2023: Barnbarn och 10 693 steg

Första dagen på det nya året, då brukar jag skriva ett blogginlägg med lite summering och bilder. I år är det bara en bild. Här bor vi, och om ett halvår har vi bott i Västerås i fem år:

Nyårsdag 2024 på Bjurhovda. Här bor vi sedan snart fem år.

2023 vill jag inte ha tillbaka. Alldeles för mycket krämpor, sjukdom och värk av min artros. Och en släng av covid igen i höstas.

Höjdpunkten under året var att mitt sjätte barnbarn föddes i slutet av juli. Hans fem syskon och kusiner är mellan sju och tio år gamla, så det blev en liten sladdis. Så underbart! Sex barnbarn, det är verkligen rikedom.

För några år sedan föresatte jag mig att röra på mig mer, för att inte stelna till och bli gammal i förtid. Jag har tidigare alltid sprungit, gått eller simmat men på senare år har det blivit lite sämre med rörligheten, delvis beroende på artros.
Jag behöver mätbara mål i livet. Mitt mål är att gå minst 10 000 steg per dag. Så vitt jag förstått är 10 000 steg inte en siffra som egentligen ska ha någon betydelse för hälsan. Men för mig är det ett bra mål och jag tänker att det ändå måste vara bra att vara ute och gå en och en halv timme varje dag.
I genomsnitt blev det 10 693 steg per dag under 2023. Då ingår några sjukdagar och dagar då jag helt enkelt inte hunnit med de dagliga promenaderna, så jag är nöjd med det resultatet. Att vara ute och gå varje dag har blivit en sådan vana att jag inte avstår om jag inte måste.

I höstas blev det flera sjukdagar. Hela hösten, från första helgen i september, har jag varit snuvig och är fortfarande. Om ni visste hur trött jag är på det…
Det började med en rejäl förkylning och så fick jag bihåleinflammation en vecka senare. Den tog några veckor och ett par medicinkurer innan den var över. Men jag tror att jag fått kronisk snuva sedan dess, för den har inte gett med sig än. Fortfarande känner jag av bihålorna ibland, det ömmar och irriterar.
Krämpor, som jag på sätt och vis vant mig vid men helst vill slippa. Tre läkarbesök och fortsatt medicinering har inte botat mig, även om det hjälpt en del.
Nu hoppas jag på ett friskare 2024. Hoppas går ju i alla fall.

I maj fick vi skicka vår gamla bil på skrotning, den som vi haft sedan 2004 och som tjänat oss mycket väl. Att det blev så beror på att tjuvar en natt stal katalysatorn. De måste ha hissat upp den, sågat av rören och tagit katalysatorn. Att katalysatorn på gamla bilar är stöldbegärlig visste jag inte förrän det hände oss.
Vår bil var 27 år gammal och vi hade redan innan detta hände diskuterat om vi skulle fortsätta ha bil. I Västerås går bussarna ofta och vi har bara 5 minuter till busshållplatsen. Till Stockholm tar vi alltid tåget, det går på under en timme.
Så nu bestämde vi oss för att se hur det kändes över sommaren att vara utan bil. Jag har alltid haft bil, sedan jag blev vuxen, så det är ett ganska stort steg att ta. I vår bostadsrättsförening finns inga laddstolpar för elbilar så det hade fått bli en hybridbil eller bensinbil om vi skulle köpt en ny (begagnad). Så det känns bra av miljöskäl att inte längre ha bil.
Än har vi inte köpt någon ny bil och tycker att det går bra. Man vänjer sig. Och vintertid är det skönt att slippa stå ute och skrapa is från en infrusen bil tidiga morgontimmar.
Någon gång i månaden följer jag med en snäll granne i hennes bil för att storhandla, det är jag tacksam för. Utöver det klarar vi oss bra, med både ett Coop och ett Ica inom promenadavstånd. Till Skiljebo centrum tar det 12 minuter att gå och där finns både bibliotek, apotek, frisör, restaurang och mataffär. Vi bor bra fast vi bor i utkanten av stan. Nära skogen men också nära service. Perfekt.
Men inte bara bra. I somras skedde ett mord (med skjutning) ett par kvarter ifrån oss och en natt i höstas en skjutning mot en port i grannhuset. Otäckt och skrämmande, men att flytta är inte aktuellt för oss.

Nu får vi se vad 2024 har att bjuda på.

Nytt år igen

Första dagen på det nya året 2023. Även om kalendern bara är ett konstruerat sätt att mäta tiden så är det en dag som kan kännas betydelsefull.

De flesta år har jag gjort ett inlägg i min blogg med lite bilder från där jag befinner mig på nyårsdagen. Så även i år. Vi var här hemma i Västerås i nyårshelgen och i eftermiddag gick jag en sväng på Bjurhovdaspåret i skogen. Alla bilder är tagna inom ett avstånd på ungefär två kilometer ifrån där vi bor. Det är fint att ha skogen så nära. Att flytta till Västerås blev bra.

Ungefär en minusgrad idag och lite frost.
På ett kalhygge.
Den här stora stenen är ett riktmärke i skogen.
Det är fina stigar i Bjurhovda friluftsområde.
Vildsvinen bökar i vår skog.
Där inne skymtar ett hus som hör till Lunda gård.
Minnesmärke över Wiktor Andersson, godsägare på Lundby, som köpte och skänkte den här skogen som sockenallmänning 1911 till Badelunda socken.

2022 blev ett både bra och dåligt år, enligt min mening. Förhoppningsvis kan 2023 bli bättre.

Det som var bra under 2022:
– Jag kom i hamn med två bokprojekt som jag hållit på med till och från i ungefär tio år: En bok om min mammas släkt och en bok om min pappas.
– Jag har lyckats hålla ut med mitt motionsprojekt att varje dag gå minst 10 000 steg. Genomsnittet för 2022 blev 10 403 steg/dag, trots några sjukdagar.
– Att samhället kunnat öppnas upp efter pandemiåren så att vi kan träffas igen, inte bara digitalt.

Det som blev dåligt under 2022:
– Jag har fått artros i höger höft. Skit också! Men jag har fått bra hjälp av en sjukgymnast så det gör inte så ont längre.
– Att så många i Sverige röstade på den blåbruna regering vi har nu och som styrs av ett högerextremt parti med rötter i nazismen. Skitdåligt och riktigt oroande.

Och så blev jag sjuk i covid två gånger under året. Om det är bra eller dåligt vet jag inte riktigt. Bra att ha haft det antar jag, för det stärker väl mitt immunförsvar tillsammans med vaccinationerna. Men lite jobbigt när det pågått, även om jag kom lindrigt undan.

Vi har blivit Västeråsbor

I förra veckan flyttade vi till Västerås. Vi trivs fint här. Och jag har kommit betydligt närmare mina barn och barnbarn som alla bor i Stockholm.

Det är jobbigt att flytta, både praktiskt och mentalt. Efter tio år i Helgerum, på rena landsbygden och havsutsikt från vardagsrumsfönstren, har vi nu blivit stadsbor. Vi har flyttat till en lägenhet som är ungefär hälften så stor som vår bostad i Helgerum. Så det har förstås inte gått att ta med alla grejer som vi samlat på oss under dessa år.

Flyttbilen i Helgerum.
Här bor vi numera.
Alldeles för många flyttkartonger blev det…

I Helgerum har vi kvar en del av våra hjärtan men trivs väldigt bra i Västerås också. Vi bor på Bjurhovda (jo, det heter ”på” här i Västerås), en stadsdel bebyggd i slutet av 60-talet på gammal åkermark. Läs mer om den gamla gården som låg här.

Västerås är nästan som Västervik, fast större. Här finns en hamn i Mälaren, en insjö som nästan är som ett litet innanhav, med hamnpromenad där man kan köpa glass eller äta lunch. Västerås är en gammal stad, betydligt äldre än Västervik och grundad i slutet av 900-talet. Där ligger Västervik i lä. En del äldre bebyggelse finns bevarad i de centrala delarna. I omgivningarna här finns mängder av fornlämningar och jag har redan tittat på Anundshög och skeppssättningarna där. Så det känns lite som hemma i Tjust. Inte så olikt, faktiskt. Vi har nära till landet just där vi bor, en kilometer promenad ungefär.

Anundshög med gravhög och skeppssättningar från järnåldern.

Jag ser fram emot att lära känna en ny bygd, efter 38 år i Tjust. 1981 flyttade jag till Västervik från Kalmar och trodde att det skulle bli en kort sejour. Men jag blev förtjust och stannade kvar och mina barn föddes där. Så Tjustbygden är för alltid ett hemma för mig, det är där jag bott allra längst. Men nu väntar nya tider.

Här på balkongen trivs jag.
Även om vi gjort oss av med en del möbler för att få plats behöver vi också en del nytt. Jag köpte två pallar på Ikea, som är lagom höga för barnbarnen att sitta på när de hälsar på och som jag själv kan ha att kliva på i köket.
Maken spanar in en hällkista i vårt bostadsområde. Här finns gott om fornlämningar.