Anställningskontrakt finns inte och facklig verksamhet motarbetas.

Dessutom frodas mögel i fabriken, inte minst i jässkåpet, eftersom all arbetskraft går åt till att få fram frallorna, och inte till att rengöra och hålla undan möglet. Och Wallraff upptäcker att brödets innehållsförteckning ljuger för att ge sken av att vara en bättre produkt än vad den är.

Frågan är hur det ser ut i andra fabriker som producerar och levererar mat till lågpriskedjorna, om det är så här eller om det är ett undantag. Jag vill förstås tro att vi i Sverige har bättre villkor på våra fabriker.

Läs hela boken! Den handlar också om hur det är att vara hemlös, somalisk invandrare i Tyskland, praktikant på lyxkrog, telefonförsäljare och mycket annat. Den är mycket läsvärd.

Andra bloggar om: Günter Wallraff

Då, på 80-talet, dansade man på Slottsholmen på somrarna. Det var det stora dansstället, och det ligger bra till mellan Strömsholmen och slottsruinen. Seglarna kom dit från Gotland och utmed kusten, la till vid bryggan nedanför och dansade halva natten. Jag minns den svarta ärmlösa linneklänningen som jag dansade i flera gånger, och kände mig fin. Ja, det var tider det.

Nu är det tomt.

Det var här inne vi dansade på 80-talet. Jag tror att det var en bardisk i nedsänkningen i golvet.

Här var det plats för middagsgästerna.

Nej, jag har inte brutit mig in i huset. De två bilderna ovan är tagna genom fönstret med min mobil.

På terrassen gick man ut en sväng när det blev varmt inne danslokalen. 1982 var en varm sommar.

Här finns en flygbild på Slottsholmen.

Nu är Slottsholmen det stora samtalsämnet i Västervik, efter att Björn Ulvaeus köpt fastigheten. Han ska riva huset och bygga nytt. Så klart. Slottsholmen är en gammal sommarrestaurang från början av 50-talet. Innan dess fanns det en annan sommarrestaurang här som brann ner. På senare år har huset haft flera olika ägare, nu senast Föreningen Visan som sålde till Ulvaeus. Huset har fått förfalla och just nu är det en tråkig blickpunkt i centrala stan.

Som en öststatsfabrik, sliten och grå.

Är detta typisk 50-talsarkitektur? De som vill bevara Slottsholmen säger det.

Mycket glas, metall och betong.

Min brorsdotter Victoria är lärare på en skola utanför Falkenberg och har i sitt arbete där engagerat sig i ett biståndsprojekt där man hjälper en skola utanför Kampala i Uganda. Hon är hängiven projektet och har besökt skolan ett par gånger. Hon administrerar ekonomisk hjälp till skolans uppbyggnad. Läs mer i en artikel i Hallands Nyheter.

Det sista året innan mamma blev sjuk, så länge hon orkade, fortsatte hon att sy barnkläder. Nu har Victoria och hennes föräldrar varit på skolan och lämnat över mammas kläder.

Idag skickade hon mig den här bilden, efter hemkomsten.

Jag blir imponerad hennes engagemang i de här barnen så långt borta, men i stort behov av hjälp.

Själva idén tycker jag är bra. Kanske inte för att man handlar mindre en speciell dag utan för att uppmärksamma den överkonsumtion vi håller på med.

Det är ganska skönt att avstå från att handla saker jag inte visste att jag behöver, och skönt att slippa bära in mer saker som fyller mitt hem. För varje ny grej borde jag bära ut någon gammal och lämna till återbruk. Men vem gör det systematiskt? Däremot kan jag många gånger avstå från att köpa saker som jag vid första anblicken kan bli sugen på. För när jag tänker efter är det inget jag behöver. Bara för det behöver jag inte vara asket eller extrem i min livsstil, det gäller bara att fundera ett steg till ibland.

Mitt enda besök i Berlin gjorde jag i oktober förra året, och bara i tre dagar, men ingen resa har nog gjort ett starkare intryck på mig än den. Jag växte upp i ett Europa som var delat i öst och väst och många av oss trodde nog att den världsordningen skulle bestå längre. Det trodde ju också de östeuropeiska ledarna. Järnridån och Berlinmuren fanns där, och jag visste förstås varför, men det var egentligen först på plats i Berlin förra året som jag insåg vad det inneburit. Den stigande insikten kom när jag stod vid en av flera minnesutställningar om muren i dagens Berlin och jag läste och såg på bilderna och förstod att det var just där, där jag precis nu stod, som muren funnits. Mitt inne i stan, bland bostadshusen, och att den särade familjer, grannar och vänner för åratal framåt. De minnesbilder jag hade med mig från när muren fanns var nog mest bilderna i media från dödszonen, bilder av en ödslighet som var svår att sätta in i ett sammanhang mitt inne i en europeisk storstad.

På några få ställen kan man se rester av muren i Berlin.

Murens sträckning markeras i gatan idag.

Mina bilder från Berlin finns på Flickr. Min bloggsida om Berlin 2008.

Min recension av en Berlinbok i VT idag.

När vi åkte till Berlin var det för att hälsa på sonen som bodde och arbetade där då. Han tog oss med överallt, vi gick och gick genom stan de här tre dagarna och tack vare honom hittade vi till ställen vi annars inte skulle sett. Upplevelserna i den före detta delade staden blev en bonus, som grep mig i hjärtat. Naturligtvis ska vi återvända. Det är här vi kan förstå Europas historia, vi som levt i krigsfri trygghet i så många generationer.

Det finns all anledning att fira ikväll att östberlinarna fick sin frihet åter, efter 28 år av förtryck. Det är lätt att brista ut i lovord över återföreningen och inte ägna en tanke åt det som var, utöver statens terror mot sina medborgare. Men jag kan också förstå en del av den ostalgi som numera spridit sig och numera nämns öppet, det vill säga att det var bättre förr. Förr, under öststatstiden när alla hade jobb, alla hade samma möjligheter till utbildning och det fanns en strävan mot det klasslösa samhället. Sedan spårade det ur, det vet vi ju. Men min bild av DDR har nog någon slags grund i 50-talets sociala ingenjörskonst, när det nya samhället byggdes, både där och hos oss. Men där skruvades det några extra varv och gick överstyr, i diktatur och terror. Nåväl, vi vill inte ha det tillbaka. Utom lite mindre konsumtionshysteri och lite mer ekonomiskt utjämnad klasslöshet.

Ikväll har jag letat efter breven från Gudrun Schwarze. Hon bodde i Östberlin på 60-talet och vi var brevvänner. Jag hittar inte hennes brev, men någonstans i förrådet finns de förmodligen. Jag tror att vi var lika gamla och vi började brevväxla i 13- eller 14-årsåldern (på engelska) och höll på några år.  Kontakten förmedlades genom någon ungdomsorganisation som hade kontakter med DDR. Nu minns jag inte så mycket av det hon berättade, det var mest om familjen, syskonen, och jag tror att de hade en hund, och hur det var i skolan. Inget spännande, men en glimt av vardagslivet bakom järnridån. Fotot av henne har jag kvar i mitt album. När vi kom hem från Berlin i höstas letade jag upp hennes gamla adress på Google maps och såg att hon bott i ett betongområde, typ miljonprogramshusen, någonstans i sydöstra utkanten av Berlin. Det såg ödsligt ut på kartbilden nu. Jag sökte förstås efter henne på nätet, men ingen träff. Antingen finns hon inte där eller så har hon bytt namn. Nu hoppas jag förstås att hon använder nätet, googlar på sitt namn och ser detta och hör av sig.

Andra bloggar om: Berlin, Berlinmuren

Under de fem år som gått har mycket hänt. Många har fått nytt jobb, en del studerar och en del har flyttat. Andra är fortfarande arbetslösa. Den då befarade massarbetslösheten under kommande år infann sig inte, som tur var. Dock är det nog så att många av dem som arbetade där, och som arbetat där länge, inte passade in bland de som senare eftersöktes. Idag är det tjänsteföretagen som utvecklas, inte tillverkningsindustrin. Electrolux gamla lokaler i Västervik har fyllts med många nya småföretag inom alla möjliga branscher. Några har kommit och redan gått.

Vi är många som saknar henne nu.

Eller har Första maj spelat ut sin roll? Borde det vara en vanlig arbetsdag i stället? Eller vill vi bara vara lediga utan att tänka på orsaken?

Jag har också tänkt på boken ”Saknar bildning” av Hans Lagerberg. 1980 kom den ut och jag läste den då, och kommer säkert att läsa om den en dag. I dokumentärromanens form berättar han arbetarrörelsens historia, och han gör det väldigt bra. När jag läste den förstod jag så mycket mer av vad som hänt och varför.

Där jag växte upp, flera mil längre söderut i Sverige, var det inte ovanligt att man satte potatisen på första maj, om det var en varm vår. För hundra år sedan fanns det nog många arbetare som gick hem eller till kolonilotten efter demonstrationståg och möte, och grävde potatislandet eller satte sin potatis på första maj.

21 kvadratmeter nygrävt potatisland 2009. Det är ett fint rabarberstånd som växer i hörnet.