Om betydelsen av social interaktion på nätet

3. Så här började det

Att upprätta kontakt

”Några vänliga eller intressanta anmärkningar i en allmän diskussion, och sedan mer direktkontakt. Sedan har det blivit några kontakter via communities eller dejtingsajter där jag stött ihop med folk, ibland på måfå, ibland inte.”

Så beskriver en man i 60-årsåldern hur det kom sig att han började ha kontakt med nätvänner. De flesta av dem som svarat på enkäten är datorvana och har varit nätanvändare redan före millennieskiftet. De har erfarenheter av både gruppgemenskap och kontakt med enskilda andra nätanvändare, både de äldre och de yngre.
Att hitta vänner är annars inte det lättaste. Utanför nätet är det kanske ofta slumpen som avgör vilka människor som råkar komma i ens väg även om det mer riktade sökandet är möjligt genom till exempel föreningar eller andra gemenskaper. På nätet är det desto lättare eftersom hela nätet är sökbart, därför är det lätt att hitta andra med samma intressen eller i samma livssituation. Att det också ska leda till vänskap är inte givet, utan kanske oftast en bonus i den kontakt man får.

Vi närmar oss främlingar med en viss reservation och avvaktan. Innan vi kan nå en djupare gemenskap behöver jag svar på mina frågor: Vem är du? Vad har vi gemensamt? Vad skiljer oss åt? Kan det vi har gemensamt överbrygga det som skiljer oss åt? Det tar lite tid att få dessa svar, men på nätet kan det gå fort.
Så här berättar en kvinna om hur nätrelationerna utvecklats från kontakter i jobbet till privatlivet:

”Jag skaffade ICQ, gick senare med i några mejlinglistor, sedan ett community med ett antal klubbar. Från början har jag mest sett det som bra kontakter i jobbet men det har visat sig ge mig mycket även privat.
I ett community finns alltid ett antal personer tillgängliga att diskutera saker med/ställa frågor till. Umgänget går att anpassa till vars och ens tid, dvs man svarar när man har tillfälle men kan ändå kommunicera. 
Nätrelationerna är till största delen olika typer av arbetsrelationer som med tiden utvecklats även till privata relationer. Förmodligen därför att jag aldrig har sökt mig till enbart kontaktforum utan alltid till ställen som behandlar vissa frågor relaterade till mina intressen eller arbete.”

Den här kvinnan skriver också om sina IRL-vänner, att hon tycker att hon får en betydligt närmare kontakt med dem än med nätvännerna.
Det är viktigt att bli bekant med andra människor för att minska känslan av ensamhet. Våra sociala relationer omfattar som regel allt från ytligt bekant till intima vänner, men i större eller mindre omfattning. Vissa är mer utåtriktade och flyter runt i många nya bekantskaper, och kallas av psykologerna för extroverta personligheter. Andra är mer inåtvända och håller sig trofasta till ett fåtal vänner hela livet, och benämns introverta.
Flera av dem som svarat på enkäten menar att det är mycket lättare att ta kontakt på nätet än IRL, om man till exempel ställer en fråga om något man är intresserad av. Det är också mer socialt accepterat att skriva en hälsning i en gästbok eller kommentera i en blogg än att gå fram till någon på gatan och börja småprata utan att känna varandra. Nätet ger stora och nya kontaktmöjligheter; större menar många, än dem man har i sitt vanliga vardagsliv på jobbet eller i IRL-umgänget där man inte så lätt träffar på nya bekantskaper. En person påpekar att det är lättare att få kontakter över könsgränserna när man inte ser varandra, att man har mindre fördomar om varandra då, och därför är hon mindre konflikträdd i kontakterna på nätet.

Lära känna varandra

Att utveckla en vänskap kan komma ur en gemensam önskan, men också för att den ena parten ser ett värde i att fördjupa relationen och drar med sig den andre. Mängden kommunikation, hur ofta man har tillfälle att mötas eller talas vid, är en viktig del av processen att lära känna en medmänniska. Men i en del fall kan det från första stund finnas en själarnas gemenskap. Och med en del människor spelar det ingen roll hur ofta man talar med varandra, bekantskapen djupnar ändå inte till vänskap.
Flera av dem som svarat på enkäten är svenskar bosatta utomlands och som umgås med andra svenskar via nätet, svenskar som de träffat på nätet. En person skriver att det är lättare att hålla kontakt med dessa än till exempel med sin familj hemma i Sverige:

”Många av mina nätvänner har jag sedermera träffat IRL. Vi har blivit mycket goda vänner (efter att bara råkat vara på samma lista) och det kan i vissa fall även vara lättare att hålla kontakten med dem i och med att det inte krävs mer än ett mail då och då. Vissa nätvänner håller jag mer kontakt med än med familjen i Sverige.”

Under diskussionerna på mailinglistan utkristalliserades vilka som hade vettiga åsikter och som står för dem, även om han inte delar åsikterna, skriver en medelålders man i sitt enkätsvar. Eftersom det ofta är diskussioner på gång på listan har han snabbt lärt sig var nätvännerna står i olika frågor. Han tycker att nätet är ett bra sätt att lära känna folk och han känner att han har stor frihet i att välja hur djup han vill att relationen ska bli.

Normalt mänskligt beteende är att som vänner välja de människor som passar oss bäst. Men det är inte alltid valet är ömsesidigt, den som jag ser som min bästa vän kanske i sin tur ser en annan person som sin bästa vän. I relationerna på nätet vet vi inget om detta, vi vet inget om varandras IRL-liv om inte motparten väljer att själv berätta om det. Vi kan därför snabbt känna en samhörighet med den grupp, till exempel en mailinglista, som vi går med i, eftersom alla där ingår i samma lilla virtuella bubbla. En bubbla där våra IRL-liv inte finns med.
En kvinna i övre medelåldern, som även träffat sin sambo på nätet, berättar om känslan av gemenskap med nätvännerna:

”Jag hittade en lista när jag var ute och sökte pÃ¥ nätet och började maila lite smÃ¥tt. Det är skönt att sätta pÃ¥ datorn och direkt fÃ¥ kontakt med en massa människor som hör av sig samtidigt som jag pysslar med mina fritidsintressen. Det plingar i datorn och vips har man fÃ¥tt ett mail – en kontakt.
De finns alltid tillstädes, så fort man sätter på datorn och eftersom jag har bredband så hör de av sig så snart det plingar i datorn.”

Ett viktigt led i att utveckla en vänskap är att byta förtroenden. Delar jag med mig av en förtrolighet är det en inbjudan till dig att också göra det. Och som jag ska visa i kapitlet om anonymitet längre fram är internet en miljö som främjar förtrolighet tack vare känslan av anonymitet. En av de män som svarat på enkäten uttrycker det så här:

”Mitt mål är att bygga upp ett förtroende. Att se den andra som han, hon är. Att bygga upp en dialog kort sagt.”

Att bekräfta varandra genom att fråga hur den andre mår idag eller hur det gick med lösningen av problemet från igår är en viktig del av relationsskapandet, och stärker den egna självkänslan. Bekräftelser definierar relationer; bekräftar att vi känner varandra och vill fortsätta vår relation.
I den fas när en relation utvecklas söker vi i vanliga fall efter likheter men dem vi träffar på nätet vet vi som regel från början att de är likasinnade. Många nätrelationer startar på grund av något gemensamt intresse, kanske för en hobby eller en sport, eller helt enkelt intresse för att utforska internet.
Nästa fas innebär att utröna skillnaderna för att sedan uttrycka våra åsikter och komma med synpunkter, vilket vi gör när vi känner oss relativt trygga gentemot motparten. Människor som är vänner ser till att ha tillräckligt mycket gemensamt för att det ska kunna överbrygga olikheterna och inte äventyra relationen.
På nätet kan det vara lättare än i IRL-livet att ta sig förbi olikheter genom att glida förbi sådant i mail och diskussionsinlägg, och koncentrera sig på det som är gemensamt. Det är också lätt att dra sig ur en gemenskap om man ser att det här inte passar mig, utan att behöva stå tills vars för det eftersom jag då går ur gruppen. De som stannar kvar är troligen därför de som ganska snart känner sig vara bland vänner.

Den engelske psykologen Tony Lake skriver i en bok om relationer om hur processen att lära känna varandra går till. Han konstaterar att vi gärna anlägger en viss attityd i början av en bekantskap, till exempel att antingen vara rättframma och tuffa eller tillbakadragna och avvaktande. I IRL-livet ger också vårt uppträdande, kläder, frisyrer och andra faktorer uttryck för vad det är vi visar upp inför nya bekanta. På nätet är detta avskalat och det är i stället de tankar och känslor vi förmedlar som ger bilden av oss när vi lär känna varandra. Det gör också att det är färre intryck att ta hänsyn till och vi kan gå på kärnan i relationen snabbare.
För att lära känna varandra behövs en miljö där man kan känna sig avslappnad och trygg och att situationen är sådan att man får tala till punkt utan att bli avbruten, och att man blir lyssnad på. Flera av dem som svarat på enkäten nämner detta som en fördel; att skriva det man vill utan att bli avbruten men ändå kunna få svar snabbt, som vid ett samtal. Därför kan nätrelationer ha en fördel jämfört med IRL-relationer.

Det första intrycket är också viktigt när en relation inleds. Det sägs att man har någon eller några minuter på sig att göra ett gott intryck och att det intrycket är svårt att ändra på. Eftersom man i början visar ganska lite av sig själv när man lär känna andra nätanvändare, kan det vara annorlunda i cyberspace. Flera användare vittnar om att de efter en tid ändrat sitt första intryck av en annan användare som så småningom blivit en nätvän. Kanske är det lättare på nätet att gradvis bygga upp en bild av sig själv, och känna sig för vad som är lämpligt att visa av sig själv, beroende på vad man vill uppnå. Å andra sidan, om jag främst umgås med likasinnade i mina kontakter på nätet, är troligen det första intrycket övervägande positivt. Vi har ju något gemensamt från början.
Att nätvänner är vänner som spelar en viktig roll i den enskildes liv framgår med all tydlighet av enkätsvaren. En ung kvinna, som nu förlorat kontakten med flera av sina nätvänner berättar om sina erfarenheter:

”Nätvänner går att prata med även mitt i natten, om det skulle vara så. Man kan vara ensam utomlands och behöver inte känna sig ensam. Man behöver inte vara rädd för att bli bedömd utifrån kläder. Och de är inte rädda för att bli smittade av förkylningar. :)
Sedan jag skaffade pojkvän så har mina nätvänner blivit lidande. Jag har inte längre lika mycket kontakt med nätfolk som jag brukade. Skriver inte längre lika mycket på nätet och har lagt ner mina hemsidor. Det är tråkigt. Jag saknar den respons som jag fick för några år sedan på min dagbok. Nu när alla bloggar är det svårt och inte längre lika intressant. Jag skulle vilja ha mer kontakt med nätvännerna. Det beror också på att jag var utan internet ett tag.
Men en viss period var nätvännerna otroligt viktiga. Jag hade fler nätvänner än IRL-vänner och varje dag efter skolan (gymnasiet) skrev jag mail i flera timmar och uppdaterade hemsidan. När jag flyttade till Stockholm för att plugga var det främst genom internet jag lärde känna folk som jag sedan började umgås med. Mina bästa IRL-vänner är ursprungligen nätvänner. Men pojkvänner har jag aldrig skaffat genom nätet även om jag testat nätdejting.”

Gemenskap i grupp

Vi tillhör olika grupper, frivilligt eller ofrivilligt. De som ingår i en grupp har någonting gemensamt.
I vängrupper tillfredsställs våra behov av att höra ihop med andra. Som barn leker vi ihop med varandra, och det fortsätter vi med som vuxna. I vängruppen är vi jämlika, vi letar efter andra som är som vi.
Utan kommunikation blir det ingen grupp. Anledning till att man ansluter sig till grupper är att uppnå ett gemensamt mål eller att känna samhörighet och trygghet, och därför behöver vi kommunicera med varandra. En viktig fördel med grupptillhörighet är ”möjligheten till otvungen kommunikation med likasinnade” medlemmar i gruppen skriver Dimbleby och Burton. Man måste vara överens om vad det gemensamma intresset är. Spänningar mellan vissa medlemmar får inte splittra gruppen, det gemensamma intresset måste vara detsamma även om inte alla delar alla åsikter. Gruppens stabilitet beror på om gruppmedlemmarna accepterar sina olika roller gentemot varandra.

Som gruppmedlemmar lär vi oss acceptera en grupps normer, både de formella och de outtalade normerna. En utomstående som kommer in i en grupp känner trycket på sig att inte avvika från gruppnormerna och anpassar sig som regel, eller lämnar gruppen.
I IRL-livet samlas vi ofta kring en uppgift, ett intresse, eller av en slump. På nätet kan du hitta grupper att vara med i enbart för att du söker samhörighet, till exempel på en allmänt social mailinglista. Det ger möjlighet för dem som inte har något starkt intresse eller annat att samlas kring, att ändå nå samhörighet.
För många nätanvändare är mönstret att komma in i någon form av gruppgemenskap på nätet och där hitta personer som kontakten fördjupas med, kanske för att man känner att man är på samma våglängd och har en gemensam syn på saker och ting. Andra hittar enstaka personer genom till exempel varandras hemsidor eller bloggar.
Personer som blir medlemmar i olika grupper på nätet, till exempel mailinglistor, går gärna in i en gruppidentitet och får en känsla av samhörighet och likhet med gruppen, som ett resultat av den sociala processen att lära känna varandra. Det visar forskningen om sociala relationer på nätet.

En ung kvinna berättar i sitt enkätsvar om hur hon lärde känna andra i en community på nätet. Skunk är en nätcommunity där många ungdomar är med. De som söker sig dit har en livsstilsgemenskap. Kvinnan berättar att hon fått nätvänner där, men mest under tiden hon bodde i en småstad. Nu bor hon i Stockholm och umgås inte lika mycket på nätet som tidigare:

”Jag blev medlem i ett community som heter skunk. Det var en vän som visade communityt för mig. Sen började jag prata med hennes nätvänner och skaffade egna. Det var ett ganska litet community och alla visste vilka alla var (även om alla inte hade träffat varandra.) Många av de nära vänner jag har idag har jag träffat på det communityt. En hel del killar träffade jag med.
Jag ser inga direkta fördelar med nätvänner. När jag var yngre kanske det var mer fördelar. Då var det mer om gemenskap i en viss grupp på internet och var lite bättre än andra grupper.
Jag känner IRL-vännerna bättre eftersom jag träffar dom oftare och har känt dom längre. Men jag vet inte riktigt, majoriteten av de vänner jag har är vänner jag träffat genom internet.
Jag hade nog fler nätvänner tidigare. När jag var yngre (16-19) nu har jag inte riktigt tid eller ork. Då handlade det mycket om status och grupper, visst pratade man mycket med människor, men mest handlade det om att skriva dagbok eller att lägga ut bilder på sig själv. Nu låter det ju lite bittert och cyniskt, jag har ju träffat en hel del underbara människor via internet. En av mina bästa vänner är en kontakt från internet som då bodde i en annan stad men som sen flyttade ner till Stockholm och bodde hos mig. Jag har haft flera pojkvänner som jag först har lärt känna via internet. Men nu känns det inte riktigt lika intressant längre. Jag tror att det är för att jag förr bodde i en småstad, och då var internet det enda stället att träffa likasinnad människor. När jag nu bor i Stockholm och redan har ett kontaktnät så ser jag ingen poäng i att försöka hitta nya vänner.”

Kommer man in som ny i en grupp är man en främling bland andra som redan känner varandra. Detta kan ge en känsla av utanförskap i början, om man märker att alla andra vet mer om varandra och om gruppens gemensamma historia. Som nykomling får man ibland fråga vad det är de andra diskuterar och det kan bli en ensidig kommunikation där nykomlingen bara får men inte ger. Hur nykomlingar behandlas är ofta ett tecken på om gruppen är villig att ge rum för den nye och ta in henne i gemenskapen.
Nätets struktur innebär att man lätt kan vinna inträde i en ny grupp och många gruppgemenskaper har som syfte att få med fler medlemmar. Oftast välkomnas nykomlingen i gruppen och uppmanas presentera sig för att göra inkörningsperioden så lätthanterlig som möjligt. På mailinglistor och i diskussionsforum är det ganska lätt att som ny kasta sig in i de pågående diskussionerna, och det förväntas också av en. En nykomling kan också innebära en förnyad vitalitet och liva upp de gamla medlemmarna. ”Vad roligt att få så mycket mail” blir ofta kommentarerna.

På så sätt är det lättare än i IRL-livet där man i möten ansikte mot ansikte kanske inte har lika lätt för att göra sig hörd. På nätet kan allas bidrag få lika mycket uppmärksamhet, oavsett vem det kommer ifrån. Säkert är det också så att de inte spelar så stor roll vem det kommer ifrån utan innehållet i meddelandet, vilket därför snabbare skapar en känsla av att inneslutas i gemenskapen. Efter hand utkristalliseras mer vem som är vem.

Kontakt som leder till vänskap

Genomgående i många enkätsvar är en lätt överraskning över den utveckling som nätrelationerna tagit, eftersom man sällan har planerat att aktivt söka efter vänner på nätet. En person skriver om ”en ny värld” som öppnade sig:

”Jag råkade hamna på en hemsida och läste att man kom åt fler funktioner om man blev medlem i en mailinglista. Jag hade aldrig hört talas om det förut, men gick med för att jag var nyfiken. Plötsligt öppnades en helt ny värld för mig, med massor av likasinnade människor i blandade åldrar som jag märkte att jag hade massor att diskutera med.”

I svaren ges flera beskrivningar av hur nätanvändarna till exempel sökt sig till en mailinglista på grund av ett särskilt intresse och hur kontakten lett till vänskap, en känsla av samhörighet och betydligt djupare relationer än vad man haft en föreställning om från början. Snarare har det kommit som en glad överraskning när de upptäckt sig ha mer gemensamt med övriga listmedlemmar än bara det särskilda intresset. Så här skriver en kvinna:

”Jag upptäckte mejlinglistorna! Det tog dock rätt lång tid innan jag började få riktiga vänner den vägen. Det var som att jag inte ’kom på’ att nätvänner kunde vara lika mycket vänner som irl-vänner. När väl det gick upp för mig inser jag att nätvännerna betyder väldigt mycket för mig idag.”

I några av enkätsvaren beskrivs hur man under en längre tid haft kontakt i diskussionsforum eller på mailinglistor om mer alldagliga ämnen, kanske gemensamma intressen eller en gemensam sjukdom, och att vänskapen utvecklats under dessa skrivna kontakter så att man efter en tid upplevt en större öppenhet och djupare närhet. För många har det inneburit nästan en glad överraskning över hur snabbt och lätt en relation etablerats.
Så här skriver en kvinna i sitt svar om hur det kom sig att hon började ha personlig kontakt på nätet, och hur kravlöst hon upplever nätkontakterna:

”Vissa är verkligen bara ytliga kontakter, precis som IRL-vänner man kanske bara går på krogen med nån gång i bland. Dem är det kul att chatta med om man är uttråkad en kväll och det är för sent att hitta på något annat vettigt. Det är enklare än att ringa en IRL-kompis, för med nätvännerna kan man avbryta precis när man känner för det. Det blir en avkopplande stund att sitta och småprata lite. Några har jag fått bättre kontakt med och där blir det mer ett personligt engagemang. Är inte personerna i fråga inloggade på några dagar så undrar jag kanske om det har hänt något och skickar ett mejl eller sms för att kolla. Det känns som om det är lättare att bygga grunden till en bra vänskap på nätet, då kontakten kan pågå under lång tid utan att man behöver ha en massa krav på sig. Och hux flux så känner man varandra ganska väl och vet mycket om varandra.”

Denna ”överraskningseffekt” bekräftas av forskaren Mary Chayko i hennes studie av nätvänner. Hon menar att detta hänger samman med det faktum att vi så sällan öppet talar om sociomentala relationer och vet därför inte att andra har samma erfarenhet.
För flera av de svarande har nätkontakterna rört någon form av livsstilsgemenskap, till exempel på Föräldranätet, Bröllopstorget, Familjeliv eller mer allmänna communities. Så här berättar en ung kvinna som planerade sitt bröllop och hittade andra i samma situation:

”Jag hittade till chatten på sajten Bröllopstorget när jag skulle gifta mig. Där kom jag i kontakt med några som också skulle gifta sig och vi började chatta privat på MSN Messenger. Senare har jag kommit i kontakt med flera, både på Bröllopstorget och på andra sajter, och knutit liknande kontakter den vägen. Anledningen att jag hellre chattar privat än på en offentlig chatt är att det känns mindre osäkert att lämna ut uppgifter om sig själv.”

Marie Kerrolf i Västervik är en av de många som har erfarenhet av att lära känna andra på sådana communities. Hon berättar om hur chattande på sajterna Bröllopstorget och Familjeliv lett till att hon fått vänner bland de som befinner sig i samma livssituation som hon själv gör, bland annat vänner hemma i Västervik och som blivit hennes IRL-vänner:

”Under 1998 började jag chatta lite smått på de chattar som fanns på diverse tidningars hemsidor. Men då var jag fortfarande lite rädd för vad nätchattande skulle kunna leda till, så jag var ganska hemlig och la efter ett tag ner chattandet.

När jag under hösten 2002 började planera mitt stundande bröllop kom jag i kontakt med sajten Bröllopstorget där det fanns ett forum där man kunde få svar på de flesta av sina frågor. Sajten hade också en chatt där man kunde diskutera med andra som snart skulle gifta sig och det var där jag kom i kontakt med en tjej som tipsade mig om MSN Messenger. Vi började chatta ganska intensivt med det programmet, det kändes lite tryggare för mig eftersom man kunde lämna ut ganska mycket om sig själv utan att en massa okända människor läste. Att den person man chattade med egentligen också var okänd gjorde inte lika mycket. Efter en tid visste man ändå ganska mycket om den andra, och vågade till och med lämna ut namn och bild. Det var roligt att chatta den vägen och via Bröllopstorgets chatt kom jag i kontakt med några fler som jag la till på min lista, liksom släktingar och vänner jag visste också använde programmet.

Vissa av dem jag chattade med kom jag ganska nära och vi skickade till och med julkort och födelsedagskort via ”snigelpost” till varandra. Det kändes kul att prata med någon via skrift i stället för tal eftersom man inte behövde avsluta när man fick annat för sig, som man måste när man pratar i telefon. Dessutom behövde man inte vara lika aktiv i samtalet hela tiden, det var helt OK att ta en paus för att göra något annat, vid datorn eller i hemmet. En klar fördel var också möjligheten att få ”tala till punkt” och bättre fundera över vad man ville ha sagt. Jag är en sån där som aldrig tycker mig finna de rätta orden när jag pratar medan det flyter på betydligt bättre i skrift, så det var ett sätt att prata som passade mig utmärkt.

Efter ett tag märkte jag att chattandet mer eller mindre hade ersatt mina vanliga telefonsamtal. Det kändes inte lockande att ringa upp en kompis och tillbringa nästan hela kvällen efter arbetsdagens slut i telefon. Men vid datorn satt jag ju ändå en stund varje kväll, och dessutom kunde man föra samtalen senare på kvällen än vad jag normalt gör i telefon. En del av mina chattkontakter var liksom jag nattmänniskor och det kändes kul att kunna nattsudda tillsammans när man inte var trött nog att gå och lägga sig.

Jag gifte mig, och bytte sajt till Familjeliv, där jag hängde dagligen under tiden jag planerade att bli gravid, under min graviditet och efter förlossningen. Där var forumet uppbyggt på samma vis, man kunde skriva en fråga eller ett inlägg och snabbt få svar. Även där fanns en chatt kopplad till sajten och via den lyckades jag få fler namn på min MSN-lista.

En av tjejerna jag kom i kontakt med via Familjeliv visade sig vara från samma hemstad som jag och när vi upptäckte att vi båda skulle dit samtidigt föll det sig naturligt att träffas och ta en fika tillsammans med våra nyfödda bebisar. Det blev en lyckträff och chattkontakten blev efter det än mer intensiv. Vi har träffats flera gånger efter det och chattar så ofta vi kommer åt. Jag ser henne som en nära vän trots att vi träffas så sällan IRL.

Däremot har jag inte längre kontakt med tjejen jag chattade så intensivt med under min bröllopsplanering. Så kanske är det som i verkliga livet, att vänner kommer och går, även på nätet, och att det hänger ihop med ens livssituation just då.

Med mina nätvänner som jag inte kände sedan tidigare har jag kunnat vara öppen med saker jag inte pratat med mina IRL-vänner om. Bland annat om man haft det trassligt i sin relation. Att prata om sådant med vänner som även har en relation till ens partner känns inte schysst. Men med nätvänner som inte har någon som helst anknytning till ens partner kan man vara mer fri i sina tankar och funderingar. Det är ju inte ens säkert att de någonsin kommer att träffa partnern. Samma sak gäller om man vill diskutera andra saker som är för känsliga för att ta upp med personer man träffar oftare. Ibland är det faktiskt skönt att kunna häva ur sig vad som helst och få snabb respons – men utan att möta samtalspartnerns blick.

Jag har också lagt till MSN-kontakter som jag från början kände IRL och det har också gett en annan dimension till de kontakterna. En del har varit ytligt bekanta i samma stad, som jag lärt känna bättre tack vare chattandet. En del är nära släktingar och vänner, som jag lyckats hålla tätare kontakt med än om jag hade varit hänvisad till telefonen. Som jag skrev tidigare är jag inte lika förtjust i telefonen längre, nu när kvällarna känns kortare och hemsituationen är en annan med jobb, make och småbarn.

En annan rolig sak är de personer i samma stad som jag fått kontakt med främst via forum på Familjeliv. Där finns en tråd som samlar personer från stan och flera av dessa personer känner man sedan igen när man träffas exempelvis på öppna förskolan eller någon annanstans. Det är ett smidigt sätt att få nya kontakter, åtminstone ytliga sådana. Kul när man inte kommer från stan och inte känner så mycket folk! Via tråden som samlar folk från min stad har jag fått fikasällskap när jag varit ensam hemma, haft mer att prata om när jag träffat på personer från tråden på öppna förskolan eller BVC. Jag har nyligen flyttat och blivit granne med två av personerna som brukar hänga i tråden och på något vis känns det som om jag redan känner dem lite. Det gör det lättare att ta kontakt IRL än vad det hade varit om man tvingats börja från den utgångspunkten.

För mig har nätvänner blivit en viktig del av livet. Tyvärr har de kanske ersatt en del av de IRL-kontakter jag tidigare hade, men med en mer pressad livssituation än tidigare, med betydligt mindre fritid, är det ett sätt att umgås som passar mig alldeles utmärkt för tillfället. Och att man sedan faktiskt KAN få IRL-vänner även den vägen gör ju inte saken sämre.

Det negativa är kanske att min man tycker att jag sitter lite för mycket vid datorn och chattar, att jag blivit lite mer asocial hemma. Å andra sidan är han glad att jag träffat människor med samma intressen att prata med. Och hade jag suttit i telefon i stället för framför datorn hade jag ju faktiskt varit ännu mer asocial.”

Bland enkätsvaren finns också berättelser om IRL-träffar, ibland familjevis, och om långvariga nätrelationer som spänner över flera år. Svaren vittnar om nätvännerna som en viktig social resurs i vardagslivet:

”Det började lite smått när jag skaffade en dator som klarade internetuppkoppling. Det intensifierades när jag skilde mig och flyttade till en ny stad. Det var lätt att få vänner via nätet som underlättade mitt sociala liv. Nu när jag är förtidspensionär är det ett ypperligt sätt att hålla kontakt med många vänner via listor.”

Ett annat svar bekräftar betydelsen av nätvänner när man har det svårt. Det handlar om att det är lättare att hålla kontakt och få bekräftelse på nätet:

”Man kan upptäcka att det finns fler som befinner sig i liknande situationer som mig när man bitvis har det jobbigt. Man kan få skriva av sig, klaga av sig när man känner för det och snabbt få positiv respons och feedback. Det är inte alltid lika lätt med IRL-vänner som har fullt upp med sitt.”

Umgås för att det är möjligt

Citaten här under kommer från svaren på den av enkätens frågor där jag ber nätanvändarna berätta om hur deras sociala umgänge på nätet startade. Av de drygt hundra som nämner kommunikationssätt är det närmare hälften som börjat genom att gå med på en mailinglista. Chat nämns företrädesvis av dem som varit aktiva på nätet sedan före millennieskiftet.

”De första kontakterna fick jag via ICQ. Den typen av kontakter visade sig bli kortlivade och av alla jag hade kontakt med då finns nog bara EN kvar.”

”Jag började chatta på sk webbchattar hösten 1995, eftersom jag tyckte det var oerhört spännande att få kontakt med människor i andra länder.”

Skälen till att man söker sig vänner på nätet är varierande, men några huvuddrag finns. En fjärdedel berättar att de aktivt sökt kontakt med andra personer med samma intressen eller i samma livssituation:

”PÃ¥ bbs:ers forum (Expressens StingNet och Svd:s BBS vars namn jag glömt) började jag lära känna folk genom diskussioner om ämnen som intresserade mig. Vissa chattade jag enskilt med och började maila med. Sedan fick jag vänner genom att ha en egen hemsida och en hemsida ägnad Ã¥t en viss artist, de mailade mig. Jag mailade folk som hade andra hemsidor (pÃ¥ den tiden dÃ¥ man skrev dagbok pÃ¥ nätet – inte blogg). Fast nu kan jag knappt skilja vilka som är mina nätvänner frÃ¥n IRL-vännerna eftersom jag umgÃ¥s med fler nätvänner än med IRL-vänner.”

För flera innebär livsstilsgemenskapen antingen att ha en specifik sjukdom eller att de blivit gravida. Ett par män nämner att de sökt inträde på pappalistor. En kvinna berättar hur hon fick kontakt med andra gravida kvinnor via mailinglistor under sin egen graviditet och att det gjorde henne beroende av nätvännerna under den här tiden, och att hon behållit flera av dessa nätvänner efteråt. Detta är vanligt, att man fortsatt hålla kontakt efter att diskussionerna om det gemensamma intresset varit uttömt. För den som varit gravid fortsätter ju det gemensamma intresset kring barnen som växer upp, men när det gäller fritidsintressen, eller om man sökt efter kunskap kring olika saker, har det gärna lett till fortsatt kontakt även sedan den ursprungliga diskussionen sinat eller förlorat betydelse.

De som skriver om sjukdom nämner i flera fall både att de sökt efter information om sin egen eller barns sjukdom, och att de sökt sig till nätet för att få stöd av andra i samma situation. Hobbyintressen, som till exempel släktforskning och hunduppfödning nämns också.

44 procent av de 208 som svarat på enkäten instämmer i påståendet ”jag började umgås med nätvänner för att det är möjligt”. Så här skriver en ung man:

”Det kändes väl en anings nördigt. Men så pass kul att det kändes dumt att låta bli. ”

En medelålders kvinna berättar om hur hon redan i mitten av 80-talet under sin universitetsutbildning, fick möjlighet att använda e-post. Hon fascinerades av enkelheten, snabbheten och hur bekvämt det var, och hon var fast. I sitt enkätsvar lyfter hon fram fördelarna med att få tillgång till andras kunskap och erfarenheter och den intressegemenskap som finns på ämnesrelaterade mailinglistor. Det är lätt att ställa frågor och lätt att få svar, och hon uppskattar sina nätvänners och nätbekantas beredvillighet att hjälpa och dela med sig av sina kunskaper, hon uppskattar deras humor och hur de klarar att hålla sig till den rådande netiketten. Själv älskar hon e-post men berättar att en del av hennes nätbekanta föredrar att hålla kontakt via diskussionsforum.
En annan yngre kvinna beskriver sina tidiga kontakter via BBS:er och e-post för mer än tio år sedan med ord som att hon blev ”gravt beroende”. Beroendet gick över men flera av vännerna har hon kvar än idag. Hon ser ingen skillnad i betydelse mellan nätvänner och IRL-vänner utan menar att det snarare är det geografiska avståndet som avgör vilka hon kan träffa IRL och hur ofta.
En tredje berättar om att hon på 90-talet upptäckte e-post på sitt jobb, skaffade modem hemma, och hittade nätanvändare utomlands som hon kommunicerade med för att upprätthålla sina språkkunskaper. På så sätt träffade hon sin man och bor nu i makens hemland.

Att man börjat umgås med nätvänner har för vissa varit helt beroende av slumpen, medan det för andra varit ett medvetet sökande, så som man förr letade efter brevvänner. Letandet på nätet kan ske via portaler med mailinglistor och communities, eller på särskilda sidor för kontakter med andra. ”Ungefär som brevvänner var när jag var yngre” uttrycker en nätanvändare. En annan har hittat sina nätvänner via webringar, som var mer vanligt i slutet av 90-talet.
Idag har det blivit vanligt med bloggar, och att via kommentarsfunktionerna i bloggarna få kontakt med andra nätanvändare. Men bloggar har funnits länge och en av de svarande som haft sociala relationer sedan strax efter millennieskiftet berättar om hur bloggandet lett till nya kontakter, och även flera IRL-träffar. Hon framhåller också det mervärde i livet som nätvännerna ger henne:

”Jag fick träff på bloggar vid sökningar på Internet, blev nyfiken och skaffade en egen blogg. I samband med detta började jag också lämna många kommentarer hos andra bloggare, och märkte att detta uppskattades. Jag har sedan deltagit i 4 träffar IRL med andra bloggare i Stockholm.
Det är (nästan) alltid någon nätvän vaken. Om jag har datorrelaterade frågor har jag fler nätvänner som kan svara. Det finns ett större intresse för filosofiska frågor bland mina nätvänner. Jag har också kontakt med människor av mer varierad ålder och bakgrund bland nätvännerna.
Vissa nätvänner känner jag en stor respekt för. Det är människor med intressen och kunskaper som jag saknar på min arbetsplats och/eller bland mina IRL-vänner. Och jag menar verkligen saknar. Mitt liv vore (var) lite fattigare utan dessa vänner.”   

Andra har råkat hitta sina nätvänner vid planlös surfning på nätet och tagit kontakt av nyfikenhet. Under 90-talet, när internet fortfarande var en ny företeelse i Sverige, var det flera som såg det som ett nyhetens behag att över huvud taget kunna kommunicera med andra nätanvändare. Några skriver i sina svar om att de blivit inbjudna till mailinglistor, communities och forum av andra nätanvändare. Ytterligare andra berättar att det varit genom barnens nätanvändning de själva hittat ut på nätet och blivit fast när de upptäckt kommunikationsmöjligheterna.

Ett av svaren kommer från en medelålders kvinna som berättar att hon är singel och att hon ser nätet som en möjlighet att träffa människor för att umgås med, både män och kvinnor. Hennes erfarenheter är både positiva och negativa:

”Jag har fått några mycket goda vänner. Vi har kontakt mest via nätet, men ses även då och då regelbundet. Som singel är det dessutom ett utmärkt sätt att söka partner för mig som inte gillar att gå ut på dans, pub och liknande.
Det finns många olika dejtingsajter idag. Där skapar man sin egen profil, berättar det man vill berätta om sig själv. Sedan söker man bland alla de profiler som finns, sänder mail eller startar chatt med de som känns intressanta. Inte alltid man får gensvar men ibland så uppstår ömsesidigt intresse. På detta sätt har jag fått flera kontakter, en hel del dejter över en kopp kaffe, en bit mat eller kanske en promenad. De har alla varit bra dejter, men de allra flesta avslutas efter ett kort möte. I regel känner båda, ibland enbart den andre, ibland bara jag att vi inte ska fortsätta kontakten.
På nätet finns många människor som söker seriösa kontakter, men det finns förstås även människor som är mindre seriösa. Här skiljer sig inte dejtingsajter mot krogliv eller andra sätt att träffas. Det ligger inte i forumet utan det ligger i den enskilde personen förstås.

När jag var nybliven singel behövde jag utöka antal singelväninnor runt mig. De flesta av mina tidigare vänner lever i relationer och ju längre tid jag lever som singel, desto mindre gemensamt har jag med dem, det är min upplevelse. Därför söker jag också väninnor. Jag har t.o.m ordnat några aftnar med någon gemensam aktivitet och bjudit in helt okända människor av båda könen. Det har varit mycket givande. På det sättet har jag fått en hel del nya vänner som är singlar och bor på nära håll.
MÃ¥nga känner sig besvikna, mÃ¥nga har gÃ¥tt till dejter efter en nätkontakt där inte föremÃ¥let har kommit. Det har jag faktiskt aldrig gjort, med ett undantag, och dÃ¥ fick jag i alla fall ett meddelande om att det blev inställt. Vad det beror pÃ¥ att jag förskonats, ja, det har jag funderat pÃ¥. Jag tror att en del av sanningen är att jag är kräsen när det gäller kontakter. Jag har stora krav pÃ¥ de jag vill träffa öga mot öga…. Om andra är mer lättflörtade vet jag inte, eller om de dras till andra sorters män, eller vad det nu kan vara ja, det lÃ¥ter jag vara osagt.
Hursomhelst, jag är glad att jag lever i den tid jag gör. Att vara singel för 25 år sedan och inte gilla att dansa!? Ja, hur gjorde de? Kontaktannonser? Jovisst, men då är internet ett betydligt mer snabbare och intressantare sätt att utforska och träffa andra singlar, tycker jag.”

Sätten att hitta nätvänner varierar betydligt, visar nätanvändarnas berättelser, men att mötas i diskussion kring ett intresse är inte ovanligt. Många upplever sina möten med andra nätanvändare som slumpmässigt för att man av en tillfällighet hittat någon form av gemenskap på nätet där man känt sig hemma, och där lärt känna andra.
Egentligen skiljer det sig inte så mycket från IRL-livets möten, annat än i praktisk mening, och att det kan vara lättare att få kontakt på nätet.