Som egenföretagare har man ju alltid en viss oro för vad som väntar runt hörnet, och det skapar ju en viss stress. Men för mig är tillvaron ändå mycket lugnare och mer harmonisk nu än när jag jobbade heltid som anställd. Jag känner verkligen att jag kan välja själv hur mycket jag vill jobba, och det är viktigt för mig. Det är ju inte så lätt att göra som anställd, att säga till chefen att ”den här veckan vill jag bara jobba två dagar”, det fungerar ju inte så bra. Det enda som händer nu är att jag får mindre pengar i plånboken, men det är ju ett val jag gör i så fall.

Sedan hoppas jag förstås att det håller i sig någorlunda och att jag verkligen kan försörja mig som frilans i längden. Jag trivs jättebra med att sitta hemma och skriva, som jag gjort idag.

Periodvis har snön vräkt ner. En stund på eftermiddagen var det uppehåll i snöfallet och då hade vi en fin solnedgång:

Min fotografkollega Anders var påpasslig och lånade min mobil och tog några bilder. Sådan multikapacitet hade inte jag igår.

Av arbetskamraterna fick jag en fin löpare i precis de rätta färgerna för vårt hem. Ingrid visste, hon har varit hos oss några gånger. Till detta en handduk med strömmingstryck av Birgitta Färdig, och jag uppskattar verkligen detta motiv.  Handduken ska jag använda som bakduk, och kommer att tänka på er alla varje gång jag bakar bröd eller bullar.

Ingrid har också valt blommorna, och hon vet att jag gillar pelargoner. Jag minns inte nu vad den här sorten heter, så det måste jag fråga om. De är otroligt vackra. Hon gav mig också ett skott, det som står i den gröna muggen till vänster. I eftermiddag har jag planterat det.

Nu har jag fått ett riktigt fint pelargonfönster i köket och jag hoppas kunna vårda de nya pelargonerna så att jag har dem kvar länge.

Tack, arbetskamrater!

Det är verkligen med en konstig känsla jag åkte hem ikväll. Jag vet att jag kommer att sakna arbetskamraterna. Det är ju människorna som är viktiga. Men det är också väldigt roligt att se framåt mot nya djärva mål.

Undervisning på journalistlinjen på Ädelfors folkhögskola ska jag fortsätta med, och i övrigt frilansa som skribent. Några projekt har jag på gång och hoppas på mer. Det är spännande, tycker jag, att få börja med något nytt och ännu okänt, inte bara det som jag är van vid.

Nu ska jag i alla fall inte arbeta heltid, eller mer än heltid som jag gjort i 25 år ungefär. Det finns så mycket mer i livet jag vill hinna med också. Föreningsuppdrag, trädgården, läsa böcker, varva ner lite efter en rad riktigt hektiska år på tidningen.

Än har jag inte riktigt landat i detta, att jag faktiskt inte ska gå till VT och jobba mer. Innan jag gick hem ikväll lämnade jag in mitt nyckelkort och plockade ur det sista ur skrivbordslådorna. Det har varit så mycket praktiskt att ordna med de sista dagarna, och säkert har jag glömt något.

Nu börjar i alla fall en ny fas i mitt liv.

Min sista semestervecka har börjat bra, med både blåbär och vildhallon från skogen och en väl genomförd motionsrunda. Totalt blev det nog ett par liter bär på en timme i skogen.

Det ser ut att bli gott om blåbär i år. Än är det de första som mognat, och lingonen är bara små gröna pluppar än.

Mina tomater är nu på väg att mogna också.

Om ett par dagar kanske den här är röd. Och det kommer många till på samma planta. Den här heter Elin.

Även denna är på gång att mogna, den heter Garders delight och är en körsbärstomat med ganska stora tomater.

De här ser roliga ut, små och avlånga. Jag har ingen aning om vad de tär för sort. Jag fick plantan av en arbetskamrat som drivit upp den. Hon hade för många och skulle slänga, och det kan man ju inte göra så jag tog hand om den. Samtidigt fick jag också en chiliplanta, men den trivs inte riktigt lika bra.

Tänk att grått kan vara så vackert. En grå badplats en grå kväll i slutet av våren. Badplatsen i Mollösund är förstås ett klippbad men har ett stort fint gammalt trädäck, nött av vind och vatten.

De grå klipporna, gråberget, urberget, är det granit? Bohuslän är väl känt för sin granit tror jag. Men jag kan inte skilja sten från sten, utom kalksten som är lätt att känna igen.

Här ute på klipporna i havsbandet är det inte det släta grå berget utan mer urgröpt, med spår av åratals nötning av det salta vattnet. Eller har det varit så här hela tiden?

Vackert är det. Oerhört vackert.

Och mitt i allt det grå har små rosa blommor slagit ut i en liten skreva.

Överallt i Mollösund finns det bänkar att sätta sig på. En enkel planka eller en parksoffa. Ute på badplatsen är den förstås  grå.

Käringön ligger långt ute i havsbandet och färjan dit från Hälleviksstrand tog ungefär 20 minuter. Det är många hus på Käringön och det ser ut ungefär som i fiskelägena på land.

Dagen har varit riktigt julihet och stillastående och det var skönt med lite fartvind på färjan.

Precis som i Mollösund är det många som reparerar sina hus. Jag undrar hur han tagit sig dit? Krupit på taket förmodligen.

På den lilla ön längst bort, till höger, ligger ett ensamt litet hus, utan skydd mot väder och vind.

Käringön har över hundra bofasta läser jag och jag undrar hur det är här på vintern. Den här vintern, med alla stormar och snön?

Det är nog bistert många gånger även i vår tid. Men värre var det förr, när fler gick under på sjön.

I kyrkan finns minnestavlor över de Käringöbor som drunknat till sjöss. Den siste är noterad 1966. Säkerheten är större idag i både fiske- och lastfartyg. Jag tänker på dem jag hittat under min släktforskning som också drunknat vid oväder till havs, bland andra en far och hans son från Vamlingbo på Gotland den 25 september 1827.

Den här dagen drunknade Lars Jacobsson, hans äldste son Hans och bonden Botel Christensson i Austres. Hans är bara 23 år gammal, han är sergeant och har lagt till efternamnet Laurin. När han dör är han troligen gift med den 21-åriga Anna Severinsdotter från Austres. Prästen skriver i dödboken att de: ”…voro endast tillsammans i nära 2 år, levde som makar, och nu går hon ensam qvar med en lika sörjande svärmor, hvilka bägge på en gång förlorade sina jordiska nöjen. Gud hugsvale och tröste dem!”:

Alla tre drunknade begravdes i en och samma grav.

Delar av min släkt kommer från Bohuslän men längre norrut och från inlandet.

Mollösund ligger nästan längst ut på en klippa på Orust och är en av Bohusläns små sommaridyller. Under några dagar är jag här tillsammans med mina folkhögskoleelever på studieresa. Vi kom i eftermiddag.

Det ser precis ut som man föreställer sig ett gammalt fiskeläge här.

Det är extremt trångt mellan husen, det ena byggt alldeles intill det andra. Och pyttesmå trädgårdar. Inte så konstigt för det finns nog inte så mycket matjord på klipporna.

Just nu är vi de enda gästerna på värdshuset och sommarsäsongen har inte börjat. Men det har varit en riktigt varm sommardag idag och en fantastiskt fin kväll här, med solnedgången i väster.

På vägen hit stannade vi i Ulricehamn för att äta lunch. Jag måste tipsa om en trevlig lunchrestaurang:

Det gamla kallbadhuset är numera restaurang. Vi åt gott och njöt av utsikten över sjön.

Lite annorlunda känns det nu, efter att ha varit därifrån så länge. Jag lever fortfarande i någon slags lugnare takt, känner mig inte riktigt inne i jobbstressen än. En bidragande orsak är nog att jag inte kan gå så fort än, och då får man en lite saktare lunk än normalt.

Efter arbetsdagen är jag trött i benet och det är så himla skönt att komma hem till fåtöljen på kvällen och få lägga upp benet på pallen och vila.

Framför allt är det roligt att återse alla igen.

Det svåra är att vänja mig vid att gå upp tidigare på morgonen varje dag. Även om jag inte börjar förrän klockan tio på förmiddagen tar morgonrutinerna och bilåkandet så mycket tid så att jag nu går upp halvåtta. Sedan, när jag kan återuppta mina morgonpromenader, blir det ännu tidigare. Och jag som är så extremt morgontrött och kvällspigg.

Att komma tillbaka till jobbet igen är förstås roligt, men sedan jag bröt benet i början av november har jag vant mig vid att leva i lugn takt.

Först sjukskriven i två månader, sedan nytt tillfälligt jobb som lärare. Lärarjobbet är ganska lugnt jämfört med tidningsjobbet. Mentalt krävande, men inte stressande på samma sätt. Att jobba på dagstidning innebär alltid en tidspress, och den upplever jag inte i lärarjobbet nu.

Så hur ska detta gå? Dessutom jobbar jag bara deltid nu som lärare, så jag har mer ledig tid också, tid som innebär att jag kan ta det ganska lugnt med det mesta just nu.

Jag tror att det är det människan är gjord för.

Jag mår ju väldigt bra av att inte stressa, och därför oroar jag mig redan för återgången till det som egentligen är det normala numera, att jobba heltid under tidspress. Sno på för att hinna med. Skynda mig hem så att jag får lite fritid också. Ja, det blir ett pussel.

Det som är oroande i det han skriver är kravet på att Journalistförbundet ska skriva nytt upphovsrättsavtal där vi reportrar och fotografer släpper ifrån oss vår ideella upphovsrätt ännu mer än vad vi redan gjort. Det är inte många år sedan vi gav efter för kraven, och har nu lokala upphovsrättsavtal som medger att, i vårt fall, våra texter och bilder används inom koncernen och inte bara i vår egen tidning. Nu är kraven mer långtgående. Samtidigt har ju tidningsägarna sällat sig till upphovsrättskramarna som vill ha bort piratkopieringen.

Ibland undrar jag om jag har något jobb kvar om tio år, hur mediebilden ser ut då. Om tidningarna lyckas få ekonomi på webben.

Att döma av kommentarerna till den artikeln har tidningarna knappast någon framtid.