Minns du 70-talet?

Nu tar vi snart ajö av det här skitåret 2020. Corona, släng dig i väggen. Trump, släng dig i väggen. Nu går vi mot bättre tider. Det kan bara bli bättre.

Så här vid årsskiften är det lätt att bli nostalgisk, att tänka tillbaka, inte bara framåt. Nu tänker jag ta er tillbaka till 1970. Det är 50 år sedan och jag fyllde 16 år då. På våren lämnade jag högstadiet och på hösten började jag gymnasiet. Ett sätt att ta klivet in i vuxenlivet lite mer på allvar.


Från mitt fotoalbum. Till vänster fotograferad utanför dåvarande polishuset i Falkenberg i maj 1970. Vi bodde på landet utanför Falkenberg och jag gick på högstadiet där. Jag tror att det är min kompis Irene som tagit fotot. Till höger ett porträtt från samma år. Jag fick nog min bror att fotografera mig så att jag kunde skicka foto till någon av mina brevvänner. Brevvänner bytte man alltid foton med, jag tror att jag fortfarande har bild på alla jag brevväxlade med i tonåren.


Foto tillagt 31 december: Det här hittade jag idag och på baksidan står det ”oktober 1970”. Jag har samma syntetjacka (den var röd) som på det vänstra fotot ovan men ett par svarta manchesterjeans och samma skor och glasögon. Fotot är taget vid vägen ovanför huset där vi bodde.

I tonåren hade jag många brevvänner. När det inte fanns sociala medier hade vi kontakt ändå, vi som ville få veta mer om världen. Jag hade brevvänner i Östtyskland, på Malta, i Frankrike, i Halmstad, i Peru, i England, i USA och i Tunisien. Brevvänner kunde man hitta genom agenturer eller genom tidningar. Jag hade nog inte alla på samma gång, en del tillkom nog 1971. Men 1972 flyttade jag hemifrån och då hade jag inte längre tid för att skaffa nya brevvänner.

I ungdomen skrev jag dagbok. Inte ”Kära dagbok…” om känslor, sorger och förhoppningar utan mer prosaiskt om vad som hände varje dag. Korta noteringar i almanackor. 1970 började jag med det. För ett tag sedan hittade jag de här gamla kalendrarna med dagboksanteckningar. Det är som att läsa vad någon annan skrivit och samtidigt är det väldigt mycket jag, det känner jag ju. Och jag minns. Jag minns precis hur det var att gå i nian och sedan komma till en helt ny klass på gymnasiet. Att ha kompisar, och få nya kompisar sedan. Barndomskamraten från grannhuset hemma i byn och så de ungdomar från stan som jag nu lärde känna.


Från min dagbok i mitten av april 1970. Varje dag noterade jag om jag fått brev eller inte. Den här veckan i april höll en klasskamrat och jag på med ett skolarbete om polisen ser jag. På onsdagen var jag på bio och såg ”Easy Rider” och när jag kom hem läste jag till kemiprovet senare i veckan. Boken jag använder som bladhållare är min gamla och allra första adressbok, men den får ni inte titta i. På de flesta uppslag finns det personer som fortfarande är i livet och de kanske inte vill vara med här.

Varje år gör Sveriges Television ett minnesprogram om året för 50 år sedan. Programmet om 1971 har redan publicerats på SvtPlay men programmet om 1970 visas inte längre. Men det var när jag såg det i början av året som jag kom att fundera lite mer på mitt eget 1970.

I tv-programmet tar de upp världshändelser och svenska nyheter och berörda människor intervjuas. Från året om 1970 minns jag själv väldigt starkt det som hände i USA den 4 maj. Studenterna som sköts på Kent State University. Studenterna demonstrerade mot USA:s intåg i Kambodja, nationalgardet kallades in och öppnade eld mot demonstranterna. Fyra ungdomar sköts ihjäl. Nyhetsbilden från detta etsade sig fast och det var nog då jag förstod på allvar att USA inte bara var rockn’n roll. Fast det visste jag redan, jag följde med i världshändelserna och det som hände i USA var viktigt för oss i Sverige. Jag kände till Svarta pantrarna, Gloria Steinam och läste senare Mz magazine som startades 1972.

I programmet om 1970 är också Peter Holm med och sjunger sin låt Monia. Han gjorde karriär i Frankrike om jag minns rätt, fast han är svensk. Den låten var oerhört stor, en av det årets riktigt stora hits och som sitter fast i minnet fortfarande. De tjejer jag umgicks med var ganska tokiga i honom.

Titta på programmet om 1971! Då kan du bl a se Stellan Bengtsson från Falkenberg bli världsmästare i pingis. Och min tidigare granne Mikael Schulin som då höll på med DX. Striden om almarna i Kungsträdgården, den minns du kanske.

Vilka kläder hade vi 1970? Manchesterjeans, utsvängda jeans, syntetjacka, skepparkavaj, jeansjacka, rödrutiga yllelångbyxor mm. Jag har nog inga kläder kvar från den tiden (utom skepparkavajen) men de bruna manchesterjeansen minns jag. 60-talet dröjde sig fortfarande kvar då och det var nog först något år in på 70-talet som de riktigt utsvängda långbyxorna och V-jeansen kom, det storblommiga och brandgult och brunt som standardfärger.

För tjugo år sedan skrev jag en tidningskrönika om 70-talet. Jag tror den håller än.

Ett år har gått

Idag, den 14 april 2020, är det exakt ett år sedan vi var på visning på den lägenhet vi nu bor i här i Västerås. Innan den dagen hade jag bara besökt Västerås en enda gång, för ungefär 15 år sedan, på ett snabbt besök. Nu var det allvar för nu skulle vi kanske flytta hit.

Så blev det också. Här bor vi sedan i somras:

Vi trivs och har inte ångrat oss. Jag tänker ofta på Västervik, där jag bodde i 38 år, men längtar inte tillbaka. Inte på så sätt att jag hellre vore där än här. Jag har nog lätt för att trivas där jag är och jag är oerhört tacksam och glad för alla de år jag fick i Tjustbygden och Västervik. Där är mina barn födda, där lärde jag känna många underbara människor och där kommer jag alltid att ha mitt hjärta.

Den stora vinsten med flytten till Västerås, och det största skälet till att vi flyttade, är att komma närmare barn och barnbarn. En timme på tåget till Stockholm, det är skillnad mot fyra timmar på bussen. I höst och vinter har jag åtminstone ett par gånger i månaden åkt till Stockholm och hämtat barnbarn på dagis och sedan åkt hem på kvällen. Det har varit mycket lättare att rycka in som barnvakt hos båda mina söner. Detta är vad jag saknar allra mest nu i coronatider, vardagskontakten med mina barnbarn. Att kunna träffa dem så mycket oftare betyder så mycket.

Så för mig blev detta ett bra, om än ett hastigt beslut. Lägenhetsvisningen var en söndageftermiddag. På fredagkvällen hittade jag annonsen på Hemnet och vi bestämde att ta en titt. Ifall det skulle passa oss. Det gjorde det.

När vi flyttade hit kände jag en enda person i Västerås. Vi träffas ibland, men inte just nu i vår. I höst och vinter har jag lärt känna många för mig nya människor, både grannar i huset och medlemmar i Västerås Släktforskarklubb, där jag blev medlem så snart vi flyttat in. Det känns fint.

En viktig bok

Läs den här boken! Annika Thor skrev den för tio år sedan men den är ännu mer aktuell idag.

Boken ”Om inte nu så när” handlar om Sverige åren direkt före och under andra världskriget, när många i Sverige var nazistsympatisörer, precis som idag. Om hur det var då har ju kommit fram i ljuset på senare år, bl a med den pågående utställningen i Norrköping.

I Annika Thors bok får vi följa fyra huvudpersoner i Stockholm: en judisk man och en judisk kvinna, en svensk man och en svensk kvinna. De judiska personerna har båda kommit till Sverige från Tyskland, men på olika sätt och av olika skäl.

Den judiske mannen är frilansjournalist och har lämnat Tyskland när nazismen tog över. Den judiska kvinnan kom till Sverige som anställd på den tyska legationen men tvingades sedan lämna sitt arbete eftersom hon som judinna inte fick vara anställd längre. De båda svenskarna arbetar på Utlänningsbyrån, den myndighet som utfärdar uppehållstillstånd för utländska medborgare. Kvinnan sitter på expeditionen och tar emot de besöknade utlänninganra, mannen har en högre befattning och är en av dem som beslutar i tillståndsärenden.
Fler huvudpersoner ingår, men detta är de viktigaste.

Tillståndsgivningen styrs allt mer av nazistsympatisörerna, man lägger in sådana värderingar när beslut tas. Inte bara på personlig nivå utan också genom lagar och förordningar. Judiska flyktingar var under flera år inte välkomna i Sverige, tyskvänligheten och anpassningen till tyska krav var tydlig under de första åren av kriget.

Det Annika Thor gör väldigt bra är att visa hur det här smyger fram, hur ställningarna gradvis skjuts framåt så att antisemitism är något allmänt accepterat. Det handlar också om de svenska interneringslägren där både judar, kommunister och andra hölls fångna för att de inte skulle vara ute i samhället.
Det som gör boken så angelägen är hur hon visar att nazistvänligheten blir mer och mer accepterad. Hur små förändringar då och då leder till stora förändringar och hur det smyger fram. Och hur lätt det är att bli medlöpare, att inte reagera i tid.

Boken är en roman men bygger på författarens egen historiska forskning i arkivmaterial från denna tid, både om Utlänningsbyrån och interneringslägren.

Köpstopp!

Nu är det köpstopp för min del. Det blir inte så stor skillnad mot tidigare, men lite.

Idag lyssnade jag på en poddsändning från Sveriges Radios program Plånboken om köpstopp och då bestämde jag mig. Det finns ingen anledning att jag ska handla mer grejer till mig själv, jag har alldeles för mycket redan. Precis som den intervjuade gör jag undantag för presenter till andra, framför allt till barnbarnen, så köpstoppet gäller bara mig själv.

Givetvis måste jag köpa sådant jag verkligen behöver och inte kan vara utan, t ex om mina skor går sönder. Men varje sådant inköp ska ifrågasättas och övervägas noga.

Jag vet redan nu att jag kommer att göra undantag för en del böcker, framför allt fackböcker som jag behöver för mitt arbete och inte bara under en begränsad tid. Här i Västerås lånar jag numera det mesta på biblioteket i stället för att köpa, vi har ett fantastiskt bra biblioteket här (stadsbibliotek inklusive filialer) så det finns ingen anledning att köpa skönlitteratur i alla fall.

För några år sedan hade jag köpstopp ett år för kläder. Då gällde det allt som inte var nödvändigt, alltså något plagg för ett ersätta något utslitet eller trasigt. Det var lätt att hålla det köpstoppet, jag vande mig vid att ifrågasätta varje inköp och oftast komma fram till att jag faktiskt inte behövde det jag funderade på. Ganska skönt också att slippa stressa runt i affärer.

Jag har haft aktivt köpstopp förut men inte bestående. Efter vår flytt hit till Västerås har det varit en del prylar vi behövt skaffa men nu är de nödvändiga inköpen gjorda, vad jag vet. Möjligen skulle det vara trevligt med någon mer krukväxt i fönstret men det avvaktar jag med tills vidare.

 

Nytt år, gamla tider

Första dagen på året och då brukar jag de flesta år dokumentera i bild hur det ser ut där jag är. Numera bor vi i stan så det är i stadsmiljö jag rört mig idag. Men naturen är nära och lättillgänglig.

I väntan på tolvslaget igår passade jag på att förkovra mig om min nya hembygd, som är Badelunda socken i östra delen av Västerås. I somras, när vi flyttat hit, skaffade jag några skrifter från Badelunda hembygdsförening där jag läste om traktens historia. Vi bor i ett av de mest fornminnesrika områdena i Sverige, med gångavstånd till Sveriges största gravhög Anundshög. Här har människor levt sedan stenåldern. Bjurhovda, bostadsområdet där vi bor, var en gammal gård nämnd redan år 1385. I slutet av 1960-talet revs byggnaderna och de forna åkermarkerna bebyggdes med miljonprogramhus, bland annat det vi bor i.

Några av fornlämningarna har jag redan hittat men igår läste jag om två jag inte tidigare kände till. Så vi gav oss ut på jakt efter dem.

Det ena är ett gravröse från bronsåldern och det andra en hällristning med 70 så kallade älvkvarnar, det vill säga skålgropar. (Läs mer på Riksantikvarieämbetets hemsida). Röset hittade vi lätt, det kan man inte missa, men hällen med skålgroparna kunde vi inte se, trots idogt letande. Det ska ligga alldeles intill röset och jag ska leta igen någon dag. Kanske är det övervuxet med mossa nu.


Gravröset, fornlämning L2002:3654 i Badelunda socken.


Här står jag upp på gravröset vänd åt det håll där hällen med skålgropar ska finnas men såg den inte.

Mitt i stadsmiljön, mellan en bensinmack och en gångväg vid vår närmaste rondell, ligger ett större gravfält med elva gravar. Det har jag tittat på några gånger tidigare men tog vägen dit idag också. Det blir fler besök där framöver, det vet jag.


Gravfältet vid bensinmacken.


Norra delen av gravfältet.

En snygg solnedgång var det också idag, årets första dag:

Anna-Greta

Min moster och gudmor Anna-Greta är död. En stor förlust för hennes barn, för hennes syskon, för mig och alla andra släktingar. Nu får hennes trötta kropp vila efter många års sjukdom. Hon hade kämpat länge men kunde somna in lugnt i början av juli.

Anna-Greta är en av de människor som funnits hela mitt liv och som varit en självklar del av det. Av mammas många syskon hade hon en särskild roll just för att hon och hennes man Göte var mina gudföräldrar. Hon bar mig till dopet för över 65 år sedan. Jag är tacksam för det. Jag tror att hon stod min mamma särskilt nära av systrarna och kanske var det därför mamma valde just henne.


Vid dopet den 26 juni 1954 blev Anna-Greta och Göte mina gudföräldrar. Ett par år senare med Anna-Greta, hennes och Götes hund (tror jag), och en docka.

Anna-Greta och Göte fanns i min närhet under min uppväxt. De uppvaktade vid mina födelsedagar och jag har alltid vetat att de var mina gudföräldrar. Under många år sedan jag blivit vuxen var vår kontakt sporadisk men efter mammas död för tio år sedan klev Anna-Greta tillbaka in i mitt liv och jag har träffat henne varje sommar. Anna-Greta och en av mammas andra systrar har jag kunnat ställa frågor till om min mamma efter hennes död som jag annars inte skulle fått svar på. Det har betytt mycket för mig.

Min morbror Göte gick bort i december 2016. Nu saknar jag dem båda. De har med råge uppfyllt sina roller som gudföräldrar. Tack!

Jag har nått en sådan ålder att de flesta i mina föräldrars generation borde vara borta. Men av mammas tolv syskon lever ännu åtta, den äldsta blev 97 strax efter Anna-Gretas död. Av pappas syskon lever två, hans storebror fyller 100 i november. Det är en glädje och tacksamhet att få ha så många äldre släktingar kvar länge i livet. Men nu saknas Anna-Greta.

Vi har blivit Västeråsbor

I förra veckan flyttade vi till Västerås. Vi trivs fint här. Och jag har kommit betydligt närmare mina barn och barnbarn som alla bor i Stockholm.

Det är jobbigt att flytta, både praktiskt och mentalt. Efter tio år i Helgerum, på rena landsbygden och havsutsikt från vardagsrumsfönstren, har vi nu blivit stadsbor. Vi har flyttat till en lägenhet som är ungefär hälften så stor som vår bostad i Helgerum. Så det har förstås inte gått att ta med alla grejer som vi samlat på oss under dessa år.

Flyttbilen i Helgerum.
Här bor vi numera.
Alldeles för många flyttkartonger blev det…

I Helgerum har vi kvar en del av våra hjärtan men trivs väldigt bra i Västerås också. Vi bor på Bjurhovda (jo, det heter ”på” här i Västerås), en stadsdel bebyggd i slutet av 60-talet på gammal åkermark. Läs mer om den gamla gården som låg här.

Västerås är nästan som Västervik, fast större. Här finns en hamn i Mälaren, en insjö som nästan är som ett litet innanhav, med hamnpromenad där man kan köpa glass eller äta lunch. Västerås är en gammal stad, betydligt äldre än Västervik och grundad i slutet av 900-talet. Där ligger Västervik i lä. En del äldre bebyggelse finns bevarad i de centrala delarna. I omgivningarna här finns mängder av fornlämningar och jag har redan tittat på Anundshög och skeppssättningarna där. Så det känns lite som hemma i Tjust. Inte så olikt, faktiskt. Vi har nära till landet just där vi bor, en kilometer promenad ungefär.

Anundshög med gravhög och skeppssättningar från järnåldern.

Jag ser fram emot att lära känna en ny bygd, efter 38 år i Tjust. 1981 flyttade jag till Västervik från Kalmar och trodde att det skulle bli en kort sejour. Men jag blev förtjust och stannade kvar och mina barn föddes där. Så Tjustbygden är för alltid ett hemma för mig, det är där jag bott allra längst. Men nu väntar nya tider.

Här på balkongen trivs jag.
Även om vi gjort oss av med en del möbler för att få plats behöver vi också en del nytt. Jag köpte två pallar på Ikea, som är lagom höga för barnbarnen att sitta på när de hälsar på och som jag själv kan ha att kliva på i köket.
Maken spanar in en hällkista i vårt bostadsområde. Här finns gott om fornlämningar.

Den trista städningen

Vårsolen är obarmhärtig och avslöjande. Så idag har jag vårstädat. Ja, inte på riktigt, inte som mamma gjorde. Men jag har dammsugit, våttorkat golv, skurat en matta i snön och vädrat sängkläder. Skurat i badrummet och bytt matta där. Nu snurrar badrumsmattan, skurduk och städkläder i tvättmaskinen.

Allt har gått i sakta mak sedan i morse, eftersom jag är förkyld och tagit välbehövliga pauser emellanåt. Men jag kände att jag kunde inte vänta längre. Förkyld har jag varit en vecka redan och håller det i sig ett tag till går det ju inte att vänta.

Riktig vårstädning, med fönsterputsning och skura bakom spisen och sådant, det får bli längre fram. Kanske inför påskhelgen.

Förr i tiden, när barnen var små, då vårstädade och höststädade jag som regel. Alltså lite mer omfattande än veckostädningen. Men det slutade vi nog med när vi bara var två vuxna hemma.

Jag har alltid ogillat städning, även om jag vill ha rent och gillar när det är klart. Jag älskar känslan av att gå barfota på nyskurade trasmattor och såptorkade trägolv. Men själva städningen kan jag vara utan. I alla år har jag alltid blivit arg på dammsugaren. Den gör inte som jag vill och är i vägen.

Det tar för mycket tid att städa, tid som kan användas till andra mer kreativa sysselsättningar. Städning är ett nödvändigt ont och en plikt, inget roligt alls. Men nu är det gjort för idag.

Ska jag vara ärlig städar jag alldeles för sällan, för att det är så mycket annat jag hellre vill göra. Säkert dröjer det ett par veckor innan jag städar ordentligt igen, kanske lite mer, även om jag tar fram dammsugaren innan dess. Dammråttorna trivs med mig, fast jag inte trivs med dem. Men jag har väl blivit lite skumögd på gamla dar eftersom jag inte ser dem så bra längre.

Citrusmarmelad

Nu finns det ekologisk citrusfrukt i butikerna så nu är det dags att koka marmelad. Jag har gjort marmelad på blandade citrusfrukter och vanlig marmelad på apelsin och blodapelsin.

Citrusmarmelad till vänster och blodapelsinmarmelad till höger.
Citroner, blodgrape, lime, klementiner, apelsiner och lite riven ingefära.

Till blandmarmeladen tog jag den ekologiska frukt jag hittade i butiken. Det blev citron, grapefrukt, lime, klementiner och apelsin. Ungefär lika mycket av varje tror jag, men bara en grape.

Recept

1,7 kg ekologiska citrusfrukter
1 liter vatten
1,5 kg ekologiskt socker
en bit ekologisk ingefära

1. Även om frukterna är obesprutade sköljde jag av dem i ljummet vatten och borstade med en rotfruktsborste.
2. Ta bort kärnorna. Skär frukten i bitar och kör dem i mixer så att det blir som en sörja av fruktkött och små bitar av skal. En del av skalet skar jag i strimlor för att det ska vara lite skalbitar i marmeladen.
3. Koka frukt och skal med vattnet i en stor gryta c:a 45 minuter, så att skalbitarna blir riktigt mjuka. Koka gärna med kärnorna, det ger smak och pektin. Jag brukar lägga kärnorna i en tesil som man kan försluta och låta den koka med.
4. Riv ner ingefäran i grytan på slutet, så att det får koka 5-10 minuter.
5. Ta av från värmen, ta upp kärnorna och häll i sockret. Rör tills det är upplöst.
6. Koka marmeladen häftigt 15-20 minuter. Gör marmeladprovet och är det klart häller du upp på varma glasburkar.

Marmeladprovet: Sätt in en liten tallrik i kylen så att den hinner bli kall. Lägg upp en sked marmelad på tallriken och låt det kallna. Sedan ser du om det är rätt konsistens. Är det för löst så koka några minuter till och gör om provet.

Skär frukten i bitar.
Jag brukar strimla en del av skalet.
Koka först så att skalen blir mjuka, häll sedan i socker och koka upp igen.