Varför är det så ont om grönt?

barnklader

Barnkläder verkar nästan bara finnas i blått och rosa numera. Varför?

De senaste dagarna har jag tittat efter barnkläder till mitt ena barnbarn och letat efter något annat än blått och rosa. Till exempel kläder i grönt, rött och gult. Men det finns nästan inga. Utbudet av andra färger än blått och rosa är så litet att jag inte hittar lämplig modell eller storlek.

Det finns en hel del barnkläder även i grått, men det känns knappt som en färg, även om grått kan vara snyggt. Jag har varit inne i flera butiker, och det är likadant överallt. Även i butikerna på nätet, fast där finns lite mer färger att välja på, men i begränsad omfattning.

I en affär i stan där de sålde barnkläder när man barnbarns pappor var små, gick jag in och tittade men såg inga, och frågade då en anställd om de säljer barnkläder. Något svar fick jag inte utan en motfråga: ”Är det till pojke eller flicka?” Varför är det viktigt? Det spelar väl ingen roll. Barn är barn och använder byxor och tröjor och jackor.

I affärerna där jag hittade barnkläder hänger de tydligt åtskilda utifrån kön. Det är blå i olika nyanser, grå och svarta pojkkläder. Rosa, cerise, vita och ibland glittriga flickkläder. Även i de allra minsta storlekarna. Det här är ju som på 50-talet! Pojk- och flickkläder. Pojk- och flickböcker. Pojk- och flickleksaker.

Att man i kedjebutiker inte kan påverka utbudet lokalt kan jag förstå, men varför har det blivit så här? Det är vi vuxna som pådyvlar små barn hur de ska klä sig utifrån kön. När mina söner var små hade de kläder i många fler färger, och båda två hade var sin rosa jacka. Det gick alldeles utmärkt, och de var inte ensamma om det. Framför allt var det liten skillnad på hurdana kläder pojkarna och flickorna hade på sig, när man såg sig omkring på dagis.

Jag har två barnbarn, en pojke och en flicka som är två och ett år gamla. Till de vill jag ge kläder med klara och fina färger: rött, gult, grönt och blått. Jag saknar 80-talets utbud med dessa färger och inte så sällan blandade i samma plagg.

Jag trodde utvecklingen skulle gå framåt, inte bakåt mot cementerade könsroller.

Han har lämnat rummet

Railis_tavla

Den här textiltavlan hänger i mitt vardagsrum. Den heter ”Han har lämnat rummet” och är gjord av textilkonstnären Raili Mannerla 1981.

Hennes sambo och livskamrat Rune Engelbrektson har lämnat både rummet och tiden. Idag har vi tagit avsked av honom vid begravningen i St Petri kyrka i Västervik. Han gick bort den 8 mars.

Raili Mannerla och Rune Engelbrektson var inte ett par då, i början av 80-talet, när hon skapade den här tavlan. Men idag talar den till mig. Rune har lämnat rummet.

Rune Engelbrektson var kulturskribent i Västerviks-Tidningen, en arbetskamrat.

Det blev en fin begravning i en säkert fullsatt kyrka. En ståtlig begravning, sa en av begravningsgästerna på väg ut ur kyrkan. Jag tror att Rune fick den begravning han själv önskade, med mycket och vacker musik.

I augusti 1995 träffade jag Rune första gången. Han var då nyinflyttad och nyrekryterad som kulturmedarbetare i Västerviks-Tidningen. Jag gjorde en intervju med honom, till den artikel som skulle presentera honom för läsarna. Sedan har vi haft en hel del med varandra att göra under årens lopp, särskilt de år då jag ansvarade för kultursidorna.

Att han varit sjuk periodvis vet jag, men inte hur illa det var. Rune har funnits så länge, kommit och gått på redaktionen. Man vänjer sig vid en människa, tar lätt varandra för givna.

Så sent som veckan före sin död medverkade han i tidningen. Det är tomt efter Rune nu.

Rösten från 1928


Här kan ni lyssna på en inspelning från den 21 september 1928. Det är operasångerskan Sarah Jane Layton Walker Cahier som sjunger. Hon bodde då med maken Charles Cahier på Helgerums slott, några hundra meter härifrån. Det är ganska mäktigt att höra en röst från 1928, rösten av en kvinna jag läst och skrivit om många gånger, men förstås aldrig träffat. Hon dog några år innan jag föddes.

slottet

CahierWikipedia
Madame Cahier fotograferad i Lund 1916. Bild från Wikimedia Commons.

Madame Cahier och hennes make köpte slottet 1925. Då styckades slottet och slottsparken av från det stora Helgerumsgodset. Godset köptes av Knut och Alma Nelson som bodde i det hus där vi nu bor. Slottet fick fem hektar egen mark.

Makarna Cahier bodde i USA. Charles Cahier var svensk och hette från början Gottfrid Carlsson. I Västrums församlingsbok står det ”Gottfrid Emanuel Charles Cahier, slottsägare”. Sarah Jane Layton Walker kom från Nashville i USA men arbetade som operasångerska i Europa. I Sverige blev hon kunglig hovsångerska och fick svenskt medborgarskap. På Helgerum står de som inflyttade den 16 juli 1927. 1940 donerades slottet  till Stim. Då hade makarna hunnit skilja sig 1935 och Madame Cahier, som hon kallades, var inte längre kvar.

Om de bodde här hela tiden veta jag inte, men de vara skrivna här ett antal år. Troligen hade de bostäder även på annat håll, kanske i någon europeisk huvudstad och i USA. När de kom hit hade de tre barn med sig, som står antecknade som ”mannens barn i föregående äktenskap”. De hette Carolus Sven Harald Cahier, Dagmar Emma Viktoria Cahier och Gustaf Adolf Cahier. Makarna Cahier hade gift sig 1905 och möjligen var barnen bådas barn men födda före äktenskapet. Dottern Emma var äldst, född 1896 i Wien, 1929 flyttade hon härifrån till Berlin. Gustaf Adolf var ett år yngre, också född i Wien, och ska ha kommit hit från USA men prästen har antecknat att han är ”inskriven på faderns uppgifter” så han kanske aldrig bodde här. Två år senare är han utflyttad till USA. Yngst var Sven som föddes 1898 i Böhmen och han var fänrik i Kungliga Livgardet. Han återvände till Stockholm 1929. Alla barnen var ju vuxna men är ändå inskrivna vid samma inflyttning som sin far, eller möjligen båda föräldrarna.

Charles Cahier var född 1868 och Jane föddes 1875. Även för makarna har prästen noterat att de är ”inskrivna på mannens uppgifter”. Det innebär förmodligen att de inte hade några födelsebevis eller andra papper med sig och visade upp, utan att det är deras egna muntliga uppgifter som ligger till grund för kyrkobokföringen. De var ju slottsägare och på den tiden var nog deras ord förmer än den vanliga torparens, som alltid avkrävdes prästbetyg.

Manne Hofrén skriver i sin Helgerumsbok om makarna Cahier: ”Här på Helgerum fann madame Cahier och hennes make en tillflyktsort efter sitt sinne”. Han berättar också att de samlade omkring sig betydande sångkonstnärer från hela världen.

Det verkar som om det är Jane som är den tongivande i paret, inte bara som sångerska. Maken ska ha varit hennes impressario i Sverige, alltså hennes manager enligt nutida vokabulär. De passar väl in i Helgerums historia, som varit ett kvinnornas slott. När de flyttade hit var slottet i dåligt skick men de rustade upp det. Under deras tid brann mejeriet ner och det tänkte Charles bygga upp igen och göra till en annexbostad, men det blev aldrig gjort.

CahierVastrumboken
I Västrums hembygdsbok finns ett foto taget på kyrktrappan efter en ”bejublad konsert”. Något årtal finns inte angivet, men troligen är det från slutet av 1920-talet.

Här finns fler Youtubefilmer där Madame Cahier sjunger:

Och här:

Tack till min granne som uppmärksammade mig på detta!

Med broddarna på

is1

is2

Den här isvintern är ett elände. Blankis, tö och så is igen efter en kall natt. Förra vintern var det också så här. Därför köpte jag mig i höstas ett par rejäla kängor med inbyggda broddar. Nu går det bra att gå.

Sådana här kängor är ganska dyra, de kostade 1700 kronor, och det är ganska mycket pengar att lägga på kängor jag i stort bara går i här hemma. Men detta ångrar jag inte alls, tvärtom. Jag är sååå glad att jag kostade på mig detta för de har verkligen kommit väl till pass.

Jag har dem när jag är ute på gården, när jag går på landsvägen och på skogsvägar. De är bekväma och varma, och har fler broddar än vad det normalt är på sådana man kan ta av och på. Framför allt känns de säkra. Jag kan gå på blankis utan problem. Någon gång har jag tappat fotfästet lite, men bara lite. I och med att jag känner mig säkrare går jag också bättre, spänner mig inte så mycket och därmed är risken för att halka och bryta benet mindre. Efter att jag bröt benet för fem år sedan har jag blivit ganska rädd för att det ska hända igen.

Hos oss har det varit blankis länge nu. Vi sandar förstås, så att det finns en sträng att gå på. Men sanden sjunker ner i isen när det töar och så fryser det på under natten och blir is ovanpå. Ibland kommer det lite snö igen, som smälter och blir is när det blir minusgrader.

Det är bekvämare att kunna gå överallt, särskilt när jag kör in ved med skottkärran ett par gånger i veckan. Då gäller det att hålla balansen och inte köra omkull så att vedtraven rasar.

is3

De är ganska OK, faktiskt, även som kängor betraktade. I mocka, och ganska hög tantfaktor. Men OK. Och trygga.

Vintermarmelad

Det blev ett marmeladkok ikväll, eftersom marmeladförrådet i kylen börjar sina. I frysen har jag ännu kvar en hel del av sommarens skörd. På sommaren orkar jag inte stå i köket så mycket.

marmeladkok1

Ikväll gjorde jag två mindre satser, med helt olika ingredienser. Men i båda marmeladerna ingår citron och lite lime.

Den ljusa marmeladen är gjord på rabarber smaksatt med lite hallon och en matsked rom. Jag lät den vara förhållandevis sur, alltså höll igen lite med sockret.

Den mörka marmeladen är gjord på mest mullbär, med tillskott av blåbär och vita vinbär. Smaksatt med vanilj. Underbart god blev den, mild i smaken. Mullbär är så himla gott.

marmeladkok2

Det kan se mycket ut i grytan men det kokar ihop rejält eftersom det ska koka ganska häftigt för att det ska bli marmelad och inte sylt. Därför gör jag flera marmeladkok om året, ett par burkar går snart åt. Det blir det olika smaker varje gång. Jag har aldrig gjort samma sort två gånger, tror jag.

Något recept har jag inte, jag provar mig fram, både med socker och med koktid. Bären och frukten mäter jag inte heller utan tar så att det blir lagom mycket i en gryta. Innan jag häller upp marmeladen på varma burkar gör jag alltid ett marmeladprov, alltså häller upp ungefär en tesked från grytan på en tallrik som får stå i kylskåpet några minuter. Har smeten stelnat då, är marmeladen klar.

All marmelad behöver pektin. I citron och lime finns det mycket pektin, och även i till exempel vinbär och lingon. Oftast har jag lite skal av lime eller citron i marmeladen, men inte alltid.

30 år sedan snökanonen

Idag, den 4 januari, är det precis 30 år sedan vi hade värsta snöovädret som jag varit med om. Det var nog första gången man talade om den ryska snökanonen. Det blåste hårt från nordost in mot nordöstra Småland och vinden förde med sig mängder av snö. Läs om detta på SMHI.

Jag jobbade då som reporter på Västerviks-Demokraten (som sedan bytte namn till Nyheterna). Min äldste son var åtta månader gammal och hans pappa var föräldraledig. Demokratens redaktion var liten, vi var bara tre reportrar då.

Redan dagen innan, torsdagen den 3 januari, var stormen på väg och SMHI hade varnat för stormbyar och snö. Jag gjorde då ett par artiklar om konsekvenserna av väderläget:

4jan1

bygg

Vi bodde på landet, då som nu, dåvarande maken och sonen och jag, men då en halvmil utanför stan. När jag körde hem på kvällen blåste det och det hade börjat snöa, men inte så farligt. Jag var ju tvungen att ta mig hem. Nästa dag skulle jag jobba igen, men då var vi insnöade och det gick inte att komma in till redaktionen i stan. Vägen var totalt avstängd, det hade kommit åtskilliga decimeter snö under natten.

Nästa dag, på fredagen, snöade det oavbrutet och jag minns att jag tänkte ”hur mycket kan det snöa?”, ”vad händer om det kommer flera meter snö, om det inte slutar?”. Ja, det var oroande. Vi tog oss inte ut genom dörren den dagen men vi hade mat hemma och värme så vi led ingen nöd.

Jag fick jobba hemifrån, och ringde runt till olika ställen och kollade läget, bland annat i skärgården:

klipp1
Klicka på bilden så kan du läsa texten.

Stan låg nästan öde, det var svårt att ta sig fram och inte många som kom och handlade. På ön Äskeskär satt Bengt Mattsson med en femårig dotter och väntade på att stormen skulle bedarra. Lotsningen på Idö ställdes in, sikten var för dålig. En del resenärer fastnade i bilar på vägar som snöade igen och fick tillbringa natten där.

Många var liksom vi insnöade. Någon på redaktionen måste i alla fall ha tagit sig till stan för vi hade bilder, och flera artiklar om snöovädret.

Jag tror att det fortsatte snöa även på lördagen och det ska ha kommit närmare två meter snö under dessa två dygn. Värst var det här söder om Västervik, men en stor del av ostkusten drabbades. Sonens pappa fick kliva ut genom köksfönstret för att ta sig ut på lördagen, det gick inte att öppna dörren.

På söndagen hade stormen bedarrat, solen sken och vägen var plogad. Då gick vi ut på promenad med grannarna och med våra barn i barnvagn. Snövallarna var flera meter höga:

6jan

På tidningen Land kan du läsa mer om detta snökaos.

Två år senare, i januari 1987, kom en liknande snökanon, med meterhöga drivor. Då var vi också insnöade ett par dagar.

Vi pratar fortfarande ibland om de här två snövintrarna, de glömmer man inte.

Nyårsdagen 2015

I år är det tio år sedan jag startade min blogg och de flesta, men inte alla, nyårsdagar har jag fotograferat min omgivning just denna dag. Det är många vackra vinterdagar som dokumenterats. Morgonfrost och solgnistrande snö är snyggt.

I år var det ett ganska trist landskap, även om solen sken några timmar mitt på dagen. Snön som legat under de kalla dagarna sedan jul har nu till stor del smält bort och landskapet mörknar igen.

1
Utsikten är som vanligt magnifik över Landviken förstås.

2
På körvägen till huset var det blöt blankis på förmiddagen. Kanske har det smält lite mer i eftermiddag.

3
Snön smälter bort. Den kommande blåsten under det närmaste dygnet innebär nog att det är snöfritt snart.

4
Det var dags att fylla på med ny ved i pannrummet, fyra sådana här lass blev det. Det räcker kanske till trettonhelgen.

5
Vid lampan i pannrummet surrade en geting. Ska inte de vila så här års?

2014

Idag, i årets elfte timme, är det väl på sin plats att summera det år som nu gått.

Årets höjdpunkt för mig var förstås att få barnbarn nummer två, som föddes i mars och fick namnet Silke. Mitt första barnbarn Ivan hade då ännu inte hunnit fylla ett år, det dröjde drygt en månad till.

Dessa solstrålar i mitt liv! Jag blir varm i hjärtat när jag tänker på dem.

Förra nyårsafton berättade jag om Ivan och min farmors täcke. I somras var det Silkes tur att ligga på det täcke som min farmor sydde innan jag fanns:

Silkejuli1A

Det är ett täcke som passar bra till små barn. Båda mina barnbarns fäder har också använt det.

Lilla Silke fick jag förmånen att fira jul ihop med. Ivan träffade jag senast för några veckor sedan. Då passade vi på att baka pepparkakor och lussekatter:

Ivan
Trots att han var lite förkyld var han road av bakningen.

Ett år går så fort i ett barns liv. Silke som nu är nio och en halv månad är knappt en liten bäbis längre. Och hennes kusin Ivan är en pojke som lärt sig gå och har börjat på dagis.

I övrigt blev det ett ganska bra år för mig. Mycket jobb, men roligt och intressant. Det stora uppdraget för mig under året blev att göra Släktforskarnas årsbok. Inte att skriva i den utan att vara redaktör för den, dvs få ihop själva boken av andras bidrag. Den stora utmaningen var att göra layout och jobba med Indesign igen. Det är verkligen en arbetsuppgift som jag gillar.

arsbok2014

I höst har jag arbetat med flera släktforskningsuppdrag. Det är sååå intressant! Tänk att få arbeta med det som är bland det roligaste jag vet, det är en förmån.

Den varma sommaren, stor svampskörd i höst och mycket vedhuggning har bidragit till att göra 2014 till ett ganska bra år för mig personligen. Jag har inte saknat inslag av sorg och tråkigheter, men glädjen i mina barnbarn överskuggar allt. Oron för deras framtid försöker jag också skjuta undan och bara tänka på glädjen.

 

Svamptider

Det har blivit en riktig svamphöst i år. Gula kantareller, trattkantareller, smörsopp, karl johan, taggsvamp och stolt fjällskivling. De finns överallt i skogen nu.

Trattkantarellerna har börjat komma nu. De är svåra att se, men hittar man en hittar man som regel flera.

svamp1

De här trattkantarellerna hittade jag idag. Jag fick gå ett tag innan jag såg dem, och tänkte hela tiden att de finns där nog fast jag inte ser dem. De är mycket goda, och behåller smaken bra som torkade.

svamp2

Svampåret började redan den 6 juli. Då hittade vi årets första kantareller, och riktigt många dessutom. Då hade det varit regnigt ett bra tag, sedan kom torkan och kantarellerna höll sig undan.

svamp3

I augusti blev det både karl johan och andra soppar, och så lite lingon.

svamp5

Nu, lite senare på hösten, har det blivit väldigt gott om karl johan. Ute hos oss växer det mycket svamp utmed vägarna, och de plockar vi ju inte. Den här var riktigt fin men alldeles i vägkanten.

svamp6

Även smörsopp växer rikligt i år. För några veckor sedan kom vi nog hem med en hel kasse. Det hade varit torrt ett tag och de var ganska torra. Då är de mycket lättare att rensa, det är svårare när de är kladdiga som de här.

I år har jag torkat både karl johan och smörsopp, i tunna skivor. Jag hoppas de behåller smaken.

svamp4

Jag tror inte att jag någonsin plockat så mycket stolta fjällskivlingar som i år. Mest ute i skogen, men också i kanten av grannens tomt när de hade hunnit tröttna på dessa läckerbitar. Allra godast är de att steka som biffar. Det som blivit över har jag torkat. Får se hur de torkade blir i maten.

svamp7

Största skörden blev det för en vecka sedan, hela korgen full. Då var maken med. Först hittade vi kantareller, sedan en mängd trattkantareller, så fler vanliga kantareller plus taggsvampar och några karl johan och smörsopp. Det blev nästan tungt att bära.

svamp9

Visst finns det gott om giftiga svampar också. Kanske är det mest oätliga svampar i skogen egentligen. Men vackra är de.

svampskog

Tyvärr är det inte lika vackert överallt i skogen. Här ser det ut som en massa vildsvin varit framme och bökat. Eller är det skogsmaskiner? Jag vet inte.

Sommarhelg i september

Vilken fantastisk helg vi haft! Nästan som högsommar fast vi nu är inne i höstmånaden september. Det har varit lagom varmt, riktigt behagligt. Skogsvandring igår och ett besök på Puksättersbadet i Gunnebo idag blev det.

I går var vi i skogen i fyra timmar och plockade lingon och svamp, och givetvis med fika i ryggsäcken. Makens kusin var med och vi hjälptes åt att plocka. Tyvärr sitter lingonen ganska glest i år, åtminstone i våra skogar här hemmavid, så det blir inte så mycket bär. Två liter fick vi ihop tillsammans.

lingon2

lingon1

På svampjakt har vi alltid siktet inställt på kantareller men det hittade vi inte en enda. Däremot en hel del smörsopp och ett par karl johan.

Lingonen är nu infrysta och svampen ligger på tork. Jag skär dem i tunna skivor och lufttorkar svampskivorna på ett myggnätsfönster som jag lagt på två stolryggar. Det fungerar bra. Tidigare i veckan torkade jag annan svamp och förr om åren har jag torkat trattkantareller så här.

sopp

svamptork

I eftermiddag åkte vi till Gunnebo för att promenera en stund. Jag har ju skrivit en del om Gunnebos historia och skulle nu visa maken bruksdammen, nedre bruket med mera. Sedan fortsatte vi promenaden till Puksättersbadet. Det var riktigt gassig sol på vägen och vi hade tänkt gå till Fermersbo men nöjde oss med badplatsen. Det är fint där, men det såg inte så trevligt ut med alla maneter och alger i vattnet.

puksatter

När vi var vid Puksätter funderade jag på om det funnits ett torp här en gång i tiden, som gett namn åt badet. Ofta är det gamla torpnamn som lever kvar på olika platser. Och givetvis är det så även här.

I husförhörslängderna för Gladhammars socken ser jag att Puksätter var ett torp under Hofgården, en av de tre ursprungliga gårdarna i Gunnebo och som låg där nedre bruket finns. Torpet var bebott i ungefär 50 år.

Första gången det finns med i husförhörslängden är 1816-21. En familj flyttade hit från Västrum 1818 och bestod av torparen Anders Granbeck, född 1786 i Tryserum. Hans hustru heter Lisa Jonsdotter, är tre år yngre och född i Ed. De har tre söner som heter Abraham, Reinhold och Lorenz, födda 1813, 1817 och 1819. Lille Lorenz blir alltså det första barn som föds i torpet Puksätter.

Hustrun Lisa dog 1837. Då har Reinhold redan lämnat hemmet när han är 14 år. Lorenz flyttade till Hofgården 1840 där han blev dräng, men far och äldste sonen Abraham bodde kvar. Båda arbetade på bruket. 1843 gifte sig Abraham med pigan Maja Carin Jonsdotter och de fick tre barn. I oktober 1855 dog Maja Carin, 33 år gammal. Dödsorsaken är inte noterad, men antagligen var det barnsäng eller tuberkulos. Anders Granbeck dog ett halvår senare, ännu inte fyllda 60 år.  Abraham och sönerna flyttade sedan till Södra Vi.

puksatterhfl
Den första familjen på torpet Puksätter. Bild från Gladhammar AI:6 (1816-1821) Bild 55 / sid 39a, Arkiv Digital.

De som verkar ha varit sist på torpet är två arbetarfamiljer på bruket. De bodde här åtminstone fram till 1875, men i nästa husförhörslängd (1876-1880) är ingen alls noterad som boende på Puksätter. Om det innebär att båda familjerna flyttat vet jag inte. Kanske är de i stället bokförda under sina arbetsplatser, vilket är det vanliga.

Den ena av de två sista familjerna är puddelarbetaren Olof August Norberg, hans hustru Maria Lovisa Persdotter och sönerna Carl Gustaf, Karl August och Axel Sanfrid. Föräldrarna var födda på 1840-talet och barnen 1868, 1870 och 1874. De flyttade hit från Vintrosa 1874 och de är födda i Tysslinge och Nora. Axel Sanfrid blev den siste som föds på torpet Puksätter, så vitt jag kan se. Att arbets i puddelverket innebar att han arbetade med att omvandla tackjärn till smidesjärn. Kanske skötte han puddelugnen.

Den andra familjen är arbetaren Gunnar Gunnarsson, hustrun Carolina Sophia Granat, och barnen Carl Oscar, Hilda Sofia, Anna Amalia och Gustaf Patrik. Föräldrarna var födda 1818 och 1829 i Djursdala respektive Locknevi men barnen föddes i Gladhammars socken 1859-69. De har också flyttat in 1874, från Valstad.

Om det varit ett eller två torp framgår inte, men troligen var det bara ett. Man bodde ju trångt förr. När vi gick nere vid badet idag funderade vi på var ett torp skulle kunna ha legat. Kanske låg det där det nu finns en gammal övergiven stuga, som jag antar varit omklädningsrum eller klubbstuga till idrottsföreningen. I dag tycker vi nog att det hade varit fint att ha strandtomt här, om det inte vore en badplats, men vid den tiden folk bodde här ville man inte bo så när vattnet, det ansågs bli kallt och fuktigt och svårt att hålla värmen på vintern.

Jag såg inte någon torpskylt från någon torpinventering, men det kan det ju finnas.