Om betydelsen av social interaktion på nätet

Nätvänner

Detta är egentligen ett bloggverktyg (Wordpress) men jag använder det till att publicera det jag skrivit om sociala kontakter på nätet. Läs! /Eva

Läs så här:

Välj ett avsnitt och läs uppifrån och ner. Under "Sidor" finns kompletterande texter och information.

Avsnitt

Sidor

Länklista

9. Nackdelar

Nackdelar med nätrelationer

”De har blivit min ’syjunta’ och jag blir väldigt besviken när någon försvinner.”

Så uttrycker sig en av de 208 personer som svarat på enkäten om nätrelationer och nätvänner. Hon är en av de relativt få svarande som tar upp nackdelar med nätrelationer. För nackdelar och problem finns förstås, och inte bara avsaknaden av kramar och kroppsspråk i kommunikationen.
Något som beklagas av några nätanvändare är utbytbarheten, att nätvänner kan försvinna snabbt och lätt utan spår och att man därmed tappar kontakten med människor som kommit att betyda mycket. En person skriver om sin besvikelse över att alla nätvänner inte tar lika seriöst på relationen, vilket också påverkat hans eget beteende på nätet:

”Några av de vännerna är borta, det är sorgligt. En del tar nätvänneriet väldigt flyktigt och jag har blivit mer sådan nuförtiden. Så numera är ambitionsnivån rätt låg att de ska övergå i IRL-vänskap. /…/ Nätvännerna idag är ofta sådana som bor långt bort, eller det finns annat som gör det rätt omöjligt (jobb, partners, barn) att träffas.”

En annan synpunkt som kommer fram i några svar är att nätvännerna kan bete sig oärligt och slippa ställas till svars för det. En kvinna menar att det tar ett tag innan man lärt sig vilka av nätkontakterna som är ärliga och uppriktiga och vilka som inte är det, och som slipper undan sitt ansvar på grund av att kontakten är mindre personlig.

Besvikelse

En nätanvändare som har lång erfarenhet som medlem på mailinglistor berättar om hur hon blivit sviken av en nätvän, som hon även träffade IRL flera gånger och kände förtroende för. Efter en tid visade sig nätvännen vara bedräglig och besvikelsen satte djupa spår. Hon skriver också om hur nätvänner finns där ena dagen men kan vara försvunna nästa dag, och den saknad och frustration det kan innebära. Men hon har också positiva erfarenheter och upplevelser från nätumgänget. Hon uppskattar nätvännerna på mailinglistan som en fristad för både bekymmer och glädje, eller som en extra familj. Då kan också besvikelsen bli extra stor när förtroendet sviks:

”När jag började vara aktiv på nätet -94 var det diskussionsgrupper som var aktuellt. Jag tror inte att mailinglistor ens var påtänkta. Det var inte så allmänt med e-postadress och internet, inte ens i arbetslivet, men vi vet ju hur det har exploderat sedan dess.

Den första mejlingslista jag var med i var Tjejringslistan. Tjejringen grundades av en tjej härifrån stan och var otroligt aktiv under nittiotalet och en bit in på tjugohundratalet. Tjejringslistan finns fortfarande och blossar upp ibland – den ligger på Kanalen. Vi hade t.o.m en IRL här i Västerås i augusti 1997. Vi var väl en sju-åtta stycken som träffades, gick på internet-café där de hade en virtual reality-apparat. Det var jätteläskigt. Sedan var vi hemma hos en medlem och lagade mat och satt och pratade till långt in på natten. En tjej från Stockholm bodde hos mig och vi cyklade tandem till middagsträffen, minns jag. Vi hade vissa problem med att hitta dit. Jag är fortfarande med i Tjejringen, men hör inte till de aktivaste precis.

Nästa lista för min del blev Tantvarning, som jag tror att jag hittade efter att ha läst om den i någon tidning. XX-listan är en avknoppning från Tantvarning som faktiskt berodde på en konflikt. Hur det kom sig är en lång och krånglig historia, som jag nog egentligen har glömt det mesta av, men det som utlöste det hela var att någon upplevde att en annan medlem blivit nervärderad p.g.a sitt jobb och så var den brytningen ett faktum i slutet av 1998. Tantvarningslistan lär fortfarande vara i drift tror jag.

Det första året var ett aktivt år på XX-listan. Yahoos statistik stämmer inte på långa vägar. Det skickades mängder med mejl varje dygn och vi var nog uppåt 25-30 medlemmar. Första IRL:en hölls i Linköping i februari det året.

Mejlinglistor samlar människor som annars aldrig skulle träffas och det medför naturligtvis att när den första nyfikenhets och artighetsperioden är över, kommer skillnaderna fram! De som visade sig vid alla IRL:er var skillnaden mellan rökare och icke rökare, när vi var i London och i Prag t.ex. och förstås bodde i olika rum. Men trots alla olikheter i ålder, bakgrund och intressen så kändes det som att vi var en enda stor familj. Vi hade en period i början ett familjeträd! Jag var en av dem som trodde att detta var för alltid och som blev så förvånad när det började uppstå sprickor i fasaden. Folk exploderade och lämnade listan av olika orsaker – något jag själv till sist också gjorde.

En medlem, som jag sedan början av listlivet betraktat som en verkligt god vän, visade sig vara både falsk och förslagen när det gällde att tillskansa sig pengar genom lögn och bedrägeri och till sist ville jag inte vara med på samma lista som henne längre. Det var en bitter upplevelse, att någon jag haft i mitt hem flera gånger, någon jag litat på och anförtrott mig åt, var så genomfalsk. Min tilltro till mänskligheten fick sig en knäck. Nu är jag av naturen väldigt positiv och godlynt så jag har hämtat mig igen, men det tog dryga året. Under den tiden startade jag en annan lista för att hålla kontakt med dem som redan lämnat listan innan jag gjorde det. Det visade sig då att de flesta lämnat just p.g.a den person som sen lurade mig. Det är historia nu.

Det är dock lite besynnerligt hur människor tonar ut ur listan. Kvinnor jag trott jag skulle känna för evigt får plötsligt nog av listan och lämnar den. Anledningarna är ibland lite dunkla, tycker jag. Ena dagen finns de där; nästa är de borta. Det är så väldigt enkelt att avregistrera sig och försvinna. Kanske borde man behöva tillåtelse innan man lämnar en listan liksom vi kräver tillåtelse för någon att ansluta sig till den. Jag kan förstå att ens personliga förhållanden ändras genom skilsmässor, barnafödande, flyttningar, nya förhållanden osv. men jag kan inte förstå varför ”sånt” måste få en att lämna listan.

För mig är listan ett ständigt pågående samtal – ett kafferep om du så vill. Listan är verkligen, eller kanske rättare sagt har varit, ett ställe att ventilera vardagens små förtretligheter, ett ställe att ge utlopp för sin irritation över tillvarons törnar, trilskande ungar, kollegor och partners och ett ställe att få bekräftelse och uppmuntran på. Det är till listan jag mejlar länken till mina nya sidor. Det är listan som känner till mina barn och barnbarn. Det är som att ha en hel bunt mostrar och fastrar som tittar på bilderna och berömmer. Det är till listan jag ställer frågan om jag behöver veta något jag inte kan få svar på någon annan stans – och jag får svar!

Jag har haft stor glädje av mitt listliv eftersom jag och min man inte har något umgänge. Att sitta vid datorn och prata med väninnor på ICQ och MSN, som vi ofta gjorde förr, blev en ersättning för det sociala liv jag inte har. Fast då ljuger jag. Jag har ett rikt socialt liv även IRL genom mina fritidintressen och mitt arbete, men jag kan inte minnas när vi senast hade några andra människor än familjen och släkten här hemma på middag t.ex. Det tycker jag är lite sorgligt och ibland drömmer jag om stora fester med massor av folk och då brukar jag försöka arrangera någon form av IRL-träff för att få utlopp för mitt umgängesbehov.

Det som är sorgligt med nätvänner är alltså att de alltför lätt försvinner för en. Det är förmodligen sant att du måste vara väldigt försiktig med hur du uttrycker dig i skrift, mycket mer än när du har den andra personen framför dig, eftersom så stor del av vad vi säger ligger i kroppsspråket och inte i orden. Det är nog därför det är så lätt att känna sig illa behandlad på en lista skulle jag tro. Men glädjen med listvänner är så stor att jag tar risken att vara med på listan ändå. De nätvänner jag verkligen litar på, de känner jag att jag kan berätta vad som helst för. Sen har det väl visat sig då och då att jag kanske inte skulle ha gjort det, men gjort är gjort och vem kan gräma sig i evighet över begångna missbedömningar.”

En nackdel med möjligheten att vara mer eller mindre anonym på nätet är medvetenheten om att andra kanske inte är helt ärliga i den information de lämnar om sig själva, vilket kan skapa en känsla av osäkerhet. Det kommer fram i några av enkätsvaren. Kanske är detta en antydan om att nätvänskapen ibland visar sig vara ensidig, och en följd av den relativa anonymitet som annars ses som en fördel.
Nätrelationer innehåller också andra problem och kan till exempel upprätthålla en depression. En kvinna i min undersökning berättar om hur hon under en tid av depression hade ett stort stöd i att kunna vara sig själv i umgänget på nätet och att inte behöva förställa sig, men samtidigt tror hon att depressionen förlängdes eftersom nätumgänget var ett bekvämt sätt att fly från verkligheten. Hon tror att nätkontakterna förde med sig att hon kunde stänga in sig hemma eftersom nätvännerna inte ställde samma krav på henne att ta sig ut som IRL-vännerna gjorde. Idag har hon mer ytliga kontakter med nätvänner:

”Idag har jag inte så mycket kontakt med nätvänner. Under den tid då jag hade det som intensivast var jag deprimerad och hade stort stöd i att kunna vara mig själv och även tänka bort allt det jobbiga i vardagen med folk som inte hade några förutfattade meningar. Samtidigt tror jag att depressionen förlängdes i och med att jag kunde fly undan verkligheten så bekvämt under lång tid. Mina nätvänner ställde inte samma krav som IRL-vännerna och underlättade för mig att undvika verkligheten. Idag har jag flera vänner som jag har sporadisk kontakt med som initialt lärt känna via nätet. Idag har vi dock kontakt på samma sätt som jag har kontakt med andra vänner – mejlar ibland, ses ibland. De har blivit ’vanliga’ vänner.
De kontakter jag idag har med nätvänner är mycket mer ytliga. Jag föredrar detta nu, eftersom jag inte vill leva mitt liv genom datorn eller gömma mig bakom en skärm. Mina ’riktiga’ vänner måste absolut ha den högsta prioriteten i mitt liv, för det är dem som faktiskt finns där, ställer upp och behöver mig mest.”

Den amerikanska psykologen Sherry Turkle var en av de första som forskade på nätrelationer, och hon ser liknande förlopp hos en av sina respondenter, en man som menar att hans personliga problem blivit värre genom att han pratat om problemen med nätvänner. Turkle kom fram till att de som har en inåtvänd personlighet tenderar att engagera sig än mindre i samhället än före nätet och visade ett minskat välbefinnande och en ökad känsla av ensamhet sedan de börjat umgås med nätvänner.

Det är inte så lätt för alla att falla in i umgänget på nätet, där det kan gå väldigt snabbt att lära känna nya människor, och alla känner inte att de kan leva upp till kraven. Det vittnar detta svar om, skrivet av en kvinna i 40-årsåldern som menar att förväntningarna på henne från nätvännerna är stora:
”Jag har ett mycket fåtal nätvänner. Det går fort och lätt att få kontakt med människor på nätet. Jag upplever ibland att de kommer nära väldigt snabbt, ensidigt betraktande av vänner, tror sig veta mycket om mig som de inte vet osv. Det är svårt att leva upp till kraven på vänskap på nätet, det finns så många olika förväntningar och det är lätt att såra. De flesta jag har kontakt med är inte alls på ett personligt privat plan, utan mer inom olika ämnesområden. Jag söker inte människor att ’anförtro’ mig åt på nätet, snarare är idag att behovet av distans är mycket stort. Jag skriver lite bloggkommentarer/gästbokskommentarer, men det är mer i allmänna ämnen. Ett par har jag mailkontakt med, det är allt jag har i nätvänner. Och skulle nog knappast använda den beteckningen själv.”

Kommunikation utan miner och kroppsspråk kan innebära att det lättare blir missförstånd och löften kan brytas av misstag. Det är inte alltid så lätt att bygga upp förtroenden i cyberrymden, därför kan också IRL-möten behövas, menar flera nätanvändare. En av dem berättar att hon i mail är lika rak och brysk som IRL och att det kan ställa till problem eftersom motparten inte uppfattar kroppsspråk och miner som kan visa att hennes ord inte är så allvarligt menade som de kan tyckas i skriven form. Ett par personer skriver att de stött på ”idioter” på nätet men att de lärt sig skilja folk åt med ökad erfarenhet. Citat från ett svar:
” Jag har mött fantastiska människor på nätet, sådana som jag faktiskt träffat irl sen. Jag har daglig kontakt med många av dom och dom har blivit en del av mitt liv. Jag har också stött på falska idioter rent ut sagt. Så det finns både gott och ont med vänskap på nätet!”

Några nätanvändare berättar som vi sett, om hur de svikits av sådana som inte varit helt ärliga, med besvikelse och en känsla av tomhet som följd. Uppenbarligen finns det också några bland de svarande som varit dem som svikit eftersom de lyfter fram som en fördel att man snabbt kan avsluta en nätrelation genom att lämna mailinglistan eller det diskussionsforum där man har kontakt och göra sig oanträffbar:
”Man kan snacka öppet om det mesta och blir det för jobbigt kan man ’göra sig osynlig’ och bara försvinna. Behövs sällan speciellt omständiga artighetsfraser eller vita lögner.”

Trots detta ger svaren övervägande en positiv syn på den anonymitet som nätet erbjuder, även om ett par svarande menar att bristen på möten ansikte mot ansikte innebär att verkligt förtroende inte kan uppstå.

Saknad

Den emotionella investering många gör i sina nätvänner ger inte alltid utdelning. Flera av dem som svarat på enkäten tar upp saknaden efter nätvänner som valt att lämna gemenskapen, och den besvikelse och övergivenhet de då kan känna. Ett par personer skriver att de tycker att nätvänner försvinner alltför lätt, och att det kan ske även efter flera års kontakt. Så här berättar en svarande om sin besvikelse över nätvänner som plötsligt uteblir, trots en tidigare intensiv kontakt:

”Ibland har jag blivit väldigt besviken på folk som jag har trott varit vänner. De har plötsligt bara försvunnit ur mitt liv och inte längre hållit kontakt, trots att vi tidigare har pratat via mejl nästan dagligen. Det har också hänt mig att någon har lovat komma på besök och sedan utan förklaring inte dykt upp och aldrig mer hörts av.”

Denna utbytbarhet beklagas av flera i sina svar. Utbytbarheten kan vara ett hot mot nätgemenskapen, att lämna gruppen är bara ett musklick bort och konflikter kan därmed lämnas olösta. De som är kvar i gruppen får efteråt försöka resa sig tillsammans och gå vidare. Ibland kan detta vara svårt, ibland kan det förstås vara en lättnad. Problemen kan bli bestående om en konflikt delat gruppen i två sidor och konflikten inte reds ut. Det kan hämma den fortsatta kommunikationen och minska förtroligheten.
En annan nätanvändare skriver om hur han lärde känna en nätvän och den ovisshet nätvännen lämnade efter sig när hon försvann:

”En av de första kontakterna kom som så ofta till av en ren slump. Jag hittade en intressant hemsida där jag skrev en kommentar i gästboken, svaret blev ett mail där hemsidans ägare funderade på vem jag var och varifrån. Lite av en antiklimax blev det förstås när det visade sig att det bara var cirka 6 mil mellan oss. Med tiden utvecklades denna kontakt till en tämligen intensiv mailkontakt för att även övergå till ett samarbete där jag gjorde en del fotojobb åt henne. Tyvärr har vi tappat kontakten, jag vet egentligen inte vad som hänt men helt plötsligt var hon försvunnen från nätet. Och kanske även från verkliga livet?”

Många nätanvändare håller isär sina nätkontakter från IRL-livet. Troligen är det många som har nära och djupa relationer med nätvänner men som inte berättar om dessa för sina anhöriga, eller lämnar så mycket uppgifter som sig själv att det går att hitta personens familj eller arbetsplats. Skulle någon hastigt bli svårt sjuk eller till och med avlida hastigt är det möjligt att nätvännerna aldrig får veta vad som hänt.
När jag nyss börjat umgås med människor på nätet hade jag kontakt med en man som plötsligt bara försvann. Vi hade fått kontakt på en chatsida och sedan mailat några gånger, och hade en del gemensamma intressen. Båda två använde vi hotmailadresser och han hade ett mycket vanligt namn och bodde i Stockholm. Det här var strax före jul, troligen 1997, och i ett mail berättade han att han skulle gå på julfest på jobbet på kvällen, en vanlig kväll i veckan, och skulle sedan höra av sig när han kom hem. Det var det sista jag någonsin hörde av honom. Han bara gick ut genom dörren och var borta. Jag tänkte förstås att det var för att han inte ville ha kontakt med mig längre, men eftersom jag inte visste, så kände jag mig också osäker. Under några veckor efteråt tittade jag på dödsannonser i DN men hans namn dök inte upp.
I kapitlet ”Vänner” berättar Ingrid Edman om sin nätvän Pilar som dog under en resa till Irland, och hon ställer sig frågan ”hur sörjer man en nätvän?” Kan omgivningen, familj och IRL-vänner förstå det känslomässiga engagemang jag har i mina nätvänner, personer de aldrig sett? Kanske kan det vara svårt att föreställa sig.

Att hantera sorg på nätet är en nödvändighet idag, med de många nätkontakter vi har. För en tid sedan läste jag i en artikel i New York Times på nätet om 23-åriga Deborah Lee Walkers blogg. Hon dödades i en trafikolycka i februari 2006 och för att hennes nätvänner skulle få veta vad som hänt och få möjlighet att trösta varandra fortsatte hennes pappa att skriva i hennes blogg. Så skedde också när Katie Knudson dödades vid en beskjutning i Florida, då upprätthöll hennes styvpappa Bob Shorkey hennes hemsida av samma skäl. Flera bloggare i världen har kommenterat detta och menar att döden och sorgen också finns online, såväl som livet och vänskapen.