Detta är början av den första artikeln i Västerviks-Tidningen den 26 oktober 1899, två dagar efter olyckan. Fler artiklar följde, bland annat om sjöförklaringen. Att läsa om detta i de gamla tidningarna ger en stark närvarokänsla och visar dramatiken mer än att återberätta den idag.

Att jag kom denna historia på spåren beror på förfrågningar från en annan båtolog och en efterlevande till en av de överlevande norska sjömännen. När jag väl fick klart för mig vad som hänt blev jag mycket intresserad. Att leta efter historiens spår i gamla tidningslägg är fascinerande.

Läs hela historien på VT:s webb.

Vid lunchtid idag såg det så här:

Freden är byggd 1966 och hette från början Sjögull. Först gick hon mellan Stockholm och Blidösund men kom 1993 till Västervik. Mer information på www.faktaomfartyg.se. Där finns allt man behöver veta om fartyg.

Anledningen är att det nu i januari kommit nya förslag om att Västervik borde få tillbaka Gotlandsfärjan. Nu tror jag ju inte att det blir så, för gotlänningarna själva vill ha kvar Oskarshamn som sydlig hamn.

Men det här gav mig anledning att börja leta efter historiska uppgifter om Västerviks Gotlandstrafik. Uppgifter finns. En hel del på nätet men också i en bok som heter ”Över Östersjön till Gotland” av Christer Jansson, och i Gotlandsbolagets jubileumsskrift från 1985. Och hos människor som fortfarande minns.

En fantastisk faktabank om fartyg finns på www.faktaomfartyg.se. Den är en helt ovärderlig källa till kunskap för den som vill veta något om fartyg, nuvarande eller äldre.

Det är väldigt roligt att börja rota i något sådant här och sammanställa till en helhet. Nu vet jag att passagerartrafiken Västervik-Visby började med ångbåten Ellida 1829. Sedan var det postångarna som också tog med sig passagerare ombord, och det var ibland riktig riskfyllda resor vintertid. Ångaren Tjust gick i trafik till Visby 1911-17.

Den moderna färjetrafiken startade 1963. Då ville turisterna ha med sig sina bilar ombord så Gotlandsbolaget var tvunget att skaffa bilfärjor. Den första bilfärjan som gick på Västervik var M/S Christoffer Polhem, som tidigare hette M/S Kronprinsessan Ingrid. Då fick man flytta färjeterminalen från Skeppsbron till Lucerna. Sedan rullade det på i 25 år.

Själv åkte jag till Gotland flera gånger under 80-talet, med M/S Thjelvar. Den sommaren äldste sonen var nyfödd stoppade jag ner honom i barnvagnen och promenerade ut till färjan och åkte över. Hans pappa väntade i Visby.

Skulle vi få tillbaka färjan till Gotland så skulle jag åka igen.

När jag är helt klar med min sammanställning ska den förstås ut på webben. Kanske senare i veckan.

Andra bloggar om: Gotlandsbolaget, Gotlandsfärjan

Så här börjar den: ”Nätdörren med den trasiga haken knackar försiktigt mot dörrkarmen när nattvinden kommer blåsande. Jag har dörren strax till vänster, och mitt framför mig slår fotogenlampan blanka reflexer ur fönstret. Rummet är fullt av  blekbrun tystnad och utanför visslar cikadorna. I fönstret ser jag också en bild av mig själv, med den röda blyertspennan.”

Boken handlar om ett antal människor som befinner sig ombord på ett fartyg på väg från England till Kanada, sommaren 1943. Fartyget M/S Barama ingår i en konvoj med 71 fartyg, för att bättre skyddas mot tyskarnas angrepp. De flesta passagerarna kommer från det krigshärjade Europa, men någon är amerikan och någon annan ryss. Det börjar med att vi får bekanta oss med alla som bor i de 15 hytterna men så småningom utkristalliserar sig polacken Antoni Borowski som huvudperson. Han har med sig hemska minnen från judeghettot i Warzawa, minnen som jagar honom.

Egentligen händer nästan ingenting under resan. Utom att ett fartyg långt bort i konvojen torpederas en natt, men de flesta märker det inte. Borowski har en kort och intensiv kärlekshistoria med en annan av passagerarna, Catherine McLaughlin. I stället är de passagerarnas inbördes relationer och vars och ens egna historia som utgör berättelsen. Alla är präglade av kriget, på ett eller annat sätt.

Det som gör detta till en läsvärd bok är både Thorstens Jonssons språk och hans förmåga att ge liv åt sina gestalter utan större åthävor.

Citat ur boken:

”Med kaffekoppen i handen sätter han sig i en soffhörna. När han suttit där en stund och börjat känna sig alldeles vaken, har han ingenting att fundera på och han sitter där och lyssnar till sjöarna som fräser ut från bogen och trävirket som knakar i trapporna”. (sid 95)

”Den dagen drog det kallt och var sjöigt, och när Borowski stack ut huvudet genom dörren till promenaddäcket märkte han att regnrocken kunde vara bra och han gick in i hytten efter den. Hytten var skum och full av hans egen ensamhet när han kom in dit igen; och han tog ner rocken från hängaren, lade den över armen och steg ut i korridorens föränderliga sluttning och långsamma maskindunk som tydligt förmedlades av det varma skortensschaktet. ” (sid 118).

Något jag också uppskattar är hur han ofta beskriver fartygets gång i sjön, sjöhävningen, hur fartyget rör sig och  havets föränderlighet. Han gjorde själv en sådan här resa, när han åkte till USA för att bli DN:s korrespondent där 1943, och det märks att han lagt på minnet hur resan förflöt.

Det är härligt att läsa en bok som är så gammal och som känns så ny.

Jag tror att vi läste någon av hans noveller på gymnasiet, men sedan har jag inte läst något av honom. Nyligen blev jag påmind om honom i DN:s artikel om hans änka och William Faulkner. Den artikeln hade min arbetskamrat också läst och plockat fram ”Konvoj” ur sin bokhylla och jag fick låna den. Tack Bengt!

Andra bloggar om: Thorsten Jonsson

Artikel i DN 2007.

Det här är briggen Gerda från Gävle under insegling till Västervik ikväll. Det är ett vackert segelfartyg, som drivs av en förening i Gävle. Hon ligger kvar vid Skeppsbrokajen i Västervik till i morgon klockan två, då det är avsegling igen.

Det är skonaren Linnéa som ligger till höger, på sin vanliga plats.

Tyvärr hade jag bara mobilen på mig när jag fick veta att hon var på väg in.

På Klubb Maritim Westerviks sida finns lite fler bilder.

Tidningsartikeln är summarisk och kort. Nu håller jag på med en artikel till tidningen Länspumpen, som ges ut av Klubb Maritims avdelning i Göteborg. En lite längre text och med möjlighet att ge lite mer uppgifter.

Ombord på Nils fanns sju män och en kvinna. Kvinnan var kockan Elly Pihlava. Tack vare henne överlevde alla utom en. Nils förliste i hård snöstorm och svår kyla och strandade vid ett litet skär som heter Måsklabben. De lyckades ta sig iland där och gick där i 26 timmar innan de blev räddade av lotsarna på Städsholmen. Det var Elly Pihlava som fick dem att hålla sig i rörelse på klippan, gå fram och tillbaka, sjunga och överleva. Alla utom en, som frös ihjäl.

VT den 21 januari 1929

Sedan jag skrev tidningsartikeln har jag fått fram lite mer uppgifter, framför allt om Elly Pihlava. Jag kan inte släppa tanken på henne, den här unga kvinnan, som inte gav upp när situationen var i det närmaste oövervinnerlig. Hon var 22 år, kom från Finland och bodde i Stockholm. Jag har sökt efter uppgifter om henne, om hon t ex nämns någonstans på nätet. Jag har t o m ringt till och haft mailkontakt med några av de med efternamn Pihlava som jag hittat på hitta.se nu, men utan resultat. Idag fick jag däremot hjälp av en släktforskare. Han kunde få fram att hon dött redan 1932, alltså bara tre år senare. Och begravts på Skogskyrkogården i Stockholm.

Det känns så sorgligt, att hennes liv blev så kort. Hon kändes så levande i intervjuerna i VT 1929.

På Skogskyrkogårdens webbplats kunde jag söka rätt på hennes grav på en karta. Jag måste besöka den när jag kommer till Stockholm.

Men jag blev glad i förrgår när jag såg tre lastfartyg vid kaj inne vid Skeppsbron i Västervik. Två på rad, och två sida vid sida. Det är väldigt sällan man ser lastfartyg här, de brukar ligga ute på Lucerna. Och så tre på samma dag!

De fartyg som ligger här nu (om de inte lämnat Västervik redan) är tre systerfartyg som heter Nordtimber, Nordcarrier och Nordtrader. Alla ägs av Österströms i Norrköping, och jag vet inte varför de är här nu. Någon lastning eller lossning pågår inte. Men det är fint att se dem. Uppdatering nästa dag: nu vet jag att de ligger här på grund av brist på frakter. Se nästa inlägg)

Nordcarrier och Nordtrader ligger framför Nordtimber, det är aktern på de två senare du ser i höger kant av bilden. Kajen gör en vinkel just där så det ser kanske lite konstigt ut.

Det är svårt att få en bra bild på ett fartyg, eftersom det är så stort. Här gick jag väldigt långt ifårn när jag skulle plåta, och då kommer det förstås med en massa annat i bilden också. Här har jag klonat bort några lyktstolpar och trafikskyltar som skymde sikten, så bilden är inte helt sann mot verkligheten.

Andra bloggar om: sjöfart, lågkonjunktur

Skonaren Linden från Åland är en tremastad skonare på 49 meters längd. Ett riktigt stort segelfartyg alltså. Just nu ligger hon i Västervik, förtöjd vid Skeppsbrokajen och vi har varit ombord på besök ikväll. Himla trevligt var det, både att få se fartyget och att träffas ombord.

Linden har Mariehamn som hemmahamn och mer information finns här. Nu har hon chartrats av Ihana-föreningen i Luvia utanför Pori (Björneborg) på finska fastlandet (hemsida på finska), en förening vars syfte är att bygga skonaren Ihana. Byggandet är ett EU-projekt för en miljon euro och 2011 räknar de med att Ihana ska göra sin jungfruseglats. Ihanabyggarna är i Västervik för att bland annat besöka Egil Bergströms skutvarv.

Det jag verkligen undrar nu är varför det tog sådan tid att rädda de nödställa mellan Gotland och Öland. Sjöräddningens nya organisation kritiseras i ett inslag i Ekot för att den blivit dyrare och även mindre effektiv, verkar det som. Vad hade hänt om det varit Gotlandsfärjan som kapsejsat? Hur många hade då räddats?

Vi talade om förlisningen igår på föreningsmötet och en visste att man i princip kan överleva lika många minuter i vattnet som det är antal plusgrader när det är så här kallt, dvs +2 grader ger dig två minuter att leva. Om du inte har överlevnadsdräkt.

Fast jag vet att detta inte stämmer helt. I januari 1977 låg vi till ankars utanför en liten hamn i norra Maine i USA, på gränsen till Kanada. Det var liknande temperaturer som här och nu. Ett annat fartyg låg en bit bort, och därifrån var det en av besättningsmännen som ramlade i sjön och det tog ne bra stund, minst en halvtimme, innan han var ombord igen. Vi fick veta att han hade klarat sig bra, utan att ens bli förkyld. Mannen var från Nuku’alofa (med reservation för stavning) i Stilla havet.

Om kollisionen och vad som hände sedan har nu journalisten och författaren Britt-Marie Mattson skrivit en bok, ”Andrea Dorias undergång”. Ett par andra böcker har redan skrivits om olyckan, den ena av hennes pappa Algot Mattsson som var informationschef på Svenska Amerika Linien, det rederi som ägde Stockholm. Andrea Doria var italiensk och ägdes av Italian Lines.

Jag tycker att den här boken är extra intressant eftersom min första skeppare (på M/S Vikingland) när jag gick till sjöss 1974 var utkik ombord på Stockholm.

1956 hade de civila fartygen börjat använda radar som navigeringshjälp men kunskapen var inte självklar hos alla seglande befäl. Detta är troligen också förklaringen till att olyckan alls kunde ske. Fartygen var på väg mot varandra, Stockholm till Europa och Andrea Doria till New York.

Andrea Dorias kapten trodde hela tiden att man hade Stockholm på styrbordssidan, och girade därför åt babord. Stockholm, som kom på kollisionskurs, girade styrbord, och därmed var kollisionen ett faktum. Stockholm gick med fören in i sidan på Andrea Doria som sjönk efter några timmar.

Stockholm klarade sig och kunde gå in till New Yorks hamn. Båda parter i målet menade att de själva gjort rätt. Enligt samstämmiga bedömningar var det Stockholm som handlat korrekt.

Detta är en faktabok som inte tillför så mycket nytt till de tidigare, utöver en hel del bilder och uppgifter om vad som sedan hänt med de inblandade. Men en sådan här katastrof är så intressant att en ny bok lagom till 50-årsminnet är på sin plats.

Vi får följa hela den dramatiska historien, från när fartygen byggdes och fram till i dag. Författaren har tillgång till både tidigare publicerade uppgifter men har också gjort nya intervjuer.

Det är förstås en spännande och dramatisk historia, men också ytterst tragisk.

—

17 692 steg idag.