Västrum, del 3

Till Västrum, del 1

Till Västrum, del 2

Vägen mellan Forsebo och Skaftet

Gamla vägar är alltid roligt att hitta ute i markerna. På långfredagen gav vi oss ut för att gå till Forsebo och sedan hem igen, en timmes promenad ungefär. Forsebo ligger mellan Helgerum och Skaftet. Det går en mindre bilväg fram till gården.

Strax innan man kommer fram till Forsebo gård ska man vika av åt vänter. Rakt fram går en liten skogsväg och vi bestämde oss för att ta den i stället och se hur långt vi skulle komma. Vi kom till Skaftet och var hemma tre timmar senare.

Att det går att gå över Forsebo till Skaftets badplats har jag hört talas om och vi trodde det var den vägen vi hittat. Men det stämmer bara delvis. För att gå den vägen som de flesta andra går ska man gå fram till Forsebo gård och vika av in i skogen där i stället.

Den väg som vi tog kommer ner till sjön Hjältemaren, men där tar den slut och övergår i en minimal stig en liten bit. Då förstod jag att vi inte tagit den ”rätta” vägen. men det spelar mindre roll, vi kom ju hem igen.

Anledningen till att den här vägen tar slut är att Hjältmaren höjts några meter sedan vägen användes så vägen slutar egentligen nere på sjöbotten idag. Hjältemaren höjdes i början av 1900-talet, då också en kanal grävdes ut till Toven. Det går en liten bro över kanalen och sedan kunde vi fortsätta till Skaftets badplats.

Vi gick lite fel på den sidan bron och kom ner till Toven vid en vik lite söder om badplatsen så vi tog oss upp på ett berg och sedan ner igen på den rätta vägen, som nu är en stig i skogen.

Jag vet inte hur lång den här sträckan är, men kanske en halvmil totalt.

1943vagen_bildsiffror
Ekonomiska kartan från 1943. Klicka på bilden så visas den i större format. Siffrorna visar var några av bilderna tagits. Den rödprickade vägen är den vi gick. Vid 8 gjorde vi en avstickare ner till sjön och gick sedan tillbaka en liten bit. 12 är badplatsen i Toven. Den blåprickade vägen är den vägen som andra har sagt att man kan gå. Den grönprickade vägen är den vanliga landsvägen. Den delan av sjön Hjältemaren som är vid siffran 2 fanns inte vid förra sekelskiftet, och resten av sjön var betydligt mindre. Ungefär mellan 4 och 8 ligger ett lite torp som heter Marielund. Det är gammalt, det fanns redan i slutet av 1700-talet, för det finns med på en karta från 1788.

1
Bild 1: Den gamla vägen som nu bara är en skogsväg. Det är vackert här.

2
Bild 2. Strandängen vid sjön Hjältemaren. Här fanns det ingen sjö fram till ungefär hundra år sedan.

3
Bild 3. Vid änden av sjön Hjältemaren. Vid andra änden ligger Skaftetbron och Sjögårda.

4
Bild 4. Bron över kanalen. Här finns en grind, för vilt eller för betesdjur sommartid. Kom ihåg att stänga grinden när du passerar här.

5
Bild 5. Vid bron ansluter den vägen vi skulle ha kommit om vi tagit den blåprickade vägen.

6
Bild 6. På andra sidan grinden.

7
Bild 7. Här är det lätt att följa den gamla vägen.

8
Bild 8. Vid sjön Toven. Det vi ser längst bort är Skaftets badplats, som vi visste att vi skulle kunna komma fram till, men här har vi kommit ner till sjön lite för långt söderut.

9
Bild 9. Blåsipporna blommar.

10
Bild 10. Du kan bara ta dig fram till fots här, inte köra med bil.

11
Bild 11. Sista etappen av vägen fram till badplatsen är en stig i skogen.

12
Bild 12. Framme vid badplatsen.

13
Bild 13. I Skaftet på väg hem.

1883
Generalstabskartan från 1883. Här är motsvarande siffror som från 1943 år karta. Här syns det också att sjön Hjältemaren (vid nr 2) är betydligt mindre, och det finns ingen kanal ut till Toven.

Borsötorp och Mörkvik

2015-03-10:

I östra utkanten av Helgerums ägor norr om Strandbo låg förr två torp som hörde till egendomen. De hette Borsötorpet och Mörkvik och var båda två bebodda in på 1900-talet. Båda torpen revs på 1930-talet, men vid Mörkvik finns numera en sommarstuga nere vid vattnet. Båda torpen tillkom i mitten av 1840-talet, och deras tid som åretruntbostäder blev mindre än hundra år. Torpen ligger några hundra meter ifrån varandra, kanske en halv kilometer, och ett par kilometer från övrig bebyggelse i Helgerum. Idag känns det kanske lite avlägset att bo där långt bort i skogen, men förr fanns det många torp lite här och där.
Borsötorpet låg en bit upp från vattnet. Mörkviksstugan ligger ända nere vid vattnet idag, men torpet låg lite längre upp förr i tiden. Då tyckte man inte att det var så bra läge med ett hus vid strandkanten, det ansågs kallt och fuktigt vintertid, vilket det säkert också var med bara spisvärme i huset. Platserna kan man skönja idag och vid en torpinventering i hembygdsföreningen har torpgrunderna fått var sin skylt.

skyltarna
Borsötorpsskylten till vänster och Mörkviksskylten till höger. Klicka på namnen så ser du skyltarna i större format och kanske går det då att läsa vad det står.

På slutet går de båda torpens historia ihop. 1915 kommer torparen Johan Karlsson hit från Hallingeberg med sin familj. Han är född 1866 och gift 1887 med Matilda Sofia Johansson som är ett år äldre. De är alltså runt 50 år när de flyttar hit. De har då fem minderåriga barn och minst tre vuxna.
Det är osäkert var familjen bor de första fem åren. I församlingsboken står de som inflyttade på Borsötorpet 1915 men det är sedan överstruket och ändrat till Mörkvik. På Mörkvik bor en annan torpare fram till 1920 och på Borsötorpet är tre av Johan Karlssons vuxna barn skrivna i eget hushåll.
Kanske finns det två boningshus på Borsötorpet?
De tre vuxna syskonen Karlsson som är de sista som är skrivna på Borsötorpet är Oskar, Ernst och Anna. När de kommer hit 1915 är Oskar 23 år, Ernst är 21 år och Anna är 17 år. Oskar blir den siste här, han bor kvar till 1917. Ernst flyttar 1916. Båda bröderna flyttar till Skaftet, kanske arbetar de redan som sågverksarbetare där. Ernst återkommer i början av 20-talet och bor då hemma hos sina föräldrar på Mörkvik till 1929. Anna flyttar ganska omgående till Törnsfall.
Föräldrarna och de fem syskonen Gunhild, Karl, Olga, Alva och Alice bor på Mörkvik, tillsammans med Alices dotter som heter Alice Viktoria. Hon är född 1916 och stannar kvar hos sina morföräldrar när hennes mamma flyttar till Ringarum 1917. Olga hinner också få ett barn som ogift innan hela familjen Karlsson lämnar Mörkvik 1929. De blir den sista torparfamiljen här.

Näst sist på Mörkvik är Axel Karlsson som kommer hit 1918. Året därpå gifter han sig med Elsa Forsberg och 1920 flyttar de till Helgerum där han blir statare. Jag undrar om det är samme Axel Karlsson som efterträdde min mans farfar (som också hette Axel Karlsson) som rättare efter hans död 1935.

Precis före syskonen Karlsson har ett annat syskonpar bott på Borsötorpet, Karl David Karlsson och Gerda Valborg Ström, men bara ett halvår. De är också i 20-årsåldern när de bor här.

B3
Vägen ner till Borsötorpet är fin i försommargrönska.

B4
Här fick nog barnen från torpen gå till skolan tre kilometer varje skoldag, och lika långt hem.

På båda de här torpen har många människor kommit och gått, några har bara stannat något år, andra längre. Totalt har 25 familjer bott på Borsötorpet och Mörkvik under de år som fastigheterna funnits. I vissa familjer fanns det många barn så kanske är det ett par hundra människor. I de allra flesta fall är det alldeles vanliga familjer. Barn föds och dör, några emigrerar i ungdomen och andra flyttar till stan. Torparna verkar inte vara särskilt stationära, de som bor här längst är kvar i 19 år. Flera flyttar från eller till Helgerum, förmodligen gör de dagsverken där även som torpare.

B1
Rester av stengrunden till Borsötorpet finns kvar. Det låg alldeles i kanten av vägen, med berget bakom.

B8
Skylten står vid sidan om torpgrunden. På sommaren är det svårt att se den men under vinterhalvåret är det lättare att hitta den.

B10
Jag funderar på var torparna på Borsötorpet haft sitt bete och sina åkrar. Kanske har djuren mest gått på skogen, som de gjorde förr.

B9
Från Borsötorpet är det en bit ner till vattnet. På andra sidan ligger Borsö och Hultö.

Några familjer är mer intressanta än andra.

Den siste torparen som brukar Borsötorpet under en längre tid är Anders Johansson och Matilda Fiskare (ja, hon heter faktiskt så i efternamn). De kommer hit från Misterhult 1907 och har med sig fyra barn i skolåldern. Åtta år stannar de. Deras grannar på Mörkvik är då familjen Lindholm, som består av Gustaf Lindholm och Ellen Berglund med barnen Tyra och Hans som båda två föds på Mörkvik. Johanssons yngsta heter Anna och är nästan jämngammal med Tyra på Borsötorpet, så förmodligen får de två flickorna göra sällskap de tre kilometerna till Rumma skola under några år.
Gustaf Lindholm på Mörkvik är delvis uppväxt på Borsötorpet. Fem år gammal kommer han hit 1878 med sina föräldrar Karl Oskar Lindholm och Stina Engström, och syskonen Karl och Hilma. Hans yngre systrar Elin och Anna föds på Borsötorpet. Tiden på Borsötorpet blir bara sju år för 1885 flyttar familjen vidare till torpet Lugnet under Helgerum. Det ligger inte så långt bort. Kanske trivdes han ändå här eftersom han återvänder som vuxen.
Det första året som Gustaf tillbringar på Borsötorpet som barn är närmaste grannen på Mörkvik  fiskaren Anders Engström med hustrun Kristina Håkansdotter. Sonen John föds på Mörkvik 1883 men dör samma år. Hjalmar föds 1885 och överlever. Detta är Anders Engströms andra äktenskap, med sig från sitt första har han de vuxna sönerna Gustaf och Ernst, som båda är sjömän.
Det ligger nära till hands att tro att Gustafs mor Stina och fiskare Engström är släkt. Syskon är de inte, men kanske kusiner. Anders Engströms far är smeden Olof Engström i kyrkbyn och Stinas far är torparen Jon Engström på Grönvold. Vid den tiden fick man själv bestämma vilket efternamn man skulle ha så samma efternamn behöver inte innebära släktskap.
Även Anders Engström verkar trivas här för han återvänder också, men bara för ett år. Då har det gått femton år och han har blivit änkling för andra gången.
Kanske var Anders Engström både torpare och fiskare. Jag skulle tro att alla som brukar ett torp så nära kusten också bedriver fiske, att de gör lite både och. Min makes farfar ska ha varit fiskardräng på Järö när han var ung men i husförhörslängderna står det bara statkarl.

Den som bor längst på Borsötorpet är Carl Nilsson, som är Lindholms företrädare. 1859 är han 30 år gammal och gift med Anna Persdotter som är två år yngre. De blir torpare här och får sonen Carl Fredrik 1860. Men redan ett år senare dör Anna och Carl Fredrik dör 1863. Torparen har anställt pigan Christina Jonsdotter och de gifter sig 1864. Så växer hans nya familj. Redan innan de gifter sig föds dottern Christina Mathilda. Därefter får de sju barn men tre av dessa dör i späd ålder.
1866-67 har Carl Nilsson en dräng som heter Johan August Jonsson. Han är då 22 år och är uppväxt på granntorpet Mörkvik. Mer om honom senare.
1878 lämnar Carl Nilsson Borsötorpet och tar med familjen till Flivikedal, någon kilometer bort genom skogen. Hans hustru blir snart änka där men hon bor kvar och blir den sista på det torpet. Av en äldre Helgerumsbo har jag hört att de som baron Raab lät bo på Flivikedal var de som han inte var så förtjust i. Kanske gillade han inte folk som fick barn innan de hann gifta sig, eller var det kanske något annat som låg bakom detta.

Borsötorpet tillkommer 1845 och de första här är en torpare som heter Johan Olsson Holmström och som bara bor här ett år. Han har med sig sin hustru Sara Persdotter, sina döttrar Stina och Maria som då är ett och tre år gamla, plus sina gamla föräldrar Olof Persson och Lisa Jonsdotter. Om Olof Persson noterar prästen 1847 i husförhörslängden att han har ”rymt förra året”. Vad det innebär är svårt att säga. Kanske har han faktiskt förlupit familjen och är försvunnen. Kanske är det så att han flyttat när resten av familjen flyttat, men inte tagit ut flyttbetyg. Det var man tvungen att göra.
1850-talet blir ett dystert årtionde på Borsötorpet.
Holmströms efterträdare på torpet blir i några år Johan Jansson, sedan står det tomt till 1853 då den snart 40-årige Petter Magnus Pettersson Hector flyttar in från Helgerum. Han är nybliven änkling. Kanske är han sorgsen till sinnet och vill bo bort i skogen. I så fall varar det inte så länge för året därpå gifter han sig med sin 15 år yngre piga Johanna Persdotter. De får en dotter 1856 och strax efter hennes ettårsdag dör hennes far i vattusot i oktober 1857. Tre månader senare dör dottern. Änkan flyttar 1858 till Äskestock där hon gifter om sig med en änkling.
Torparen Lars Magnusson från Mörlunda tar över, men han dör här efter bara några månader. Änkan och hans tre barn flyttar till Helgerum och Carl Nilsson tar över torpet.

Nu går vi någon kilometer bort till granntorpet Mörkvik.

M4
Det är vacker skog här.

M1
Där Mörkvikstorpet låg finns stengrunden kvar på berget. Torpet låg en liten bit in från vägen ner till vattnet.

M2
Den rostiga gamla hinken är knappast så gammal som torpet utan har nog kastats här senare.

M3
Skylten vid Mörkvikstorpet är lätt att se.

M30
Vägen går ner till vattnet.

M10
Här ligger en sommarstuga nu.

Mörkvik bebos första gången 1844 och är då en backstuga. Det innebär att den som bor där inte har någon mark att odla utan är hyresgäst och har sin inkomst från annat arbete. En sådan person kallas inhysehjon. Det är just vad det står om Jonas Samuelsson. 1832 är han 24 år och dräng på torpet Annelund under Bjulebo. Husbonden dör och drängen gifter sig med änkan Brita Carlsdotter som då är 51 år, alltså 23 år äldre. Även om åldersskillnaden är stor mellan makarna är det inte helt unikt med så stor åldersskillnad, det har hänt förut.
De hinner vara gifta i tio år och brukar torpet Annelund, tills Stina drunknar 1842. Olyckan sker i Landviken utanför Henriksnäs den 28 april, när hon är ute i båt tillsammans med den 16-årige drängen Carl Gustav Persson från Koviken. Kanske ska han ro henne över viken bort till Skälö och det blåser upp. De begravs båda två den 5 maj.
Jonas Samuelsson låter sig snart tröstas av familjens piga, en historia vi känner igen. Pigan heter Stina Johansdotter. Den 13 juni året därpå föds deras son Samuel och bara två dagar innan har de tagit ut lysning. Vigseln sker den 21 juli. Ett år senare lämnar de torpet Annelund och kommer till Mörkvik, som då bara är en enkel backstuga. Alltså ett steg neråt på den sociala skalan i det dåtida bondesamhället.
Till saken hör att Jonas Samuelsson inte riktigt är som andra, om vi ska tro prästen i Västrum. I flera husförhörslängder noterar han att Jonas är ”sinnessvag” eller ”svagsint”. Vid den här tiden betyder det någon form av utvecklingsstörning eller mentalt funktionshinder, men vad kan vi inte veta. Någon diagnos finns uppenbarligen inte men den det är ändå märkbart för prästen. Kanske är detta en orsak till att lysningen dröjer tills barnet nästan ska födas. Stina kanske tvekar trots att hon väntar hans barn. Ändå hade hon knappast något val. Men detta vet vi ingenting om.
På Mörkvik föds Samuels lillebror Johan 1845, han som senare blir dräng hos grannen på Borsötorpet. 1847 dör Jonas Samuelsson av nervfeber, dvs tyfus. Änkan och de två små pojkarna bor kvar. Vad de lever av vet vi inte, men troligen arbetar Stina på Helgerums gods. 1849 flyttar änklingen Anders Hammargren in på Mörkvik. Han är inhyst här men det troliga är att han är sambo med Stina, om han inte är en nära släkting till henne. Han är tio år äldre än Stina och född i Västervik.
Efter elva år dör han men då har Samuel blivit 17 år och hans bror 14 så de har nog hjälpt till med försörjningen i flera år redan. Bröderna blir föräldralösa 1862 när Stina dör, då är de 19 och 16 år gamla. Samuel tar över Mörkvik, med sin bror som dräng, och nu blir det torp. Kanske ömmar baron Raab för de två föräldralösa bröderna och upplåter odlingsmark till den tidigare backstugan. Samuel gifter sig med Johanna Petersdotter 1864, dottern Christina föds 1866 och samma år flyttar de till Gladhammar.
Jag hoppas det gick bröderna väl i livet.

M5
Intill Borsötorpet och Mörkvik ligger den lilla Lillgöl.

Den gamla vägen från Helgerum till Sjövik (Mattjes, Lillsundet)

2015-02-19:

På landet finns det många spår kvar i landskapet från förr i tiden. I flera år har vi funderat på att leta oss fram på den gamla vägen som en gång gick från Helgerum till ett torp som hette Sjövik. Torpet finns med på den gamla generalstabskartan från 1883. På samma karta finns en liten fyrkant betydligt närmare vårt hus, i kanten av ett gärde som kallas Turkietgärdet. Kanske för att någon tyckt att det liknar Turkiet till formen.

1883blogg

Sjövik är den röda pricken till höger på kartan. Vi bor vid den blå pricken till vänster. Siffrorna 1 och 2 är samma som nr 1 och 2 på kartan under här. Vid nr 1 kan det ha funnits ett torp men vi vet inte vad det hette. Vid 2 gjorde vi en intressant upptäck, se längre ner.

1943utsnittAblogg

Det här är den ekonomiska kartan från 1943, och den verkar vara ritad på en flygbild. (Klicka på den för att se den i större format.) Den svarta linjen till vänster är landsvägen som byggdes på 60-talet. Den är lite darrig för jag har ritat den på fri hand, och den fortsätter ut ur bilden till vänster. Den rödprickade linjen är den gamla vägen till Sjövik och som finns utritad på den här kartan. För att komma till Sjövik skulle vi ha fortsatt den rakt fram men vi vek av till höger där den grönprickade linjen börjar. Då kom vi ner till vattnet och trodde att vi var ungefär vid Sjövik. Den turkos prickade linjen visar hur vi sedan gick hem via Stenbo. Vi hade ingen karta med oss, vilket vi borde ha haft.

1

Ungefär vid nr 1 på kartan. Här ska det alltså ha legat en byggnad, troligen ett torp, på 1800-talet. Kan det vara detta som är resterna efter torpet? Intill här finns någon slags skjutplats för jägarna. Bräderna är nog mer sentida rester. Jag vet inte vad detta torp kan ha hetat, om det ens är ett torp. Men det bodde mycket folk här på Helgerum på 1800-talet så det är inte orimligt. Jag har tittat i husförhörslängderna från mitten och slutet av 1800-talet men kan inte riktigt förstå vilket det skulle kunna vara. Kan det vara backstugan Lillsundet? Där bodde änkan Maja Lena Andersdotter och dottern Lovisa på 1850-talet. Torpet Sjövik, som också kallades Mattje, fick byta namn till Lillsundet på 1890-talet, så backstugan kanske låg i närheten av det. Och en stuga som heter Lillsundet borde väl ligga vid vatten?
Kan det vara Skyttetorpet? Där bodde en statarfamilj på 1850-talet. Det fanns också ett torp som hette Rosenvik, om det kan vara det? Kanske är det någon som vet mer om detta?

2

Här kan man också se rester av den gamla vägbanken i kanten av Turkietgärdet. Vi följer den.

3

Vägbanken är tydlig men det är länge sedan den användes som väg för det växer mycket sly och träd på den idag.

4

Turkietgärdet här är ett långsträckt gärde och mitt i löper ett rakt dike. Precis när man kommit in i skogen vid änden på gärdet går den gamla vägen på en fin gammal stenbro. Diket från gärdet verkar fortsätta in i skogen, det är nog ett par meter djupt och drygt en meter brett.

5

Det är lätt att se hur vägen fortsätter in i skogen.

6

Här har nog vägen använts en bra bit in på 1900-talet som traktorväg, det är tydliga spår och utdikat.

7

Plötsligt går vi rakt på resterna av en husgrund mitt i skogen. Det syns direkt att det inte är en gärdsgård. Detta är vid nr 2 på kartan och 1943 fanns huset intakt eftersom det är med på kartan. Det här måste ha varit en lada, kanske en hölada som stått för sig själv. Stubbkärr som syns nedanför ladan på kartan ser vi inte, förmodligen har det torkat ut, kanske genom dikning.

8

Husgrunden sträcker sig kanske 20-25 meter utmed den gamla vägen. Här står jag inne i ladan.

9

Efter ett par hundra meter är vi framme vid den södra änden av Flivikedalsgärdet, det långa gulmarkerade gärdet där vår väg övergår från röda till gröna prickar. För att komma till Sjövik skulle vi alltså ha gått rakt fram här men det visste vi inte, utan följde kanten åt höger i stället. Det såg ut som om det gått en väg här.

10

De här granarna är planterade någon gång på 1900-talet, tror jag. Kanske t o m efter den flygbild togs som är underlag för 1943 års karta, för då verkar det vara ett öppet fält. granplanteringen är ungefär från där vi viker av åt höger tills man kommer fram till Nedre Mörkekärr, där fältet öppnar sig igen.

11

Tvärs igenom Flivikedalsfältet skär ett djupt och brett dike. Nästa gång får vi ta oss mer åt vänster och leta efter en övergång över diket.

12

Det finns ingen chans att ta sig över på den här hala spången. Två telefonstolpar och en planka ovanpå. Då får man ha extremt god balans.

13

Lämningar från någon gång på 1900-talet, förmodligen från dikesgrävningen.

14

Vi har tagit oss över diket på en bro i änden på gärdet och sedan gått tillbaka en bit, och så in i skogen (som den grönprickade linjen visar) där vi tror att den gamla vägen gått. Men här finns det ingen tydlig vägbank, utan det är mer som en bred stig. Efteråt har vi sett att det inte alls var den väg vi trodde här.

15

Här är det mer sankmark och vattenpölar.

16

Nu står vi vid Stenbovikens norra strand, vid nr 3 på kartan, fast vi trodde att vi skulle vara vid Sjövik. Men utsikten var fin och vårvattnet porlade i bäcken så det gick ingen nöd på oss. Det är Järö vi ser på andra sidan.

17

Vi förstod ganska snart att vi skulle kunna ta oss hem över Stenbogärdena. De ligger som på ett pärlband mellan Nedre Mörkekärr och landsvägen.