Sömn, kom ge mig vila

Natten till igår vaknade jag vid halvtretiden och var klarvaken. Det gick inte att somna om. Jag hade somnat runt elva så det blev inte mer än omkring tre timmars sömn.

Jag gjorde precis som jag lärt mig. Kämpade inte emot utan gick upp efter ett tag och la mig i soffan och läste en stund. Försökte sedan somna om i soffan men utan resultat. Sedan gick jag tillbaka till sängen för att försöka sova där igen, men lyckades inte. Till slut gick jag upp igen, vid halvsextiden. Klockan sex skulle jag ändå gå upp, eftersom jag skulle till stan och jobba.

Två stora koppar kaffe i kroppen hjälpte kanske lite för att hålla mig pigg på morgonen. Man känner sig lite dimmig under dagen efter så lite sömn på natten, men att hålla igång med jobbet och vara sysselsatt fungerade bra, även om jag gäspade ibland. Jag var lite orolig för att köra hem på kvällen och nicka till vid ratten, men det gick bra.

Igår kväll var jag så trött så jag hade ont i kroppen, och lade mig vid nio. Men efter en dryg timmes sömn var jag klarvaken igen. I natt blev sömnen som vanligt. Nu är jag någorlunda pigg igen.

Att inte få sova som man behöver är en plåga, och jag vet att jag delar den med många. För min egen del handlar det till stor del om en reaktion på stress. När jag försöker pressa in för mycket på för lite tid.

Ibland kan det bli riktigt plågsamt, när det går ett par nätter i rad med för lite sömn. Då får jag ta igen det med en tupplur på dagen, om jag kan, med det rubbar sömnvanorna. Jag önskar att jag var en sådan som de som säger att de somnar så fort de lägger huvudet på kudden.

Andra bloggar om:

Nostalgitripp till Kalmar

I januari 1974 kom jag till Kalmar för att börja studera på Sjöbefälsskolan. Först hyrde jag ett rum i en villa i Berga, sedan delade jag lägenhet med en pojkvän en kort tid och sedan med en klasskamrat några månader. Efter en sommar som elev med lön ombord på M/S Vikingland kom jag hem med en liten sparad slant och köpte mig en bostadsrätt på Adelgatan 11 A i Tallhagen i början av hösten 1974. Där bodde jag tills jag lämnade Kalmar och min dåvarande sambo för gott 1982.

I helgen har jag varit tillbaka i samma bostadsområde, och besökt en väninna som nu råkar bo i grannhuset i samma bostadsrättsförening. I fredags tog vi en promenad i de gamla kvarteren. En riktig nostalgitripp alltså.

Adelgatan

Jag bodde i porten här, i en tvåa på första våningen till vänster i trappan.

Allt ser precis ut som då, även om husen fått ny fasad. Cykelparkeringen är kvar, och alla tallarna. Det är ett fint område.

Jag tror att det var tvåor hela vägen upp där, och treor mitt emot. När jag köpte lägenheten kostade den 4000 kronor i insats och månadsavgiften var 425 kronor. Det är snart 40 år sedan.

I hallen var det vinröda tapeter och ganska mörkt, tills vi tapetserade om efter några år. Köket låg till vänster, det är de två köksfönstren vi ser till vänster om porten. Badrummet låg rakt fram, och var minimalt. Sovrum och vardagsrum låg till höger. Balkongen vette mot parkeringen på baksidan av huset.

Adelgatan

Sedd från andra hållet. Min gamla lägenhet ligger längst bort i huslängan.

Adelgatan

På Adelgatan låg det då, på 70-talet, en hel del affärer. Det gör det fortfarande, fast inte samma och inte lika många. Här i källaren var det en cykelaffär där jag köpte mig en cykel när den gamla blivit stulen. Eller låg cykelaffären i huset bredvid? Minnet sviker ibland.

Adelgatan

Mittemot ligger den här huslängan. Där fanns ett Konsum, en post och en bank på 70-talet. Som fattig student fanns det då inga billiga nudlar att köpa och överleva på utan i stället åt vi makrill i tomatsås på knäckebröd. Tre makrillburkar för 2:95, det kunde man klara sig på en hel helg.

Ekudden

Om man går eller cyklar från Tallhagen till centrala Kalmar och tar Ängöleden passerar man Ekudden. Det är en gammal sommarrestaurang med uteservering inne bland träden. Där fikade vi ofta under studieåren. Väldigt trevligt. Nu verkar det tillhöra Kalmars Bangolfklubb. Min väninna i Kalmar minns att hon var där som barn med sin mamma, som i sin tur varit där som ung på 40-talet. Jag undrar om det är byggt som en sommarrestaurang eller en privatvilla? Och när det blev bangolfställe? Hur länge var det restaurang? Kanske får jag veta det en dag.

Hur som helst så är det väldigt roligt att återse gamla miljöer så här. För kanske tio år sedan åkte jag förbi på Adelgatan och visad maken var jag bott en gång.

Det är glädjande att området fortfarande är så fint.

Analogt arkiv från 2007

Sedan i våras jobbar jag ibland på Västerviks-Tidningen som springvikarie, dvs rycker in när någon är sjuk. Det känns gammalt och vant och det är trevligt att komma tillbaka lite då och då. Framför allt att träffa arbetskamraterna igen.

I sommar har en del förändringar skett i redaktionslokalerna. Det har bland annat inneburit att ett skåp skulle tömmas. Skåpet innehöll min förre arbetskamrat Hasse Hjertqvists efterlämnade jobbpapper och diverse dokument. Det har legat där sedan strax efter att han gick bort i november 2007. Under många år gjorde han en lång rad historiska reportage om Västerviks stad, om folk, hus och företag. Han samlade på sig massor av underlag till dessa, och som i stort sett legat orörda i skåpet i sex år.

Hasses dokument

Nu har jag tagit hand om allt detta, i stället för att det ska slängas, i samråd med mina arbetskamrater. Det finns inte utrymme för analoga arkiv längre, allt finns ju digitalt idag.

Här finns information om många detaljer från Västerviks historia. Minneshäften, kopior på boksidor, gamla tidningar, bilder. Jag ska gå igenom allt en dag när jag får tid. Redan nu vet jag att det finns information där som jag kommer att använda på ett eller annat sätt.

Som historiskt intresserad har jag förstås samlat på mig en hel del hembygdsböcker och annat med lokal historia. Här finns mer.

Men det är på sätt och vis också ett sorgearbete att göra detta. Jag tänker mycket på Hasse, han var en kär vän och arbetskamrat som lämnade oss i förtid. Hans anteckningar, hans kaffefläckar på gamla manuspapper, hans understrykningar och markeringar, de blir som meddelanden till mig idag. Det känns vemodigt. Men jag kan inte bara kasta allt, och kanske just därför.

Många av Hasses historiska reportage om kvarteren i Västervik finns fortfarande samlade på VT:s webb.

Ett år i frihet

tulpaner

För exakt ett år sedan, den första februari 2012, slutade jag min fasta anställning på Västerviks-Tidningen för att bli frilans. Då hade jag arbetat där sedan 1994, i drygt 17 år, de sista sex åren som webbredaktör. Givetvis måste jag nu summera det år i frihet som gått sedan dess.

För visst är det en frihet att inte vara anställd, att bestämma själv vad man ska göra. Eller? Det är ju också en frihet från fast inkomst och trygg ekonomi. Självklart hade jag övervägt grundligt vad som skulle hända om jag fullföljde det jag ville. Jag är en ganska ekonomiskt lagd person som vill ha koll, så budget och prognos ingick i mitt beslutsunderlag.

Det största skälet till att jag valde att sluta var att jag vill ha en lugnare arbetstakt och jobba lite mindre. Sedan 80-talet hade jag då jobbat lite mer än hundra procent år ut och år in och kvällar och helger var en ständig stress att hinna med allt annat jag ville göra. Jag har alltid varit engagerad i diverse projekt och är dessutom en föreningsmänniska som gillar att vara aktiv ihop med människor med samma intresse som jag själv har. Och hur klämmer man in alla ambitioner både på jobbet och fritiden? Med bara ett liv till hands?

Frilansjobbandet har gått bra, även om det är en svacka i och med lågkonjunkturen just nu. Jag har skrivit många artiklar till olika kunder men har också haft några udda men mycket intressanta uppdrag. Ett innebar företagsdokumentation i skrift, något som passade mig alldeles utmärkt, men som jag inte hade haft en tanke på förrän det uppenbarade sig. Så tack för det!Smultronbodaboken

Mitt allra första uppdrag var att skriva en bok. I september gavs den ut. Den handlar om fårgården Smultronboda i Stora Björka. Så himla kul det var att skriva den och vad mycket jag lärde mig om får! Det var detta uppdrag som avgjorde att jag bestämde mig för att lämna min fasta anställning för frilansjobb. Och nu har jag fått smak på att skriva böcker, så fler ska det bli. Just nu är det tre på gång, inom helt olika områden.

Som en grund hade jag också uppdraget som timlärare i webbpublicering på journalistutbildningen på Ädelfors folkhögskola. Sedan 2010 hade jag varit tjänstledig på deltid för att arbeta på skolan periodvis. Det är en tvåårig utbildning och min tid där motsvarade ungefär en tredjedels tjänst under skolterminerna. Ett roligt och intressant jobb som jag verkligen gillar. Det är kul att arbeta med ungdomar och få användning för mina yrkeskunskaper. Tyvärr ska den här utbildningen läggas ner 2014, det dystra beskedet kom i november. Naturligtvis går det aldrig att ta något för givet, men att det skulle bli så här trodde jag förstås inte för ett år sedan.

Det är ju detta som är en del av friheten. Osäkerheten och otryggheten, att man inte vet vad som väntar runt hörnet. Så är det ju för alla egenföretagare.

Så nu tar jag nya tag och funderar mycket på vad jag ska göra i stället.

Mitt allra största intresse är släktforskning. Jag tycker att det är det roligaste jag någonsin gjort. Så det skulle jag gärna syssla med hela tiden.

För ett år sedan tänkte jag att det kanske skulle gå att få uppdrag inom släktforskning, och vägen till det är förstås marknadsföring via en hemsida, så jag skaffade domänen slaktforskaren.se. Jag tänkte mig detta som en liten bisyssla, och det är precis vad det blev. Marknaden är ju inte så stor, för de som är intresserade gör det ju själva. Men släktforskningen har också lett till en del annat. Bland annat håller jag nu kurser, både om släktforskning och om att skriva för sin släkt.

kakelugn

Vi bor på landet, vid en havsvik i Östersjön, och det har också bidragit till mitt beslut att bli frilans. Jag vill gärna vara hemma och arbeta, slippa åka de där milen in till stan varje dag utan i stället kunna gå ut på baksidan och titta ut över vattnet och dricka förmiddagskaffe sommatid. Eller sitta inne och skriva framför brasan i kakelugnen nu på vintern. Livet är fint här.

Min summering blir att jag fått det ungefär som jag ville. Jag har jobbat 70-80 procent skulle jag tro, och hunnit med en del i trädgården och mycket släktforskning.

Änglavakt

Meddelande till Svevia:
”I tisdags var det bara ren tur, eller kanske änglavakt, att jag klarade mig undan med livet i behåll på vägen. Jag körde från den nya rondellen väster om Målilla i Kalmar län mot den gamla rondellen i Målilla samhälle. På ett ställe där vägen svänger går den under en vägbro, jag tror att vägen ovanpå kanske går till det gamla sanatoriet.
När jag kom fram till vägbron låg det massor med snömodd på vägbanan. Grå och skitig snömodd, så förmodligen har den ramlat ner från vägbron ovanför. Där fick jag sladd på bilen och åkte först ner mot snövallen på höger sida, fick rätat upp bilen och då sladdade den över på vänster sida, tvärs över vägen och snurrade ett halvt varv. När bilen äntligen stannade stod jag åt andra hållet på motstående vägbana och med sidan av bilen mot den upplogade snövallen. Hade jag fått ett möte där hade det bara blivit mos av mig och bilen.
Jag körde inte särskilt fort. Det är 90-väg men jag tror att jag höll omkring 70.
Jag tycker att ni ska undersöka om snömodden kom uppifrån vägbron, och i så fall se till att det inte kan ramla ner snö där. Det kan rädda liv.
Vänliga hälsningar,
Eva Johansson”

Detta skickade jag till Svevia ikväll. Det har gått några dagar nu sedan det hände. Jag körde hem direkt, jag hade åtta mil kvar, och det gick bra även om jag var skakig och förmodligen lite i chock. Men jag var totalt slut när jag kom hem. Efteråt trodde jag att det skulle försvinna, men jag tänker på det ofta, särskilt på kvällarna.

Det var totalt hemskt att uppleva att jag inte hade den minsta kontroll på bilen, den körde som den ville själv. Jag vågade inte titta om det kom något möte, jag bara koncentrerade mig på att försöka få stopp på bilen. Men ingen mötande trafik, och det blev skillnaden på liv och död.Nu förstår jag hur lätt en olycka kan ske.

Dagen efter körde jag till stan och hem. Allt gick bra, även om det kändes lite otäckt. Men jag måste köra bil eftersom vi bor på landet, och hade jag inte kört direkt så hade jag kanske inte vågat sedan.

Den sista vilan

Svante. Hasse. Lennart. Och nu Bertil. Leden av gamla kollegor tunnas ut. Under de senaste sju-åtta åren har vi följt fyra avlidna redaktionsmedlemmar till sin sista vila.

Det är sorgligt, men samtidigt fint att vi människor skapat oss en sådan kultur att vi vid en ceremoni kan ta farväl av en avliden. En begravning är ett avslut, en viktig del i processen när en person lämnat jordelivet. Ett samhälle som inte tar hand om sina döda är ingen civilisation, har jag läst.

Ju äldre jag blir, ju fler begravningar blir det. Det är naturligt. Vi ska alla dö.

Idag, i kyrkan, tänkte jag också på de tidigare döda och de tomrum de lämnar efter sig. Svante och alla hans historier, som fortfarande berättas på redaktionen. Hasse och hans stadsreportage, som lever än i en bok. Lennart, med alla planer som tog ett abrupt slut en augustidag. Och nu Bertil som fått ro efter sin sjukdomstid. Människor som jag arbetat tillsammans med på Västerviks-Tidningens redaktion, år efter år, på gott och på ont. Som det är i vardagslivet på ett jobb. Men det blir aldrig så igen.

Sven

Mina barns farfar Sven lämnade livet förra helgen. Idag har vi följt honom till hans sista vila. Vi är alla tacksamma för att han fick ett långt och ytterst levande liv i så många år, ända till sitt hastiga och oväntade slut.

Jag är tacksam, djupt tacksam, för att jag fick lära känna honom under en viktig period i mitt liv. Han var min andra svärfar. Min första svärfar gick bort långt i förtid, redan i 60-årsåldern. Sven blev nästan 88 år. Min nuvarande svärfar hann jag inte lära känna särskilt väl eftersom han avled i hög ålder ett år efter att jag träffat min sambo.

Sven var en på många sätt speciell människa, inte lik någon annan. Klurig, och kunde fixa det mesta. Noggrann och eftertänksam.  Omtänksam. Uppfinningsrik. Och så farfar.


Äldste sonen med farfar en dag för sådär 25 år sedan.

Under åren som jag var gift med mina barns far umgicks vi med deras farfar och farmor ganska ofta, och vi firade alltid jul ihop. Efter skilsmässan på 90-talet träffade jag dem inte mer än några få gånger, och det är nu ett antal år sedan jag talade med Sven i telefon. Nu känner jag förstås att jag borde gjort mer för att hålla kontakten. Men nu är hans liv slut, och inget av detta kan ändras.

Påsk med nostalgi

påskliljor

En glad påsk borde jag ha önskat för flera dagar sedan. Påskhelgen är i princip över och har bjudit på både vila och glädje.

Var det natten till påskafton som det snöade och blåste hela natten? Dagarna flyter ihop. Världen var vit på morgonen och snön ligger delvis fortfarande kvar på skuggiga ställen.

snöig påsk

Det blev ingen utomhusfika den här påsken. Ruggigt och kallt har det varit.

Igår hade vi trevligt besök, en arbetskamrat med sin familj. Tre barn under åtta år, det livade verkligen upp oss. Det är roligt att ha barn omkring sig ibland. Före besöket hade vi städat och jag bakade både bullar och kakor. En del gick till frysen så nu är vi rustade inför soligare vårväder och utomhusfika.

Idag tog grannen med mig till loppmarknaden i Skaftet. Inte hade jag tänkt handla något särskilt men kom hem med några fynd i alla fall. Där fanns nämligen en hög med romansmagasin, eller vad man ska kalla det, från 60-talet. Serietidningar med riktigt sliskigt romantiska berättelser, typ Mitt Livs Novell.

serietidningar

Jag köpte dem enbart för nostalgifaktorn. Tre tidningar fick jag med mig hem idag.

När jag gick i femte-sjätte klass på 60-talet lästa alla tjejer sådana tidningar, och vi bytte med varandra och pratade om dem. Tänk som det var…

R.I.P. Davy Jones

Davy Jones i The Monkees dog av en hjärtinfarkt igår. Tonårsidolen är borta.

TV-serien om bandet sändes i slutet av 6o-talet i Sverige, på den enda kanalen som fanns då. Jag var 14-15 år och vi tonårstjejer såg vartenda avsnitt, varenda vecka. Vi var alla jättekära i Davy Jones, den sötaste killen i gruppen och i hela världen just då.

Vi förde bok över hela serien. Någonstans i mina gömmor har jag en anteckningsbok där jag skrev upp vad som hände i varje avsnitt. Jag tror inte att jag missade något.

Även om Monkees skapades för amerikansk tv för att producera hit-låtar så gjorde bandet ett outplånligt intryck på oss då, och fyller sin plats i pophistorien.

Andra bloggar om: ,

På samma plats i 30 år

Just idag är det precis 30 år sedan jag flyttade till Västervik. Då, 1981, var planen att jag skulle stanna några månader och sedan återvända till Kalmar. Jag hade fått ett vikariat på tre månader som reporter på dåvarande Västerviks-Demokraten. Efter en mycket kort period i Kalmar igen under vintern återvände jag till en fast anställning i Västervik. Det var här jag hörde hemma.

Tack vare den flytten träffade jag mina barns far och fick mina två söner, vilket jag är evigt glad och tacksam för. Det bästa som hänt mig i livet, så klart.

Även om jag nu bott i kommunen i 30 år har jag ju egentligen inte bott på samma plats, eftersom jag flyttat flera gånger. Inom stan, till landet, till stan igen, till landet igen, och så vidare. Sammanlagt tio gånger på de här åren.

Västervik

Just vid den här gatan, jag tror att det är Båtsmansgatan, har jag aldrig bott, utan på åtta andra adresser i stan. I centrum och i förorten, i lägenhet och i villa. Det finns många fina ställen att bo på i stan.

landsbygd

Allra bäst är det att bo på landet. Vid sidan om skogen, som jag gjort förra gången och som jag gör nu. Fast nu har vi havet i blickfånget också. Det är fint.

Jag är uppväxt på landet, intill skogen och på ena sidan av en dalgång. Det är så jag trivs bäst, i kuperat landskap.

Kanske stannar jag kvar och blir jag gammal här. Kanske inte just i det här huset men någonstans i närheten. För jag tror inte att jag har flyttat för sista gången än.