Om betydelsen av social interaktion på nätet

Nätvänner

Detta är egentligen ett bloggverktyg (Wordpress) men jag använder det till att publicera det jag skrivit om sociala kontakter på nätet. Läs! /Eva

Läs så här:

Välj ett avsnitt och läs uppifrån och ner. Under "Sidor" finns kompletterande texter och information.

Avsnitt

Sidor

Länklista

7. Vem är du?

Vem är jag? Vem är du?

”Jag berättar icke allt om mig själv. Jag berättar blott det som behagar mig att berätta; men jag säger ingenting som icke är sant.”
Hjalmar Söderberg (1905): Doktor Glas, s 11

De flesta som umgås på nätet funderar säkert ibland på frågor om den egna identiteten eftersom man aktivt måste ta ställning till vad man ska berätta om sig själv i kontakterna med andra nätanvändare. På nätet finns alla sorters människor, från dem som berättar öppet om de mest intima detaljerna i deras liv, till dem som är förtegna och inte ens vill avslöja sitt namn.
Varje nätanvändare får troligen också anledning att någon gång ställa sig frågan om de egna nätvännerna är just de personer som de utger sig för att vara. Säkert har många skrämts av historierna om bedragare på nätet, om falska identiteter och lurendrejerier. Man kan lätt känna sig osäker i kontakten med andra om man inte har en viss tillit till okända, och tror att de flesta andra inte ljuger om sig själva utan är uppriktiga.

På nätet kan man välja hur synlig eller anonym man vill vara i sina kontakter med andra. Jag kan påstå att jag är av ett annat kön, har en annan ålder eller en annan bakgrund än den verkliga, och om jag vill kan jag i viss mån förhindra att det kan kontrolleras om jag väljer att inte ge ledtrådar själv. Helt anonym är man dock sällan. En stor del av surfarens aktiviteter loggas och registreras, framför allt av kommersiella skäl. Man är som regel betydligt mer icke-anonym än vad kanske många föreställer sig, men för att aktivt kartlägga en person krävs en hel del kunskap och tillgång till resurser som den vanlige surfaren vanligtvis inte har. Detta gör att känslan av anonymitet i de flesta fall är relativt överensstämmande med den faktiska situationen, i relation till motparterna på nätet.

Datorer används idag till stor del för kommunikation människor emellan, människor som aldrig möts på annat sätt än i cyberrymden. De andra människorna är inte påtagligt synliga på samma sätt som grannen på andra sidan staketet eller väninnan i telefonen, de finns inte fysiskt i bilden av internetanvändningen.

Här använder jag begreppen identitet och anonymitet. Därför vill jag förklara min definition av de båda begreppen:
Anonymitet: Är jag anonym för en annan person innebär det att inte berätta eller på annat sätt avslöja för den andre vad jag heter, var jag bor, mina sociala och ekonomiska förhållanden, och familjeband. I praktiken betyder det att jag inte ska kunna hittas i den fysiska världen av den person som jag förhåller mig anonym till.
Identitet är mitt jag och min självbild; mina egenskaper och min personlighet. Identiteten är svaret på frågan ”vem är jag?”, det vill säga ”individens upplevelse av sig själv som en person” enligt psykoanalytikern Erik H. Eriksson. I identiteten ingår kön, ålder, social och ekonomisk status; kanske också religion, politisk övertygelse, särskilda intressen med mera, men också delar som jag inte självmant visar upp för omvärlden. Jag kan till exempel se min identitet som att jag är violinist men just nu arbetar som städerska, eller att jag är astmatiker men arbetar som violinist.

Självbilden består av den jag tror att jag är, den jag vill vara och den jag tror att andra ser mig som.
Hur vi ser på oss själva spelar roll i kontakten med andra. Ser jag mig som tyst och blyg så är jag knappast benägen att ta kontakt med nya människor i någon större utsträckning. Vi har också en idealbild av oss själv som vi försöker leva upp till, och ibland blir det för stora ideal att leva upp till och alltför svårt, och fallet kan bli stort.

Första intrycket är viktigt när vi möter personer vi inte känner sedan tidigare. När vi lär känna en ny person bedömer vi den andre utifrån yttre faktorer, som utseende, hur de uppträder, deras kroppsspråk etcetera. Men det är lätt att missuppfatta och få en felaktig bild. Vi gissar ofta förhastat för vi vill gärna placera folk i kategorier, till exempel kön, ålder och samhällsstatus. Men ju mer vi lär känna den andre ju bättre bild av den personen får vi.
I kontakten mellan människor finns filter som kan hindra oss från en rak och öppen kommunikation. Det kan vara attityder till varandra och förutfattade meningar. De kan komma ur olika språkbruk, etnicitet, klass och värderingar, till exempel att ett budskap kommer från fel person. Delvis ser vi det vi vill se hos andra. Men oftast tror vi andra om gott tills de bevisat motsatsen.

I vardagslivet är presentation av vår egen person en viktig del av vårt umgänge med våra medmänniskor. När vi möts får den andre omedelbart ett intryck av oss, styrt av yttre faktorer som kön, ålder, klädsel och andra sociala markörer. På nätet är dessa faktorer till stor del satta ur spel vilket gör att vi gärna ser nätumgänge som interaktion med människor som är anonyma. Nätvänner emellan är det utbytet av ens inre tankar och känslor som spelar roll, och som ger en känsla av förtroende och tillit. Det yttre spelar ingen eller liten roll.
Nätgemenskapen präglas av två viktiga faktorer: möjlighet till anonymitet och selektiv presentation av självet; något som skiljer livet på nätet från IRL-livet. Nätanvändaren kan själv välja i vilken grad hon vill vara identifierbar, och hon kan också välja vilka sidor av sitt inre jag, såväl som sitt yttre jag, hon ska visa för övriga nätanvändare.

En selektiv bild

När en relation på distans inleds, till exempel en relation på nätet, ingår en presentation av varandra för att underlätta föreställningen om vilka vi är. Om vi tror att vi kommer att ha en fortsatt relation, som till exempel med nätvänner, är vi måna om att minska osäkerheten i möjligaste mån och är därför mer omsorgsfulla med vår presentation än om vi inte räknar med en relation över tid. Vi formar en bild av den andre i våra tankar, en viktig bild som vi engagerar oss i, och som blir en förutsättning för förhållandets utveckling. Utan att mötas ansikte mot ansikte blir bilden inte sann, men även vid sådana möten döljer vi delar av oss själva, menar dock Mary Chayko.
I flera av enkätsvaren kommer synpunkter fram som visar att möjligheten till anonymitet på nätet kan ses som en fördel. Ett fåtal personer skriver uttryckligen att de håller sig anonyma i sina nätkontakter, både av bekvämlighet och av försiktighet. Så här skriver en kvinna som uppenbarligen uppskattar att kunna vara anonym gentemot nätvännerna, och som inte heller har behov av att träffa dem ansikte mot ansikte:

”Vi pratar om mycket, om våra liv och så, men jag håller mig ändå relativt anonym. Det är en skön sits, att veta att vi kan prata om vad som helst, och skratta och ha kul tillsammans, utan att egentligen veta VEM den andra är, utan några krav och förväntningar. Har inga planer på att träffa mina nätvänner IRL, jag tycker om dem, men jag håller mitt riktiga liv och cyberlivet isär.”

I de flesta andra fall handlar det inte om fullständig anonymitet utan snarare om en selektiv presentation av sig själv. Flera av nätanvändarna som svarat på enkäten framhåller fördelarna med att välja hur mycket man själv vill berätta om till exempel sin bakgrund och livssituation.
Några skriver om fördelen att nätvännerna inte känner familjemedlemmar eller IRL-vänner och därför inte kan relatera till dessa i umgänget. Det upplevs därför som lättare att till exempel kunna diskutera sin partner eller en IRL-vän som då förblir okända för nätvännen. En kvinna skriver om att hon tycker att det är lättare att skriva än att prata om svåra upplevelser, och berättar att hennes nätvänner vet mer om henne än vad hennes IRL-vänner vet:

” Jag har lättare att uttrycka mig i skrift än i tal och det blir lättare att hitta nyanserna när man pratar om känsliga saker som livet och familjeförhållanden. Det är kanske också lättare att lämna ut sig själv till människor man inte riktigt ser i ögonen, man slipper bli osäker på grund av en flackande blick eller en markering om ointresse. Känner man själv att man vill byta ämne i diskussionen kan man lätt göra det utan att den andra känner sig stött.
Jag tror att mina nätvänner vet betydligt mer om mina innersta tankar och känslor än mina IRL-vänner. Dessutom vet de detaljer som jag aldrig skulle välja att berätta för en IRL-vän. Att diskutera relationer med nätvännerna är också skönt, de har ju ingen relation till ens partner och då behöver man inte väga orden lika noga som om man diskuterar med någon som även partnern känner eller känner till.”

Ett par personer ser fördelar med att ge en begränsad bild av sig själv därför att deras nätvänner då inte tar upp sådant som är besvärligt och ”jobbigt”, eftersom dessa inte vet något om deras förflutna. Några andra förklarar att de håller sig anonyma i början av kontakterna med nya nätvänner men avslöjar mer när vänskapen mognat.
Även om många väljer en viss anonymitet på nätet genom nickname eller att bara avslöja sitt förnamn är det inte ovanligt med bilder. På diskussionsforum och i andra nätbaserade kommunikationer är det relativt vanligt med så kallade avatarer. Det är en liten bild, ett fotografi eller en tecknad bild som blir en slags symbol för den egna personen. Det är inte ovanligt att avataren ofta är ett fotografi av nätanvändaren själv, men vanligtvis någon detalj eller ett porträtt taget i en extrem vinkel. Mera sällan handlar det om vanliga porträttbilder. Ibland finns det bilder att välja mellan i forumet, men oftast kan man också ladda upp en egen bild. Genom att välja en viss bild kan man understryka eller förstärka delar av sin egen personlighet, till exempel med en glad figur eller med en provocerande.

För deltagarna på mailinglistor ingår det också oftast att presentera sig med ord när man blir medlem på en lista. De flesta tar då upp ungefärlig ålder, familjeförhållanden och kanske sitt jobb och många berättar också om sina interneterfarenheter. Det är även ganska vanligt att en mailinglista har en egen hemsida med presentationer av deltagarna, med bild och uppgifter om namn, bostadsort och andra fakta plus vad man gillar och ogillar. Dessa uppgifter är nästan alltid frivilliga, och på de mailinglistor där jag själv är med finns det flera medlemmar som valt bort att presentera sig. På en lista där en kort presentation är obligatorisk har flera deltagare inte laddat upp bilder på sig själv trots att presentationssidan bara kan ses av listans medlemmar.
Andra går åt andra hållet. Många nätanvändare har idag egna hemsidor där de presenterar sig själva, sina intressen och sådant som de upplever som viktigt i livet. Hemsidorna används också för att presentera sig i sociala sammanhang på nätet, genom en länkning till hemsidan. En av dem som svarat på enkäten nämner detta som positivt, att kunna gå till nätvännernas hemsidor och på så sätt lära känna dem bättre.

Utseende och andra yttre och inre faktorer

Kommunikation på nätet sker oberoende av yttre faktorer och man syns inte fysiskt för varandra. Därför får nätanvändare acceptera de andra så som de väljer att framställa sig eftersom någon annan möjlighet inte finns.
Att man kan umgås med nätvännerna utan att behöva bry sig om hur man ser ut är en klar fördel, enligt enkätsvaren. 25 av dem som svarat nämner i olika ordalag att något de uppskattar med nätet är att kommunikationen utgår från människans inre, från tankarna och det de väljer att förmedla om sig själva; och att yttre faktorer inte spelar någon roll i utvecklandet av relationen med nätvännerna. Det innebär att man kan lägga åt sidan utseendet, både det egna och andras; liksom övervikt eller klädmode, men också ålder.
”Man ser bara innehållet och inte förpackningen” är ett genomgående tema i många svar, vilket också bekräftas av kommunikationsforskaren Nancy K. Baym som funnit samma resultat (se kapitlet om forskning).

Social fobi, annorlunda utseende, handikapp, extrem blyghet och annat kan upplevas som hinder för att etablera sociala kontakter ansikte mot ansikte. Sådana särdrag kan överbryggas och mista betydelse i kontakter på nätet, där de inte märks eller spelar någon roll i relationen. En fjärdedel av nätanvändarna i en amerikansk undersökning uppger att de minskade sin känsla av social osäkerhet när de umgicks på nätet.
Personer som är blyga och socialt isolerade, kan gynnas av kommunikation på nätet eftersom de har behov av att känna sig trygga och säkra i sitt umgänge. På nätet kan de själva styra graden av interaktion, de är bara ett musklick ifrån att lämna kommunikationen om det blir jobbigt. Därför kan de känna att de vågar uttrycka sig mer öppet än i andra sammanhang.

På nätet kan de bete sig som utåtriktade personer, det vill säga vara mer öppna gentemot andra. Detta gynnar den som i andra sammanhang inte vågar eller kan utveckla hållbara sociala relationer. De kan i stället med framgång umgås med andra på nätet, enligt ett antal forskningsstudier. Andra undersökningar visar att kvinnor är mer benägna att använda nätet på grund av denna ökade känsla av säkerhet och trygghet.
En ganska ny undersökning i Nederländerna visar att personer med introvert personlighet, det vill säga de som är blyga och inåtvända, är mer benägna att vara anonyma på nätet, än dem med utåtriktad personlighet. Det finns en koppling mellan hur ofta man använder nätet och benägenheten att hålla sig anonym: ju mer användning desto mindre anonym.

Undersökningen visar även att mindre anonymitet leder till mer nätvänskap, och att den som umgås på nätet för att kompensera för social isolering IRL är mindre benägen att vara anonym, i stället berättar man mer om sig själv för nätvännerna.
Denna fördel, att kunna visa sitt inre mer än sitt yttre, kopplas av nätanvändarna i min undersökning också till att man upplever nätumgänget som mer lättsamt och enkelt, mer anspråkslöst och kravlöst därför att det inte spelar någon roll om man sitter i morgonrock med otvättat hår i ett ostädat hem, är sur eller glad, har fula kläder eller annat avvikande i utseendet.
Utseende, övervikt, ålder och annat som kan påverka IRL-relationer saknar betydelse eftersom det inte syns och man därmed inte döms utifrån detta. Några nämner detta med ord som ”att slippa bli bedömd” eller liknande, med undermeningen att man i IRL-livet bedöms utifrån hur man ser ut, klädval etcetera i sociala sammanhang. En kvinna skriver om fördelar och nackdelar med detta:

”En fördel är att man lär känna en person inifrån och ut. Det första man bedömer är inte utseende och röst, utan vad personen skriver. En nackdel kan vara att de som har lätt att uttrycka sig i skrift har en stor fördel där, men i det så kallat verkliga livet har de som ser trevliga ut en stor fördel. Det kan väl jämna ut sig.”

Ett par andra uttrycker att det är en fördel att också slippa bry sig om nätvännernas utseende och andra yttre faktorer. Även social och ekonomisk status kan bortses ifrån i nätumgänget och nätet kan därför överbrygga klyftor mellan personer i olika sociala samhällskikt.

Att visa sitt verkliga jag

I forskningen om nätkommunikation fokuseras ofta på anonymitet som ett sätt att skapa sig en annan identitet än den verkliga, eftersom motparterna inte känner till ens verkliga identitet. Detta sätt att använda sig av nätets möjlighet är inte ovanligt.
Med den känsla av avskiljande av självet från kroppen som nätet medger kan virtuella identiteter skapas. Jag kan ju faktiskt dikta upp en helt ny identitet åt mig, inte bara dölja vad jag heter och var jag bor utan även byta kön, ålder och intressen. Men detta är inte alls så vanligt som ges sken av i media och i forskningen generellt, de flesta sociala kontakter på nätet sker mellan människor som någorlunda vet vem den andre är. Kanske handlar det också om att dessa mer eller mindre skapade identiteter är mer sanna för nätanvändaren än den identitet som personen står för i IRL-vardagslivet, eftersom nätet ger möjlighet till öppenhet och ärlighet utan större socialt risktagande om ingen kan kontrollera ifall den du utger dig för att vara stämmer med din faktiska identitet.
”Jag kan vara som jag är” och ”jag behöver inte förställa mig” på nätet är något som framhålls av flera nätanvändare i min undersökning. En kvinna skriver att hon är både mer personlig och ärligare:

”Man kan vara ärligare. Personligare. Säga saker på ett bryskare sätt, och vara helt och hållet sig själv. De [nätvännerna] finns där när jag har tid, och stör mig inte annars. Jag väljer fritt när jag vill vara social och när inte.”

En annan respondent konstaterar helt enkelt:

”Jag kan vara mig själv, det är kravlöst från första början.”

Att inte behöva förställa sig utan vara sig själv på nätet är något som framhålls som positivt av flera av dem som svarat på min enkät. Detta kopplas ofta till möjligheten till att vara mer eller mindre anonym, att inte känna behovet av att upprätthålla en fasad gentemot människor som har en selektiv bild av en själv.
Detta kom också de amerikanska psykologerna McKenna och Bargh fram till i en undersökning som visar att det man väljer att visa av sig själv som sitt rätta jag inte är det som är synligt av den offentliga person som är ”jag” i andra sammanhang i IRL-livet. De som möts på nätet är mer benägna att visa sitt rätta jag för varandra än dem som lär känna varandra ansikte mot ansikte. I stället är det i högre grad ett offentligt jag som visas IRL.

En person i min undersökning berättar om hur hon på nätet ”kastade masken” och vågade berätta mer om vem hon är, ”med fel och brister och alla problem”, och att hon gjorde detta för att se om hon duger ändå. Det har gjort att hon upplever att hon fått vänner som verkligen ser henne som den hon är. Hon berättar i sitt svar att hon har diagnosen borderline och lider av ångest och återkommande depressioner, vilket lett till att hon tappat kontakten med IRL-vänner som inte kände sig bekväma med detta. Hon beskriver relationen med sina nätvänner som äkta vänskap, vänner som valt henne trots hennes diagnos, som hon berättat öppet om på sin hemsida:

”Jag har haft hemsida i nästan 9 år och då kommer man ju i kontakt med likasinnade. År 2000 började jag skriva dagbok online och läste även hos andra dagligen. Detta för att få nya insikter om livet då jag då inte alls kände mig bekväm med livet eller mig själv. Led av diagnosen borderline, ångest och återkommande depressioner. Tappade många av mina vänskapsrelationer i samma veva då de flesta inte kände sig bekväm med mitt nya jag. Jag kunde inte längre ställa upp och finnas till hands som innan och det störde dem tydligen. Inser att vänskaprelationerna jag hade då inte var särskilt ömsesidiga då mina vänner alltid ställde så många krav. Jag skulle alltid ställa upp och finnas till hands vilket jag gjorde tills jag sa stopp. Att ha haft dåliga vänskaprelationer fick mig att tro att det var stora fel på mig.
När jag påbörjade dbt-terapin så kastade jag masken och började visa vem jag egentligen är; med fel och brister och alla mina problem. Skrev för att ta reda på om jag duger som jag är fast jag inte alltid är på topp och kan ställa upp mina vänner. Skrev dagbok också för att vara jag fullt ut vilket resulterat i att jag fått massor med nya insikter om vad livet är och hur det levs. Att skriva dagbok och att läsa andras online ger mig de insikterna. Jag har kommit i kontakt med nya människor som jag i annat fall aldrig hade träffat annars. Internet ger en de möjligheterna och det är fantastiskt.
Har man som jag social fobi och stora ekonomiska bekymmer som hindrar mig från att leva ett socialt liv fullt ut så är internet ett perfekt verktyg att kunna umgås med folk. Har man inte råd att fika ute så kan man sitta här och ’prata’ över en fika. :-) Har fått många nya vänner och de har valt mig som vän fast de sett i min dagbok att jag inte alltid är på topp. Inser nu vad äkta vänskap är och det är fantastiska insikter jag fått. Många nätvänner har jag haft i många år och vi har även sett IRL så ofta vi kunnat. Därav använder jag inte begreppet IRL för de nätvännerna jag står närmast är en del av mitt IRL-liv.
Fördelen med nätvänner är att man ’ses’ oftare. Jag pratar, diskuterar och umgås med mina nätvänner varje dag eftersom det är så lätt att sitta online. IRL är mer omständigt för min del. Det här med att komma iväg när man som jag lider av social fobi. Fördelen med nätvänner är också att man träffar folk man aldrig annars skulle kommit i kontakt med. Men självklart är det ju trevligt att umgås med sina IRL-vänner och det gör jag ju men det blir mest via internet även där. Fördelen med nätvänner är också att de ser en mer djupt än vad det blir IRL.
Fördelen med IRL-vänner är att se varandra …fysiskt så att säga. Men jag jämför inte IRL-vänner och nätvänner för alla betyder de lika mycket för mig.
Jag ser på det som vilken vänskapsrelation som helst. Det är inga skillnader bara för att jag fått mina vänner via internet. De som är mina närmaste nätvänner umgås jag mycket med och vi tar varandra för den man är. Inga konstigheter.”

De två forskarna McKenna och Bargh har studerat marginaliserade gruppers möjligheter att på nätet visa tidigare dolda sidor i sin identitet och funnit att detta resulterade i ett ökat självförtroende och ökad självkänsla. För dessa blev också gruppgemenskapen på nätet ett steg ut ur social isolering, och i flera fall ledde det till att nätanvändarna även i IRL-livet vågade berätta om tidigare dolda sidor (till exempel homosexualitet, som i det relaterade forskningsfallet).
Men det finns motbilder. I en svensk undersökning bland gymnasieungdomar som tillfrågats om sina internetvanor visas en annan sida. Här konstateras negativa aspekter på nätets anonymitet, genom ett hårdare samtalsklimat och att många av ungdomarna förställer sig och ger en bild av sig själv på nätet, snarare anpassad till hur de tror att de förväntas vara än hur de verkligen är.

Koppling görs av de svarande i min undersökning också till den större urvalsmöjligheten som nätet utgör genom att man där kan hitta personer att umgås med oavsett hur man framställer sig själv. Har jag en sjukdom hittas jag av någon annan med intresse för samma sjukdom medan IRL-vänner är de som kommer i min väg fysiskt, det vill säga att det på nätet är lättare att hitta likasinnade och bli accepterad som man är. Svaren visar också att möjligheten till selektiv anonymitet gör det möjligt att vara mer öppen i sina kontakter med andra. Den som tycker sig kunna vara mer sig själv på nätet, särskilt i början av en relation, är också mer benägen att utveckla djupa relationer med andra via nätet, snarare än i relationer ansikte mot ansikte, visar forskningen.

Förtrolighet tack vare anonymitet

Nästan hälften av alla de 208 som svarat på min enkät har på en av frågorna valt svarsalternativet ”med nätvänner kan jag lättare diskutera personliga problem än med IRL-vänner” medan en tredjedel valt alternativet ”med IRL-vännerna kan jag lättare diskutera personliga problem än med nätvänner”. Resten har inte valt något svarsalternativ på denna fråga.
Detta bekräftar bilden av en ökad öppenhet i nätkontakterna jämfört med IRL-kontakter. I de öppna svaren kan jag utläsa att det kan vara lättare att skriva om sådant som är känsligt än att prata om det, att kunna vara helt och hållet sig själv, mindre blyg och mindre konflikträdd, när man skriver till nätvänner. Det faktum att man inte ser varandra på nätet ger en känsla av anonymitet. Andra forskare har också fått vittnesmål om att nätanvändare tycker att det är lättare att prata om sina problem med människor på nätet för att de inte riskerar att möta dem på gatan nästa dag. Nätumgänget känns förtroligt när yttre omständigheter skalats av, och flera av dem som svarat skriver att ”man kommer varandra närmare” i tankeutbytet på nätet, inte minst då man är mer eller mindre anonym. Så här skriver en kvinna om sina nätvänner:

”Vi kan prata om allt och även vara uppriktiga och ärliga i sådant som är svårt att prata med IRL-vänner. Det känns som att jag inte skulle klara mig utan mina nätvänner.”

En annan kvinna ser fördelar i att vara anonym och berättar att hon trots anonymiteten har kunnat ha djupa diskussioner med sina nätvänner:

”Anonymiteten kan vara en fördel. De som jag umgåtts med på [portalnamn] har jag oftast inte vetat vad de heter eller exakt var de bor. Vi har ändå kunnat ha djupa diskussioner och engagerat oss i varandras liv och problem. Dessutom spelar det ingen roll hur gammal man är, var man bor eller vilket socialt sammanhang man kommer ifrån.”

En ökad öppenhet behöver dock inte alltid betyda en djupare eller mer betydelsefull vänskap på nätet, eftersom man inte behöver vårda nätrelationerna lika omsorgsfullt som IRL-relationerna, enligt detta svar:

”I och med att man slipper kontakten face-to-face kan man dels bli mer djup i samtalen samtidigt som man paradoxalt nog inte behöver bry sig så mycket. Man kan diskutera andra saker och bli mer rakt på sak. Man behöver inte lika mycket socialt kringprat utan kan gå mer på kärnan på en gång.
Med IRL-vänner är det mer långsiktiga relationer. Man vårdar dem mer omsorgsfullt eftersom man ses mer ’på riktigt’.”

Några andra personer skriver att de kan vara öppnare gentemot nätvänner eftersom dessa inte skvallrar sinsemellan som IRL-vännerna kan göra.
Att ett visst mått av anonymitet främjar förtroende kan ses som ett uttryck för fenomenet ”främling på tåg” som innebär att man lättare öppnar sig för en okänd än för dem man känner och har en fortsatt relation till. Vem har inte varit med om att en okänd medpassagerare på bussen eller tåget öst ur sig om sina högst privata bekymmer, som en följd av att vi från början bytt några kommentarer om vädret eller tidtabellen? Går man in i konversationen kan det leda till en känsla av stor intimitet och man kan bli vänner för livet om man fortsätter hålla kontakten. Vittnesmål om sådana slumpmässiga men viktiga möten är inte ovanliga.
Om en social relation börjar med anonymitet kan det lägga grunden till en hållbar och nära relation, konstaterar också Mary Chayko i sin bok. Intimiteten bland nätvänner kan bli så stor att individerna lär känna varandra lika väl som IRL-vänner gör, eller bättre, eftersom nätvännerna i vissa grupper uttrycker sina känslor och tankar fritt, framför allt i grupper med stor anonymitet där öppenheten kan bli större.

Splittrat själv eller helhet?

För att belysa frågan om anonymitet och identitet i samspel med andra använder jag mig av två förklaringsmodeller, en från den symboliska interaktionismen inom sociologin och en från den humanistiska psykologin. Den första är antropologen och sociologen Erving Goffmans teori med dramaturgiskt perspektiv, som innebär att jaget är den sociala roll jag spelar upp för min omgivning. Den andra är psykologen Carl Rogers teori att vi har en inre kärna, ett sant jag, och ett yttre socialt jag.

Detta är två motstridiga teorimodeller men jag anser att båda två gör det möjligt att förstå nätanvändarnas hantering av anonymitet och osynlighet för varandra. Båda två ger möjlighet till tolkning av enkätsvaren och att använda båda modellerna som utgångspunkt för min analys tycker jag ger en bredare förståelse för vad nätvänskap kan innebära.

En skillnad mellan de båda teorimodellerna är att Goffman menar att vi styrs av samhället utanför oss själva medan Rogers menar att vi styr oss själva inifrån. I min undersökning kopplar jag det till hur nätets struktur får nätanvändare att vara anonyma i sina sociala kontakter på nätet men också att vara mer öppna och förtroliga för dem som de är anonyma inför.

Goffmans perspektiv på social interaktion och att styra intrycken av sig själv hos andra innebär i korthet: ”livet är en teater”, och individens jag är en produkt av scenen. Det handlar om vilken bild av sig själv man förmedlar till andra. Rollen, det är hur jag beter mig i en given situation. I rollen ingår också de förväntningar som finns på mig som aktör, både från publiken och från mig själv. Om förväntningarna uppfylls uppstår konsensus, det vill säga överensstämmelse mellan jag och roll. Då är det den roll jag spelar som är jag.
Tänk dig att du står på en teaterscen och är skådespelare i en pjäs. Du tolkar din roll så som du uppfattar att den ska tolkas för att tillfredsställa publiken i salongen, som har förväntningar på dig och den roll du spelar. Det är inget uruppförande utan en uppsättning av en känd och ofta spelad pjäs och du spelar en viktig roll i pjäsen.
Tänk dig sedan att du jobbar som receptionist i ett företag eller som läkare på en mottagning. Som receptionist förväntas du vara vänlig och hjälpsam, välkomna besökarna och skicka dem till rätt person på kontoret. Som läkare förväntas du lyssna och visa förståelse, ställa en diagnos och komma med en lösning.
I alla tre fallen spelar du en roll. På teaterscenen är alla medvetna om att det är en spelad roll, att gestalten i pjäsen inte är du. Men i de andra två fallen kopplas säkert ditt uppträdande helt eller delvis till dig som person, även om du på jobbet uppträder som en receptionist eller en läkare förväntas göra. Du kanske blivit receptionist för att du inte lyckats få något annat jobb just nu och egentligen känner dig på dåligt humör, eller du kanske arbetar som konsulterande läkare för att du inte fick den där forskningstjänsten du sökte och egentligen inte är så intresserad av patientarbete. Då gäller det att spela din roll rätt så att det inte blir ett påtagligt missförhållande, en diskrepans, mellan rollen och ditt jag.

Vi har alla flera olika roller. Den sociala rollen inbegriper de rättigheter, skyldigheter och förväntningar som är knutna till en viss roll i samspelet med andra. I den sociala rollen kan ligga flera olika roller som är desamma vid olika framträdanden. Till dessa roller finns vissa mer eller mindre givna normer för hur man beter sig i just den rollen.
Rollgestalten betraktas oftast som identisk med vårt jag, det vill säga vem jag är som person. Jaget är en produkt av framträdandet på livets scen, jaget uppstår där och då, och publikens tolkning av rollgestalten är nödvändig enligt Goffman, som hävdar att kroppen bara är en ”hängare för en kollektiv produkt”. Han menar att det är under ett framträdande som individen förmedlar den bild av sig själv som han eller hon vill visa, ofta en idealisering av sig själv. ”Det finns en avgörande brist på överensstämmelse mellan våra alltför mänskliga jag och våra socialiserade jag” skriver han i boken ”Jaget och maskerna”. Det innebär att vi har en mask som hålls på plats inifrån oss själva, genom kontroll, så att vi klarar av att spela våra roller i vardagslivet.

Vänder vi oss till Rogers ser vi att han beskriver detta som ett idealjag som är det sociala jag vi visar utåt. Hans teori har dock en helt annan utgångspunkt än Goffmans. Rogers menar att människan har behov av helhet och samstämmighet mellan självbild och socialt agerande, och att vi inte bör anpassa oss till livsscenens krav på yttre agerande utan i stället på de egna inre behoven. Rogers teori innebär att människan strävar efter helhet i tillvaron. Teorins centrala begrepp är det sanna jaget (hans begrepp true self på engelska), ibland kallat det rätta jaget, som inkluderar hela individens identitet, vem jag är och vad jag kan. Detta formar vår självbild som också styr vårt beteende.

Enligt Rogers vill vi vara hela vårt jag men vi undertrycker delar av jaget för att anpassa oss till vår sociala omgivning, delvis av rädsla för att vårt rätta jag ska nedvärderas av utomstående. På så vis skaffar vi oss en självbild som inte är samstämmig med vårt rätta jag och det råder ett missförhållande mellan det rätta jaget och det sociala jaget. Det rätta jaget är det jag vill vara, inte det jag är som social varelse i samspel med andra. Det sociala jaget kallar Rogers ett ”borde”-jag, det vi känner att vi bör vara enligt omgivningens krav och villkorade uppskattning. Om det råder allt för stort missförhållande mellan det rätta jaget och det sociala jaget kan det bli plågsamt och leda till ångest, till exempel om jag har svårt att leva upp till de krav jag själv upplever ställs på mig.
Som receptionist kanske du känner en gnagande olust över ditt dagliga påklistrade leende och blir tvär mot arbetskamraterna, och på kvällen går du till gymmet och bankar ur dig din frustration. Som läkare kanske du känner oro för att du inte lyssnat ordentligt på patienten och kan ha ställt fel diagnos, och funderar över detta när du sitter och äter middag hemma, och nästa dag går tillbaka till gårdagens patientjournal för att kontrollera din ordination.
Eller så går du i båda fallen ut på nätet och söker kontakt med andra som har liknande funderingar, avbördar dig oron och får nya impulser som hjälper dig att gå vidare.

Självbilden förändras under hela livet men vi strävar hela tiden efter att stabilisera förhållandet mellan vårt rätta jag och vårt sociala jag, menar Rogers. För honom var det viktigt att människan kunde finna sitt rätta jag, som hans terapi gick ut på, för att få en större helhetskänsla i sin interaktion med andra. Inom oss alla finns vårt rätta jag, menade han, men vi behöver ofta hjälp att få fram det i våra sociala liv.
Receptionisten i dig anmäler sig till slut till den där utbildningen som du tidigare ratade för att den verkade jobbig, men som du räknar med ska leda till nytt jobb. Läkaren i dig söker projektpengar och startar sedan ditt eget lilla forskningsprojekt på det sjukhus där du arbetar, och får ny kraft.
Goffman menar däremot att man måste kunna skilja på rollen och jaget, genom en rolldistans som innebär att vara både trogen sin roll men också ha känslomässig distans till den. Då kan man skifta lättare mellan de många olika roller man har, och reflektera över dem. Genom reflektionen kan man distansera sig från rollerna. Jag förväntas tro på min egen roll, och verkligen vara den jag utger mig för att vara. Om inte, kan jag bli cynisk. Man kan också bli duperad av sitt eget uppträdande och då tro på att framträdandet är äkta när det egentligen är falskt, och även få sin publik att tro på det.

Att gränser kan suddas ut visas även i Sherry Turkles undersökning om virtuella gemenskaper där det gäller gränserna mellan personens jag och de roller som används på nätet. Gränserna kan också vara tydliga, och olika identiteter på nätet och IRL kan stärka den egna personen genom möjligheten att få leva ut sitt rätta jag på nätet, medan det mer socialt avslipade jaget är det som visas upp IRL. Hennes resultat kan kopplas till Rogers teori och hon belyser den med exempel på hur människor fått möjlighet att leva ut till exempel dolda talanger och därmed fått bättre självförtroende tack vare sin nätidentitet.

Nätet som livets scen?

Goffman menar att utrymmet på livets teater består av tre regioner: den främre och bakre regionen samt utsidan. En region är oftast avgränsad med barriärer gentemot publiken och åtskild från övriga regioner, och medger inte insyn över avgränsningarna. Den främre regionen är den region där scen och publik finns vid ett givet tillfälle och det är på scenen framträdandet äger rum. Den bakre regionen är dit den agerande kan dra sig tillbaka från publiken, till exempel för förberedelser eller för att hämta andan.
Individens uppträdande skiftar mellan den bakre och främre regionen. I den bakre regionen får man vara sig själv. För att den bakre regionen ska kunna fungera som en bakre region krävs också att den agerande behöver ha kontroll över den, enligt Goffman.

Kan internet vara den scen som krävs för att släppa fram våra rätta jag enligt Rogers teori? Ja, det tror jag, och det visar också enkätsvaren. Psykologerna Katelyn McKenna och John Bargh (se kapitlet om forskning längre fram) har också kommit fram till detta. De pekar på två faktorer som präglar nätumgänget: möjligheten till anonymitet samt avsaknad av sociala risker. Social risk kan innebära att råka berätta något ofördelaktigt som sedan kan slå tillbaka på mig själv, om den jag berättar det för till exempel visar sig också känna den jag berättar om, eller visar sig vara den som är min nya granne. För en total främling som inte har någon som helst koppling till mitt vardagsliv spelar det ingen roll vad jag berättar, eftersom vi inte möts igen i något socialt sammanhang.

På nätet har vi kontakter med människor som inte ingår i våra vardagsliv utanför nätet. Även om nätvänner bestämmer sig för att träffas IRL införlivas de sällan i vardagslivets umgänge. Undantag finns förstås, till exempel den som flyttar till en ny ort och skaffar sig nätvänner där som sedan blir IRL-vänner. Det förekommer enligt några enkätsvar.
Men det vanligaste är att nätlivet och IRL-livet är separata världar. Jag kan därför berätta ganska ingående om arbetskamraternas tillkortakommanden eller konflikter med IRL-vännerna för mina nätvänner, utan att riskera att det kommer fram till dem som berörs. På så sätt är det som om jag vore anonym gentemot nätvännerna eftersom de inte känner det sociala sammanhang jag lever i utanför nätet.

Anonymiteten betyder att jag också kan våga visa andra sidor av mig själv eftersom det på nätet inte finns några förväntningar på hur jag ska vara och jag behöver inte lägga restriktioner på mig själv; det är fritt fram att prova utan risk att drabbas av sociala sanktioner. Jag kan snabbt lämna nätgruppen om jag känner att jag inte passar in, därmed reduceras den sociala risken; en risk jag normalt löper i IRL-grupper som jag inte kan lämna lika lätt. McKenna och Bargh relaterar också till teorin om ”främling på tåg” som innebär att våga vara mer öppen inför en okänd eftersom den sociala risken är närmast obefintlig. En främling känner inte mina vänner och bekanta i mitt IRL-liv och jag kan därför avslöja sådant jag inte skulle göra i min sociala vänkrets utanför nätet, till exempel tankar och känslor om IRL-vänner.
Fortsätter kontakten främlingarna emellan kan det snabbt leda till nära vänskap. Att ge förtroenden om sig själv främjar vänskap eftersom det bidrar till en ökad förståelse. Genom nätets möjlighet till anonymitet bör därför starka och nära vänskapsband kunna knytas i cyberspace, vilket både min och andras undersökningar också visar. Det rätta jaget är ju, enligt Rogers, viktigt för individen att få visa för att uppnå en helhetskänsla i sin identitet. Människan strävar efter att få visa sitt rätta jag, vilket kan ske på nätet. McKenna och Bargh hävdar att nätet därför bör vara mer användbart som relationsverktyg för dem som har svårigheter att visa sina rätta jag i IRL-livet och de som av olika skäl lever i någon form av social isolering.

Däremot är det inte självklart hur internet ska betraktas enligt Goffmans teori om främre och bakre region. Är nätet den främre eller den bakre regionen? Enligt min mening bör det ses som en bakre region eftersom det är där nätanvändaren kan visa sitt rätta jag. Men internet är också en scen där det inte är ovanligt att visa upp ett socialt jag, kanske till och med ett falskt jag, vilket också svaren i min undersökning visar.

Att styra intryck

På nätet är det möjligt att vara anonym men ändå ha sociala relationer. Orsakerna till att man förhåller sig anonym, eller till och med visar en falsk identitet, kan vara flera. Goffman visar med sin teori om livet som en teater att vi kan förställa oss inför andra för att ha kontroll över vårt sociala jag med syfte att ge ett bestämt intryck, medan andra forskare idag ser anonymitet som en möjlighet att experimentera med identiteten på nätet. Slater till exempel skriver att anonymiteten är problematisk eftersom den enskilde nätanvändarens identitet lika gärna kan vara falsk som sann, men att det inte är så vanligt som vi lätt kan tro att nätanvändare visar upp en falsk identitet.
Detta anser jag är viktiga aspekter på frågan om anonymiteten på nätet eftersom enkätsvaren vittnar om erfarenheter av falskhet men också en trygghet i möjligheten till anonymitet.

Enligt Goffmans dramaturgiska perspektiv vill vi styra intrycken som andra får av oss. Om felsteg sker, till exempel hemligheter som avslöjas av misstag, skapar det förvirring och dissonans i förhållandet. Därför krävs att vi inte tappar kontrollen över framställningen. Jag kanske råkar skicka ett privat mail till en lista, ett mail som skulle till en nätvän, och som avslöjar något de andra inte borde veta. Det har nog hänt många nätanvändare.

Har man ingen förhandsinformation om motparten blir det som avslöjas i den aktuella situationen avgörande för bilden som skapas. Kan mötet få allvarliga konsekvenser är försiktigheten normalt större. Ett sätt att vara försiktig är att ge en falsk bild av sig själv. Befinner man sig på en arena utanför vardagen, till exempel på nätet,  kan man vara mer benägen att ta risken att sätta sitt sociala anseende på spel och våga leva ut beteenden man inte gör på hemmaplan.

I alla interaktioner gör individen en definition av situationen där den egna självbilden är en viktig del, skriver Goffman. När en relation inleds vill man ha information om den andre, till exempel om socioekonomiska och sociokulturella faktorer, för att kunna planera sitt eget handlande. Man behandlar varandra utifrån de intryck som ges i stunden, men med en blick in i framtida kommunikation och en möjlig begynnande vänskap.

Vi vill gärna veta vad motparten arbetar med och var hon bor, kanske var hon står politiskt och vilken samhällsklass hon tillhör, för att skapa oss en bild av henne. Om man inte är beredd att ge faktisk information kan man inrikta sig på att skapa en övertygande bild av det man vill uppnå, att manipulera den bild motparten får; ett framställt jag. Goffman vill med sin teori visa att jaget vi visar andra är ett resultat av den roll vi gestaltar på scenen, en mer eller mindre trovärdig roll.

Goffmans och Rogers personlighetsteorier står för motsatta synsätt på människans identitet och känsla av självet. Vem som har rätt är en svår diskussion att bena ut och frågan är förstås om det finns något som är rätt eller fel i detta, det är helt enkelt olika perspektiv och olika grundsyn på människan.
Goffman som symbolisk interaktionist står i mina ögon för en mer positivistisk vetenskapssyn, i den meningen att upplevda känslor inte är det primära, utan i stället det som kan iakttas och vederläggas. Rogers, med sin humanistiska syn, utgår från det upplevda som grundar sig på förståelse. Jag har valt att utgå från båda i mitt arbete eftersom jag ser bådas teorier som användbara förklaringsmodeller för studiet av anonymitet i nätrelationer, och som båda kan ge ett bredare betraktelsesätt tack vare att de är så olika i grunden.

Anonymitet, pseudonym och identitet

På nätet kan vi på ett helt annat sätt än i IRL-livet kontrollera vår egen identitet inför andra och experimentera med olika identiteter, skriver de amerikanska forskarna Andrew F. Wood och Matthew J. Smith. De ser tre områden där anonymiteten påverkar nätrelationer:
1.    trovärdigheten i det som skrivs,
2.    möjligheten att komma med obekväma uttalanden,
3.    lagar och regler (som man som anonym kan smita undan).

Wood och Smith konstaterar också hur lätt det är att växla mellan olika identiteter på nätet, beroende på vad man gör; att man genom att klicka mellan olika fönster på skärmen kan agera anställd på jobbet, skicka mail till pojkvännen, eller vara en roll i ett onlinespel. Allt på i stort sett samma gång.
Att man över huvudtaget växlar mellan flera samtidiga roller på nätet menar de båda forskarna kan bero på just möjligheten till en ökad kontroll över identiteten på nätet. Kontrollen innebär också att jag kan välja allt från total anonymitet till att berätta det mesta om min IRL-identitet.

Att välja en pseudonym, ett nickname, på nätet är vanligt. Genom mitt nickname kan andra känna igen mig. Ett nickname kan ofta spegla en del av ens personlighet i valet av namn, och det är inte populärt om det används av någon annan. Även mitt sätt att skriva gör mig igenkänd. Språket är av avgörande betydelse för identiteten på nätet, i stället för kroppen, som i IRL-livet. Problemet med detta är att det kan inge misstro hos motparten när identiteten inte kan verifieras genom en fysisk kropp.

Agerandet på nätet regleras till största delen av nätanvändarna själva. På nätet kan användaren experimentera med sin identitet och konstruera sin egen bild av sig själv. Man kan se internet som ett socialt postmodernt laboratorium där vi kan experimentera och omkonstruera jaget. Vad som är äkta och sant mister betydelse, i stället är det individens uppvisade bild av sig själv som är intressant. Om den inte går hem hos motparten är det möjligt att byta identitet och skapa sig en ny, eller ha olika identiteter i olika sammanhang, oberoende av individens fysiska och praktiska livsbetingelser.

Tack vare anonymitet på nätet kan vi släppa fram outforskade delar av våra jag, sådant som vi kanske håller tillbaka i IRL-världen på grund av social kontroll. Sherry Turkle anser att detta experimenterande med identiteten på nätet är i samklang med IRL-livet i vår postmoderna fragmentariska tid där jaget är decentraliserat och splittrat. Nätidentiteten och IRL-identiteten är inte alltid åtskilda utan hon ser exempel på att de påverkar varandra och där båda kan tas med in i den andra världen.

Problem

Att motparten i nätrelationen är känd för mig enbart genom vad hon skriver om sig själv får jag acceptera om jag vill upprätthålla relationen. Att inte röja sin IRL-identitet i nätrelationen kan vara problematiskt: en risk för bristande tillit i relationen. Eftersom identiteten på nätet inte behöver vara äkta kan jag också välja bort att följa regler före etik och moral, och jag kan anta en flytande identitet med olika uttryck vid olika tillfällen. Anonymiteten på nätet är idag mer ett aktivt val än ett automatiskt, skriver Slevin. Därför kan det ses som suspekt om nätanvändaren förhåller sig anonym och motparten kan därför lägga mycket kraft på att försöka avslöja identiteten.

Slater däremot tror inte att nätanvändaren är falsk i någon större utsträckning. Han relaterar till studier som visar att nätidentiteter i stort sett följer normaliserade IRL-identiteter. Han framhåller snarare att vi bör betrakta nätet förutsättningslöst i stället för att jämföra med IRL-livet, inte ställa nätidentitet mot IRL-identitet eller ett sant IRL-jag mot ett falsk nät-jag. Fysisk närvaro är ingen garanti för äkthet lika lite som nätidentitet alltid är falsk.

Tillit är ett viktigt begrepp för sociologen Anthony Giddens som teoretiserar kring ”det rena förhållandet” där självkännedom och tillit krävs för att det ska kännas äkta, eftersom det inte bygger på intimitet. Det handlar om förhållanden som inte bygger på kärlek eller djup vänskap utan mer professionella eller nyttoorienterade förhållanden, till exempel relationen mellan en terapeut och en klient. Relationer på nätet kan ibland likna dessa, framför allt i början. Man umgås på grund av omständigheterna eller situationen, inte för att man nödvändigtvis känner en stor sympati för varandra. I en nätkontakt börjar man utbyta meddelanden för att man finns i samma gemenskap och kanske väljer man efter en tid att lämna gemenskapen genom att gå ur gruppen, precis som man kan avbryta förhållandet med sin terapeut om man inte känner sig till freds med det.
Sådana förhållanden, där själva den ömsesidiga relationen är kärnan, kan ge ett starkt moraliskt stöd i livet men också innehålla en spänning eftersom det kan avslutas med vilje av endera parten.
Tillit innebär enligt Giddens inte den direkta känslan av att kunna lita på den andra parten som man känner väl, utan att känna tillförsikt inför det okända. Jag litar på något fast jag är okunnig om det. Om tillit saknas finns i stället misstro, eller till och med existentiell ångest. Man kan känna det som att man står utanför sig själv. Risk och tillit hör ihop. Vi ger oss in i något nytt som kan innebära fara, men en kalkylerad fara, och som balanseras av tillit.

Egna iakttagelser och erfarenheter

Grunden till mitt intresse för att studera sociala nätrelationer ligger i min egen erfarenhet. Under de snart tio år jag nu varit nätanvändare har jag varit med på tiotalet mailinglistor, på sex av dessa är jag fortfarande aktiv medlem. Här har jag lärt känna människor som med tiden blivit mina verkliga vänner. De är inga identitetslösa ”låtsaskompisar” utan högst verkliga människor av kött och blod, människor som jag vet en hel del om och som jag i några fall träffat.

Bland de mailinglistor jag nu är med på finns en gradskillnad i anonymiteten. En av listorna har ganska många medlemmar, över 50 personer, och där är en mindre grupp regelbundet aktiva medan andra kommer med inlägg någon gång ibland. Här är vi lite försiktiga med att berätta så mycket om våra yttre omständigheter, till exempel var man arbetar; och nästan ingen nämner familjemedlemmar, vänner eller andra människor från sitt IRL-liv vid namn. En del använder nickname på listan, andra uppger inte sitt efternamn. Här verkar också de flesta vara en aning försiktiga med vad de avslöjar om sina innersta tankar och känslor och kontroverserna är få. För att komma med på listan är det bara att anmäla sig. På en annan mindre lista finns det till och med några medlemmar som valt att presentera sig med helt andra för- och efternamn än de faktiska namn de har, och på denna lista förekommer inga som helst diskussioner om det egna privatlivet, bara om ämnet för listan.

Ytterligare en annan lista är betydligt mer intim. Den är liten och sluten, med ett tiotal medlemmar och där vinner man inträde efter att övriga listmedlemmar gett sitt godkännande. Här känner vi varandra relativt väl, vi vet mycket om varandras familjer och arbetssituation, vi diskuterar familjemedlemmar, arbetskamrater och vänner vid namn och en given regel är att inget som skrivs till listan ska komma till andras kännedom. Här finns ingen anonymitet men en stor öppenhet, och gräl förekommer ibland men sårbarheten är också stor. Jag ser en gradskillnad i anonymiteten i dessa listor.

På en av de listor där jag är medlem kom en dag ett mail med följande innehåll från en ny medlem (återges med tillstånd):

“Hej. Jag är kvinna och född XX. Vill vara anonym, åtminstone
tillsvidare, så jag kallar mig ”april”.
Jag går här hemma för mig själv  rätt mycket. Vissa dagar kan det kännas rätt ensamt. Men för det mesta är det rätt skönt. Man kan ju längta efter att dela  tankar och åsikter med andra.”

Jag tog chansen att ställa några frågor direkt till henne om detta, eftersom jag inte haft möjlighet att ställa följdfrågor till de svarande i enkäten. Frågorna gällde hur det kom sig att hon ville vara anonym, hennes tankar kring detta. Hon använder en hotmail-adress och jag har fortfarande ingen aning om vem hon är. Så här svarade hon efter ett par dagar:

”Hej. Nu fick jag lov att tänka över varför jag vill vara anonym.
En sak är väl att jag är en försiktig människa, och ganska blyg.
En annan sak är att jag inte har en aning om vilka människor som jag skriver till.
Jag kan också säga att datorer och internet har jag mycket liten erfarenhet av. Och särskilt maillistor och liknande forum har jag ingen erfarenhet av.
En sak som jag tror är bra med att utbyta tankar på internet är väl att man får tillfälle att ”tala” om sånt som ligger en nära om hjärtat. Sånt som det kanske inte blir av att man talar om med t ex. arbetskamraterna, eller andra man träffar. Man talar inte alltid om allt man går och tänker på, konstigt nog. Jag talar förstås bara för mig nu, men även många andra tror jag.
En förutsättning för att våga skriva öppet är nog att man är anonym. Det ger nog en viss frihet. Men det är möjligt att jag kommer att vara mer öppen i framtiden.”

Dessa tankar känns igen från enkätsvaren och bekräftar den samlade bild som dessa ger, både när det gäller skälen till en vald anonymitet och hennes syn på framtida möjligheter att röja sin identitet.