De flesta bor på fjället eller vid foten av fjället, ofta i väglöst land med bara båtkommunikation, och de flesta har tagit över föräldrahemmet eller en annan släktgård. Men inte alla. Det finns också några som kommit hitflyttande för första gången som vuxna.

Det är fascinerande att läsa om dem, och se de hisnande vackra bilderna. Tänk att naturen betyder så mycket för människan att vi är beredda till oändliga strapatser för att få leva i den.

Mest fångas jag av de olika livsödena, hur de kommit att bli som de är.

Till exempel Charles Jensen. Han bor i Langfjordbotn ovanför Polcirkeln. Han flyttade tillbaka till sitt föräldrahem när han blev pensionär. Här har han sina hästar, hunden, några får och turisterna ibland.

Familjen Tysdal bor i Valheim i södra Norge med sin familj. Döttrarna går fortfarande i skolan. Deras pappa Kjell Tysdal hittade gården till salu när han ville flytta ut till landet.

Här finns ett norskt reportage om ett av tv-programmen.

Vi har blivit matade med vikingahistorier sedan barnsben. De ärofulla vikingarna som for runt på haven, krigade och plundrade, och byggde landet och nationen. Men hur mycket är egentligen fakta? Hur mycket kommer ur dåtidens och senare tiders propaganda? Det här skriver Maja Hagerman om och penetrerar den svenska historiebeskrivningen från medeltiden och framåt. Det utmynnar i en bakgrund och förklaring till den svenska rasforskningen i början av 1900-talet.

Att vikingatiden är en pimpad och upphaussad hjältehistoria, det har vi nog varit medvetna om länge. Att verkligen ta gamla berättelser, nedtecknade några hundra år efter att de utspelat sig, som sanning; det har nog många känt sig tveksamma till. Ändå har vikingatidens sagor fått någon slags sanningsstatus för att vi så gärna vill ha en ärofylld historia att blicka tillbaka till. I alla fall var det så för herrarna i Götiska förbundet på 1800-talet. De ville förmedla bilden av ett renrasigt och ofördärvad hjältefolk. Och så smög sig rasismen in, till och med ända in i forskningen.

Mycket läsvärt.

Andra bloggar om: Maja Hagerman, Det rena landet, historia

I går läste jag ut Björn av Kleens bok ”Jorden de ärvde”. Den handlar om adelns stora jordegendomar och fideikommissfenomenet, det vill säga att äldste sonen ärver hela härligheten. Hans bok är en kritisk granskning av detta, och mycket läsvärd.

Man kan ju undra varför vi vanliga dödliga ska bry oss om vad några adelsgubbar håller på med. Men de är fler än man tror, och äger betydligt mer av Sveriges jord än de flesta är medvetna om. Alltså en betydande maktfaktor i samhället.

Det handlar i grunden om klassamhället, det som många i dag säger är borta. Till och med förre ministern Björn Rosengren, enligt citat i boken. Det tycker jag är aningslöst. Klassamhället lever kvar, även om de fattiga blivit färre de senaste hundra åren. De rika har inte blivit färre, och de senaste decennierna har klyftorna åter ökat, bland annat tack vare gigantiska fallskärmar.

Under min uppväxt, på 50-, 60- och 70-talet, förbättrades mycket med sociala reformer. Det många inte vet är att socialdemokraterna trots detta alltid haft ett gott samarbete med de stora jordägarna och format lagar som gynnar dessa. Det är en av poängerna i af Kleens bok, att visa detta.

Att läsa om det samtida samhället ur olika infallsvinklar är verkligen intressant. Parallellt med den här boken har jag läst delar av makarna Myrdals bok ”Kris i befolkningsfrågan” som också är fascinerande läsning. Den skrev de 1934 och det de föreslår av sociala reformer är en detaljerad beskrivning av det samhälle som sedan formades och som jag växte upp i. Till och med grupparbetena i skolan och SYO-konsulenterna är med.

Boken har som röd tråd  en två dagars promenad till fots från Skärholmen via Flemingsberg, Huddinge, Örby och Årsta till Gullmarsplan. Detta är hans hemtrakter, i dag såväl som under uppväxten på 60-talet. Han skriver om landskapet och husen, om bostäder och allmänningar, om kommunikationer och mötesplatser, och det känns att detta är betydelsefullt. Men det handlar också om det vi inte ser, alla vi andra. Om områdena mellan de angränsande förorterna, om de övergivna platserna, om gamla gångstigar i ett bortglömt gammalt bylandskap.

Förorten blir levande och verklig, den får här sin egen individuella prägel, samtidigt som vi kan se sammanhangen. Vi kan se förorten som hembygd.

De egna iakttagelserna varvar han med förortens historia från litteratur och samhällsplanering från 1800-talet och framåt. Varför ser det ut som det gör? Varför har Djursholm sin karaktär och Tensta sin? Här finns förklaringen.

Det är en mycket läsvärd och intressant bok, även för den som inte bor i storstad. Förortens framväxt är en spegel av vår samtids historia.

Från andra delar av landet finns det kartor från 1600-talet. Det är en skatt som nu blir tillgänglig.

Historiska kartor hittar man också på Lantmäteriet. Där kan man söka sig fram och hitta väldigt mycket.

Kartor har alltid fascinerat mig men nu inser jag att de kan vara till nytta och glädje än mer, eftersom jag har börjat släktforska. Eller snarare, jag går en kurs i släktforskning i höst. Kanske symptomatiskt för människor i min ålder? Det är en distanskurs på Mittuniversitetet, och börjar mycket bra. Det är verkligen roligt, och så småningom kommer jag att göra en uppgift där jag forskar i min egen släkt.

Som första uppgift på kursen har vi leta efter uppgifter i kyrkoarkiven på en viss namngiven person från 1800-talet. En bra övning, rolig och spännande.

Andra bloggar om: kartor, historiska kartor, Lantmäteriet, Riksarkivet

I förra veckan läste jag Göran Willis nyaste K-spaningsbok, K-spaning från ovan. Det är ren nostalgi, och härligt att få grotta ner sig i ibland, i både text och bild. Rekommenderas.

Anställningskontrakt finns inte och facklig verksamhet motarbetas.

Dessutom frodas mögel i fabriken, inte minst i jässkåpet, eftersom all arbetskraft går åt till att få fram frallorna, och inte till att rengöra och hålla undan möglet. Och Wallraff upptäcker att brödets innehållsförteckning ljuger för att ge sken av att vara en bättre produkt än vad den är.

Frågan är hur det ser ut i andra fabriker som producerar och levererar mat till lågpriskedjorna, om det är så här eller om det är ett undantag. Jag vill förstås tro att vi i Sverige har bättre villkor på våra fabriker.

Läs hela boken! Den handlar också om hur det är att vara hemlös, somalisk invandrare i Tyskland, praktikant på lyxkrog, telefonförsäljare och mycket annat. Den är mycket läsvärd.

Andra bloggar om: Günter Wallraff

Då, på 80-talet, dansade man på Slottsholmen på somrarna. Det var det stora dansstället, och det ligger bra till mellan Strömsholmen och slottsruinen. Seglarna kom dit från Gotland och utmed kusten, la till vid bryggan nedanför och dansade halva natten. Jag minns den svarta ärmlösa linneklänningen som jag dansade i flera gånger, och kände mig fin. Ja, det var tider det.

Nu är det tomt.

Det var här inne vi dansade på 80-talet. Jag tror att det var en bardisk i nedsänkningen i golvet.

Här var det plats för middagsgästerna.

Nej, jag har inte brutit mig in i huset. De två bilderna ovan är tagna genom fönstret med min mobil.

På terrassen gick man ut en sväng när det blev varmt inne danslokalen. 1982 var en varm sommar.

Här finns en flygbild på Slottsholmen.

Nu är Slottsholmen det stora samtalsämnet i Västervik, efter att Björn Ulvaeus köpt fastigheten. Han ska riva huset och bygga nytt. Så klart. Slottsholmen är en gammal sommarrestaurang från början av 50-talet. Innan dess fanns det en annan sommarrestaurang här som brann ner. På senare år har huset haft flera olika ägare, nu senast Föreningen Visan som sålde till Ulvaeus. Huset har fått förfalla och just nu är det en tråkig blickpunkt i centrala stan.

Som en öststatsfabrik, sliten och grå.

Är detta typisk 50-talsarkitektur? De som vill bevara Slottsholmen säger det.

Mycket glas, metall och betong.

Min brorsdotter Victoria är lärare på en skola utanför Falkenberg och har i sitt arbete där engagerat sig i ett biståndsprojekt där man hjälper en skola utanför Kampala i Uganda. Hon är hängiven projektet och har besökt skolan ett par gånger. Hon administrerar ekonomisk hjälp till skolans uppbyggnad. Läs mer i en artikel i Hallands Nyheter.

Det sista året innan mamma blev sjuk, så länge hon orkade, fortsatte hon att sy barnkläder. Nu har Victoria och hennes föräldrar varit på skolan och lämnat över mammas kläder.

Idag skickade hon mig den här bilden, efter hemkomsten.

Jag blir imponerad hennes engagemang i de här barnen så långt borta, men i stort behov av hjälp.