Som egenföretagare har man ju alltid en viss oro för vad som väntar runt hörnet, och det skapar ju en viss stress. Men för mig är tillvaron ändå mycket lugnare och mer harmonisk nu än när jag jobbade heltid som anställd. Jag känner verkligen att jag kan välja själv hur mycket jag vill jobba, och det är viktigt för mig. Det är ju inte så lätt att göra som anställd, att säga till chefen att ”den här veckan vill jag bara jobba två dagar”, det fungerar ju inte så bra. Det enda som händer nu är att jag får mindre pengar i plånboken, men det är ju ett val jag gör i så fall.

Sedan hoppas jag förstås att det håller i sig någorlunda och att jag verkligen kan försörja mig som frilans i längden. Jag trivs jättebra med att sitta hemma och skriva, som jag gjort idag.

Periodvis har snön vräkt ner. En stund på eftermiddagen var det uppehåll i snöfallet och då hade vi en fin solnedgång:

Det är verkligen med en konstig känsla jag åkte hem ikväll. Jag vet att jag kommer att sakna arbetskamraterna. Det är ju människorna som är viktiga. Men det är också väldigt roligt att se framåt mot nya djärva mål.

Undervisning på journalistlinjen på Ädelfors folkhögskola ska jag fortsätta med, och i övrigt frilansa som skribent. Några projekt har jag på gång och hoppas på mer. Det är spännande, tycker jag, att få börja med något nytt och ännu okänt, inte bara det som jag är van vid.

Nu ska jag i alla fall inte arbeta heltid, eller mer än heltid som jag gjort i 25 år ungefär. Det finns så mycket mer i livet jag vill hinna med också. Föreningsuppdrag, trädgården, läsa böcker, varva ner lite efter en rad riktigt hektiska år på tidningen.

Än har jag inte riktigt landat i detta, att jag faktiskt inte ska gå till VT och jobba mer. Innan jag gick hem ikväll lämnade jag in mitt nyckelkort och plockade ur det sista ur skrivbordslådorna. Det har varit så mycket praktiskt att ordna med de sista dagarna, och säkert har jag glömt något.

Nu börjar i alla fall en ny fas i mitt liv.

De blev verkligen goda. Hembakt till frukost rekommenderas.

Sedan säkert 20 år tillbaka brukar jag göra så här på helgerna. Sätter en deg på kvällen som får jäsa i kylskåpet över natten och bakar ut på morgonen. De får jäsa på plåten medan ugnen blir varm, 20-30 minuter.

Eftersom jag hållit på så länge har jag inget recept, utan jag gör på känn. I dagens bröd ingår ungefär det här:

1 paket jäst
3 dl vatten
2 dl surdeg
1 matsked brödsirap
1 tesked salt
2-3 matskedar fibrex
0,5 dl torkad frukt och solroskärnor
1 näve havre med quinoa (det går bra med andra fibervarianter också, t ex havrekli, vetegroddar mm)
3-4 dl dinkelmjöl
vetemjöl tills degen är färdig

Grädda frallorna i 250 grader i 15-18 minuter.

Är det ingen som använder kjol längre?

Jo, det tror jag, för det ser man ju på stan. Eller är det bara klänning nu för tiden?

Klänning har jag nästan aldrig haft några, men vet inte riktigt varför. Det är ju väldigt snyggt. Kanske känns det för fint för mig i de flesta sammanhang. Kjol däremot, det gillar jag, och har ofta på sommaren.

Nu fick jag lust att ha kjol även i vinter, men gick bet på att hitta någon. Åtminstone en sådan som jag vill ha. En rak kjol som går ner till knäna. Inga volanger eller andra konstigheter, möjligen ett par fickor. Det finns en del, men då är det antingen alldeles för korta kjolar för en medelålders tant som jag, eller festkjolor i glansiga tyger och med rysch-pysch.

Nu har jag i stället beställt två kjoltyger på nätet, från www.tyg.se.

Tyget till vänster är ull och polyester, till höger är tweed, vilket också är ull och polyester.

Det är tydligen en tysk firma och jag har aldrig handlat där förut så jag har ingen aning om hur detta blir. Bra förhoppningsvis.

Långt där ute ligger bryggan i Landviken. Med normalt vattenstånd är det vattenfritt fram till bryggan, ungefär dit där vassen växer. Här är en grusplan och alldeles före flytbryggan finns ett betongfundament som flytbryggan är ansluten till. Det syns inte alls nu.

Träden vid sidan om grusplanen står nu i vatten, eller snarare i is, en bra bit upp på stammarna.

Igår morse var vattenståndet som högst. Enligt SMHI var det ungefär 9 dm över normalvattenstånd vid den närmaste mätstationen, som är Oskarshamn. Bara några mil bort, så det stämmer nog bra här också. Sedan dess har det sjunkit till ungefär en halvmeter idag. Men isen ligger kvar på den höga nivån eftersom det fortfarande är minusgrader.

När vi var nere vid bryggan i eftermiddag hörde vi hur det dånade under isen ibland, förmodligen när vattnet sjönk och det blev sättningar i isen.

Strandängen nedanför slottet var vattensjuk igår och frös till is. I vanliga fall ser man inte vatten här, det börjar ute vid vassen.

Vid gamla bränneriet är det öppet vatten eftersom det rinner ner här från Gölpa längre upp i vattensystemet. Här ser man att vattnet igår gick ända upp till grunden på huset, där det ligger is kvar.

Grannen i det gula huset berättade att det är 20 år sedan det var så här högt vatten förra gången. Han har bott där länge och har ett märke på sin tomt hur högt vattnet gått. Den gången var det betydligt mer.

Här ser man att isen ligger en bit ovanför vattnet. Bilden tog jag vid tvåtiden i eftermiddag, sedan dess har det nog sjunkit undan ännu mer.

Kanske är det bra för Östersjön att vi får in så mycket nytt vatten från Nordsjön när det stormar västliga vindar som det gjort i vinter. Och det borde bli saltare eftersom vi har bräckt vatten här. På västkusten är ju vattnet mycket saltare.

Utsikt från vardagsrummets fönster när jag nyss vaknat. Efter en kall natt med -8 grader låg frosten kvar och världen var vit och vacker.

Några timmar senare var det plusgrader och frosten har försvunnit. Nu är det som en vanlig grå höstdag igen för det har börjat regna, ändå är det ju egentligen vinter.

I grannens rabatt har en del blommor tittat fram mellan höstlöven under de varma dagar vi haft i december. Jag tror att det kan vara gullvivor. Jag undrar hur de klarat kylan i natt.

Nattgammal is låg på vattenpölarna i morse. Eller var det kanske is från igår, då var det också kallt.

Frosten är vacker. Jag gick ut utan vantar i morse, jag tänkte bara ta en sväng runt huset. Men det blev förstås en stund med kameran (dvs mobilen) och till slut frös jag så mycket om fingrarna att jag inte längre kunde fotografera.

Så här på årets första dag så funderar man ju på vad det nya året ska föra med sig. Förbättringar på olika sätt, så klart. Och kanske någon överraskning. En förbättring jag hoppas på är att jag ska bli av med värken och smärtan i högerbenet, som jag bröt av i november 2010. Fortfarande, efter mer än ett år, gör det ganska ont ibland och jag har lätt för halta för att parera smärtan.

Vi bor ju i en kulturbygd och många gånger har jag tänkt på dem som funnits här före mig, och hur deras liv sett ut.

En av dem är Anna Cederflycht, som härskade över Helgerum under början av 1700-talet. Hennes far hade köpt Helgerums egendom och hon övertog den efter hans död 1726. Hon var en mycket driftig och duglig kvinna och det finns många historier om henne. 1752 dog hon, 68 år gammal och mycket rik. Hennes släkting Christopher Cederbaum ärvde Helgerum och det var han som lät bygga slottet. Anna bodde alltså inte där.

Exakt var hon bodde vet inte jag, men på en gammal karta i Manne Hofréns bok om Helgerum framgår att gården låg på andra sidan vägen här. Troligen var det en karolinergård. Den var kringbyggd, med hus på tre sidor och öppet ut mot viken.

Jag står på den nuvarande lagårdsbacken (de gamla ladugårdarna är rivna numera) och tittar åt vänster. Där jag står var gårdsplanen på Anna Cederflychts gård, om jag tolkat kartan rätt. Hon måste ha sett ungefär detsamma som jag ser här, förutom de närmaste träden och hästvagnen som står parkerad. Skogen i bakgrunden är på andra sidan viken, och det var förmodligen skog där då också.

Mer åt höger, men från samma plats ungefär. Logen till höger är inte så gammal, troligen från någon gång på 1900-talet. Nedanför logen ligger viken och man anar vattnet. På andra sidan växer skogen.

Under logens tak står en del gamla grejer kvar.

Det finns många lämningar av tidigare boende här.

Vid grannens hus, men utanför tomten, finns rester kvar av en byggnad: betonggrunden och balkar av något slag. Kanske har det varit ett mindre uthus.

Där Anna Cederflychts gård låg fanns det på 1800- och 1900-talet flera ladugårdar. Jag tror att de revs huvudsakligen på 80- och 90-talet. Här finns en del mänskliga artefakter kvar från rivningarna.

Sådant här betraktar vi förstås som skräp egentligen, men jag tycker att det är ganska vackert. Och det får mig verkligen att fundera på hur livet såg ut här för 50-100 år sedan. Eller för 300 år sedan.  Sådant är spännande.

Jag har inte tillräckligt med tålamod för att göra sådant här. Det är ett minutiöst arbete där det krävs både händighet och noggrannhet. Så jag visste vem jag skulle be om hjälp.

Jag är så glad för denna julklapp. Saker vill jag inte ha, det har jag alldeles för mycket av redan. Och möbler vill jag helst välja själv.

Möbeln bestod av två tunga och platta paket. Arbetet tog några timmar och halvvägs hade han kommit så här långt.

Det är en arbetsbänk jag köpt mig. Eller ett avlastningsbord, eller kallas det kanske sidobord?

Så här ser det ut. Bänkyta, två lådor och en hylla under. Och det ska faktiskt stå där, framför bokhyllorna. Jag vill kunna gå mellan bänken och bokhyllorna, och kunna lägga ifrån mig på bänken, ha den som en arbetsyta.

Det här är faktiskt genomtänkt. Sedan i somras har vi haft ett gammalt bord stående här framför bokhyllorna. Det var ett extrabord vi tog fram när vi skulle ha många gäster, sedan föste vi bara undan det och skulle gå ut med det i förrådet. Men det var så praktiskt att ha något att lägga ifrån mig böcker och papper på. Samtidigt tyckte jag att det var för brett och tog för stor plats. När jag kom fram till vad jag ville ha i stället hittade jag detta. Det är av ek, ganska bastant och stadigt (spånskivor med fanér).

Nu är jag så nöjd.

Ändrar jag mig så är det ju lätt att flytta det och sätta det vid en vägg någonstans.

I somras hade vi en vattenläcka i ena hörnet av vardagsrummet. Det hände när det regnade riktigt häftigt, det kom mycket regn på kort tid. Precis ovanför det här hörnet går taket i vinkel och troligen har regnet forsat in på något sätt i den vinkeln.

Ganska snart satte hyresvärden upp ny plåt i vinkeln på taket utanpå. Men inne har vi fått vänta. Eftersom hyresvärden står för hela reparationen har vi väntat in hantverkarna som han hyr in. Annars kunde vi ha gjort det själva, men det tar ju ganska mycket tid och ingen av oss är särskilt haj på sådant här. Vi har målat här förut, men då krävs det nästan semester för att hinna med.

Så här såg det ut när det regnat in. En jättestor vattenbubbla innanför den målade tapeten där det runnit in, och fuktfläckar i taket.

Efter hand torkade det i taket och något mer regn har inte kommit in. Uppe på vinden är det torrt också.

Hantverkarna som skulle byta en del av takplattorna och fixa tapeten och måla väggen skulle kommit i början av hösten, senare på hösten, i början av november och senast till första advent… Men det tog till i förra veckan innan allt var klart.

Eftersom vi saknade lampkontakt i taket här inne kom också två elektriker och satte dit det när taket väl var ommålat. På köpet fick vi åtta nya väggkontakter (fyra dubbelkontakter) och takljus i både stora garderoben och i lilla gästrummet. Egentligen är jag kanske mest glad för alla kontakterna. Huset är gammalt, byggt 1918 och då troligen utan el. Det är ombyggt och renoverat ett par gånger, senast 1959, och el är förstås indraget, säkert före 1959. Men det har hittills bara funnits kontakter på ytterväggarna. Så vi har inte kunnat möblera med lampor eller ladda datorn vid en innervägg, bara vid ytterväggarna. Och så har det förstås blivit massor av extrakontakter i de få vi haft. Stora sladdhärvor med andra ord.

Numera har jag både golvlampa och datorladdare vid favoritfåtöljen i hallen.

På väggarna i vardagsrummet har vi tapet som målats ljusgul. Men det är ju inte lätt att få samma färg igen så vi tog en avvikande färg, väggen som målats om fick i stället bli grå. Och vi är väldigt nöjda med det, som en fondvägg blev det. Så här såg det ut tills i helgen som gick. Målarna har varit här i två omgångar, och elektrikerna emellan.

Vårt vardagsrum består av två rum där man tagit upp ett valv emellan (det gjordes vid renoveringen 1959). Och i den delen av rummet föste vi in alla möbler nu. Så det har varit kaos där ett par veckor.

I helgen har vi satt tillbaka möblerna igen, så nu känns det fint. Tredje advent glömde vi tända ljuset, eftersom det var så stökigt.

Sedan jag tog bilden har maken skruvat upp gardinstången igen. Idag har jag gjort ett försök att putsa fönstren, men det blev inte särskilt bra eftersom det var för kallt ute. Nu är det bara gardinerna som ska upp igen.

Och så ska jag städa färdigt i den andra delen av rummet.

När de var små bakade jag pepparkakor varje år. Alltid på egen deg, trots att det är mycket bekvämare att köpa färdig deg. Men jag vill göra det från grunden. Dessutom vill jag ha den gotländska sorten, med pomerans. De är extra goda. Och degen är så himmelens god, som godis. Fast man får passa sig för att äta för mycket av den, förstås.

Gör man egen deg ska den stå kallt minst ett dygn innan man bakar ut den. Jag brukar låta den stå två dygn, det blir bra.

De här stora grisarna ska vi ta till kaffet på julafton.

Receptet på gotländska pepparkakor kommer från Gotland. Jag är nästan säker på att jag fått det från mina barns fars faster Elvy för länge sedan.

Gotländska pepparkakor

250 gr smör
2 dl vatten
4 dl socker
2 dl sirap (helst ljus)
2 msk kanel
1 msk kardemumma
1 msk malda nejlikor
1/2 msk malda pomeransskal
1 msk bikarbonat
15 dl mjöl

Koka upp vatten, socker och sirap. Häll det över smöret och kryddorna i en bunke. Rör om, låt det svalna till rumsvärme. Rör sedan i mjölet som blandats med bikarbonaten. Låt stå övertäckt 1-2 dygn.