Om betydelsen av social interaktion på nätet

Nätvänner

Detta är egentligen ett bloggverktyg (Wordpress) men jag använder det till att publicera det jag skrivit om sociala kontakter på nätet. Läs! /Eva

Läs så här:

Välj ett avsnitt och läs uppifrån och ner. Under "Sidor" finns kompletterande texter och information.

Avsnitt

Sidor

Länklista

4. Vänner

Nätvänskap

”Jag älskar mina nätvänner! De är de bästa vänner jag någonsin haft. De gillar mig för den jag är och går inte efter utseende eller annat ytligt. De finns där i svåra tider och i roliga tider. De betyder allt!”

Kvinnan som skrivit detta i sitt enkätsvar är en av de många som berättar om hur verklig och djup vänskap kan uppstå på nätet, utan att någon fysisk kontakt eller telefonkontakt sker.
Den övervägande delen av enkätsvaren är positiva till nätvänskap. Delvis beror det förstås på att jag inte frågat efter nackdelar och negativa erfarenheter. De som har sådant med i sina svar berättar om det på eget initiativ. Efteråt har jag tänkt att jag borde ha frågat mer efter besvikelser och andra negativa erfarenheter. Men jag tror också att en undersökning om vänskapliga IRL-relationer hade gett övervägande delen positiva svar. Det mesta vi förknippar med vänner är ju positivt.

Djup vänskap

I den tidiga forskningen om nätrelationer drog man slutsatsen att även om djupa nära relationer uppstår mellan nätvänner kan dessa vara svagare än i IRL-relationer, något som motsägs av senare forskning som visar att vänskap som uppstår på nätet kan vara starkare än IRL-vänskap. Den amerikanska forskaren Katelyn McKenna konstaterar:
”…we find that the stability of relationships initially developed on-line compares favorably to that found in studies of relationships that had initially developed face-to-face.”  (McKenna m fl 2002:22)

Att lära känna och tycka om en person kan beskrivas som att ”vara på samma våglängd”, en bild av en våg av sympati mellan individer som ger en känsla av kognitiv och emotionell överensstämmelse.
Omkring en fjärdedel av enkätsvararna skriver med egna ord om djup vänskap och verkliga vänner på nätet. Ett tiotal av dem uppger också att de är mer förtroliga med och öppnar sig mer för sina nätvänner än sina IRL-vänner. I enkätsvaren ges i flera fall känslosamma och målande beskrivningar av vad nätvännerna kommit att betyda, till exempel att nätvännerna känns som en familj, om längtan efter kontakten med nätvännerna, och tryggheten i att ha nätvännerna och den dagliga kontakten med dem:

”Jag tänker mycket på hur mina nätvänner har det och hur det går med olika saker som vi pratat om. I mångt och mycket känns vissa mejlinglistor som en extra familj vars sorger och glädjeämnen jag delar.”

”Några av nätvännerna tycker jag om på ett speciellt sätt. Jag längtar efter kommentarer och synpunkter fast jag aldrig träffat dem. Det är som en förälskelse, men utan den sexuella komponenten.”

”De betyder mycket för mig. De stöttar mig, reder ut problem, peppar mig, hjälper mig när jag funderar över livet eller över hur man lagar ostsoppa. Stort som smått.
I IRL-tillvaron blir man ofta ganska begränsad i vilka människor man träffar och pratar med. Jag upplever en trygghet i att ha nätvänner. De vet exakt vad jag sysslar med för tillfället, hur jag mår, i vilket skede av livet jag är. Om jag inte skulle höra av mig på ett par dagar så är det någon som saknar mig. Tanken har slagit mig att nu när jag har mina nätvänner så riskerar jag nog inte att få ligga död i min lägenhet i 14 dagar innan någon saknar mig :) Jag skulle kunna skriva massor om detta men det där tror jag var det viktigaste.”

En kvinna som blivit min egen nätvän genom ett par mailinglistor där vi båda är med är Ingrid Edman som är lärare i Skåne. Hon har varit aktiv på mailinglistor sedan snart tio år. Hon berättar om en annan nätvän som kom att betyda mycket för henne. De träffades från början på en amerikansk mailinglista och genom sitt gemensamma yrke kom de också att träffa varandra IRL flera gånger och även samarbeta professionellt. Det ledde till en varaktig och djup vänskap och en utveckling i arbetet för Ingrid. Tyvärr tog det abrupt slut en dag:

”En av de första mejlinglistor jag gick med på var en amerikansk lista för kvinnor runt 50. Det var i mitten av 90-talet och ville träna mina engelska och få nya vänner.  Listan finns kvar, men kvinnorna är nu snarare runt 60 än 50.
Det är en lista utan något speciellt ämne. Medlemmar kommer och går, men måste godkännas av listägaren, som enväldigt bestämmer vilka som ska får vara med. Vissa minns jag ingenting om, men några kommer att stanna i mitt minne för alltid. En av dem är Pilar från Spanien.
Jag lärde känna henne som Marie på listan. Vi började skriva personliga hälsningar via mejl och när vi var ute och reste skickade vi vykort till varandra.

Åren gick och vi lärde känna varandra bättre. Marie jobbade på en skola precis som jag. Hon var inblandad i internationellt arbete och föreslog att vi skulle försöka träffas och kanske få till ett samarbete mellan våra skolor.
Hösten 2001 skulle det vara en träff för lärare i Alicante. Jag fick instruktioner från Marie om hur jag skulle söka pengar från Internationella Programkontoret i Stockholm. Allt gick i en rasande fart och plötsligt kunde jag med min rektors välsignelse och pengar från EU beställa en flygbiljett till Alicante.
Visserligen är jag resvan, men så nervös inför en resa har jag nog aldrig tidigare varit. Vad gav jag mig in på? Jag skulle träffa en kvinna som jag hade lärt känna under namnet Marie. Det var inte hennes ”riktiga” namn, utan nu fick jag lära mig att hon hette Pilar. Jag hade en bild på henne och hon lovade möta mig på flygplatsen i Alicante. Tänk om hon inte var där?
På den tiden visste jag inget om hur internationella skolprojekt går till. Min enda kontakt var Pilar. Jag minns inte ens om jag hade någon officiell inbjudan från skolan jag skulle besöka.
Jag flög via Madrid och landade i Alicante på kvällen. Pilar var där, men det blev lite förvirrat, för hon väntade sig att jag skulle komma med ett plan direkt från Köpenhamn. Vi hittade i alla fall varandra och allt kändes jättebra. Från denna stund kunde jag inom mig höra Pilars vackra engelska med en svag spansk brytning varje gång jag läste något hon skrev.

Den här veckan blev upptakten till ett tre år långt samarbetsprojekt inom Comenius med skolor i Grekland, Italien, Finland, Portugal, Sverige och Spanien. Pilar och jag träffades fler gånger, bl.a. en underbar vecka i Alavieska, Finland. Hon besökte också min skola och mitt hem i september 2004.
Pilar var en inspirerande kvinna och en väldigt duktig organisatör. Med lätt hand, nästan utan att det märktes, styrde hon lärare från olika länder och fick oss att sträva mot ett gemensamt mål och göra underbara arbeten tillsammans. Vårt projekt hette Multilingual Europa och vårt gemensamma språk var engelska.
Hon lärde mig att be om mycket mer än jag är van vid. ”Ask for everything” var ett av hennes valspråk. Hon lärde mig att det inte lönar sig att vara blygsam och tack vare denna inställning har jag lyckats få en hel del EU-pengar till vår skola och mitt arbete har fått en delvis annan inriktning. Numera jobbar jag 30 procent med internationalisering i skolan.

Pilar hade ofta med små presenter till mina barn när vi träffades. En gång fick jag små lerfigurer till en julkrubba. Mina barn blev mycket förtjusta i dem. Jag äger en gammal krubba som jag ärvt efter min farmor, men numera samsas de svenska figurerna med de spanska. Vi har två Jungfru Maria och två Jesusbarn. Den spanske Jesus är mycket finare än den svenske, för han har en gyllene gloria av papper. De brukar få ligga tillsammans i krubban och hjälps på så sätt att hålla värmen. Spanske Jesus ligger överst med den glänsande glorian.

I oktober 2004 besökte Pilar min hemort tillsammans med en annan lärare från Alicante och fyra elever. Hon kom i början av deras termin, för det är alltid svårt att övertyga spanska föräldrar om att deras älsklingar inte ska förfrysa när de reser till den kalla Norden. Genom att ”ta” eleverna direkt när de återkom efter sitt sommarlov hann föräldrarna inte reagera. Det blev ett underbart besök och Skåne var som vackrast med strålande sol från klarblå himmel och träd som så smått började skimra i höstfärger. Det blev sista gången jag träffade Pilar.

Läsåret 05-06 började jag min nya tjänst på 30 procent som internationell samordnare för kommunens skolor. Om jag inte hade lärt känna Pilar hade mitt yrkesliv aldrig fått denna roliga och stimulerande inriktning. Torsdagen den 1 september har jag följande anteckningar i min kalender:
Resa till Stockholm 6 timmar
Pilar ??!

Jag jobbade som vanligt med lektioner på dagen och skulle ta tåget till Stockholm på kvällen för att under fredagen delta i ett möte på Internationella Programkontoret. Jag gick hem, slog på datorn och kollade snabbt mina mejl innan det var dags att resa.
Dear friends:
I have to give you very bad and sad news…
Pilar Campos has died.
Manolo
Dessa ord från en kollega i Alicante mötte mig på datorskärmen.

Jag var tvungen att ge mig iväg till Stockholm och tusen frågor snurrade i huvudet på mig. Det dröjde flera dagar innan någon visste vad som hade hänt. Pilar hade hittats död i ett hotellrum på Irland. Terminen i Spanien hade ännu inte börjat. Manolo svarade så gott han kunde på mina frågor, men ingen visste något. Hon hade problem med hjärtat och förmodligen hade hon dött i sömnen.
Det kändes så svårt att bära denna sorg och inte direkt ha någon att prata med. Jag mejlade mycket med Manolo och med lärarna på de andra skolor som var med i vårt projekt. pratade också med de kolleger på skolan som träffat henne, men det var mycket svårt att ta in att jag inte längre hade någon mentor och god vän i Spanien att bolla mina tankar och idéer med.

Vårt treåriga Comenius-projekt skulle slutredovisas och vår samordnare var död. Det var tungt och dessutom innebar det praktiska svårigheter. Jag kände mig ensam och övergiven och visste inte vem jag skulle vända mig till. En dag ringde jag helt enkelt till Internationella Programkontoret i Stockholm och bad att få tala med en handläggare för Comenius-program. Jag fick prata med en förstående man och öste ur mig all min sorg, saknad och frustration. Efter det samtalet började allt kännas mer verkligt. Han hade hört talas om liknande händelser och tyckte inte bara att jag var konstig. Han lyssnade och lovade att man skulle ta hänsyn till att slutrapporten kanske inte skulle bli riktigt fullständig.

Programkontoret i Madrid vad mindre förstående och Manolo hade en mycket svår tid. Pilar hade hållit i hela administrationen och skött mycket jobb hemifrån. Inte kunde vi belasta de anhöriga med att be dem leta efter skolpapper mitt i denna chock och sorg.

Nu har det snart gått ett år sedan hon dog. Jag arbetar vidare med internationella kontakter och saknar fortfarande Pilars pålitlighet, kunnande och varma vänskap. I Spanien fortsätter Manolo hennes arbete och runt om i Europa finns det skolfolk som minns henne och jobbar vidare i hennes anda.
Pilars aska är strödd i Medelhavet. Hennes minne lever. ”

Nära kontakt

Nätvännerna upplevs av de svarande i många fall både lika viktiga som, och ibland också mer betydelsefulla, än IRL-vännerna. Nätvänner har ställt upp vid kriser när IRL-vänner dragit sig undan och kontakten med nätvänner ses i många fall som ärligare än med IRL-vänner. En kvinna skriver till exempel att hon idag inte har någon IRL-vän som skulle kunna förstå henne så bra som nätvännerna på hennes mailinglista gör.

Ett av svaren kommer från en kvinna som varit med på en mailinglista några år. Hon gick med strax efter sin skilsmässa och berättar hur hon då kunde få skriva av sig bekymren och att hon fick ett stort stöd och mycket medkänsla från de andra listmedlemmarna, trots att de egentligen inte kände henne. Nu efteråt menar hon att detta gjorde att hon stannade kvar på listan, och med tiden utvecklat en stark vänskap med övriga medlemmar.
En annan person skriver att hon med nätvännerna lättare tar upp sina egna relationsproblem eftersom de inte har någon relation till hennes partner, som IRL-vännerna har. Ytterligare en person beskriver hur hennes egen nätvänskap också lett till att hennes dotter, som tidigare var utan nära vänner, nu fått en vän i nätvännens dotter. Ett par citat från några enkätsvar som berättar om förtrolighet, glädje och sorg:

”Det är ofta lättare att prata om känsliga ämnen. Nätumgänget känns väldigt förtroligt. Åldersskillnader kan vara mindre viktiga.
Som ett komplement till verkliga livet… som ett öppet förhållande som kan bli (och har rätt ofta blivit) Real Life. Tillåter givande kontakter världen över. Chattar varje dag med t ex Djakarta och USA’s västkust, Sibirien och Yerevan, Baku, Nairobi och Jönköping. Allt från vänskap till romans till skoj till redaktionellt samarbete. Ofta är det tvåspråkiga samtal – jag på engelska och min vän på sitt modersmål, t ex ryska, portugisiska, serbiska eller svenska för den delen ;-)”

”En del av dem [nätvännerna] ser jag som några av mina bästa vänner. Vi har känt varandra i så många år nu i både glädje och sorg. På min mailingslista har både barn fötts och något dött, någon har gift sig och en annan har skilt sig. Barnen växer och flyttar hemifrån. Ibland hinner man inte svara, men då finns brevet kvar tills man har tid. Visst har det förekommit bråk också och ofta har det berott på att man tolkat mailen på olika sätt, det kan vara svårt med ’nyanserna’ i breven.”

Intensiteten i kontakterna med nätvännerna beskrivs som större än med IRL-vännerna. Daglig kontakt med nätvänner är snarare regel än undantag. Ett par personer kommenterar detta som ett fenomen som uteslutande gäller nätvänner, och att dessa dagliga kontakter leder till en djupare vänskap, men också större trygghet.

Bland dem som i sina egna beskrivningar av nätvännerna ser relationen till dessa som verklig och djup vänskap finns både män och kvinnor, och lika hög andel män som i hela gruppen. Men det finns skillnader mellan könen i synen på nätvänner.
Kvinnorna tycker att nätrelationerna är mer långsiktiga än vad männen tycker och betydligt fler kvinnor än män tycker att de hellre diskuterar personliga problem med nätvänner än med IRL-vänner. Hälften av männen men drygt två tredjedelar av kvinnorna svarar att nätvännerna betyder mycket för dem och lite fler kvinnor än män umgås mer med nätvänner än med IRL-vänner.
Det finns också lite skillnader mellan landsbygdsbor och stadsbor. Bland dem som bor på landet är det 80 procent som anger att ”nätvännerna betyder mycket för mig” medan andelen bland stadsbor är 65 procent. Två tredjedelar av landsbygdsborna instämmer i påståendet att relationer med nätvänner är lika långsiktiga som med IRL-vänner medan andelen för stadsbor här är drygt hälften.

Vänskapsrelationer

Vårt sociala nätverk består av allt från ytligt bekanta till våra närmaste vänner och familj. Massor av människor är personer vi stöter på i olika sammanhang men som vi aldrig ger oss tid att lära känna. Det skulle vi inte orka med heller, det finns gränser för hur många vi klarar av att engagera oss djupare i. Men ett fåtal blir våra vänner, åtminstone för de flesta av oss. Och bland nätanvändarna är det en hel del som finner vänner på nätet, där djupa och hållbara relationer kan utvecklas.

Att skaffa sig vänner är en urvalsprocess skriver psykologen Tony Lake i sin bok om relationer. Den som blir min vän är den som jag haft möjlighet att kommunicera med, i muntliga samtal eller i skrivna meddelanden. Ju oftare kontakt desto troligare är det att vänskap blomstrar.
För att vänskap ska uppstå krävs både tid och en ömsesidig önskan om att fördjupa relationen. Finns det inte sympati på båda håll, blir det ingen vänskap. Andra faktorer kan också vara hinder, till exempel ålder och kön, åtminstone i IRL-livet. Även om vi i vår upplysta tid säger att man ska kunna ha vänner av båda könen är det många som låter sig hindras av det av hänsyn till sin partner.

De som känner att de vill utveckla en vänskap behöver också på något sätt manifestera den, visa omvärlden att ”vi är vänner”. Till exempel genom att välja att göra saker tillsammans. För nätvännerna kan det vara att ha privat kontakt utanför gruppen och träffas IRL. Men många nätvänner träffas aldrig ansikte mot ansikte och känner trots det ändå en djup vänskap. På nätet kanske det är så att när allt annat skalas av och bara tankarna finns kvar i vänskapsutbytet så räcker det, alla har uppenbarligen inte behov av en fysisk kontakt.
Ett sätt att visa sin vänskap utåt är att hjälpa varandra inför andra, som många nätvänner gör, men också att ge stöd till vännen när hon är frånvarande, till exempel genom att backa upp henne om någon annan kommer med gliringar när hon inte är där.

I den psykologiska och sociologiska litteraturen handlar vänskap oftast om en relation mellan två personer. Men vänskap i grupper med tre eller fler är ju inte ovanligt, till exempel i kompisgäng eller bland arbetskamrater. På nätet är det nog snarare regel än undantag att vänskapen utvecklas i större grupper än två personer. Om en mailinglista har 50 medlemmar så kommer inte alla 50 att känna sig som nära vänner med varandra, i stället bildas det ofta undergrupper. Kanske av en mindre grupp som är de mest aktiva, eller några som fattar tycke för varandra och kan bilda en egen lista vid sidan om, en så kallad subgrupp. Det är inte ovanligt, och i några av enkätsvaren berättas om hur nya gemenskaper uppstått ur gamla.
Vänskapsrelationer tillfredsställer våra personliga sociala behov, till skillnad från de grupptillhörigheter vi har som inte bygger på vänskap, till exempel att tillhöra en granngemenskap, en arbetsgrupp eller en styrelse i en förening. Relationerna i sådana grupper är mer formella.

Francesco Alberoni är en italiensk sociolog från Milano som nådde stor framgång på 80-talet med sina böcker om kärlek och vänskap. Han beskriver vänskap som något som uppstår när vi vid ett tillfälle känner stark samhörighet och sympati med en medmänniska, snarare än med den vi umgås med ofta och regelbundet. Vänskap kan man känna även om man träffas sällan.
Vänskap innebär ett förhållande med ärlighet, öppenhet, bekräftelse och förståelse. ”Vänskap är möte mellan jämlikar” skriver han. Vänskap bygger på ömsesidighet, på att båda får utlopp för sina behov av hjälp och stöd, både att ge och ta. Känner vi oss svikna av vännen leder det till en kris i vänskapsförhållandet.
När vänskap utvecklas berättar vi för varandra om oss själva och söker efter både det som är gemensamt och det som skiljer oss åt när vi jämför oss med varandra. Genom vänner lär vi oss vad som kan vara bra även om det inte är vårt eget sätt att leva, på så sätt kan vänners erfarenheter användas av oss själva i vår utveckling. I samspelet med våra vänner utvecklar vi våra egna identiteter:

”Den djupa frändskap vi känner med den andre under mötet beror inte på att han söker exakt samma saker som vi, att han har samma syften och samma önskningar som vi. Mötet innebär inte att upptäcka identitet eller likhet. Det är att inse att vi kompletterar varandra. Men det är heller inte en kompletterig som beror på att han har vissa insikter som jag inte har och tvärtom. Mötet innebär att två olika personer lyckas se samma saker på samma sätt. Mötet är att tillsammans vandra en bit på vägen mot den egna identiteten, mot upptäckandet av det som för var och en är viktigast.” (Alberoni 1984, s 14-15)

Vänner, det är de som förstår oss, som ser oss utifrån och kan se det vi inte ser av oss själva. Olikheter och ojämlikheter övervinns i vänskapen. Blir den ene mer beroende av den andre, än vice versa, då riskerar vänskapen att gå i kvav.
Vänskap kan fungera även i större grupper för vänskap är inte utestängande, som en förälskelse. Gruppsolidaritet är en annan sak, då blir gruppen viktigare än relationen. Även i en grupp bygger vänskapen fortfarande på den ömsesidiga relationen vännerna emellan. Vänskap uppstår ofta när vi är aktiva tillsammans med andra, i ”stunder av intensiv kollektiv kreativitet” enligt Alberoni. När vi går in i gemensamma projekt kan vänskapen vara något som ger oss kraft och vi kan övervinna hinder tillsammans.

Vänner gör oss starka, menar Alberoni. Därför behöver vi vänner. De allra flesta människor är med om något eller flera uppbrott i livet, uppbrott som innebär förändringar för den egna sociala identiteten. Vid till exempel en flyttning tappar vi vårt gamla sociala umgänge och därmed vår sociala identitet. Den behöver då byggas upp igen, och vi skaffar nya vänner. ”Vi är det vi är i relation till omvärlden och till det sätt på vilket vi blir definierade och definierar oss själva” skriver Alberoni. Det är när vi är inne i sådana förändringsprocesser som vi möter nya vänner, eftersom vi söker efter våra nya jag.

”Vänskapen är en ö av moralitet i en värld utan moral där alla krigar mot alla. Och den yttrar sig molekylärt, i korn, ett här och ett där, som något extra, som en lyx som vi förunnas då och då men som det också kan hända att vi inte blir förunnade.” (Alberoni 1984, s 92)

Vänskapsgrupper

När det är lite kris på en mailinglista, vid osämja eller att mailen sinar, då skriver jag många mail och ser till att svara även på det som jag kanske inte tycker är så jätteviktigt utan mest för att konversera, bekräfta och klappa på axeln; stödja gemenskapen. Andra drar sig undan från gemenskapen ett tag, tills krisen lagt sig. På nätet, precis som utanför nätet, behövs putsning människor emellan. Det som aporna gör när de plockar flugor ur varandras päls.
Tack vare språket har muntlig putsning ersatt fysisk putsning. Tjattret har tagit över, med socialt skvaller som huvudsakligt innehåll. ”I korthet hävdar jag att språket uppkom för att vi skulle få möjlighet att skvallra” skriver den engelske psykologen och antropologen Robin Dunbar som har forskat om detta och skrivit en intressant bok om putsning (på engelska: grooming).

”Vi tycks faktiskt använda språket för att inleda och vårda våra relationer. Kan det vara så att språket uppstod som en sorts muntlig putsning, som gjorde det möjligt att hålla ihop större grupper än vad som var möjligt då vi använde primaternas gängse mekanism, den fysiska putningen?” (Dunbar 1997, sid 85)

För att vårda en social relation krävs ständig putsning, putsningen är en viktig och stor del av vår sociala samvaro. ”Putsningen är limmet som håller ihop allianserna” skriver han.
Han har studerat vänskapsgrupper och informella kontakter och kommit fram till att en grupp inte bör vara större än omkring 150 personer, det är det som är greppbart för de flesta. Sedan blir det omöjligt att kommunicera utan en formell struktur och hierarki. I grupper upp till omkring 150 individer kan man ha personlig kontakt med alla, det är människor man vet namnet på och kan ta kontakt med om man behöver det. Människan kan inte upprätthålla personliga relationer med så många fler än så. Detta gäller generellt, både i storstäder och mindre byar, i moderna och i historiska samhällen. Som regel har man också en närmare krets på 10-15 personer, en så kallad empatigrupp, gruppen som är ens nära vänner.
I de flesta informella samtalsgrupper ingår två till fyra personer, enligt Robin Dunbar. Om fem personer ingår fungerar inte ett muntligt samtal, det går inte att få allas uppmärksamhet eller ha ett gemensamt samtal längre, utan nya samtalsgrupper bildas.

På nätet finns allt från de riktigt små mailinglistorna till de stora med flera hundra medlemmar och forum och diskussionsgrupper där kanske tusentals personer är registrerade användare. När det blir för många bildas oftast undergrupper, kanske kring ett visst tema eller utifrån personliga drag. En hel del mailinglistor uppstår ur andra, till exempel genom att en medlem startar en lista och bjuder in vissa som han eller hon sympatiserar särskilt med. Eller till exempel en lista där alla som hoppat av den stora listan får en inbjudan. Liknande mönster finns ju i IRL-livet men på nätet formaliseras det mer genom att man aktivt går med i en gemenskap, inte bara råkar finnas i närheten eller känna någon som man följer med en kväll till ett möte.
Dessutom är det inte på nätet som i IRL-livet, att fem är en maxgräns vid ett samtal. På nätet kan man vara betydligt flera som samspråkar och alla kan komma till tals. Där talar man inte i munnen på varandra, vilket en del av de svarande påpekat. Alla mail på en lista eller alla inlägg i ett forum kan vara lika viktiga. Detta kan vi se som en fördel för det innebär att vi kan kommunicera med flera samtidigt, och det är betydligt lättare än när vi står i samma rum ansikte mot ansikte.

På nätet kan man göra sig hörd bland andra även om man är blyg eller har en tunn röst och saknar personlig karisma. På nätet beror det inte på vem du är utan vad du kommunicerar, den skriftliga kommunikationen är kärnan i förhållandet och samspelet med de andra i gruppen. Det innebär inte att alla måste kunna skriva perfekt, toleransen är hög mot stavfel och andra språkfel. Men du behöver vara tydlig med vad du menar eftersom kroppsspråket saknas.

Vardagssamtal och skvaller

Ju mer en grupp växer ju mer tid ägnar vi åt putsningen, att vårda våra relationer. Och då finns taket på runt 150 personer som vi inte gärna överstiger. Därför kan vi använda språket som ett putsmedel, ett verktyg för att inleda och vårda sociala relationer.
Genom språket kan vi putsa flera samtidigt. Vi kan berätta för andra vilka vi är och de kan berätta för oss, och på så sätt stärka relationerna genom ökad kunskap om varandra, och vi kan bli allierade och vänner. Tack vare språket kan vi lätt starta nya relationer. Men vi har också behov av att träffas, eftersom språket inte räcker till för att uttrycka alla känslor, kroppskontakt ger möjlighet att visa djupare känslor.
Vardagssamtalen är det som i relationen med vänner upprätthåller och ombildar individens egen subjektiva verklighet i vardagslivet. Varje gång vänner träffas återskapas vänskapen, djup vänskap innebär ett ständigt utforskande av omvärlden tillsammans. Alberoni liknar det vid ett nät som ständigt byggs på. Kan detta inte ske ansikte mot ansikte kan brevväxling ersätta samtalet, men täthet och intensitet är då viktiga, så som kan ske på nätet. Kanske kan vårt utforskande av internetvärlden relateras till Alberonis och Dunbars beskrivningar, att det kan vara bra att göra det tillsammans med andra? Flera av de som svarat på enkäten nämner just att de fått hjälp och vägledning av sina nätvänner som ett sätt att utveckla förhållandet, inte minst kring internet- och datorrelaterade frågor.

Robin Dunbar och Nicholas Emler vid universitetet i Oxford, har studerat informella samtal i olika åldersgrupper och i olika sociala skikt. Ungefär två tredjedelar av våra samtal är av social karaktär: om människor, en själv eller andra, om relationer och personliga erfarenheter. Skvaller är därmed det viktigaste att kommunicera om, att hålla reda på vad andra människor gör, och andras och vårt eget anseende. Deras forskning om vad folk pratar om visar att ”klander och negativt skvaller” står för fem procent, ”att få och ge vägledning i hur man hanterar sociala situationer” står för cirka fem procent och ”vem som gjort vad med vem och personliga sociala erfarenheter” utgör resten, fördelat på hälften om en själv och hälften om andra.

Min erfarenhet är att detta nog kan stämma ganska bra på nätet. Det negativa skvallret är inte särskilt omfattande och kanske mindre på nätet än i IRL-grupper, åtminstone i sådana nätgemenskaper där många ingår. Oftast består ju dessa gemenskaper av människor som inte har gemensamma bekanta utanför gruppen som man kan skvallra om. Om varandra kan man ju inte skvallra eftersom alla kan läsa det var och en skriver. Om man inte skickar ett privat mail vid sidan om gemenskapen, vilket naturligtvis förekommer.
Däremot berättas det mycket om personer i ens IRL-liv, nätvännens make eller väninna men som jag inte vet vilka de är och inte har någon personlig relation till. Just därför är det mer accepterat och ses knappast som skvaller. Det som berättas är bara i relation till nätvännen, inte till den hon berättar om. Hon riskerar inte att jag springer på maken eller väninnan på stan och råkar nämna något ofördelaktigt, eller har kunskaper jag inte borde ha om den personen.

Dunbar och Emler såg inga skillnader mellan män och kvinnor i enkönade grupper. Men när båda könen är med i samma grupp ökar tendensen att tala om jobbet, politik, religion, etik och andra teoretiska frågor. Det är en mer markant ökning hos män än hos kvinnor. Både män och kvinnor ägnade två tredjedelar av samtalstiden åt att tala om sociala erfarenheter, det vill säga skvaller.
Skvaller ger vi ju gärna negativa förtecken men så är det inte här, det kan vara både och.

Så här fördelade sig skvallerpratet:
Kvinnor: två tredjedelar av tiden talade de om andra och en tredjedel om sig själva.
Män: en tredjedel av tiden talade de om andra och två tredjedelar om sig själva.

Dunbars slutsats är att ”kvinnor bygger nätverk medan män marknadsför sig själva”.Kanske är det därför som det är så många fler kvinnor än män med på de sociala mailinglistorna, och att så många fler kvinnor än män deltagit i min undersökning. Hur det är på listor med olika hobbyintressen som tema har jag inte undersökt men de listor där jag själv är med har nästan bara kvinnor som medlemmar, säkert 75-80 procent, och det är listor för social gemenskap utan speciella teman.

Skillnader mellan kvinnor och män kan vara synliga när de undersöks, men utan att ge svar på orsakerna bakom skillnaderna. Av tradition uppfostras vi olika och bemöts på olika sätt i samhället, och därur kommer många beteendeskillnader. Kvinnor är mer benägna att ha sociala kontakter än män, mer regelbundna kontakter och fler, konstaterar Dunbar, liksom att för kvinnor betyder vänner mer än de gör för män. Han framlägger hypotesen att kvinnors vänskap varit mer pådrivande i människans historiska utveckling än männens vänskap och jaktverksamhet.
Kvinnor samtalar mer och byter förtroenden, män gör saker tillsammans mer, enligt psykologen och sociologen Björn Nilsson, som också skriver att kvinnor generellt sett har fler vänner än män men oftare än män uttrycker en känsla av ensamhet. Kanske är män bättre på att dölja sin ensamhet, både för sig själv och för andra. Kanske är det också detta som gett utslag i enkätsvaren, där bara ungefär vart tionde svar kommer från en man. Ändå tror jag att män också har nätvänner.

Från tv-soffan till datorn?

Dunbar skriver om såpoperor i tv som substitut för sociala relationer bland nutida stadsbefolkning, som lever isolerad långt från vänner och familj, med splittrade sociala nätverk. Genom såpoperor kan vi känna att vi ingår i en social gemenskap. Han tror att de som ägnar mycket tid åt såpor på tv är personer som har betydligt färre än 150 personer i sina egna sociala nätverk.
Förr fick vi inte vara för oss själva för att vi levde så tätt, idag lever vi för isolerat.
Leder detta idag till kontakter på nätet, att vi bildar nya nätverk genom nätet? Den frågan ställer jag mig efter den undersökning jag gjort om sociala relationer på nätet.
Jag utgår till stor del från mig själv, mina egna erfarenheter och behov. Visst är det ett annat liv vi lever idag, paradoxalt nog både mer kommunicerande och mer socialt isolerade, enligt min mening. Om vi går tillbaka ett par generationer hade vi inte alls lika stor omvärld att hantera, kontakterna var färre och troligen betydde de mer. Generellt sett tror jag att det var så men undantag finns alltid.

Idag har vi en mycket större omvärld att ta ställning till, många fler sociala kontakter och många fler val att göra. Vi konsumerar så mycket mer information att de genuina och djupa sociala relationerna kan bli lidande. Det är lätt att se framför sig att kontakterna människor emellan för hundra år sedan troligen var betydligt mer dubbelriktade jämfört med idag när vi sitter tillsammans i soffan och ser på tv, alla med uppmärksamheten riktad åt tv-burken i stället för mot varandra. Kanske var det mer så här före internetåldern? Kanske är de sociala kontakterna på nätet en reaktion på tv-åldern? Kanske har vi redan rest oss från tv-soffan och satt oss vid datorn, för att kunna kommunicera i stället för att passivt konsumera. Många har nog, liksom jag, gått över från tv-tittande till att i stället hålla kontakt via nätet med både vänner och bekanta.

Sverige har en av de högsta andelarna ensamlevande. 2005 hade vi enligt SCB:s statistik 2,65 miljoner enpersonershushåll, vilket är mer än hälften av alla hushåll i Sverige. Det är en ökning från 1,5 miljoner år 1990. För många har nog vännerna därför blivit en ersättning för den egna familjen, även om många sambor ingår i den här statistiken. Kanske är det inte så konstigt att vi söker kontakt på nätet. Nätet har blivit ett naturligt sätt att hitta andra man vill umgås med och lära känna, åtminstone för en stor del av nutidsgenerationerna. Och det är inte bara de unga som hittar varandra på nätet, även vi medelålders och äldre har anammat den nya tekniken.

I min undersökning nämner en del av de svarande att nätet är mer nischat, det vill säga att det är lättare att hitta likasinnade, personer med samma intressen som jag själv har. Nätet ger möjlighet till ett riktat sökande där belöningen är stor. Letar jag efter en mailinglista eller ett diskussionsforum om blomodling eller en viss dokusåpa så kan jag lätt hitta andra med samma intresse. Därför kan nätet upplevas som förföriskt. Jag kommer snabbt in i en ny social gemenskap där IRL-livets mer trevande kontakter och sociala spel i början är betydligt snabbare överstökat. Går jag med på en mailinglista presenterar jag mig i första mailet, hänger på i pågående diskussioner och efter några mail är det nästan glömt att jag är ny i sammanhanget. Därför kan också förtroligt umgänge utvecklas snabbt.
Personligen tror jag att människan har en okuvlig längtan efter kommunikation med andra, att vi i grunden är sociala varelser som inte vill vara ensamma i några elfenbenstorn utan vill interagera och kommunicera med våra medmänniskor. Vi behöver våra sociala relationer för att vara någorlunda tillfreds och överleva som samhällsvarelser.

Robin Dunbar skrev sin bok ”Samvaro, skvaller och språkets uppkomst” 1996 men han kommer in på internet också, trots att det var precis i början av internetåldern. Han ser internet som ett kaotiskt nätverk och mer som en marknad än ett kontaktnät. Han är skeptisk till internet som kommunikationsmedel för att skaffa bundsförvanter. Han skriver att människor tycks ”vara mindre grannlaga i sitt sätt att umgås med varandra på den opersonliga elektroniska motorvägen än de är när de står öga mot öga.” Han tror att aggressivitet utvecklas lättare genom internetkontakter, och skriver om ”net rage”, jämförbar med ”road rage”, när vi sitter ensamma vid våra datorer och kommunicerar; att vi då lättare släpper våra sociala spärrar eftersom han utgår från att vi är anonyma för dem vi kommunicerar med:

”Är vi övertygade om att våra motståndare inte kommer åt oss behöver vi inte vara så rädda för att gräl trappas upp som när vi sitter i våra bilar, eller än värre när vi står öga mot öga mot honom eller henne”. (Dunbar 1997, sid 215)

Han skriver också att ”det är inte heller särskilt troligt att e-post kommer att vidga människors nätverk i någon nämnvärd utsträckning.” Han tror på att behovet av personlig kontakt kommer att överskugga de anonyma nätkontakterna, på grund av rädslan för okända och för att bli lurade.
Det får mig att fundera på om det kanske blivit tvärtom under de tio år som gått sedan detta skrevs. Naturligtvis var det lätt att då vara skeptisk till något som upplevdes som opersonlig elektronisk kommunikation, även om nätet redan vid mitten av 90-talet hade utvecklats till ett till stor del kommunicerande verktyg i USA, som legat några år före oss i Europa när det gäller internets utveckling. Men många är fortfarande anonyma för varandra i sina kontakter på nätet, vilket kan vara problematiskt. Det skriver jag om i kapitlet ”Vem är du?” längre fram.

Dunbar tar i sin bok upp de slumpartade mötena vid kaffeautomaterna och kopiatorerna på jobbet som ett viktig kommunikationsmedel. Slumpartade möten är viktiga för vår utveckling, att vi ibland får oväntade impulser. Min tanke är att nätet kanske har ersatt detta.
De sociala relationerna på nätet är mer målmedvetna och riktade och en nackdel med nätkontakter är att vi kanske inte lika slumpvis stöter på folk som i IRL-tillvaron. Grannen jag råkar bo bredvid och bli god vän med skulle jag kanske aldrig träffat via nätet. Nätkontakterna är mer riktade även om de också är sådana som jag aldrig skulle träffat på om vi inte mötts på nätet. Det är helt enkelt olika sätt att möta medmänniskor. Kanske missar vi några när vi växlar mellan olika sätt, men fördelar och nackdelar kanske är lika stora i båda fallen.

En nackdel som nätkontakterna kan föra med sig, om ens huvudsakliga umgänge sker via nätet, är att jag troligen väljer kontakter med människor som är som jag och som bekräftar mig själv, och då missar de slumpartade mötena där jag i stället ifrågasätts. Har jag udda intressen väljer jag troligen att söka andra med samma udda intressen och jag riskerar att tappa kontakten med dem som inte är som jag och som kan få mig att se mig själv utifrån ett annat perspektiv och tillföra mitt liv andra dimensioner.
Detta kan vara på gott och ont. Alla behöver vänner men har jag svårt att anpassa mig socialt och få vänner kan nätet sannolikt avhjälpa det. Det finns alltid någon där ute som accepterar mig, och kanske till och med gillar mig, precis som jag är.
Att det är så har jag upptäckt de senaste tio åren. I nästa kapitel berättar jag om min egen erfarenhet av närkontakter och umgänge med nätvänner.