Syrener går att dricka

6264

Nu har jag provat att göra syrendricka, en ny och god erfarenhet. Man gör ungefär som man gör fläderdricka men smaken blir lite annorlunda. Drickan blir ganska syrlig men med en tydlig smak av syren. Jag trodde den skulle smaka parfym men det gör den inte.

Man får spä den med vatten men hur mycket varierar. Drickan är inte lika söt som saft så kanske hälften vatten eller lite mer kan vara lagom.

Receptet jag följt kommer från Gröna skafferiet. Det är det recept jag hittade som innehåller minst andel socker. Jag gjorde dubbel sats.

6124
80 blomklasar gick åt.

Recept (kopierat från Gröna Skafferiet):

80 klasar lila bondsyren
2 citroner (eko)
1 liter socker
3 liter vatten,
50 gr citronsyra

Tvätta syrenblommor och citron. Skala av det yttersta gula skalet av citronen och pressa sedan ur saften. Lägg citronskal och saft i en värmetålig skål tillsammans med syrenblommorna och citronsyran.

Koka upp vatten och socker och häll över syrenblommorna. Låt stå svalt 3 dygn och sila sedan av. Späd efter smak.

6130
Jag har läst i andra recept att man ska lägga blommorna på vitt underlag (t ex papper) innan man gör drickan för att de små krypen ska krypa fram. Men det var inte många kryp.

6132
Ett rejält fat i rostfritt stål är bra att göra drickan i eftersom du häller kokhett vatten över blommorna och citronen. Jag pressade inte ur saften ur citronerna utan skar dem i skivor som jag lät ligga ihop med blommorna. Skålen har stått i kylskåpet i tre dagar och jag har rört om någon gång varje dag.

6266
Så här mycket blev det, drygt tre liter. De två största flaskorna är på en liter, de två råsaftflaskorna på 8 dl. Jag vet inte riktigt hur hållbar drickan är, därför fryser jag in den i plastflaskor. Fyll dem inte ända upp, innehållet utvidgar sig när det fryser. Glasflaskan är det jag har i kylskåpet nu.

6043
Nu är syrenerna på väg att blomma över. Använd helst blommor som nyligen slagit ut.

Novembergrått nyår

På nyårsdagen brukar jag de flesta år gå ut med kameran och fotografera min omgivning. Varje år har jag inte gjort det, men oftast, åtminstone sedan 2009.

I år är det murriga och novembergrå bilder. Jag skulle hellre ha lite snö som lyser upp. Inget tjockt snötäcke utan ett par centimeter, det vore lagom.

I år gick jag en liten vända ner till vattnet och sedan runt slottet. Och faktiskt hittade jag ett ställe där jag aldrig förr satt min fot, vad jag vet.

Under min promenad träffade jag på två sommarstugegrannar och det blev två trevliga samtal med människor som jag tidigare bara sagt hej till när vi setts. Kanske är det ett tecken på att jag ska vara mer social under det kommande året? Jag har tendenser att sitta hemma och uggla på kammarn.

1ny1
Vattnet står högt i Landviken nu, men har stått högre. Det syns på isen som sänkts en aning sedan i söndags, när jag var här senast. Bredvid grusgången är det en gräsplan och vattenlinjen brukar gå där själva bryggan börjar.

1ny2
Man skulle kunna tro att vi är i ett träsk men så är det inte, bara lite vattensjukt bredvid bryggan. Är det al som växer här, tro?

1ny3
På sina ställen är det grönt i skogen, både av stensöta och mossa.

1ny4
Här tror jag att varvschefens hus har legat en gång i tiden. Det ser ut som en syrenberså och jag har många gånger funderat på om det är resterna efter den bostad som ska ha legat här på 1800-talet.

1ny5
Slottet tronar på sin kulle som vanligt.

1ny6b
Ser du den påbörjade stenkistan som skymtar nere i vattnet. Kanske ska det bli en ny brygga nedanför slottet?

1ny6
Mycket har gjorts i ordning sedan slottet fick nya ägare (2011, tror jag). Här var det tidigare helt igenväxt. Nu ser man den gamla vägkanten till höger. Här gick landsvägen för hundra år sedan, där man nu gjort en trappa.

1ny7
Den gamla busshållplatsen, plankan i eken, är kvar sedan mitten av 1900-talet. Men det är länge sedan bussen slutade gå här.

1ny8
Vid den här platsen har jag aldrig varit förut, trots att jag gått mycket i omgivningarna de snart sju år vi bott i Helgerum. Det här är resterna av det gamla brofästet över ån, om jag är rätt underrättad. Utanför bild till vänster ligger Älvkullen, det gamla värdshuset från 1700-talet.

1ny9
På andra sidan vattnet. Här måste den gamla bron ha gått över ån.

1ny10
Jag undrar hur länge det här trädet ska stå kvar.

Svamptider

IMG_3736web

Första oktober i morgon och vi är inne i den stora svampmånaden. Åtminstone för mig i år. Det tror jag i alla fall. Jag hoppas hitta en del karl johan och att trattkantarellerna ska komma snart.

IMG_3760web

I sommar har jag plockat en del kantareller, men inte särskilt mycket. Vårt bästa kantarellställe ligger numera i ett kalhygge och jag har bara hittat någon enstaka kantarell där. Men idag hade jag tur. Nästan helt under en fälld trädstam och ris växte ganska många kantareller. Och alldeles intill hade årets första trattkantareller kommit upp. Tyvärr var det jordigt och sandigt där och det gick inte att plocka dem utan att de blev jordiga. Dessutom var kantarellerna ganska blöta så jag har inte lyckats borsta bort all jord.

I natt ska de få ligga på en handduk i rumsvärme så kanske de torkar lite på ytan och jag kan borsta bort resten av sanden och jorden i morgon.

IMG_3765web

Särskilt glädjer jag mig åt trattkantarellerna. De är både fina och goda.

IMG_3732web

I förrgår hittade jag ganska många fina karl johan. Det är en ypperlig matsvamp, lika fin som gula kantareller och trattkantareller.

IMG_3747web

IMG_3746web

Det blev också både smörsopp och gula kantareller i svampkorgen i måndags.

Numera torkar jag all svamp. Det är så fullt i frysen av annat och jag tycker att det blir godare med torkad svamp i grytan eller såsen. Tidigare har jag bara torkat trattkantareller, svart trumpetsvamp och stolt fjällskivling men nu skivar jag även kantareller, karl johan och smörsopp och då går det bra att torka dem.

IMG_3751web

Jag lägger dem på ett nät som är spänt på en gammal fönsterram. Det lägger jag över ett par stolsryggar, så får svampen torka så i några dagar. Till slut eftertorkar jag cirka en timme i ugnen på 50 grader för att de ska bli riktigt torra. Svampen förvarar jag i glasburkar med gummiring på locket, så att det ska vara lufttätt. Torkad svamp håller sig väldigt länge.

IMG_3597web

IMG_3758web

Även den giftiga svampen är vacker i skogen.

Höst i trädgården

Vid den här tiden i början av hösten kräver trädgården lite arbete. I dag har jag höstgrävt två potatisland, planterat om ett par buskar, rensat bort ogräs och rester efter grönsaker och skördat rödbetor, hallon, björnbär, tomater och äpplen. Med sådan riklig skörd som vi har i år kan man känna sig rik som odlare.

1
Arbete befrämjar hälsa och välstånd sägs det. Kanske gäller det även det egna arbetet i trädgården? Här har potatis, rädisor, lök, mangold och rödbetor växt i sommar. Och ogräs.

5a
Detta är en vinbärsbuske som jag fått av min pappa. Han har drivit upp två vinbärsskott åt mig, en röd buske och en svart. Detta är den röda. Den svarta tror jag inte överlever, rötterna var väldigt små. Jag hämtade dem för en vecka sedan och satte ner dem provisoriskt men har flyttat dem en bit idag. Lite vatten fick de också.

3
I torsdags besökte jag goda vänner som har flera träd med körsbärsplommon. Dessa har de drivit upp från kärnor från ett första ursprungsträd. De skickade med oss var sin påse plommon hem och jag fick rådet att spara kärnorna över vintern i en kruka nergrävd i trädgårdslandet. Så det har jag gjort i dag. Kanske har vi sådana träd om några år?

7
Så här blir körsbärsplommonen när de ger frukt.

4
Till nästa år vill jag förnya mitt jordgubbsland så i dag har jag börjat med att plantera skott från revor i mitt gamla jordgubbsland. Plantorna där är 4-5 år gamla, en del äldre, så det är nog dags att få lite nya plantor nu.

6
Jag har gott om fina hösthallon och björnbär i år. Det är många kart kvar fortfarande, vi får se om de hinner mogna.

2
Tomatskörden är sen som vanligt, men ett par kilo blev det nog idag. Det är den första större skörden, de flesta är ännu omogna. Jag har tre sorter: körsbärstomat, plommontomat och bifftomat. Flera av bifftomaterna ser riktigt konstiga ut, en har utväxter av små tomater. Ska det vara så, tro?

Vårbruket startar

Idag har jag satt den första potatisen och löken. Det är tidigt för mig, men allting är ju tidigt i år. Det har varit varmt länge. Förra året satte jag den första potatisen den 21 april.

potatis19april
Det är sättpotatis i groparna. Starkt solsken gjorde det svårfotograferat.

Jag har börjat med en mindre del, tre rader av kanske totalt 12-13. Kanske sätter jag lite mer i veckan och den sista runt första maj, beroende på hur vädret blir. Dels har jag satt ett par stånd med den fina röda Silla från Skurebo, dels blandad potatis. Sättpotatis sparar jag från skörden året innan, då blir det de sorter jag vill ha. Den blandade potatisen är sådan där jag glömt notera vilken sort det är, men det spelar inte så stor roll.

Kanske har vi egen potatis till midsommar, om vädret blir gynnsamt.

lok19april
Även lite lök åkte ner i jorden idag, ungefär en tredjedel av den lök jag planerar att sätta.

När detta var gjort klippte jag gräset för första gången i år. Det var långt nu.

Varför är det så ont om grönt?

barnklader

Barnkläder verkar nästan bara finnas i blått och rosa numera. Varför?

De senaste dagarna har jag tittat efter barnkläder till mitt ena barnbarn och letat efter något annat än blått och rosa. Till exempel kläder i grönt, rött och gult. Men det finns nästan inga. Utbudet av andra färger än blått och rosa är så litet att jag inte hittar lämplig modell eller storlek.

Det finns en hel del barnkläder även i grått, men det känns knappt som en färg, även om grått kan vara snyggt. Jag har varit inne i flera butiker, och det är likadant överallt. Även i butikerna på nätet, fast där finns lite mer färger att välja på, men i begränsad omfattning.

I en affär i stan där de sålde barnkläder när man barnbarns pappor var små, gick jag in och tittade men såg inga, och frågade då en anställd om de säljer barnkläder. Något svar fick jag inte utan en motfråga: ”Är det till pojke eller flicka?” Varför är det viktigt? Det spelar väl ingen roll. Barn är barn och använder byxor och tröjor och jackor.

I affärerna där jag hittade barnkläder hänger de tydligt åtskilda utifrån kön. Det är blå i olika nyanser, grå och svarta pojkkläder. Rosa, cerise, vita och ibland glittriga flickkläder. Även i de allra minsta storlekarna. Det här är ju som på 50-talet! Pojk- och flickkläder. Pojk- och flickböcker. Pojk- och flickleksaker.

Att man i kedjebutiker inte kan påverka utbudet lokalt kan jag förstå, men varför har det blivit så här? Det är vi vuxna som pådyvlar små barn hur de ska klä sig utifrån kön. När mina söner var små hade de kläder i många fler färger, och båda två hade var sin rosa jacka. Det gick alldeles utmärkt, och de var inte ensamma om det. Framför allt var det liten skillnad på hurdana kläder pojkarna och flickorna hade på sig, när man såg sig omkring på dagis.

Jag har två barnbarn, en pojke och en flicka som är två och ett år gamla. Till de vill jag ge kläder med klara och fina färger: rött, gult, grönt och blått. Jag saknar 80-talets utbud med dessa färger och inte så sällan blandade i samma plagg.

Jag trodde utvecklingen skulle gå framåt, inte bakåt mot cementerade könsroller.

Han har lämnat rummet

Railis_tavla

Den här textiltavlan hänger i mitt vardagsrum. Den heter ”Han har lämnat rummet” och är gjord av textilkonstnären Raili Mannerla 1981.

Hennes sambo och livskamrat Rune Engelbrektson har lämnat både rummet och tiden. Idag har vi tagit avsked av honom vid begravningen i St Petri kyrka i Västervik. Han gick bort den 8 mars.

Raili Mannerla och Rune Engelbrektson var inte ett par då, i början av 80-talet, när hon skapade den här tavlan. Men idag talar den till mig. Rune har lämnat rummet.

Rune Engelbrektson var kulturskribent i Västerviks-Tidningen, en arbetskamrat.

Det blev en fin begravning i en säkert fullsatt kyrka. En ståtlig begravning, sa en av begravningsgästerna på väg ut ur kyrkan. Jag tror att Rune fick den begravning han själv önskade, med mycket och vacker musik.

I augusti 1995 träffade jag Rune första gången. Han var då nyinflyttad och nyrekryterad som kulturmedarbetare i Västerviks-Tidningen. Jag gjorde en intervju med honom, till den artikel som skulle presentera honom för läsarna. Sedan har vi haft en hel del med varandra att göra under årens lopp, särskilt de år då jag ansvarade för kultursidorna.

Att han varit sjuk periodvis vet jag, men inte hur illa det var. Rune har funnits så länge, kommit och gått på redaktionen. Man vänjer sig vid en människa, tar lätt varandra för givna.

Så sent som veckan före sin död medverkade han i tidningen. Det är tomt efter Rune nu.

Rösten från 1928


Här kan ni lyssna på en inspelning från den 21 september 1928. Det är operasångerskan Sarah Jane Layton Walker Cahier som sjunger. Hon bodde då med maken Charles Cahier på Helgerums slott, några hundra meter härifrån. Det är ganska mäktigt att höra en röst från 1928, rösten av en kvinna jag läst och skrivit om många gånger, men förstås aldrig träffat. Hon dog några år innan jag föddes.

slottet

CahierWikipedia
Madame Cahier fotograferad i Lund 1916. Bild från Wikimedia Commons.

Madame Cahier och hennes make köpte slottet 1925. Då styckades slottet och slottsparken av från det stora Helgerumsgodset. Godset köptes av Knut och Alma Nelson som bodde i det hus där vi nu bor. Slottet fick fem hektar egen mark.

Makarna Cahier bodde i USA. Charles Cahier var svensk och hette från början Gottfrid Carlsson. I Västrums församlingsbok står det ”Gottfrid Emanuel Charles Cahier, slottsägare”. Sarah Jane Layton Walker kom från Nashville i USA men arbetade som operasångerska i Europa. I Sverige blev hon kunglig hovsångerska och fick svenskt medborgarskap. På Helgerum står de som inflyttade den 16 juli 1927. 1940 donerades slottet  till Stim. Då hade makarna hunnit skilja sig 1935 och Madame Cahier, som hon kallades, var inte längre kvar.

Om de bodde här hela tiden veta jag inte, men de vara skrivna här ett antal år. Troligen hade de bostäder även på annat håll, kanske i någon europeisk huvudstad och i USA. När de kom hit hade de tre barn med sig, som står antecknade som ”mannens barn i föregående äktenskap”. De hette Carolus Sven Harald Cahier, Dagmar Emma Viktoria Cahier och Gustaf Adolf Cahier. Makarna Cahier hade gift sig 1905 och möjligen var barnen bådas barn men födda före äktenskapet. Dottern Emma var äldst, född 1896 i Wien, 1929 flyttade hon härifrån till Berlin. Gustaf Adolf var ett år yngre, också född i Wien, och ska ha kommit hit från USA men prästen har antecknat att han är ”inskriven på faderns uppgifter” så han kanske aldrig bodde här. Två år senare är han utflyttad till USA. Yngst var Sven som föddes 1898 i Böhmen och han var fänrik i Kungliga Livgardet. Han återvände till Stockholm 1929. Alla barnen var ju vuxna men är ändå inskrivna vid samma inflyttning som sin far, eller möjligen båda föräldrarna.

Charles Cahier var född 1868 och Jane föddes 1875. Även för makarna har prästen noterat att de är ”inskrivna på mannens uppgifter”. Det innebär förmodligen att de inte hade några födelsebevis eller andra papper med sig och visade upp, utan att det är deras egna muntliga uppgifter som ligger till grund för kyrkobokföringen. De var ju slottsägare och på den tiden var nog deras ord förmer än den vanliga torparens, som alltid avkrävdes prästbetyg.

Manne Hofrén skriver i sin Helgerumsbok om makarna Cahier: ”Här på Helgerum fann madame Cahier och hennes make en tillflyktsort efter sitt sinne”. Han berättar också att de samlade omkring sig betydande sångkonstnärer från hela världen.

Det verkar som om det är Jane som är den tongivande i paret, inte bara som sångerska. Maken ska ha varit hennes impressario i Sverige, alltså hennes manager enligt nutida vokabulär. De passar väl in i Helgerums historia, som varit ett kvinnornas slott. När de flyttade hit var slottet i dåligt skick men de rustade upp det. Under deras tid brann mejeriet ner och det tänkte Charles bygga upp igen och göra till en annexbostad, men det blev aldrig gjort.

CahierVastrumboken
I Västrums hembygdsbok finns ett foto taget på kyrktrappan efter en ”bejublad konsert”. Något årtal finns inte angivet, men troligen är det från slutet av 1920-talet.

Här finns fler Youtubefilmer där Madame Cahier sjunger:

Och här:

Tack till min granne som uppmärksammade mig på detta!

Med broddarna på

is1

is2

Den här isvintern är ett elände. Blankis, tö och så is igen efter en kall natt. Förra vintern var det också så här. Därför köpte jag mig i höstas ett par rejäla kängor med inbyggda broddar. Nu går det bra att gå.

Sådana här kängor är ganska dyra, de kostade 1700 kronor, och det är ganska mycket pengar att lägga på kängor jag i stort bara går i här hemma. Men detta ångrar jag inte alls, tvärtom. Jag är sååå glad att jag kostade på mig detta för de har verkligen kommit väl till pass.

Jag har dem när jag är ute på gården, när jag går på landsvägen och på skogsvägar. De är bekväma och varma, och har fler broddar än vad det normalt är på sådana man kan ta av och på. Framför allt känns de säkra. Jag kan gå på blankis utan problem. Någon gång har jag tappat fotfästet lite, men bara lite. I och med att jag känner mig säkrare går jag också bättre, spänner mig inte så mycket och därmed är risken för att halka och bryta benet mindre. Efter att jag bröt benet för fem år sedan har jag blivit ganska rädd för att det ska hända igen.

Hos oss har det varit blankis länge nu. Vi sandar förstås, så att det finns en sträng att gå på. Men sanden sjunker ner i isen när det töar och så fryser det på under natten och blir is ovanpå. Ibland kommer det lite snö igen, som smälter och blir is när det blir minusgrader.

Det är bekvämare att kunna gå överallt, särskilt när jag kör in ved med skottkärran ett par gånger i veckan. Då gäller det att hålla balansen och inte köra omkull så att vedtraven rasar.

is3

De är ganska OK, faktiskt, även som kängor betraktade. I mocka, och ganska hög tantfaktor. Men OK. Och trygga.

Vintermarmelad

Det blev ett marmeladkok ikväll, eftersom marmeladförrådet i kylen börjar sina. I frysen har jag ännu kvar en hel del av sommarens skörd. På sommaren orkar jag inte stå i köket så mycket.

marmeladkok1

Ikväll gjorde jag två mindre satser, med helt olika ingredienser. Men i båda marmeladerna ingår citron och lite lime.

Den ljusa marmeladen är gjord på rabarber smaksatt med lite hallon och en matsked rom. Jag lät den vara förhållandevis sur, alltså höll igen lite med sockret.

Den mörka marmeladen är gjord på mest mullbär, med tillskott av blåbär och vita vinbär. Smaksatt med vanilj. Underbart god blev den, mild i smaken. Mullbär är så himla gott.

marmeladkok2

Det kan se mycket ut i grytan men det kokar ihop rejält eftersom det ska koka ganska häftigt för att det ska bli marmelad och inte sylt. Därför gör jag flera marmeladkok om året, ett par burkar går snart åt. Det blir det olika smaker varje gång. Jag har aldrig gjort samma sort två gånger, tror jag.

Något recept har jag inte, jag provar mig fram, både med socker och med koktid. Bären och frukten mäter jag inte heller utan tar så att det blir lagom mycket i en gryta. Innan jag häller upp marmeladen på varma burkar gör jag alltid ett marmeladprov, alltså häller upp ungefär en tesked från grytan på en tallrik som får stå i kylskåpet några minuter. Har smeten stelnat då, är marmeladen klar.

All marmelad behöver pektin. I citron och lime finns det mycket pektin, och även i till exempel vinbär och lingon. Oftast har jag lite skal av lime eller citron i marmeladen, men inte alltid.