Kvalitet kanske är som skönhet, det ligger i betraktarens ögon.

Vi lever med nya betydelser av gamla ord och nya begrepp. Språkets innehåll förändras. Det handlar inte bara om nya ord som webb, blogg, twittra mm, utan hur betydelsen kan ändras. Vem ska bedöma vad som är kvalitetsjournalistik? Är det mediacheferna, vi journalister eller läsarna?

Men på senare tid har även TT:s reportrar börjat slarva med språkriktigheten. Lite småfel här och där, och som man snart glömmer. Ingen är ofelbar.

Idag hade vi en artikel från TT i tidningen med två rejäla språkfel. Särskilt det ena är anmärkningsvärt: reportern skriver ”Normalt sätt…” i stället för ”Normalt sett…” För inte så länge sedan såg jag ett liknande fel: ”fyllt till bredden” i stället för ”fyllt till brädden”.

Kanske är det jag som har fel som reagerar på detta? Kanske är språkriktigheten inte så viktig längre? Kanske är detta en utveckling vi går mot, en språklig förändring mot mer liberal stavning?

Andra bloggar om: TT, språk, språkriktighet

Det är ungefär som Shakespeare skrev. Nyss läste jag boken ”På jakt efter Shakespeare” av Bill Bryson. Han berättar att Shakespeare, världens störste dramatiker, stavade lite hur som helst. Han skrev till exempel sitt hamn på fyra-fem olika sätt, om jag minns rätt. Det är först i senare tid som hans dramer och sonetter fått sin rätta stavning.

Det lär ha varit så även i Sverige, att det var först senare (Shakespeare levde mellan 1564 och 1616) som vi fick ett normaliserat språk.

Andra bloggar om: Shakespeare, Bill Bryson, språk, rättstavning

Är det ett uttryck för rationalitet att ta bort ett ord? Eller bara slarv? Förmodligen inte. Det här ser jag inte bara i dagstidningsartiklar utan till och med i böcker som väl borde vara språkligt granskade före utgvning på stora förlag. Eftersom många skriver så här idag kanske det blir språkligt korrekt och allmänt vedertaget en dag. Språket förändras ju, och utvecklas ständigt, även om det egentligen sker ganska långsamt jämfört med mycket annat. Men än så länge är det i alla fall språkligt inkorrekt att glömma ”att”.

Idag har jag köpt mig ett par nya långbyxor att springa i, det kändes lite kylslaget med shorts i joggingspåret i går kväll. Givetvis är det ett par riktiga träningsbyxor av ett känt sportmärke från sportaffären. 500 kronor kostade de. På den medföljande etiketten finns en illustrerande grafik som troligen berättar hur tyget släpper igenom fukt men behåller värme. Säkert jättebra. Och säkert blir det roligare att springa med bra kläder. Det förra paret träningsbyxor köpte jag 1998, så med inköp vart nionde år blir ju inte kostnaden så stor.

11 september har passerat ett år till.

Idag gick det jättebra att springa. Jag orkade ända fram till 300 meter från mål innan jag fick växla till att gå. Men faktum är att det då kom ett oknutet skosnöre emellan, och då tappade jag farten förstås. Jag vågade inte springa längre med uppknutet skosnöre för jag var rädd för att snubbla, som jag gjorde förra året och fick linka omkring med ont i benet i två veckor sedan. Tidigare har jag sprungit ett varv på 2,5 km-slingan och sedan drygt en km på nästa varv innan jag börjat gå. Idag sprang jag alltså ännu en km. Men det tog lika lång tid som tidigare, 34 minuter och 33 sekunder idag. Så för tiden spelar det ingen roll om jag går eller springer. Fast det kändes bra att hålla lunken uppe.

Att ha sena vanor är omoraliskt, det vet vi ju alla. Sjusovare, det är något vi inte vill vara. Och vill man få moraliskt övertag ska man insinuera att någon annan sover länge på morgonen, skriver Johan Hakelius i Aftonbladet. Det där möter jag ibland, men jag tar inte åt mig eftersom jag vet att jag styr mitt liv och mina sovvanor själv de dagar jag inte går till jobbet. På mornarna sover jag gärna, men på kvällarna är jag desto mer kreativ.

Vi diskuterade semantik vid frukostbordet, det vill säga vad ett ord egentligen betyder. Det är jag som funderar på ordet "sak". För mig är grundbetydelsen ett ting, något konkret som man kan ta på. Ändå använder vi det ofta också i betydelsen "uppgift" eller "företeelse". Vi säger "jag ska bara göra en sak först" och menar "jag ska bara göra något först" och det är oftast inte att producera ett ting utan att utföra en uppgift, till exempel att skriva ett mail eller gå ut med hunden. Och det är ju knappast "en sak". Varför har det blivit så? Jag vet inte, och har inte sökt någon etymologisk förklaring.

Men sådant kan man fundera på en nyårsaftonsfrukost. 

Nu fick jag också veta att det finns de som säger LOL för att tala om att något är riktigt roligt (LOL = Laughing Out Loud) och OMG för att beskriva förvåning (OMG = Oh My God), allt hämtat från nätförkortningar förstås.

Visst är språket ett levande väsen. 

Varför heter saften Fun Light Starfruit, tvättmedlet Ultra och Sensitive, schampot Head&Shoulders och tandkrämen Aquafresh Extreme Clean??? Av 30 varor i ett häfte från Konsum (som numera heter Coop) hade 13 namn som inte översatts. Mer än en tredjedel!

I morse läste jag i en tidning där en kvinna skriver "tillhör du en av de som…". Det borde stått "är du en av dem som…" eller "tillhör du gruppen som…".

Här om dagen hade vi en diskussion på jobbet varför det ska vara stockholmare med gement s men Stockholmsvår med versalt S. På VT har vi fått lära oss att vi ska skriva Västerviksbo med versalt V trots att det enligt språkreglerna ska vara gement v. Regeln är att om ett egennamn (som Stockholm eller Västervik) används i ett sammansatt ord och det sammansatta ordet är ett självständigt ord, då ska det vara versalt S. Och ordet -bo i det sammansatta ordet Västerviksbo är inget självständigt ord. Det finns ju inget som heter "bo" i betydelsen "människa som bor" utan bara "boende". Men det använder vi ju inte.

Trots att jag i 25 år försörjt mig på att skriva är jag ingen hejare på grammatik. Jag läste aldrig tyska utan franska och den franska grammatiken, så vitt jag minns den, handlade mest om alla olika böjningar av verb.  Och när vi läste svensk grammatik i grundskolan, då var jag inte särskilt uppmärksam. Men skriva korrekt, det kan man lära sig ändå. De gånger jag känner mig osäker så finns ju akademins ordlista, och är det svåra fall så har jag kollat på TT:s språksida och på Svenska Språknämndens hemsida.

Särskrivningar är ett ondskefullt kapitel för sig. Ett av de bästa exemplen jag lärt mig för att påvisa problemet med särskrivningar det är detta: "en lång hårig sjuk sköterska" kontra "en långhårig sjuksköterska". Vilken skillnad det blir i betydelse när man skriver korrekt!