Religionshistoria

Min essä skriven till hemtentan i idéhistoria i januari 2011.

Förutsättningarna: ”Beskriv religionens roll i Sverige, frÃ¥n Gustav Vasa och reformationen fram till att vi fick religionsfrihet. Diskutera även pÃ¥ vilka sätt staten har försökt styra religionsutövningen, samt olika rörelser som har motsatt sig denna styrning.”

Religionen har haft en viktig och stor roll i det svenska samhället ända in i 1900-talets folkhemstid. Kristendomen har dominerat den svenska idévärlden från Gustav Vasas tid och flera sekler framåt.

Kyrkans utveckling och historia
Trots att Gustav Vasa verkar ha varit ointresserad av religion  genomdrev han reformationen, som innebar en övergång från den katolska till den reformerta kyrkan. Hans skäl var kanske framför allt ekonomiska, han lät staten ta över den katolska kyrkans rikedomar och gods. Och den katolska kyrkan var verkligen rik . Reformationen innebar också en möjlighet för kungen att stärka sin egen makt.
Det tog flera decennier för svenska folket att i praktiken gå över till den lutherska tron, svenskarna var katoliker sedan flera generationer. Men efter reformationen hölls predikan på svenska i stället för latin och prästens ord måste därmed ha blivit mer begripliga för gemene man, vilket var syftet. En viktig person för genomförandet av detta var Olaus Petri, som ville att prästerna skulle predika ödmjukhet.
1593 antogs den Augsburgska bekännelsen och reformationsprocessen var genomförd.

Banden mellan kyrkan och staten blev än starkare under stormaktstiden och kyrkan fick större makt. Då fanns ingen tolerans med kritiker eller ekumeniker, utan de förbjöds och censur infördes . En ny kyrkostadga antogs vid kyrkomötet 1617, då man sa nej till främmande religioner, framför allt katolicismen. Katoliker fick inte resa in i Sverige och dödsstraff gällde. Två jesuitlärjungar avrättades 1642. Detta lättades något 1667 då man tillät vuxna katoliker att invandra, för att få behövlig arbetskraft.
1634 fastslogs i regeringsformen att det var Luthers katekes som skulle vara rättesnöre i den svenska kyrkan.
Trettioåriga kriget var ett religionskrig i Europa, där svenske kungen var en försvarare av den lutherska läran gentemot katolikerna. I Sverige blev kyrkan allt mer lutherskt ortodox, i dispyt med de mer toleranta synkretisterna  som förespråkade gemenskap och fred.

Den nya kyrkolagen 1686 gjorde kyrkan till en statskyrka, vilket den förblev fram till år 2000. Som medborgare i Sverige var man tvungen att bekänna sig till den evangelisk-lutherska tron.
1686 infördes också kyrkobokföringen. Biskoparna i Sverige hade suverän makt över prästerna som i sin tur utövade makt över befolkningens religiösa tro genom husförhören, då folk förhördes om sina kunskaper i den kristna tron. Dessa fortsatte ända till slutet av 1800-talet.
Under frihetstidens nyttokultur användes religionen för att främja synen på ekonomin som ”Guds stora hushållning”. Utilismens företrädare motiverade sin hållning utifrån Bibeln.

Inte förrän vid 1800-talets mitt fick en mer liberal religiös tolkning fotfäste i Sverige. Då etablerades väckelserörelserna samtidigt som de förnuftstroende började kritisera den ortodoxa kyrkans tro på underverk och övernaturliga förklaringar till Bibelns berättelser. Liberalismen innebar i stället mer social medkänsla och inriktning på etik. Viktor Rydberg tog ställning för den liberala religiösa idéströmningen, vilket bidrog till dess genombrott, liksom Christopher Jacob Boströms skrift om helvetesläran. Snart växte väckelserörelsen och Sverige fick så småningom religionsfrihet, i flera steg.
I mitten av 1900-talet hade religionen förlorat sin stora betydelse i takt med social och teknisk utveckling och demokratisering. Idag är svenska kyrkan i princip ett kristet samfund bland andra.

Utbildningen
Religionen hade länge en stor betydelse för utbildningen.
Vid sekelskiftet 1600 blev kyrkans makt över den högre utbildningen starkare än tidigare, och detta fortsatte under stormaktstiden. I hertig Carls privilegiebrev 1593 för Uppsala universitet står det att det ska vara ”en academia af wår religion”. För att få vara lärare här var man tvungen att vara utexaminerad både från universitet och från domkapitel. Studenternas religiositet kontrollerades, och de var till exempel tvungna att redogöra för sin kristna tro både före och efter vistelser vid utländska universitet. Vid kyrkomötet 1617 blev det förbjudet för svenska studenter att studera vid katolska lärosäten ute i Europa.
Det var viktigt att det var den rätta läran som bibringades studenterna, men vilken som var denna rätta läran var inte alltid självklart. Man trätte bland annat om ramism och aristotelism  under första hälften av 1600-talet. Det blev Aristoteles lära som vann, och hans världsbild som dominerade religionsutövningen i Sverige fram till de cartesianska striderna i slutet av 1600-talet.
När striderna var över hade den nya filosofin vunnit. Det innebar att man på universiteten inte längre var tvungna att utgå från Aristotelses världsbild, utan Galilei förklaring av världen och universum blev accepterad. Det var en övergång från en bokstavstolkning av Bibeln till en förnuftstolkning.
Härefter hade kyrkan alltså inte lika stor makt över den naturvetenskapliga undervisningen, men däremot över idéströmningarna. Både professorn Johan Ihre och studenten Peter Forsskål ifrågasatte religionen och sågs som farliga för samhället av kyrkan  vid mitten av 1700-talet. Ihre dömdes för bristande renlärighet och Forsskål hindrades i sin akademiska karriär. Även geologerna hade problem eftersom det var svårt att förena geologin med skapelseberättelsen.
Många av den här tidens vetenskapligt lärda kom från prästfamiljer och var fostrade i en stark bibeltro. På så vis påverkade religionen länge universitetslivet.
Ända in på andra halvan av 1800-talet härskade en konservativ kristen syn inom humaniora på universiteten, genom det inflytande som boströmianismen hade. På 1920-talet spreds lundateologin som mer skiljde på tro och vetande.

En uppgift för kyrkan under stormaktstiden var att driva skolor, de få skolor som fanns. När den katolska kyrkan blev protestantisk fortsatte man med denna uppgift, och kyrkan hade ansvar för skolorna ända till kommunreformen på 1860-talet.
Domskolorna blev gymnasier i början av 1600-talet och här utbildades nu prästerna. Teologi var ett av skolornas tre ämnen, de övriga var latin och grekiska.

Historieskrivningen
Religionen styrde historieskrivningen under lång tid. ”Det kristna sättet att betrakta historien som en pedagogisk berättelse om Guds avsikt med människorna skulle leva länge än” konstaterar Frängsmyr. Så är det till exempel i reformatorn Olaus Petris svenska historia, även om den delvis var kritisk till tidigare versioner av historien.
Den historiska forskningen var viktig för kyrkan, för att den skulle befästa kyrkans roll och den religiösa tron. Historieskrivningen handlade om kampen mellan gott och ont, utifrån Bibeln. Det fanns till och med historiker som på 1600-talet utgick från Adam och Eva i sin historieskrivning. I Karl XII:s bibel fanns till exempel kronologiska tabeller där skapelseberättelsens tidsangivelser togs för givna som historiskt riktiga.

Statens styrning av religionsutövningen
Religionen och den kristna kyrkan har under sekler använts av staten för att kontrollera folket, på flera olika plan. Det har varit en omfattande användning och med starka kontrollverktyg.
Svenska folket tvingades in i den lutherska protestantismen på 1500-talet och först vid millennieskiftet skildes denna kyrka från staten. Under denna långa tidsperiod uppstod frihetsrörelser och kritik, som trots att de slogs ner av staten ändå överlevde, växte och till slut etablerades i samhället. Även om enskilda människor straffades, gav upp och emigrerade, levde idéerna kvar.

Kontroll
Var kyrkans främsta roll egentligen att kontrollera medborgarna, snarare än att förmedla Guds ord? Vilka kontrollverktyg användes?
Vid reformationen påbjöds av kungen en övergång från den katolska läran till den lutherska för hela svenska folket. Det var inte tal om något val för folket, utan tvång.
När kyrkobokföringen infördes 1686  fick staten ett kraftfullt verktyg för religiös maktutövning. Nu kunde undersåtarnas tro och kristna kunskap kontrolleras varje år. Var den för dålig kunde den enskilde straffas av prästerna. Med hjälp av husförhören och kyrkobokföringen hade staten utmärkt kontroll över befolkningen, vilka de var och hur de kunde användas, till exempel hur många män och ynglingar som fanns i socknen och kunde tas ut i krig.
Genom censuren fick kyrkan också makten över alla tryckta verk med religiöst innehåll och kunde därmed bestämma vilken information som skulle spridas.
Vid 1725 års religionsstadga fick kyrkan ännu mer makt över medborgarna . Kyrkan fick total kontroll över folks liv och leverne genom att var och en skulle uppfylla kraven på kristendomskunskap för att till exempel få flytta från församlingen. Studenterna hölls under uppsikt och det räckte med misstanke om avfällighet för att ställas inför rätta. Ingen fick yttra något som stred mot kyrkans lära.
Dessa tongångar känner vi igen från vår moderna tid i de tidigare öststaterna, men då handlade det om den kommunistiska ideologin, inte om religionen.
För senare tiders släktforskare är husförhören och kyrkobokföringen en guldgruva. Men vem tänker idag på vilken maktapparat det innebar att ha en sådan fullständig kontroll över befolkningen?

Frihetstiden innebar inte någon religionsfrihet för folket, tvärtom blev kyrkan alltmer ortodox  som en följd av att motverka de väckelserörelser som nu uppstått ute i Europa. Man tog till ännu mer förbud och hårda straff och fördömde de som försvarade den nya rationella filosofin.
Det var folkets plikt att gå i kyrkan på söndagarna och deltaga i nattvarden. På 1700-talet tog man polisen till hjälp i Stockholm för att få folk till kyrkan och på landsbygden satte man upp vägspärrar för att hindra trafik under gudstjänsten.

Varför är maktens företrädare så rädda för att maktförhållandena ska rubbas? Vi ser samma mönster inom kyrkan som i öststaterna där Berlinmuren byggdes efter nästan två decennier med kommunisterna vid makten, när folket hade sett en del konsekvenser av den nya regimen och börjat lämna landet. Då slog regimen till och låste in dem. Var det en liknande rädsla, rädslan att förlora makt, som fick den svenske kungen och staten att ”låsa in” medborgarna i den lutherska kyrkan, med allt hårdare regler för religionsutövningen?

Kampen för religionsfrihet
Pietismen och herrnhutismen kom att bli grunden för kritiken mot kyrkans överhöghet och sätt att utöva religionen, och därmed för väckelserörelsen. Hur bemötte kyrkan denna kritik och den spirande väckelserörelsen?
Pietisterna predikade fromhet och ett personligt förhållande till Gud, som en motsats till kyrkans renlärighet, men inom kyrkans hägn. Kyrkans svar blev konventikelplakatet 1726, som förbjöd enskilda andaktsmöten utanför kyrkan, med hårda straff som påföljd. Då blev också husförhören obligatoriska . En av dem som drabbades var Sven Rosén som krävde total religionsfrihet, och som landsförvisades. När pietisterna på detta sätt hejdats kom herrnhutismen med sin lära om fromhet och innerlighet, men som trots detta inte stoppades. Den blev mer en allmän idéströmning än en väckelserörelse.

Trots att staten och kyrkan in i det sista försökte stoppa de nya väckelserna, gick det inte.  Men först vid mitten av 1800-talet fanns det en verklig grogrund för väckelserörelsen i Sverige, delvis i samarbete med nykterhetsrörelsen. Väckelserörelsen innebar en kritik mot statskyrkans dogmatiska och stela syn på religionsutövningen. I stället framhävdes den personliga upplevelsen av Gud.
1830 anlände metodistpastorn George Scott från England till Sverige och predikade pietism. Så småningom kunde hans lärjungar fortsätta verksamheten trots ett i början stort motstånd. Den kritiska rörelsen kom också igång på 1840-talet med läsarna i Norrland under ledning av Lars Levi Laestadius.
Kyrkoministern ville skärpa förbudet mot dessa religiösa möten men trots detta upphävdes i stället konventikelplakatet 1858. Innan dess hade många svenskar hunnit emigrera till Amerika på grund av kyrkans förföljelser, som bland andra Vilhelm Moberg skriver om i sina utvandrarböcker. Snart blev det möjligt att lämna svenska kyrkan men bara om man i stället gick in i ett annat trossamfund.
Nu följde stora framgångar för väckelserörelserna, som etablerades i samhället. Ur baptisterna bildades missionsförbundet av Paul Peter Waldenström och senare pingströrelsen av Levi Petrus. Waldenström ville skilja kyrkan från staten, ett krav som det tog över hundra år innan det blev verklighet.
Bönhusen byggdes på landsbygden och samlade många människor. Här fanns plats för alla, oavsett ställning i samhället. Inom väckelserörelsen fanns inte statskyrkans hierarki och man levde efter skötsamhetens regler. Här måste en social gemenskap ha utvecklats och där alla kunde känna sig välkomna.

Till allra största delen handlar den kritik som kom fram om missnöje med kyrkan, sällan kritik mot eller tvivel på religionen som företeelse. Trodde alla människor på Gud? Fanns det ateister? Ja, några få fanns, som vi möter i historieskrivningen. Men för det stora flertalet måste det ha varit självklart att ha en kristen tro. Kanske var det inte en aktiv tro, utan helt enkelt att man inte kunde föreställa sig det motsatta, att Gud inte finns utan bara är skickligt marknadsförda fantasier.
Läkaren Anton Nyström var positivist och pläderade för total religionsfrihet. Han bildade Föreningen för religionsfrihet 1879 . Med åtalet mot Strindbergs novellsamling Giftas 1884 prövades dåtidens syn på religionen i domstol. Strindberg hade skrivit en satir om nattvarden men friades av rådhusrätten. Målet fick stor uppmärksamhet och kravet på religionsfrihet fick fler anhängare.
1951 fick vi en ny religionslag som medgav utträde ur kyrkan utan att ansluta sig till något annat religiöst samfund. År 2000 skildes kyrkan från staten. Först nu har vi alltså total religionsfrihet.

Källor:
Frängsmyr, Tore: Svensk idéhistoria del 1 och 2, Natur och Kultur 2004
Gustafsson, Berndt: Svensk kyrkohistoria, Vänersborg 1986