandet jag spolat, och jag har inte särskilt mycket socialt umgänge utanför cyberspace. Det känns oroande ibland, och händer att jag får kommentaren ”hur har du tid att sitta så mycket vid datorn?”. Men det är inte datorn som en burk av plast och metall som jag känner att jag ”sitter vid”, det är ju andra människor jag har kontakt med via nätet, inga uppdiktade datorgenererade figurer utan förankring i verkligheten.
När jag nu sitter och skriver detta har jag förstås tankarna på mina nätvänner eftersom det är de som är grunden för mitt arbete. Det är en ständig kontakt. Flera gånger om dagen tittar jag om det kommit nya mail, när jag sitter vid datorn och jobbar. Sedan finns det förstås dagar när jag inte hinner, när IRL-livet tar över, och så är det för oss allihop.

Att läsa mail och svara på dem innebär att jag sätter mig in i andras inre världar, och delar med mig av mina egna. Jag får, och ger, bekräftelse. Det skapar mening i mitt liv, och den känslan tror jag att jag delar med de flesta av dem som har nätvänner. Det ger en känsla av att jag ingår i ett sammanhang vilket för med sig välbefinnande och en förankring i tillvaron. Så är det för mig.
Att känna meningsfullhet i livet är viktigt. Peter Gärdenfors skriver i sin senaste bok om den meningssökande människan som en social varelse, att vi söker efter mening genom att använda språket för att kommunicera med varandra. Kanske är det de människor som har en extra stark strävan efter att kommunicera som också gör det via nätet, som sett möjligheterna i nätet som det kommunikationsverktyg det så lätt kan användas som. Människor som liksom jag känt känslan ”åh, jag kan få kontakt” och fascinerats och slukats av detta.

Problem med nätrelationer

Nätets speciella villkor gör att det finns några genomgående problem med relationer i nätgemenskaper, problem som kan upplevas som mer eller mindre störande.  Tillit och förtroende krävs för att till exempel en mailinglista ska fungera, man måste våga vara med i diskussionerna även om man inte vet allt om de övriga. Helt enkelt lita på att de andra har samma välvilja som jag och inte är ute efter att lura mig eller förstöra för mig. I denna tillit ingår också att visa övriga vem man är genom att vara med, även om alla inte är lika aktiva.

Ett problem för nätvänner på mailinglistor är de som lurkar, det vill säga de som går med som medlemmar men sedan inte är aktiva. De kan upplevas som mer eller mindre problematiska. Några bryr sig inte, andra tar mer illa vid sig av lurkare. Som medlem vet man inte om de läser mailen eller om de helt enkelt struntar i listan. Beroende på hur personlig man är kan det bli obehaglig stämning på en lista om det finns lurkare. Vem läser vad jag skriver? Sprids det vidare av någon som jag inte har någon egentlig relation till och därmed inte bryr sig om min integritet?
Samtidigt måste man ha förståelse för att alla inte alltid kan vara aktiva. Min egen erfarenhet av lurkare är nog mest besvikelse över att en del medlemmar finns där men nästan aldrig ger sig till känna, de visar att de inte bryr sig om vad jag och andra tänker och skriver om.

Budskapen går åt båda håll i en kommunikationsprocess och jag förväntar mig någon slags respons av dem jag kommunicerar med. Den gruppmedlem som inte kommunicerar med övriga i gruppen bidrar inte till gruppen, konstaterar kommunikationsforskarna Dimbleby och Burton. Ett engagemang i den grupp man tillhör är viktigt för gruppens fortlevnad. Om en grupp ska fungera bra krävs också en viss enighet. Det är också viktigt att ge och ta beröm inom gruppen, då känner man sig mer som en del av helheten, särskilt när det gäller sådant som gagnar gruppen.
Lurkare kan vara både dem som alltid är tysta, kanske för att de gått med en gång och sedan glömt bort det, om mailen går direkt till en egen listmapp; och de som bara hör av sig när de har något eget att berätta om. Sådana medlemmar är nästan värre, särskilt om det är personer med personliga problem som ventileras de få gånger som de hör av sig. Vi andra är stödjande, uppmuntrande och affirmativa men får aldrig något tillbaka.
Jag minns särskilt en kvinna på en lista som hade mycket problem och fick mycket stöd av oss andra men som aldrig någonsin visade engagemang i någon annans angelägenheter. Då kan man uppleva att man dräneras på kraft om man engagerar sig men aldrig får någon respons själv.
Den här känslan stämmer bra överens med vad teorierna om gruppgemenskap säger, och vad vi förväntar oss av andra gruppmedlemmar. ”Man kan lätt bli lurad av snyltare, som slår mynt av ens vänlighet för att sedan överge en i samma stund som man verkligen behöver deras hjälp” skriver också psykologen och antropologen Robin Dunbar. Genom det vi säger om oss själva kan andra förstå om vi kan bli vänner eller inte, och tvärtom.

Något som man måste kunna hantera på en mailinglista är tilliten. Alla listor har regler, och en av de vanligaste brukar vara att inte föra vidare något av det som skrivs i listmailen, åtminstone inte utan att fråga först. Man måste kunna ha förtroende för varandra på listan. Så som det är när man är bland vänner. Ändå förekommer det att förtroendet missbrukas, eller missuppfattas. Det är ett av dilemmat med mailinglistor, man kan ha olika syn på det som skrivs eftersom man missar gester och minspel. Det jag tycker är ett förtroende kanske andra tycker är en bagatell som man gärna kan berätta för andra om, eller tvärtom.

Gräl kring sådant är inte ovanligt och jag har själv varit inblandad i några. En gång orsakade jag en kris själv genom att föra en uppgift vidare. Inte ett förtroende utan något som jag i IRL-livet helt klart skulle gjort på samma sätt. Men eftersom informationen kom på en mailinglista borde det ha stannat där. Det är lätt att glömma att en lista är en sluten grupp med sina specifika regler, inte som i livet utanför nätet där man oftast inte behöver fundera på regler och normer utan lita till sitt sunda förnuft.
Är man medlem i flera listor kan det också hända att ett mail går iväg till fel lista. Så har jag själv gjort, men den gången spelade det ingen roll och ingen märkte något. I andra fall kan det få förödande konsekvenser och det har hänt att listmedlemmar varit skärrade över vad de råkat göra.

I listvärlden ingår också att inte föra vidare till listan något från privata mail listmedlemmar emellan. Det är inte ovanligt att häftiga diskussioner och gräl uppstår, och då uppmanas de inblandade medlemmarna oftast att föra diskussionen vidare privat. Efteråt kan det hända att något som sägs i de privata mailen skickas till listan, kanske för att visa vilken idiot den andre är. Det kan leda till uteslutning, vilket jag sett på en av de listor jag varit med på. Jag har också själv en gång lämnat en lista efter ett gräl om politik då den andre kontrahenten skickade vidare till listan ett privat mail från mig. Då går det inte att fortsätta vara medlem, man tappar förtroendet för och tilliten till gemenskapen. Det är då svårt att vara naturlig och öppen igen, om den man grälat med och tappat förtroendet för fortsätter vara kvar.
Så blev det på en annan lista där jag är med.

En medlem tog ofta tillfället i akt att mucka gräl. Kanske var det bara hennes sätt att uttrycka sig som gjorde att vi var flera som upplevde detta. Hon var ganska brysk och hade svårt att skilja mellan personliga påhopp och diskussioner. Flera gräl på rad gjorde att listmedlemmarna blev mer restriktiva i sina mail, vi skrev mest om triviala saker som inte spelade så stor roll för ingen verkade våga ta upp något mer personligt av rädsla för att bli påhoppad. Efter en tid lämnade hon listan.

Personliga påhopp är absolut förbjudet på en mailinglista eller i andra nätgrupper. Du får aldrig skriva till någon ”du är en idiot” utan bara att ”jag tycker att dina åsikter är idiotiska och tycker i stället att…”. Man måste kunna skilja på sak och person och det kan det ibland bli problem med. Kanske är det inte så konstigt eftersom förtroligheten bland nätvänner är stor. Det är lätt att känna en stor och ömsesidig samhörighet, att ”vi tycker ju så lika”, och ge en känsla av själarnas tvillingskap. Visar det sig då att det finns en spricka i gemenskapen, något där man tycker helt olika eller har oförenliga erfarenheter, då kan sprickan snabbt bli väldigt djup eftersom sårbarheten är så stor.
I dina mail lämnar du lätt ut ditt innersta, känslan av förtrolighet är stark och omvittnad. Att kunna göra det, och känna sig förstådd, ger en oerhörd styrka men gör dig också mycket sårbar. Detta är särskilt känsligt på nätet där den intima kontakten kan utvecklas väldigt snabbt. Och har du en gång skrivit något i ett mail och skickat det, då går det inte att ta tillbaka. Orden finns kvar, sparade både i listans arkiv och hos din nätvän. Det är inte som i IRL-livet där det sagda kanske flyger ohört förbi eller där du efteråt kan säga att ”så sa jag inte utan så här”.

Ett gräl kan starta så lätt, ur något banalt och obetydligt. En gång kom jag själv i gräl med en medlem efter att en annan berättat en rolig historia, en historia som jag inte tyckte var rolig utan sexistisk och nedsättande gentemot kvinnor. En annan kvinna tog berättarens parti och det var då det blev ett gräl med alldeles för stora proportioner. Historieberättaren själv förstod min synpunkt, och jag hans, medan den tredje medlemmen kom med ett rejält påhopp.

Så här kan det vara, och likaväl som man är mer öppen och förtrolig behöver man ibland också större benägenhet att förlåta och släta över när det barkar åt skogen. Känslomässigt är det lätt att ta ut svängarna betydligt mer i nätkontakter än i IRL-kontakter. Utanför nätet har vi mer av outtalade sociala normer och spelregler som inte riktigt finns med på nätet. IRL märker vi också lättare om någon tar illa vid sig, genom miner och kroppsliga reaktioner. Detta saknas på nätet och därför behövs mer försiktighet och en större förståelse och tolerans. Det gäller att inte hugga så snabbt i diskussioner utan besinna sig och vara varlig med orden eftersom missförstånd så lätt kan uppstå.