Ett år har gått

Idag, den 14 april 2020, är det exakt ett år sedan vi var på visning på den lägenhet vi nu bor i här i Västerås. Innan den dagen hade jag bara besökt Västerås en enda gång, för ungefär 15 år sedan, på ett snabbt besök. Nu var det allvar för nu skulle vi kanske flytta hit.

Så blev det också. Här bor vi sedan i somras:

Vi trivs och har inte ångrat oss. Jag tänker ofta på Västervik, där jag bodde i 38 år, men längtar inte tillbaka. Inte på så sätt att jag hellre vore där än här. Jag har nog lätt för att trivas där jag är och jag är oerhört tacksam och glad för alla de år jag fick i Tjustbygden och Västervik. Där är mina barn födda, där lärde jag känna många underbara människor och där kommer jag alltid att ha mitt hjärta.

Den stora vinsten med flytten till Västerås, och det största skälet till att vi flyttade, är att komma närmare barn och barnbarn. En timme på tåget till Stockholm, det är skillnad mot fyra timmar på bussen. I höst och vinter har jag åtminstone ett par gånger i månaden åkt till Stockholm och hämtat barnbarn på dagis och sedan åkt hem på kvällen. Det har varit mycket lättare att rycka in som barnvakt hos båda mina söner. Detta är vad jag saknar allra mest nu i coronatider, vardagskontakten med mina barnbarn. Att kunna träffa dem så mycket oftare betyder så mycket.

Så för mig blev detta ett bra, om än ett hastigt beslut. Lägenhetsvisningen var en söndageftermiddag. På fredagkvällen hittade jag annonsen på Hemnet och vi bestämde att ta en titt. Ifall det skulle passa oss. Det gjorde det.

När vi flyttade hit kände jag en enda person i Västerås. Vi träffas ibland, men inte just nu i vår. I höst och vinter har jag lärt känna många för mig nya människor, både grannar i huset och medlemmar i Västerås Släktforskarklubb, där jag blev medlem så snart vi flyttat in. Det känns fint.

Köpstopp!

Nu är det köpstopp för min del. Det blir inte så stor skillnad mot tidigare, men lite.

Idag lyssnade jag på en poddsändning från Sveriges Radios program Plånboken om köpstopp och då bestämde jag mig. Det finns ingen anledning att jag ska handla mer grejer till mig själv, jag har alldeles för mycket redan. Precis som den intervjuade gör jag undantag för presenter till andra, framför allt till barnbarnen, så köpstoppet gäller bara mig själv.

Givetvis måste jag köpa sådant jag verkligen behöver och inte kan vara utan, t ex om mina skor går sönder. Men varje sådant inköp ska ifrågasättas och övervägas noga.

Jag vet redan nu att jag kommer att göra undantag för en del böcker, framför allt fackböcker som jag behöver för mitt arbete och inte bara under en begränsad tid. Här i Västerås lånar jag numera det mesta på biblioteket i stället för att köpa, vi har ett fantastiskt bra biblioteket här (stadsbibliotek inklusive filialer) så det finns ingen anledning att köpa skönlitteratur i alla fall.

För några år sedan hade jag köpstopp ett år för kläder. Då gällde det allt som inte var nödvändigt, alltså något plagg för ett ersätta något utslitet eller trasigt. Det var lätt att hålla det köpstoppet, jag vande mig vid att ifrågasätta varje inköp och oftast komma fram till att jag faktiskt inte behövde det jag funderade på. Ganska skönt också att slippa stressa runt i affärer.

Jag har haft aktivt köpstopp förut men inte bestående. Efter vår flytt hit till Västerås har det varit en del prylar vi behövt skaffa men nu är de nödvändiga inköpen gjorda, vad jag vet. Möjligen skulle det vara trevligt med någon mer krukväxt i fönstret men det avvaktar jag med tills vidare.

 

Resa hem till barndomen

Tack vare samtalen med gamla skolkamrater kan jag se mitt eget liv och min uppväxt i ett delvis annat ljus än jag tidigare gjort. Under uppväxten hade vi barn kanske inga ord för det vi kan förstå idag när vi ser bakåt, som vuxna och betydligt äldre.

I helgen var jag hemma på en klassåterträff med mina skolkamrater från mellanstadiet, både från min egen klass och klassen över oss. Barndomskamraterna. Det är i år 51 år sedan jag gick ut sjätte klass i Ljungby skola i Halland. Numera är vi redan pensionärer eller närmar oss hastigt den åldersgränsen.


Bild på Ljungby skola 2005. Den här gången tog jag inte en enda exteriörbild, jag var så upptagen med att prata med mina gamla skolkamrater.

Mina två första skolår gick jag i småskola, med årskurs 1 och 2. Det var en B-skola, dvs två årskurser i samma klass. Min småskola var Trustorps skola. Det fanns en småskola till i socknen, Kärrets skola. Våra två klasser slogs ihop till en gemensam i tredje klass när vi kom till folkskolan, som var i Ljungby centralskola. Även där var det B-klass det första året, då hade vi gemensam klass med dem som var ett år äldre. Sedan var vi en egen klass med bara vår årskull, vad jag kan minnas. Det var läsåret 1964-65 som vi gick i fjärde klass. Förmodligen var det då den nya grundskolan infördes.

Naturligtvis talade vi mycket om händelser under skoltiden, om vår lärare Barbro Runnheden (läs om henne inför 90-årsdagen i HN), en mycket omtyckt lärare som betydde mycket för oss, inte minst för mig. Men det blev också tal om vad skoltiden förde med sig och hur den påverkat oss och hur vår klass var. Vi var en bra klass. Inga bråk, alla var snälla. Det är min bestående bild, och inte bara min. Jag ska inte idyllisera men i min klass tror jag att de allra flesta faktiskt trivdes i skolan. Att vi haft klassträffar, nu för fjärde gången, tar jag också som ett tecken på det.


Vårt klassrum från tredje klass är helt ganska annorlunda idag. Här stod förr en kateder och vi hade svarta griffeltavlor.


När vi hade klassträff i lördags slumpade det sig så att det var öppet hus på skolan så vi var flera som var där och tittade. Femteklassare guidade oss. Också från klassrummet där vi gick i tredje klass, tror jag.

Mina egna klasskamrater har jag träffat på klassåterträffar två gånger tidigare, 1992 och 2005. Skolkamraterna i den andra klassen har jag inte sett sedan ungdomen. En del minns jag mycket väl från den tiden, andra inte alls. Det var extra roligt att få talas vid med den som under hela min uppväxt var min bästa kompis, men sedan vi båda flyttade hemifrån 1972 har vi inte träffats.

Under besöket i hemtrakterna bodde jag hos en av klasskamraterna och hans fru, ett underbart välkomnande par. Det blev en del samtal oss emellan också, och vi kom in på sådant som jag nu känner delvis förändrar min bild av min uppväxt.

Jag är väldigt glad för mina klasskamrater. En har jag kvar ända från småskolans första klass, de flesta från 3-6 klass och några bara från sexan. Vi var den första grundskolekullen i Ljungby skola och när vi sedan kom till högstadiet inne i Falkenberg splittrades klassen på minst två klasser, kanske fler.

Det kommer att bli fler klassträffar, det är jag säker på. Och jag kommer.

De flesta av mina skolkamrater är idag inte aktiva i sociala medier så det blir inga nutida bilder på dem här. Bara det gamla skolfotot från 1967, som publicerats tidigare:


Jag sitter i mitten.


Och så den här bilden från 1964, eller möjligen 1965, då vi var på skolresa till Göteborg och gjorde en utflykt med Paddan.

Två bilder till på skolan, båda från 2005:


Vi åt lunch och drack kaffe i det nya församlingshemmet (som jag tror heter Kyrkstugan). Där hänger den här fina målningen av Ljungby kyrka och prästgård.


Den här bilden är inte från Ljungby utan tagen lite längre söderut under mitt besök, och visar en bit av Ätradalen i Vinberg. Det är en vacker trakt jag kommer ifrån.

Varmt tack till er som ordnade med klassträffen!

Pappa

Min pappa är död. I torsdags morse somnade han in lugnt och stilla efter en månads sjukdom och över 90 års liv på jorden.

Det var en fin morgon efter en svår natt. Krafterna tröt och han orkade inte dra andetagen mer. Han var inte ensam utan fick dö i sällskap med oss. Hans gamla utslitna kropp orkade inte mer. Jag är tacksam att jag kunde vara med honom i hans sista stund, det är en tröst.

Min pappa har ju alltid funnits, så länge jag levt men mest de sista åren. När jag växte upp hade mina föräldrar tydliga föräldraroller. Mamma var hemmafru som fostrade oss barn, pappa jobbade och vi träffades mest på helgerna. När jag fötts var han 27 år och trebarnsfar, en ung man redan fast förankrad.

Det är på senare år jag lärt känna honom bäst. Efter mammas död har kontakten växt med pappa. Honom har jag frågat sådant som jag aldrig frågade mamma eftersom det var först efter mammas bortgång som jag insåg att de båda två kommer att vara borta en dag. Han har berättat om sin barndom och uppväxt, senast för ett par månader sedan fick jag veta sådant som överraskade mig och som satt djupa spår i hans liv. När jag själv var ung varken lyssnade jag eller brydde mig särskilt mycket. Men utflykterna vi gjorde tillsammans i somras, trots hans tunga steg och att orken sinat, de visade mig en 90-årig pappa som aldrig gav upp, som fortfarande ville vara med på nya äventyr. När jag åkte hem efter en veckas besök i augusti sa han att ”nu är jag trött, men det har varit så roligt och jag kan vila sedan”. Ja, vi hade haft så roligt tillsammans.

Min pappa var en nyfiken spelevink och samtidigt djupt troende. Glimten i ögat och ett stort allvar rymdes i samma människa. Så var det fortfarande i torsdags natt, de sista timmarna i hans liv.

Att vara ledsen är inte farligt, som tur är. Sorgen blandas med tacksamhet och glädje över den pappa jag haft i hela mitt liv och som jag fick följa med ända till hans sista andetag. Saknaden och sorgen känns stor men jag är också lättad över att han nu sluppit ifrån det långa liv som på slutet blev för tungt för honom med ett hjärta som blev allt svagare. Nu får han vila.


I somras tog vi en fikapaus på Öströö, efter en utflykt i släktens spår.


1958, tror jag. En av mina mostrar sa här om dagen att jag var pappas flicka när jag var barn. Kanske var det så, fast jag aldrig tänkt på det själv. Jag har bara bröder, inga systrar. Ytterligare en bror är född i början av 60-talet.


Pappa och sex av hans sju syskon, någon gång i mitten av 30-talet. Pappa är nummer tre från höger och de sitter på den stora stenen vid gården där de alla växte upp.


Sista noteringen i väggalmanackan i köket var på den 10 januari när vi skulle komma ett par dagar.

Mörker och ljus

IMG_9534
Från dagens promenad hemmavid. Visserligen är det skugga där jag går men solen ligger på lite längre fram.

I dessa mörka tider i världen försöker jag hitta något att glädja mig åt, för att inte oro och sorg ska ta över. Och det finns så klart mycket att vara glad för.

barnbarn
Mina underbara barnbarn. Tre nya under förra året, och så deras några år äldre syskon. Jag som aldrig var en gullegullmamma när mina egna var små, jag tycker att det är en förmån att få umgås med dessa små liv. Mina egna barn har jag alltid tyckt att de varit i sin bästa ålder just nu, oavsett när, och det tycker jag fortfarande. Det är fantastiskt att ha fått de två barn jag har och numera också barnbarn. Min stora glädje i livet.

Att leva i ett gott förhållande är också en glädje.

Jag glädjer mig också åt resten av min familj och stora släkt. En stor släkt är en skatt.

Och så har jag ett, eller snarare två, roliga jobb. Att skriva och att släktforska, och roligast är det när jag kan kombinera dem.

De mörka krafterna som vinner terräng i världen är ett hot mot vår gemensamma framtid. Men hopp finns hos de många som inte finner sig i detta utan reagerar med motstånd och opinionsbildning, som står upp för sina rättigheter, som de många kvinnor som marscherar just idag runt om i världen.

I höstas, när det kändes som värst efter valet i USA, läste jag den här artikeln (på engelska) av en historiker i England som heter Tobias Stone. Den ger både fruktan och hopp.

Till den sista vilan

Idag har jag haft begravningströjan på mig igen. Min förre chef Sven-Åke Lindblad gick bort för en månad sedan. Idag har begravningen varit.

Leden tunnas ut. Sven-Åke är den sjätte av mina tidigare arbetskamrater som jag följt till sin sista vila. Alldeles för tidigt, han blev bara 72 år. Den hemska sjukdomen alzheimer förmörkade hans sista år.

Sven-Åke var redaktionschef på Västerviks-Tidningen och anställde mig i augusti 1994. I 18 år blev jag kvar och under tiden hann han gå i pension. Det gjorde han 2008, ett år då tre av tidningens fyra chefer lämnade av samma skäl. Sedan dess har en stor föryngring skett på redaktionen och det är inte många kvar idag av dem som var med på Sven-Åkes tid.

Redan ganska snart efter att jag anställts pratade Sven-Åke om att han planerade för att ta förtida pension, för han ville göra annat. Men det blev så klart inte så, han var kvar till 65. För honom var tidningen en så stor del av hans identitet, tror jag, att han inte hade varit densamma utan sin länk till tidningen. Han var en riktig tidningsman som i äldre tider, djupt engagerad i samhället och i tidningen. 43 år blev det på VT, han började där i mitten av 60-talet.

Senast vi talades vid var för tre år sedan, nästan på dagen. Det var på vår gemensamma tidigare chef Bertil Anderssons begravning. Då visste vi på tidningen redan att Sven-Åke kämpade mot alzheimer. Vi talade om gamla tider på tidningen och det blev en fin stund, så som en minnesstund efter en avliden ska vara. Idag talade vi om Sven-Åke, vi från VT som arbetat tillsammans med honom där.

Att en människa är borta är sorgligt. Nu har Sven-Åke fått vila efter en lång och plågsam kamp.

 

Sommarskörd

blabar1

blabar2

Igår och idag plockade jag ungefär tre liter blåbär och det blev fem burkar blåbärssylt. Det är gott om blåbär i år och de smakar ovanligt gott. Kanske har det med den kalla våren att göra? Jag vet inte men så är det. Nu har bären precis börjat mogna och mer är på gång såg jag i skogen. Så det blir mer bärplockning framöver.

marmelad

Tidigare i sommar har jag gjort fläderdricka, i år tre olika varianter med rabarber, jordgubbar och ingefära. Jordgubbsflädern blev nog godast. Den ena satsen rabarberfläderdricka började jäsa en liten aning och är lite spritsig, men smakar bra ändå. Ingefäran gav inte så mycket smak, tycker jag. Men när jag sedan kokade marmelad på resterna kom ingefärssmaken fram mycket mer. Även resterna av rabarberflädern och jordgubbsflädern har blivit marmelad.

Nu börjar fläderblommorna vissna redan.

pineberries

De vita jordgubbarna heter pineberries eller ananasgubbar. För två år sedan skaffade jag två plantor och nu har de förökat sig så att jag har en pallkrage full. De smakar både ananas och jordgubbe och är ganska goda. Ungefär så här många bär mognar på en dag i pallkragen.

ruccola

Det här är blommande ruccolasallad. Jag odlar dem i en kruka och har nästan glömt bort dem. Ganska vackra blommor, men kanske borde jag inte låtit dem gå i blom. Bladen smakar i alla fall som de ska.

Under sommaren handlar det för mig mycket om att ta tillvara det som växer, både odlat och vilt. Men ändå mer att kunna glädjas åt besök av barn och barnbarn. Det är den stora glädjen med sommar och semester.

Det trista med sommaren är alla mördarsniglar i trädgården. Varje kväll går jag en runda och dödar mördarsniglar, och det är verkligen deprimerande. Men skulle jag inte göra det kunde jag lika gärna sluta odla helt, för de är alldeles för många.

Årets första skörd

jordgubbar

Nu börjar jordgubbarna mogna men det går sakta. Vi skulle behöva mer sol i stället för regn. Sedan midsommarhelgen, på fem dagar, har vi fått 55 mm regn. Det mesta kom igår och man får ha stövlar på för att gå på vissa ställen på gräsmattan för det är så vattensjukt. Rädisorna har i alla fall blivit fina.

potatisblomma

Någon egen potatis tog vi inte upp till midsommar, även om ett av potatisstånden började blomma då. De får växa på sig lite till. Bara det inte blir så blött i jorden att potatisen börjar ruttna.

tomat

För några dagar sedan hade jag årets första tomat på gång. Men så blev det inte, i natt hade mördarsniglarna ätit upp halva. Jag hoppas att de andra tomaterna klarar sig. Sniglarna är ett gissel. Vi tar de på kvällarna och jag lägger ut Snigelfritt i landen, men inte hjälper det helt.

Det är den 24 juni och detta är mitt först blogginlägg denna månad, efter en mycket arbetsintensiv period. I måndags hade jag deadline för en bok jag producerat på kortare tid än som först var planerat. Men det gick bra och jag hoppas innerligt att jag inte missat något väsentligt. Tryckningen är redan igång. Det är alltid lite ångestfullt att lämna en bok till tryck. När filen väl är lämnad och tryckningen igång går det ju inte att justera något. Så allt måste vara kontrollerat både en och två gånger.

Nu ska jag ta itu med allt annat jag skjutit framför mig de senaste veckorna. Men lite lugnare blir det i alla fall. Snart kommer barn och barnbarn hem och den riktiga sommaren börjar.

I går fick jag veta att ytterligare en faster gått bort, faster Märta i Skåne. Hon har varit sjuk en tid. Ännu en brusten länk i släktkedjan. Nu är de bara tre syskon kvar i pappas familj, i början av året var de fem. Det är sorgligt men samtidigt är jag tacksam för de år som gått.

kantarell

I eftermiddag tog jag en tur i skogen, för att få frisk luft och klara tankarna. Vi vägkanten såg jag årets första kantareller på gång. De får stå kvar. Kanske kan det bli ett svampår i år.

 

 

Vi var lika gamla

Kan jag skriva ett minnesord 34 år för sent om en människa jag aldrig kände? Ja, jag måste nog göra det. Jag tänker på henne så ofta.

Detta handlar om en annan Eva Johansson. Vi var lika gamla. Den andra Eva Johansson har nu varit död i 34 år.

Den vintern var det halt på gatorna i Västervik. Den andra Eva Johansson körde bil förbi Kvännaren i Västervik på morgonen, åkte av vägen i en kurva och förmodligen skadades bilen då. Senare på dagen var hon på samma plats för att visa någon var det hänt, vad jag minns ska det ha varit någon från försäkringsbolaget. Det var fortfarande halt och då kom det en annan bil som fick sladd och körde på henne. Hon förolyckades.

Alltid när jag passerar den här kurvan tänker jag på henne, fortfarande efter alla dessa år.

Vi var lika gamla och med samma namn. Jag var ganska nyinflyttad i Västervik från Kalmar och när olyckan blev omskriven i tidningarna där nere hörde vänner av sig och ville kontrollera om jag levde. Det gjorde jag. Men inte hon.

Jag har ingen aning om vem den andra Eva Johansson var. Om hon hade familj, vad hon jobbade med, var hon bodde.

Tanken på det som hände där har fått mig att vara mer försiktig i vintertrafiken än vad jag kanske annars skulle vara. Hon är en påminnelse för mig om att anpassa farten till väglaget och inte ta för givet att inget händer mig.

 

Sömn, kom ge mig vila

Natten till igår vaknade jag vid halvtretiden och var klarvaken. Det gick inte att somna om. Jag hade somnat runt elva så det blev inte mer än omkring tre timmars sömn.

Jag gjorde precis som jag lärt mig. Kämpade inte emot utan gick upp efter ett tag och la mig i soffan och läste en stund. Försökte sedan somna om i soffan men utan resultat. Sedan gick jag tillbaka till sängen för att försöka sova där igen, men lyckades inte. Till slut gick jag upp igen, vid halvsextiden. Klockan sex skulle jag ändå gå upp, eftersom jag skulle till stan och jobba.

Två stora koppar kaffe i kroppen hjälpte kanske lite för att hålla mig pigg på morgonen. Man känner sig lite dimmig under dagen efter så lite sömn på natten, men att hålla igång med jobbet och vara sysselsatt fungerade bra, även om jag gäspade ibland. Jag var lite orolig för att köra hem på kvällen och nicka till vid ratten, men det gick bra.

Igår kväll var jag så trött så jag hade ont i kroppen, och lade mig vid nio. Men efter en dryg timmes sömn var jag klarvaken igen. I natt blev sömnen som vanligt. Nu är jag någorlunda pigg igen.

Att inte få sova som man behöver är en plåga, och jag vet att jag delar den med många. För min egen del handlar det till stor del om en reaktion på stress. När jag försöker pressa in för mycket på för lite tid.

Ibland kan det bli riktigt plågsamt, när det går ett par nätter i rad med för lite sömn. Då får jag ta igen det med en tupplur på dagen, om jag kan, med det rubbar sömnvanorna. Jag önskar att jag var en sådan som de som säger att de somnar så fort de lägger huvudet på kudden.

Andra bloggar om: