Tack vare den flytten träffade jag mina barns far och fick mina två söner, vilket jag är evigt glad och tacksam för. Det bästa som hänt mig i livet, så klart.

Även om jag nu bott i kommunen i 30 år har jag ju egentligen inte bott på samma plats, eftersom jag flyttat flera gånger. Inom stan, till landet, till stan igen, till landet igen, och så vidare. Sammanlagt tio gånger på de här åren.

Just vid den här gatan, jag tror att det är Båtsmansgatan, har jag aldrig bott, utan på åtta andra adresser i stan. I centrum och i förorten, i lägenhet och i villa. Det finns många fina ställen att bo på i stan.

Allra bäst är det att bo på landet. Vid sidan om skogen, som jag gjort förra gången och som jag gör nu. Fast nu har vi havet i blickfånget också. Det är fint.

Jag är uppväxt på landet, intill skogen och på ena sidan av en dalgång. Det är så jag trivs bäst, i kuperat landskap.

Kanske stannar jag kvar och blir jag gammal här. Kanske inte just i det här huset men någonstans i närheten. För jag tror inte att jag har flyttat för sista gången än.

Vägen hem körde vi genom Ljungby, där jag växt upp, och Okome, där mina morföräldrar fanns och där flera släktingar fortfarande bor. Man blir lätt lite hemmablind men när maken sa att ”här måste vi stanna och titta” så klart att jag också ser det han ser, skönheten i det halländska landskapet.

Milstenen finns i Höstena, mellan Ätrafors och Lerdala.

Där nere i dalen flyter Ätran på väg ut mot havet.

Ätran nere i dalen i Ätrafors.

Ätraforsdammen. Den byggdes ut i början av 1900-talet. Här stannade vi till vid ena sidan av dammen. Någonstans under vattnet borta vid andra sidan av sjön ligger min morfars föräldrahem. Det dränktes under vatten när dammen byggdes.

Kraftverksdammens dammluckor. Tänk när vattnet forsar fram här.

Så här spretig är Ljungby socken. Där växte jag upp. Det finns en hembygdsbok som heter ”En bok om Ljungby” och som gavs ut inför kommunsammanslagningen 1971. Då var jag i tonåren, men jag minns inte så mycket av detta. På insidan av pärmen finns den här kartan över socknen. Kyrkbyn där vi bodde ligger ungefär mitt i socknen.

Fram till 1951 hade Ljungby varit en egen kommun, sedan slogs den ihop med grannkommunen Vinberg. Nästa steg var storkommunen Falkenberg. Detta är alltså Ljungby i Halland. En liten by på landsbygden, 13 km från Falkenberg utmed väg 154 mot Ullared.

Vi flyttade dit 1958 och det minns jag inte så mycket av eftersom jag var ganska liten då. Jag bodde kvar där tills jag flyttade hemifrån 1972.

Hembygdsboken är intressant för den får mig att minnas en massa som jag faktiskt hade glömt. Och ger förklaringar på sådant jag inte riktigt kände till. Alla de geografiska namnen jag hört som barn, nu vet jag precis var de ligger och vad de egentligen är. Och hur allt hänger ihop.

I Ljungby var man före sin tid. På sidan 243 läser jag om det kommunala lokala partiet ”Den röd-gröna alliansen” som leddes av Knut Nilsson från Attarp. Det här var på 30-talet och hade han kunnat se in i framtiden hade han sett att hans partinamn skulle komma till användning igen, om än i två delar.

Bland Lantmäteriets historiska kartor hittar jag två gamla Ljungbykartor som visar hur det har sett ut en gång i tidn.

Den äldsta är från 1872. Vägen som går förbi Ljungby kyrka avviker sedan åt höger. Några hundra meter från den kröken bodde vi, men det var ju långt senare.

Det är den gamla Stockholmsvägen som fick ny sträckning 1895 (som min gamle skolkamrat Christer Torstensson berättar om i boken Hallandsbygd 2000-2001). Den nya sträckningen innebar att vägen fortsatte ungefär rakt fram genom byn och blev rakare mot Köinge och Ullared.

Uppe till vänster står det Sibbarp och under det Risen. Där är jag född. Idag ligger det i Varbergs kommun.

Den andra kartan är från 1919. Nu går vägen rakt fram genom byn och den gamla Stocksholmsvägen är en avtagsväg åt nordväst. Har du bra upplösning på skärmen ser du kanske att det står Lyngen strax till vänster om vägen och strax norr om avtagsvägen. Där ligger vårt hus. Fast nu är det inte vårt längre.

Floden till höger är Ätran.

En hel del är barnens kvarlämnade prylar, men det ska de få gå igenom i sommar och bestämma vad de vill spara. Men mycket är mitt eget, allt från jag var nyfödd till in på 2000-talet.

Det här var nog det som gjorde mig mest rörd. Det är mina babylakan som mamma broderade när jag var nyfödd. Storleken är som till en spjälsäng. Att det står Eva med rosa ser ni. På de två som är broderade med vitt står det Lillan och EJ. Jag minns att mamma brukade sjunga ”När lillan kom till jorden…” eftersom jag är född i maj. Lakanen är manglade och ska få ligga kvar hopvikta i en låda.

Mamma har också sparat en hel hög med skolböcker åt mig. Till exempel skrivhäftet i välskrivning från första klass.

Jag fick med mig några lådor med saker när de flyttade från vårt gamla hus på 90-talet.

Där ligger också dagboken från 1964. Då var jag tio år.

Är det fler än jag som har kvar gamla flickböcker och äventyrsböcker från 50- och 60-talet? Vad gör man med dem? Det är väl ingen som läser sådant idag?

Collegetröjorna har jag själv sparat. På 70- och 80-talet skulle det vara en collegetröja med tryck för att visa att man hörde till någonstans. De här är från vänster till höger: Kalmar Sjöbefälsskola, examensår 1975. Radio Kalmar där jag jobbade 1978-79. Skurups folkhögskola där jag tog examen på journalistlinjen 1981. Kulturlaget, Västerviks kommun, där jag arbetade som handledare 1988-90.

I morgon fortsätter jag. Det kommer att ta flera dagar.

Det blir mycket efter ett långt liv. Det är sorgligt att se hennes liv reduceras till ett antal sopsäckar och kartonger men det blir också mycket till auktion och loppis, och lite som vi själva tar hand om.

Det är massor med porslin i skåpen. Jag har plockat ihop flera kaffeserviser, med varierande antal delar. Den till höger är komplett med kaffekanna, gräddsnipa och sockerskål. Den är tysk och heter Bavaria, det vill säga från svärmors hemland. En elegant 60-talsservis.

Finns det någon som dricker kaffe ur kopp med fat idag? Ja, på kalas och finare tillställningar, det är trevligt. Men till vardags? Jag tror inte det är så många. Men jag tror att de här serviserna kan bli fina loppisfynd i sommar.

I kökslådorna finns det mängder av bestick och köksverktyg. I vårt kök finns det nu en ny gammal potatisskalare, dito fin filékniv, en gammaldags pannkaksvändare och två nya saxar. Resten går till loppis.

I garderoben hittar vi tre papperskassar med galgar. Fina gamla trägalgar från klädfördetag som inte finns längre. Och från Stadshotellet i Ludvika! Undrar vilken historia den galgen egentligen bär på. Några av dessa tog vi hem, en av varje från gamla butiker i Västervik som inte längre finns kvar: Lapidus, Bröderna Ljungkvist, City, Enanders och någon mer. Kul att ha i hallen.

Det tar på krafterna men vi har fått mycket gjort idag. Nu är jag trött i benet. Vi höll på till nio ikväll, men hellre bli klar än ta en dag till. Nu återstår att en auktionist ska komma och hämta i veckan, och sedan ska vi kasta sopsäckar och städa. Det är mycket lättare när det är tomt.

Som lön för mödan får vi i morgon en ny fin broderad linneduk på köksbordet. För mig är den ny i alla fall, även om maken minns den från sin barndom.

Mitt bland alla prylar hittade jag en brun sammetsbasker, från 50- eller kanske tidigt 60-tal. Den är så fin och jag kunde inte med att kasta bort den. Den passar mig precis, men frågan är om jag någonsin kommer att använda den. Kommer jag att bli en baskertant någon gång, tro?

Hennes långa liv har tagit slut och hon får vila för alltid.

Även om det var väntat blir det förstås ändå ett trauma och en känslomässig chock. Gränsen mellan liv och död är så total även om den är så väldigt smal ibland. Ögonblicket mellan att finnas och inte finnas går så snabbt.

Jag tänker på min egen mor också, som gick bort 2009.

De var nästan jämngamla men deras liv var så oerhört olika. Helene växte upp i krigets Lübeck i Tyskland, min mor i en by i mellersta Halland. I juli 1951 kom Helene till Västervik som arbetskraftsinvandrare tillsammans med sin syster och de fick arbete på Tändsticksfabriken som hade haft värvningskampanj i Tyskland. Sedan blev hon kvar här.

I tisdags hittade maken ett gammalt fotoalbum längst in i ett skåp, med fotografier från hennes ungdom i Tyskland. En ung kvinna i ett annat liv. Hon är på fest med sina väninnor och på segeltur med kompisar. Tror vi, för vi kan inte fråga henne. Vissa kan vi se att de är släktingar, det anar vi av anletsdragen. Men vilka är de andra? Är det en tidig pojkvän eller kanske en kusin? Vem är flickan med det mörka håret som är med på så många bilder? Så gärna vi skulle vilja ha svar på det.

Jag kände henne i nästan elva år. De åren har gått snabbt och hon har åldrats, blivit sjuk och till slut lämnat oss.

Det blir alltid ett tomt hål efter den som inte längre är kvar hos oss.

Vare kväll måste jag ta en spruta med medicin mot blodpropp i benet. Så det är bara att göra, för blodpropp vill jag ju inte ha. Ta tag i huden (på magen), in med sprutan, tryck in medicinen, räkna till tio och så ut med den. I början fick jag stora blåmärken där jag stuckit men nu blir det bara en liten prick.

Men sjuksköterska kommer jag aldrig att bli.

Egentligen är det ett väldigt smart system.

Det är ju inget vidare att hantera gamla använda sprutor, varken för mig eller sopgubbarna. Så när jag använt sprutan sticker jag in nålen i den här lilla behållaren, trycker till och knipsar av nålspetsen. Den stannar inne i behållaren.

Resten av sprutan lägger jag tillbaka i plastfodralet som den kom i och kan kasta alltihop i plaståtervinningen.

Behållaren med nålspetsarna lämnar jag in på apoteket när jag är frisk igen.

För mig var detta en ovanlig begravning. Det var en borgerlig begravning, och det har jag aldrig varit på förut. Inga gudsord och inga psalmer. Officiant var en man vi alla känner, eftersom han frilansat för tidningen i många år. Det var också första gången jag varit med om att den döde inte finns i en kista utan redan har kremerats före begravningen. Det blev faktiskt nästan som en chock att komma in i kapellet och se urnan framme i koret i stället för en kista. Det kändes så definitivt, som om det inte var Lennart längre, att han även fysiskt redan är borta. Jag är inte ensam om att känna det så heller.

Att man ändrar seder och ritualer är givet, och jag har aldrig känt att en jordbegravning är att föredra framför kremering. Ändå blev det så påtagligt nu, att det nu verkligen är slut på Lennart. Han finns inte mer. Bara i våra minnen.

Där har han däremot en stor plats. Vi pratar om honom ofta på jobbet, precis som vi pratar om våra andra två arbetskamrater som dött på senare år. Pratar men om dem, minns dem, då finns de ju kvar.

Vi har varit arbetskamrater i 16 år. Det känns som en lång tid, en tid när man lärt känna varandra på gott och ont, genom både samförstånd och konflikter. Det blir tomt efteråt, både i hjärtat och vid skrivbordet och i fikarummet.

Hasse gick bort i november 2007. Svante i december året innan.

Men de är alla fortfarande levande för oss som arbetade ihop med dem i många år.

Min morbror Erik är en duktig odlare och har fullt av olika sorters tomater i sitt växthus. När jag tittade på dem här om dagen blev jag nästan avundsjuk, och vill också ha växthus och hitta nya sorter att prova. Den lilla gula som ser ut som ett litet päron smakade jag, och vilken smak!

Han har också paprika i sitt växthus.

Och blommor:

Jag tror att detta är klematis. Själv har jag aldrig odlat blommor, annat än tulpaner och påskliljor, och jag kan inget om blommor. De här växer som klängväxt på ett träd (om jag minns rätt nu) och det var så himmelskt vackra.

Hans amaryllis blommar nu. (Det är väl en amaryllis det här?)

De amerikanska blåbären växer på en hög buske.

Tack för titten, Erik! Det var härligt att se.

Av min moster fick jag med en liten bok, eller snarare ett häfte, som heter ”Utblick från Björkvik”. Det är den förre bonden Arne Johansson på gården Björkvik som berättar om sitt liv och sin hembygd. Gården Björkvik ligger i Okome, intill Ätraforsdammen. Granngården ägdes tidigare av min morfars familj, men den dränktes under vattnet när dammen dämdes upp i slutet av 1910-talet. Arne Johansson var klasskamrat med min mamma, de var födda samma dag. Han gick bort 2007.

Här berättar han om byn Okome, där min mamma växt upp, och där flera släktingar bor kvar. Min morfar hade Okome kvarn och träindustri. Bilden till vänster är ett flygfoto över byn på 50-talet. Bilden till höger är mer intressant, tycker jag. Den visar sista dagen innan kvarnen stängdes den 30 juli 1966. Mjölnaren Johan Larsson står i dörren, och till höger om hästen står mina morbröder Ture och Evert. På vagnen sitter Carl Carlsson och Anders Karlsson, ett par av kvarnens sista kunder.

En annan bild från sista dagen på kvarnen. Den har jag fotograferat av från mosters album. Kanske är det samma häst.

Moster Signe har redigerat Arne Johanssons berättelse och medverkat till att den getts ut, tillsammans med Torsten Andersson. Tack för att jag fick den! Jag har läst den med glädje, och fått en del ny kunskap om min hembygd och mina rötter.