Om betydelsen av social interaktion på nätet

2. Virtuell gemenskap

Den virtuella gemenskapen

”När vi började arbeta med vår bok Internet Secrets förra året, använde vi nätet för att sätta upp anslag där vi bad om bidrag till boken. Vi fick svar från hela världen, och många av de som svarade kom att bli våra vänner, så nu har vi folk att hälsa på, vart vi än reser. Det kan ju hända dig också.” (Leveine, Baroudi och Levine Young, 1997, sid 6)

Det ovanstående citatet kommer från ett häfte som heter ”Internet för dummies” och som följde med en datortidning från IDG i början av 1997. Egentligen är häftet reklam för boken med samma namn och texten i häftet ingår i boken. Författare till boken är amerikanerna John R. Levaine, Carol Baroudi och Margaret Levine Young och de talar sig varma för internet och hur det kan användas, inte minst för kontakt och kommunikation människor emellan. Detta skrev de för tio år sedan och internet var fortfarande ganska nytt för oss i Sverige, men på väg in i hemmen och på jobben.
Nätet har utvecklats betydligt under de omkring tio år som det nu ingått i vardagslivet. Redan från början var kommunikation en viktig del, liksom spel och andra virtuella gemenskaper. Då var allt textbaserat, till exempel de första versionerna av rollspel som helt byggde på beskrivande texter av spelmiljöerna. Idag är det vanligare med grafikbaserade virtuella miljöer.
De tekniska begränsningarna för hur man kommunicerar på nätet minskar ständigt. Fortfarande är huvuddelen av e-post och annan kommunikation på nätet textbaserad men det blir allt vanligare att också använda bilder och små videofilmer i kommunikationen nätvänner emellan. Användningen av webbkamera förekommer också.

Kommunikation på nätet kan ske på många sätt utöver e-post. Vanligt är att göra inlägg i diskussionsforum och i gästböcker på hemsidor. Det senaste året har bloggar blivit oerhört populärt, en sorts dagbok på nätet med möjlighet att kommentera varje enskilt inlägg. Andra använder chatverktyg och kommunicerar i realtid med föranmälda personer (kallas ofta messenger, eller instant message). Kommunikation sker också i så kallade communities, gemenskapsgrupper som man når via hemsidor på nätet och där man får registrera sig och logga in.
På nätet finns en mängd olika sätt att få kontakt, och att ha kontakt, både enskilt och i grupp. Nätkommunikation innebär både begränsningar och möjligheter. Man kan ha sociala kontakter oberoende av tid och rum, och kommunicera med vem som helst oberoende av socioekonomiska faktorer.

Detta är inte nytt med nätet, brevväxlat har vi gjort i alla tider och redan när vi fick fax kunde sådan kommunikation ske, men få personer hade fax i hemmet. Begränsningen i kommunikationen innebär att vi inte träffas ansikte mot ansikte och inte kan se kroppsspråk och andra ickeverbala uttryck. Man kan inte kramas.

Nätets speciella villkor

Internet skiljer sig i princip från alla tidigare kommunikationskanaler, eftersom det ger möjlighet till masskommunikation och direktkommunikation på samma gång. Nätet finns lätt tillgängligt i hemmet eller på jobbet och det är lätt att upprätta en kommunikation. Ibland förförande lätt. Hela världen finns där i din dator, och världen består av människor som vill kommunicera. Det krävs nästan ingen fysisk aktivitet av dig för att kunna få kontakt med andra, bara att skriva meddelanden och klicka iväg dem, och läsa vad andra skriver. Du behöver egentligen inte veta vem motparten är, meddelandet är nog.

Enligt den israeliske internetforskaren Yair Amichai-Hamburger finns det fyra faktorer som karaktäriserar nätkommunikation:
1. Virtualitet: datoriserad representation av verkligheten.
2. Rymd: nätet är sin egen rymd och är inte parallell med IRL-verkligheten, nätet är en egen verklighet i sig.
3. Utspriddhet: nätverket finns oberoende av tid och rum, det är utspritt i cyberspace.
4. Avpersonifiering/kroppslöshet: nätkommunikationen är skriftlig och därmed saknas kroppsspråk och ansiktsuttryck.
Detta är hans sätt att strukturera nätkommunikation, och hans analys känns intressant tycker jag.

Nätet kallas en virtuell värld. Virtuell betyder skenbar, det vill säga en låtsasvärld som ger sken av att vara riktig. Detta stämmer ju egentligen inte, men vi har vant oss vid det ordet ändå. Amichai-Hamburgers förklaring säger mer än bara ordet virtuell, att vi kan uppleva nätet som en representation av verkligheten. Egentligen sitter vi ju framför plast- och metallburkar och upplever det som en värld vi kan röra oss, via en projicering på datorns skärm. När vi sträcker oss in i den rymd som bilden på skärmen representerar, då når vi ut i det universum som leds in i våra datorer via modem och trådlösa nätverk.
När Amichai-Hamburger menar att nätet är sin egen rymd som inte är parallell med verkligheten håller jag däremot inte med honom, jag ser det snarare som en del av verkligheten. Nätet är ju inte mindre verkligt än till exempel telefonsystemet, men telefonsystemet har aldrig beskrivits som sin egen verklighet. Ändå är det nog många som upplever nätet som en egen och parallell verklighet, skild från IRL-livet, som kan ses som det ”riktiga” livet.

Utspriddheten och kroppslösheten är som jag ser det två delar av samma sak: att nätet är oberoende av tid och rum. Det innebär att kroppen inte spelar någon roll i nätkommunikationen. Våra fysiska jag har ingen betydelse; om vi är pigga och friska eller handikappade eller sjuka, påklädda eller nakna, ovårdade eller välansade. Du syns inte när du skriver till dina nätvänner (om du inte använder webbkamera förstås). Vill du visa dina nätvänner vem du är visar du i stället ett fotografi av dig som ger den bild av dig du själv vill visa, inte hur du ser ut just nu.
Detta oberoende av tid och rum är en viktig del av nätrelationer, det kommer fram i många av enkätsvaren. Många uppskattar detta, att det yttre inte spelar någon roll. Vi människor kan ju annars lägga väldigt mycket kraft på att se så bra ut som möjligt. Men på nätet kan vi lägga det åt sidan.

Oberoendet av rummet är också en viktig och uppskattad del av nätrelationerna, att kunna ha kontakt när man själv vill. Ungefär som med brevvänner, men betydligt mycket mer intensivt än när breven skickas med snigelposten. Skickar jag ett mail till en nätvän så förväntar jag mig inte svar direkt, men kanske inom ett dygn eller två. Oftast kommer svaret snabbare. Vi kan ha en intim kontakt oberoende av vanor. Är jag kvällsmänniska kan jag kommunicera med en morgonmänniska som kanske är som piggast när jag sover som bäst. När jag vaknar har jag hennes svar i min e-postbrevlåda.

Kroppsspråkets betydelse

I samspelet mellan oss människor är det inte bara det vi säger eller skriver till varandra som överbringar vårt budskap. Den ickeverbala kommunikationen består av till exempel gester, tonfall, miner och kläder eller andra yttre attribut. Sådant förstärker våra budskap, modifierar eller förminskar dem, till exempel ett ironiskt tonfall eller ett leende som tar udden av det kritiskt sagda.
I kroppsspråket ingår gester, miner, kroppshållning, kroppsnärhet och beröring. Sådant säger mycket om våra känslor i kommunikationsögonblicket. Gester hjälper oss beskriva budskapet vi förmedlar. Våra miner signalerar våra känslor och hjälper mottagaren att bedöma budskapet och avsändaren. Kroppshållningen avslöjar vårt förtroende för motparten, om hon till exempel är spänd eller avslappnad.

Hur nära vi kommer varandra rent fysiskt visar också hur nära vi står varandra känslomässigt. Beröring visar vår relations status, men att bli berörd fysiskt ger oftast, men inte alltid, en vänlig inställning till den andre även om relationen inte är intim i övrigt.
Tonfall, visslingar, hummanden, suckar när vi är ironiska, och liknande ljud kallas för paraspråk.
Ickeverbal feedback är viktig för att förstå varandra i en relation, konstaterar Dimbleby och Burton i sin bok.
Att kroppsspråk och ansiktsuttryck saknas i kommunikationen är en av nätets nackdelar. Det bekymret påpekas också av många av nätvännerna som ett problem. För att avhjälpa det använder vi i viss mån smileys eller vissa skrivtecken för att visa känslor, eller förstärka känslouttryck.

Ändå kan det förstås bli fel. Tonfallet i en röst har ju så väldigt stor betydelse för förståelsen av talade ord, något som nätet inte riktigt kan kompensera för. Men medvetenheten om detta verkar göra att de flesta som har personliga relationer på nätet är extra försiktiga i hur de ska tolka det som skrivs om känslor. Ändå kan missförstånd leda till gräl och avståndstaganden som kanske aldrig skulle skett vid ett samtal ansikte mot ansikte.

Att skriva till varandra

I stort sett all vardaglig kontakt med nätvänner verkar ske skriftligt och skrivandet kan också upplevas som utvecklande. Att få skriva av sig sina tankar och känslor i kontakter med nätvännerna upplevs av flera svarande i enkäten som positivt. Några av dem tycker att de kommer mer till sin rätt genom skriftlig kommunikation, andra framhåller möjligheten att få ”tala till punkt” och inte bli avbruten. Att skriva och tvingas formulera sig kan också ge struktur i tankarna. Exempel på svar:

”Man skippar en massa skitprat… och man fÃ¥r formulera sig… skapar en jäkla reda i tankarna.”

”Man hinner att läsa och tänka innan man svarar, kan själv ge ord åt sina tankar, problem och roliga saker. Man delar smått och gott av vad som händer under dagen.”

”Jag har aldrig problem att öppet och ärligt prata om det mesta. Men i skrift måste man verkligen tänka och analysera sina känslor, och för all del andras. Jag tycker man kommer närmare varandra. I ett samtal kan frågor dras förbi för att man inte kommer på hur man ska formulera sig. När man skriver tar man sig förstås mer tid och funderar mera. Sen gillar jag att skriva, så det är dessutom kul att få ägna sig åt det!”

För många kan det alltså upplevas som en fördel att kommunicera skriftligt. Andra pekar på att man i nätkommunikationen kan gömma sig bakom orden och tangentbordet på ett annat sätt än när man möts ansikte mot ansikte.

Att man på nätet inte kan förmedla kroppsliga känslouttryck annat än i smileys och skriven text kan upplevas som ett tillkortakommande. Nätspråket har utvecklats till att delvis ha blivit en blandning mellan talat och skrivet språk, men det beror på vilket forum det används i. Kommunikation i realtid, det vill säga chatt och via messenger, är mer som talat språk medan kommunikation via e-post är mer som skrivspråk.
Att så många nu använder skriftspråket till vardags betydligt mer än förr, tack vare nätet, kanske påverkar vårt skrivande på sikt också, så att vi blir bättre på att uttrycka oss i skrift och mer verbala i vardagskommunikationen.

Ett nytt unikt verktyg för kommunikation

För att kunna umgås socialt använder vi de verktyg vi har till hands. Internet både förmedlar budskapet och ger möjlighet att söka efter och hitta dess mottagare. Min undersökning pekar mot att internet är ett viktigt verktyg för kommunikation och för att upprätthålla sociala relationer. I enkätsvaren anger närmare hälften att de börjat umgås med nätvänner för att det är möjligt. Antydningar om detta finns också i de öppna svaren där flera beskriver hur de sökt sig till social kontakt på nätet så fort de skaffat nätanslutning.
Man kan se på nätet från flera perspektiv. Ett är behovsperspektivet, att nätanvändarna använder det för att tillfredställa sina behov av olika slag och gör nätet till ett socialt verktyg i vardagslivet.
En stor del av kommunikationen på nätet sker med människor vi känner mer eller mindre väl. En del är totala främlingar, ytligt sett, medan andra avslöjar mer om sig själva. Det finns också en mängd olika sätt att hålla sig mer eller mindre anonym i kontakterna med andra nätanvändare, allt från att använda alias till att lämna ut personuppgifter om sig själv.

Mailinglistor är en gruppgemenskap där man skickar e-post till varandra och där alla i gruppen får alla meddelanden. Ofta har listan ett ämne, till exempel en hobby, en sjukdom eller ett intresse; men den kan också vara allmänt social. Många listor räcker det att bara anmäla sig till, andra kräver godkännande av övriga listmedlemmar för att få komma med. Vid inträde på en lista hör det till netiketten, det vill säga god ton, att presentera sig även om man vill vara anonym. Presentation kan hållas i allmänna ordalag men ändå innehålla något som ger övriga deltagare en chans att särskilja personen från de andra deltagarna. Mailinglistor kan man anmäla sig till via portaler av olika slag, eller direkt på listägarens hemsida.

Diskussionsforum fungerar på liknande sätt, men kan också vara helt öppna, så att man utan att berätta vem man är kan skriva inlägg. Så är det oftast också i gästböcker och i kommentarsmöjligheter i bloggar. Men det är inte ovanligt att då indirekt visa sin identitet genom att lämna en länk till sin egen hemsida. Många mailinglistor och diskussionsforum har också en egen hemsida där medlemmar kan logga in och informera sig om listan. Där kan presentationer visas, ibland med fotografier om det är en grupp där man inte förväntas vara anonym. Vissa kanske väljer att presentera sig men andra inte.
Möjligheterna att vara relativt anonym i kommunikation på nätet är alltså stora.

Verklig och virtuell

Vad är verkligt och vad är virtuellt? I diskussionen om nätrelationer ingår frågan om ”verklig” i betydelsen ”livet utanför nätet” kontra det virtuella nätlivet, med betydelsen att kontakterna på nätet anses mindre verkliga än de utanför nätet. Mot detta invände bland andra Manuel Castells redan i mitten av 90-talet. Han menar att all kommunikation bygger på virtuell symbolisk representation. Även internetforskaren Maria Bakardjieva i Kanada invänder mot den här uppfattningen med argumentationen att kommunikationen på nätet får sitt innehåll från människorna själva i deras högst verkliga liv.
Hon konstaterar också att nätrelationer inte kan ses som mindre betydelsefulla för att de inte innebär möten ansikte mot ansikte eftersom det är kommunikationen som är det viktiga i relationen. I många nätrelationer är parterna mer eller mindre anonyma för varandra. Enligt sociologen Alfred Schütz innebär en ökad anonymitet att relationen blir alltmer innehållslös. Vid fullständig anonymitet är parterna utbytbara. Råder anonymitet i en relation kan vi aldrig helt lära känna den andra människan eftersom vi bara får tillgång till en del av hennes själv i relationen menar Schütz.

För att känna oss säkrare i umgänget med andra behöver vi vara öppna i kommunikationen. För att kunna vara öppna behövs både självkännedom och att våga visa vem man är inför andra, enligt psykologen och sociologen Björn Nilsson. Vi behöver våga dela med oss av våra tankar, känslor och önskningar, och därför behöver vi närhet till andra människor.
I relationen krävs också ömsesidighet, att den andre är öppen tillbaka. Men det ska inte ske för snabbt i en ny relation utan gradvis. I början är vi mer angelägna om att ge en positiv bild av oss själva men så småningom vågar vi också släppa fram andra delar, åtminstone i en vänskapsrelation. Att vara öppen gentemot den andre fördjupar relationen.

Hur parerar man detta med att förhålla sig anonym på nätet men ändå ha djupa vänskapsrelationer med nätvänner? Svaren på enkäten visar att de som i början är anonyma ofta släpper på anonymiteten i takt med att de lär känna sina nätvänner allt bättre.
Att se nätkontakter som mindre verkliga än andra kontakter menar även Mary Chayko inte är relevant i dagens samhälle, i stället bör vi betrakta nätkontakter som ett av många kontaktsätt och som ett komplement till de övriga.
Nätkontakterna har blivit en naturlig del av samhällets kommunikationsstruktur och den relation som uppstår mellan individer bör betraktas som ”verklig” oavsett medium. Men i forskningen är oftast IRL-kontakter fortfarande en norm som nätkontakterna jämförs med.

På nätet möts det nära och det fjärran när vi delar personliga förtroenden med främlingar. Den holländske internetforskaren James Slevin reflekterar över om detta innebär att nätsamhället får ökad betydelse på bekostnad av IRL-samhället, och om livet på nätet också förs över till IRL-livet.
Han ser nätets oberoende av tid och rum som ett sätt att flytta vår grupptillhörighet från det lokala samhället till det virtuella, som är mer lättillgängligt för nätanvändaren. På så sätt formas nya gemenskaper med nya krav på och möjligheter till att visa sig själv för andra, som Slevin ser som tecken på postmodernitet. Liknande tankar återfinns hos de flesta teorietiker som forskar om internet, och som jag använt i analysen av min undersökning.

Slevin ser fyra huvudsakliga sätt att använda nätet, fyra sätt som vi behöver förstå och anpassa vår nätanvändning till:
1. Att få och förstå information, inom det sammanhang som nätet tillhandahåller. Vi är inte bara uppkopplade utan också inkopplade aktivt i nätet och väljer selektivt vad vi tar till oss.
2. Att ersätta gammal kunskap med ny, till exempel genom att ge sin egen bild av sig själva i stället för den bild som framställs av andra.
3. Att övertala andra till engagemang och gemenskap, skapa nya kontakter och utveckla eller avveckla dessa, utifrån eget val.
4. Att upptäcka risker, hantera osäkerhet och överbrygga konflikter.

Slevin tar under punkt 3 upp egna hemsidor, att den som gör en egen hemsida samtidigt reflekterar och omkonstruerar sin egen identitet men att den egna bilden av självet på en hemsida också tolkas, och misstolkas, av betraktaren. På nätet kan man experimentera med sin presentation av sig själv. Hemsidor används ofta för att presentera sig i sociala sammanhang på nätet och flera av dem som svarat på min enkät nämner hemsidor som ett bra sätt att visa vem man är, till exempel när man är ny medlem på en mailinglista eller när man lämnar kommentarer i en blogg. På sin egen hemsida väljer man också själv vad man vill visa upp och framhålla om sig själv.

Nätets brister

Internets utveckling har inneburit en revolution i människors kommunikation. Men duger nätet som kommunikationsverktyg för att tillfredsställa människans behov? Det finns delade meningar om detta bland medieforskare.
Å ena sidan gör nätet kommunikation möjlig med människor vi aldrig annars kanske skulle kunna kommunicera med och i situationer där vi annars skulle vara isolerade. Men känslan av ett fysiskt möte kan å andra sidan knappast kompenseras av ord förmedlade via datorn. Så tycks många resonera och det är viktigt att komma ihåg att det också finns kritiska synpunkter på nätrelationer.

De två amerikanska forskarna Andrew F. Wood och Matthew J. Smith skriver om teorin om social närvaro, som innefattar hur vi uppfattar varandra som verkliga personer vid en kontakt och den sociala interaktion som sker mellan två individer i en relation. Enligt denna teori ger olika medier olika möjligheter att uppleva social närvaro. Graden av social närvaro relateras till i vilken mån ickeverbal information, det vill säga kroppsspråk, tonfall, miner och beröring; kan förmedlas mellan parterna.
Wood och Smith relaterar till en vetenskaplig artikel om ett forskningsprojekt om nätrelationer som visar att internet inte används för samma typ av informationsförmedling som vid möten ansikte mot ansikte. Som exempel nämner de att en anställd som känner sig ensam hellre väljer att prata med andra arbetskamrater i kafferummet än att chatta på nätet. Wood och Smith menar att nätet inte kan ses som ett fullvärdigt alternativ till möten ansikte mot ansikte. Tack vare användningen av smileys (se ordlistan) kan dock en del av internets brist på möjligheten att se motpartens ansiktsuttryck avhjälpas.

Identiteten utvecklas där inordning i vår kulturs normer möter vår strävan efter att vara unika. Nätet kan ses som en möjlighet att frigöra oss från kulturens påtryckningar och bara vara den vi önskar. Men på nätet är det vanligt att individen i ännu högre utsträckning anpassar sig till gruppen än i IRL-livet. Detta beror på just bristen på ickeverbal kommunikation som innebär att vi är mer benägna att gå in i sociala roller än att utveckla våra individuella särdrag.
På nätet är vi mer benägna att anpassa oss till gruppnormer, till exempel netikett och genom användandet av smileys. Att inte synas för varandra där kan bidra till inordning i gruppen (till exempel diskussionsforumets eller mailinglistan), och att kategoriseringar förstärks (till exempel kön och ålder, att kvinnor kommunicerar med kvinnor, yngre med yngre etc) så att vi helst kommunicerar med likasinnade.

Allt enligt Wood och Smith.

Nätet + IRL = sant

Den känsla av sammanhang man har i IRL-livet kan följa med på nätet. Don Slater är en brittisk sociolog som hävdar att nätlivet och IRL-livet för de flesta går in i varandra i en växelverkan. Han refererar till en egen undersökning som visar att identiteter på nätet snarare förstärker den egna IRL-identiteten än är en helt ny identitet. Delar av ens personlighet som inte släpps fram IRL kan på nätet få en större del av självbilden, så att man där visar mer av sitt rätta jag. Slater ansluter sig därmed till Carl Rogers teori om det sanna jaget (se kapitlet ”Vem är jag? Vem är du?” längre fram).

Slater förutspår att nätidentiteter i framtiden blir väl så accepterade och bindande i framtiden som IRL-identiteter och att dagens distinktion mellan nätet och IRL kommer att försvinna. I slutet av maj 2006 läser jag om folkpartisten Johan Ingerös blogg som han släckt ner efter en konflikt, och som sedan möjligen ”kapats” av en anonym användare som utger sig för att vara Ingerö men med helt andra politiska åsikter. Det menar i alla fall många av den bloggens läsare som följt Ingerös blogg över tid. I kommentarerna finns bland annat följande inlägg:

”Oavsett politisk hemmahörighet så är uppförande som på denna blogg ett hot mot demokratin, mot personlig integritet och därmed mot samhället. Att utge sej för att vara någon annan på nätet bör det gå att hitta någon lämplig lagparagraf att åtala med.”

Hos många som funderar på vad nätanvändningen för med sig finns liknande tankar; att IRL-livets lagar och regler också ska gälla för nätkommunikationer och för de identiteter vi skapar oss på nätet. Till exempel att någon som uppträder bedrägligt på nätet ska kunna åtalas enligt våra vanliga lagar och att ett löfte eller ett avtal på nätet ska vara lika bindande som utanför nätet.

En annan aspekt på att nätlivet och IRL-livet går ihop är ju nätvänner som blir IRL-vänner, det vill säga att man träffas ansikte mot ansikte och börjar umgås även utanför nätet. IRL-träffar ordnas på många mailinglistor och till exempel för bloggare. Men vanligast är kanske att det handlar om mer personliga kontakter, att man hälsar på varandra om man har vägarna förbi eller till och med planerar in sin semesterresa för att hälsa på sina nätvänner. En av de många medelålders kvinnor som svarat på min enkät berättar att hon inte skiljer på nätvänner och IRL-vänner:

”När jag gick med i några mailinglistor hittade jag flera vänner och det utmynnade i ett intensivt mail-umgänge som också lett till att jag träffat flera IRL både i grupp och enskilt. Idag betraktar jag flera av dessa mail-vänner som ’riktiga’ vänner och gör ingen skillnad på den relation vi har jämfört med de vänner jag träffat utanför nätet.”

Första gången jag själv träffade någon av mina nätvänner kändes det väldigt speciellt. Jag hade varit med på en liten skrivarlista, det vill säga en mailinglista för människor som skriver skönlitteratur som hobby, i några år och vi hade tidvis haft en mycket intensiv kommunikation. Vi till och med skrev en deckare ihop, som en stafett, men någon publicering blev det aldrig. En sommar i början av millenniet skulle en av medlemmarna på listan semestra här i Västervik med sin familj en vecka. Givetvis skulle vi träffas då, med båda våra familjer. Det blev en mycket trevlig kväll och vi hade mycket att prata om.
Just känslan av att redan känna någon man träffar ansikte mot ansikte för första gången är det som gör nätvänner så speciella.

När jag för ett par år sedan träffade mina nuvarande närmaste nätvänner i ”verkligheten” för första gången, då var det ju som om vi hade känt varandra länge. Och det hade vi ju, i flera år. Umgåtts i stort sett dagligen och delat alla möjliga bekymmer. Men det är en extra dimension i relationen att även ha träffats och sett den levande människan, sett blicken med glimten i ögat och kramats.
För att man snabbt får känslan av att man känner varandra så väl känns det också så svårt när en nätvän lämnar den virtuella gemenskapen. Så upplever många av dem som svarat på enkäten att nätrelationer är. Varje gång någon man kommit att tycka om och umgåtts med länge lämnar listan eller forumet lämnar den människan ett tomt hål efter sig. Och varje gång så tänker jag, och säkert också alla andra ”var det något jag skrev som blev fel?” och ”borde jag ha förstått henne bättre?”. Osäkerheten är troligen större på nätet än IRL.

Att lämna kamratkretsen på nätet blir ju också så mycket mer påtagligt än IRL. Sällan är det någon som drar sig ur en förening eller ett gäng med orden ”nu lämnar jag er, jag vill inte vara med längre” utan det vanligaste är att man bara tappar kontakten. På en mailinglista är utträdet ett aktivt beteende. Förhoppningsvis kommer det ett sista mail med en förklaring till avhoppet, i värsta fall är det bara det administrativa meddelandet om utträdet som talar om för övriga medlemmar att den eller den hoppat av. Kommer det efter ett gräl på listan, då kan det vara en sargad grupp som är kvar och slickar såren, och som kanske mister sin kärna.

Inte bara unga nördar

”På nätet finns inga begränsningar vare sig i tid, rum eller avstånd. Det här gör att man, bara genom att ha tillgång till en dator, när som helst kan söka kontakt med andra.”
Nicolas Jacquemot: Inkognito, 2002, (sid 33)

208 personer svarade på min enkät hösten 2005. I det här kapitlet beskriver jag den här gruppen, hur den ser ut och vad som skiljer och förenar dem som svarat.
De här nätanvändarna finns spridda runt om på jorden men de allra flesta bor i Sverige. Jag har inte frågat efter var de bor eller vad de jobbar med men en del berättar om det ändå. Och går jag till mina egna nätvänner, som jag vet lite mer om, så är det sannerligen inte bara unga datanördar bland dem som har sociala relationer på nätet.

Här finns de unga tonåringarna och de äldre som närmar sig 70-årsåldern. Flera är lärare, andra jobbar i butik, på reklambyrå, som systemutvecklare, bibliotekarie, chef inom vården, journalist, säljare, hunduppfödare och allt möjligt annat. Flera av dem som svarat är sjukpensionärer och några är ålderspensionärer. De finns där ute på nätet, allihop.
Sammantaget ger svaren en bild av erfarna och datorkunniga kvinnor i medelåldern och äldre som använder sig av nätet för att etablera och underhålla sociala relationer. De låter detta nätumgänge ta en hel del av deras tid i anspråk. Även män har sociala relationer på nätet men männen är betydligt färre bland dem som svarat, och ägnar mindre tid per vecka åt sina nätvänner.
Bland de svarande finns en grupp som bor på landet. De ägnar mer tid åt sina nätvänner och har en något högre medelålder än hela gruppen på 208 personer.
Idag är internetanvändningen nästan lika stor bland kvinnor som bland män. Drygt 1,6 miljoner kvinnor och drygt två miljoner män använder internet varje dag i Sverige och nästan lika många kvinnor som män använder e-post varje dag, enligt SCB. E-postanvändningen minskar med stigande ålder men upp till och med 54 år använder över två tredjedelar av kvinnorna internet för att skicka och ta emot e-post. Uppgifterna är från hösten 2005.

Ungdomar av båda könen är de mest frekventa användarna av både e-post och annan nätkommunikation, till exempel genom chatt, icq, messenger etc.
En rapport från USA visar att redan år 2000 var medelålders kvinnor mer benägna att använda e-post än sina jämnåriga män. Kvinnors och äldres användning av internet och e-post ökar visar statistik från både Europa och USA. Den allmänna bilden av den unge manlige nörden vid datorn var kanske relevant vid internetepokens barndom på 90-talet men gäller uppenbarligen inte längre idag.

Kön och ålder

Av de 208 som svarade på enkäten är 180 kvinnor. Kanske är det ett tecken på att kvinnor i högre utsträckning än män använder nätet för att kommunicera med nätvänner, eftersom enkäten vänt sig till dem som uttryckligen har sociala relationer som uppstått och upprätthålls på nätet. Och att männen använder nätet för andra syften.
En annan tolkning är att män har lika stort socialt umgänge som kvinnor via nätet men att de inte nåtts av enkäten.
En amerikansk forskare har funnit att kvinnor utvecklar sociala relationer med hjälp av e-post, chat och nätgrupper i högre grad än män, och att kvinnor som till stor del använder e-post även skriver mycket brev. Slutsatsen är att den som är mycket social på nätet också är det IRL.

De som svarat på enkäten är mellan 18 och 66 år, med en medianålder på 37 år. Flest antal svarande finns i gruppen 30-39 år. Åldersgruppen 50plus är exakt lika stor som gruppen under 30 år. Det ger en bild av att även de lite äldre utvecklar sociala relationer på nätet, att det inte är något som är förbehållet den unga generationen. Min avsikt är att visa att medelålders och äldre personer använder nätet för meningsfull kommunikation, och att detta kanske kan ställas mot den gängse bilden av nätsurfaren som den unge dataspelaren eller tonåringen på Lunarstorm. Men troligen ser kommunikationen olika ut beroende på vilken åldersgrupp man tillhör.

Mailinglista är vanligaste sättet att ha kontakt bland de som svarat på enkäten. Säkert beror det också på att jag bjudit in medlemmar på ett 40-tal mailinglistor till enkäten, så det behöver inte betyda att det är vanligast bland nätanvändare över lag.
De närmare hälften som är med på mailinglistor har lite högre medianålder än hela gruppen som svarat, nämligen 42 år. Möjligen kan det tyda på att ju äldre nätanvändaren är desto mer benägen är hon att använda det här sättet att hålla kontakt med sina nätvänner. Näst vanligast är att använda icq/messenger och i denna användargrupp är åldern betydligt lägre, med en medianålder på 32,5 år.

I enkäten frågade jag också hur länge man haft sociala kontakter på nätet och hur många timmar per vecka som ägnas åt dessa nätkontakter. Svaren är den svarandes egen uppskattning av tiden, och alltså inga absoluta siffror.
Ju fler års erfarenhet av nätanvändning desto fler sociala kontakter har användaren. Fem år är det vanligaste svaret på frågan, det uppger av en fjärdedel. En tredjedel svarar antingen sju eller åtta år, vilket tyder på ett genombrott för nätkommunikationer under 1997-98. Ett extremvärde är 20 år, en kvinna som beskriver sina kontakter inom universitetsvärlden sedan 1985. De som är över 50 år har som regel lite längre näterfarenhet än de som är yngre. Det rör sig alltså om en relativt erfaren grupp medelålders och äldre kvinnor som svarat.
Två tredjedelar av dem svarar också att de hellre använder e-post än telefon för att kommunicera med andra, både privat och i arbetet.

Datormognaden och den ökade erfarenheten av nätkontakter för rimligtvis med sig en ökad skicklighet i att bedöma och utforska vilka nätvännerna är i ett tidigt skede av bekantskapen och att förutse vilka man kommer att möta i cyberspace. Det visar tidigare undersökningar om våra nätvanor. I början när allt känns nytt och vi inte riktigt vet vad som kan hända där ute i cyberspace, då är vi mer försiktiga men gör också felbedömningar ibland. Numera har vi lärt oss handskas bättre med nätets struktur och speciella villkor.
Hur lång tid man använder för att umgås på nätet kan ge en fingervisning om hur betydelsefulla man anser att nätvänner är. Tio timmar per vecka är det vanligaste svaret och uppges av närmare en femtedel. En fjärdedel svarar tre timmar eller mindre tid per vecka och lika stor andel svarar 14 timmar eller mer. Ett par timmar per dag i sällskap med nätvännerna är alltså inte ovanligt.
Men det finns en grupp som har betydligt mer kontakt med sina nätvänner.
Ett trettiotal svarar att de ägnar 20 timmar i veckan åt socialt umgänge på nätet. Detta är en grupp som har förhållandevis lång erfarenhet av att umgås med nätvänner, betydligt längre än i hela svarsgruppen.

Antalet män som svarat på enkäten är mycket få, bara 28 personer, att jämföras med de 180 kvinnorna. Männen har lite högre genomsnittsålder än kvinnorna, medianåldern är 40,5 respektive 36 år. Män och kvinnor har ungefär lika lång erfarenhet av nätumgänge. Det som skiljer sig mest är i tidsanvändningen.
Medianvärdet för männens antal timmar per vecka för nätumgänge är 3,5 medan det för kvinnorna är 8 timmar. En tiondel av kvinnorna men 14 procent av männen svarar att deras partner tycker att de ägnar för mycket tid åt nätvänner. Betydligt högre andel av männen än kvinnorna använde tidigare den här tiden till arbete.

87 procent av de svarande är kvinnor, vilket kan antyda att kvinnor i högre utsträckning än män använder nätet i relationsskapande syfte. I förutsättningarna för enkäten framgår tydligt att den vänder sig till dem som uttryckligen har sociala relationer som uppstått och upprätthålls på nätet. Den förhållandevis låga andelen svar från män kan möjligen tolkas som att färre män anser sig lämpliga som respondenter utifrån dessa kriterier. Men det kan också finnas andra orsaker till att så få män har svarat, till exempel att jag helt enkelt inte hittat dem i mina inbjudningar till enkäten, för att jag inte vet var de finns, eller att de inte är intresserade av att svara.
Därför kan man inte dra några slutsatser av en jämförelse mellan män och kvinnor, bara konstatera att eftersom så stor andel av de svarande är kvinnor visar resultatet huvudsakligen hur kvinnor använder nätet för att kommunicera med nätvänner. Eftersom männens svar är så få kan skillnaden i deras svar jämfört med kvinnornas vara tillfälligheter och det går inte att påstå att män i allmänhet hanterar nätrelationer si eller så, utan bara de män som svarat på enkäten.

En tanke i min föreställning om nätumgänge var att nätvänner kan vara viktigare för den som bor på landet än för den som bor i stad eller tätort, med eventuellt längre avstånd till grannar och vänner. 39 av de 208 som svarat bor på landet och resten i stad eller större tätort.
Landsbygdsborna har lite högre medianålder, 39,5 år jämfört med 36,5 år för stadsborna. Den yngste på landet är 25 år. Drygt hälften av dem som bor på landet instämmer i påståendet ”jag började umgås med nätvänner för att det är möjligt” medan en något lägre andel av stadsborna instämmer i detta. En tredjedel av landsbygdsborna svarar att de har färre IRL-vänner idag än för tio år sedan, men fler nätvänner. Motsvarande andel för stadsborna är en fjärdedel.

Ingen större skillnad finns i hur många år man haft umgänge med nätvänner. En större skillnad finns i stället mellan antalet timmar man ägnar åt nätumgänge, nämligen i genomsnitt tio timmar per vecka för landsbygdsborna mot sju timmar per vecka för stadsborna. Landsbygdsborna är också betydligt mer benägna att umgås via mailinglista och ingen av dem använder chatt eller icq/messenger.

Anonymiteten

En del av min undersökning handlar om anonymitet och att inte synas på nätet, att inte träffas ansikte mot ansikte utan lära känna varandra ändå. När jag analyserat svaren kan jag identifiera två särskilda grupper med relation till begreppet anonymitet. Nio av de som svarat förekommer i båda dessa grupper.

Grupp A

Den här gruppen består av de 27 personer som i enkäten svarat nej på frågan ”vet de flesta av dina nätvänner vad du heter, var du bor, din sysselsättning och dina familjeförhållanden?”. De kallar jag grupp A och det är alltså de som förhåller sig anonyma i sina kontakter på nätet. Medianåldern i den här gruppen är 39,5 år.
Tre fjärdedelar av dessa tycker att relationer med nätvänner är mer kortsiktiga än med IRL-vänner och drygt hälften umgås mer med IRL-vänner än nätvänner idag, jämfört med för tio år sedan. En förskjutning i umgänget från IRL-vänner till nätvänner behöver inte bara bero på en ökad nätnärvaro utan kan också bero på andra förändringar i livet, till exempel skilsmässa eller andra ändrade familjeförhållanden, flyttning, sjukdom och annat.
Endast en tredjedel i grupp A tycker att det är lättare att diskutera personliga problem med nätvänner än med IRL-vänner. Det är också bara ett fåtal som uppger att nätvännerna blivit IRL-vänner, och nätvännerna upplevs inte heller som särskilt betydelsefulla här. En tredjedel av grupp A är singlar, jämfört med en fjärdedel i hela svarsgruppen.

Grupp B

I denna grupp ingår de 57 personer som i något av sina berättande svar skrivit om anonymitet på något sätt, till exempel fördelar och nackdelar med att kunna vara anonym på nätet, och andra konsekvenser av och synpunkter på anonymitet. De kallar jag grupp B och det är både de som är anonyma och de som inte är anonyma på nätet.
Medianåldern i grupp B är 33 år.
I den här gruppen är drygt hälften uttalat positiva till anonymitet på nätet, sju är negativa och andra reflekterar på annat sätt över anonymitet och dess konsekvenser utan att förmedla värderingar. Här finns alltså både de som tilltalas av att de kan välja vad de berättar om sig själva, och de som har synpunkter på att inte vara fysiskt synliga för varandra när de har kontakt.
En tredjedel i den här gruppen svarar att de umgås mer med nätvänner än IRL-vänner och lika många att de har fler nätvänner och färre IRL-vänner idag än för tio år sedan. Över hälften tycker att det är lättare att diskutera personliga problem med nätvänner än med IRL-vänner men uppger också att nätvänner har blivit IRL-vänner. Två tredjedelar i grupp B instämmer i påståendet ”det passar mig att umgås på nätet för att det är kravlöst” men bara drygt en tredjedel ser bekvämlighet som en orsak till nätumgänge.

Det som skiljer sig mest mellan grupp A och grupp B är i tidsanvändningen. Medianvärdet för antal timmar per vecka för nätumgänge i grupp A är 6,5 timmar och i grupp B är det 8 timmar.