John Lennon är en svartsjuk skitstövel i boken och Eva Dozzi skriver i ett efterord, och har berättat i intervjuer, att hon bygger på kända uppgifter, bland annat från hans memoarer. Så det stämemr säkert bra med hur det skulle kunnat vara. För det är fortfarande en roman, inte en sann historia.

Den är ganska rolig och bisarr, men också tragisk. Den ger ögonblicksbilder av 60-talet som känns trovärdiga, om än inte självklara. Men Beatles värld i London då var ju en helt annan värld än mitt 60-tal.

I början gillar jag boken ganska bra, men den håller inte hela vägen. Och slutet är nästan patetiskt. Med ett annat slut hade den kunnat bli riktigt bra, tror jag.

Andra bloggar om: Eva Dozzi, Jävla John

Först var jag tveksam till att läsa en bok om fru Bush, men eftersom det är Curtis Sittenfeld som skrivit och jag läst hennes två tidigare och helt fantastiska romaner, så kunde jag inte låta bli. Huvudperson är Alice Blackwell, alias Laura Bush. Det börjar i hennes barndom och slutar en bit in i den andra presidentperioden.

Berättelsen är inte en hyllning, snarare tvärtom. Alice är en varm och klok människa, med stor medkänsla och mycket kärlek i sitt liv. Men också sorg. Hela livet sörjer hon sin första kärlek, Andrew Imhof. När båda är 17 år råkar hon krocka med honom i bil och han dör. De är på väg till samma tonårsparty. Många år senare, när hon fyllt 30, träffar hon Charlie Blackwell, alias George W Bush, blir förälskad och de gifter sig snabbt. Charlie är en ganska odräglig människa, och han är förstås övertygad republikan medan Alice är demokrat. Hur hon hanterar detta under livet tillsammans med honom är en röd tråd i berättelsen. En annan är klasskillnaden mellan deras båda liv, mellan då och nu, och hennes klassresa som en tidsspegel av det amerikanska samhället.

Det är mycket intressant, och Curtis Sittenfeld är en författarnas mästare.

Andra bloggar om: Curtis Sittenfeld

Att barnen ska klara sig är från början uppenbart, frågan är mer hur och med vems hjälp. Historien nystas upp allt eftersom vi parallellt följer barnen, mördarna och andra inblandade. Det är en grym historia som kritiskt visar på korruptionen inom den amerikanska poliskåren.

Ganska bra som thriller, och klart godkänd i spänningsgenren.

Andra bloggar om: deckare

Huvudperson är Alena Cornwall som arbetar inom teatern i New York. Hennes man Patrick är frilansjournalist och försvunnen i Paris, på ett uppdrag där han ska avslöja människohandeln som pågår i Europa. När han varit borta ett tag åker Alena till Paris för att leta efter honom. Hon följer upp spår i hans anteckningar som han skickat till henne, telefonnummer, namn, adresser.

Samtidigt har en ung svenska på semester i Spanien råkat upptäcka en drunknad svart man på stranden vid Gibraltar. Vi möter också en illegalt invandrad kvinna från Västafrika som tagit sig i land en bit bort på samma strand. Så småningom knyts de här tre kvinnorna ihop.

Det är en bra deckare, en som höjer sig över mängden. Men jag stör mig lite på att det går lite för lätt för Alena i hennes sökande i Paris, att det är lite för många detaljer i berättelsen, och att den delvis är förutsägbar. Jag ser den nog snarare som en bra berättelse om människohandeln än en deckare.

Andra bloggar om: Tove Alsterdal, Kvinnorna på stranden

Den utspelar sig i byn Borunda i den fiktiva kommunen Flensberg någonstans i Mellansverige. Här bor egensinniga människor, eller egentligen alldeles vanliga unika landsbygdsbor. En natt dör tre av dem en våldsam död, men mer av en slump än av samband, fast det nog egentligen hänger ihop.

Varje kapitel utgår från en eller två av byborna och den här händelsen ställs i relation till varje enskild person, hur man reagerar på det, hur det påverkar en och hur man är inblandad. En del utspelar sig före dödsnatten, en del efter. Det tog lite tid innan jag begrep att kapitlen inte kom i kronologisk ordning utan att författaren hoppar lite framåt och bakåt i berättelsen.

Jag gillar den. Den kräver en del av ens fantasi och öppna sinnen men jag gillar att den är både så absurd och så vanlig, på samma gång. Det känns som om han fångat människorna så som de – vi – kan vara, men skruvat några varv extra. Hans Gunnarsson ska jag läsa mer av.

Andra bloggar om: Hans Gunnarsson, Någon annanstans i Sverige

Så här såg det ut i centrala Västervik för 50 år sedan. Då fanns ännu bodarna vid Grönsakstorget kvar, det lilla huset vid Lilla Strömmen (som jag tror varit tullhus) och Tändsticksfabriken.

Det handlar en hel del om tiden kring 1930, när Ivar Ahlstedt var tonåring, men också om den dåtida samtiden och om historien längre tillbaka. Han gör utvikningar till olika tider, mycket flyhänt och välskrivet och väldigt intressant om man är det minsta intresserad av Västerviks historia. Teckningarna ger en fin bild av tidigt 60-tal i Västervik.

Jag har sett den här boken förut och visste om att den finns. I förra veckan fick jag tag i den, på Bokbörsen, och efter ett par dagar hade jag den hemma i brevlådan.

Bokbörsen är ett fantasiskt ställe. Det är en annonsportal för antikvariat och privatpersoner som vill sälja begagnade böcker. Nu väntar jag på två bokpaket till.

Andra bloggar om: Västervik, Bokbörsen

Jag gillar boken, framför allt hans språk och berättarkonst.

Frank Bascombe är en 55-årig fastighetsmäklare i New Jersey, skild och omgift, två vuxna barn och en död son, konstaterad och behandlad prostatacancer, nyligen övergiven av sin andra fru. Vi följer honom tre dagar i slutet av november, vid Thanksgivinghelgen år 2000. Det gör vi under nästan 600 sidor, med många återblickar i hans liv. En viktig roll i boken spelar den då pågående räkningen av rösterna i fuskvalet det året, när Bush blev president trots att demokraten Gore fick fler röster och räkningen stoppades i förtid. Hade det gått rätt till hade världen kanske sett annorlunda ut idag.

Men i boken är utgången av röstningen fortfarande osäker och Frank Bascombe grubblar mycket över detta. I övrigt händer det egentligen inte så mycket, utom på slutet. Han visar några hus för klienter, han far omkring på olika ärenden, går på en underlig begravning, träffar sin dotters nye pojkvän som han genast avskyr, hamnar i slagsmål, får inbrott i bilen med mera med mera. Och genom allt detta följer vi hans tankar om cancern, om äktenskapet, om livet, om föräldraskapet och om allt annat högt och lågt.

Det är, som kritikerna skriver, en berättelse om 1900-talet, utifrån det här första året på det nya millenniet. Om tillståndet i nationen. Om ökande klyftor mellan rika och fattiga, om rasmotsättningar och familjebildningar. Om livet och livets filosofi. Ja, det är fängslande och blir aldrig tråkigt.

Bokens storhet är att författaren fångar in så mycket viktigt om livet i dess banaliteter, i den här inte alltigenom trevlige medelålders vite mannens ganska välbärgade liv. Han förkroppsligar den medelklass som så många av oss tillhör i hela västvärlden, fast vi kanske tror att vi är så unika och annorlunda.

Andra bloggar om: Richard Ford

Semestern har jag inlett ganska slappt i år, med en helg som jag inte har gjort något särskilt. Legat på soffan och läst, rensat lite i trädgårdslanden, suttit i skuggan under äppelträdet och läst, sytt lite (en kjol som snart är klar) och staplat lite ved under tak. Faktum är att i lördags, när det åskade och regnade, låg jag på soffan och läste en deckare så länge att jag fick lite ont i ryggen och fick sätta mig upp.

Lite ångestfyllt är det att inte ha några tider att passa, men jag vänjer mig nog.

Först läste jag ut ”Världen om aftonen” av Christopher Isherwood. Utgiven första gången 1954, men det är en allt igenom modern roman. Den utspelar sig från mitten av 20-talet fram till 1942-43 (då vi kommer in i handlingen). Romanens jag är en en rik man i 40-årsåldern som heter Stephen Monk, änkling efter sin första hustru Elisabeth Rydal och nu på väg att skiljas från sin andra hustru Jane. Elisabeth var en berömd författare innan hon dog, och ganska många år äldre än sin make.

I romanen är Stephen konvalescent under en längre tid efter en trafikolycka sedan han hastigt lämnat Jane. Han har med sig en kartong med Elisabeths gamla brev och åker hem till en sin moster Sarah. Under tiden i sjuksängen läser han breven och minns tillbaka. Det är så vi lär känna dem båda. Elisabeth är lika mycket huvudperson som Stephen, trots att hon är död.

Det här är en vacker och klok roman om kärlek och visdom och om människors tillkortakommanden. Christopher Isherwood, som gett oss klassikern ”Farväl till Berlin”, är en av de riktigt stora och läsvärda författarna. Långsamt låter han oss titta in i ett förhållande som ser ganska så annorlunda ut när boken är slut mot när den började. Ett citat måste jag ta med: ”Sedan bröt kärleksvågen plötsligt in över oss, sopade bort alla mina tvivel och besvikelser och all min oro och gjorde mig stum. Trafiken brusade och dånade av kärlek, människornas ansikten på trottoaren blev som förvandlade och lamporna på boulevarden gnistrade av glädje.” (sid 133). Rekommenderas varmt. (Här läser jag att det är en nyckelroman om Isherwood själv).

Deckaren jag läste i lördags är ”Tre sekunder” av Roslund&Hellström. Mycket bra, som deras övriga, kanske den bästa. Den här väcker frågan om hur grova brott man kan tolerera för att förhindra ännu grövre brott. Ett intressant spörsmål och kanske inte helt lätt att ge svar på.

Intrigen är följande: Piet Hoffman i Stockholm är före detta fängelsekund och har värvats av den svenska polisen för att infiltrera den polska maffian som är verksam i Sverige. Infiltrationen är framgångsrik och han ska nu vara den som tar hand om maffians försäljning av narkotika på svenska fängelser. Med polisens vetskap, och plan att omintetgöra maffian när tillräckligt med bevis finns.

Det som blir problem är att det bara är ett par poliser, plus ytterligare ett par högt uppsatta personer i Rosenbad som känner till infiltrationen. Och Piet Hoffman blir vittne till ett mord som utreds av en annan polis, men som inte känner till infiltrationen. Alltså en mycket intrikat historia, med alla förvecklingar. Men rappt och fängslande berättat av ett författarpar som verkligen kan skriva. Hela historien känns trovärdig, trots sin ovanliga intrig.

Tredje boken de här första semesterdagarna är en mycket charmig historia: ”Upptäckten av currywursten” av Uwe Timm. Den handlar om den tyska frun Lena Brücker i Hamburg som får berätta historien om hur det kommer sig att man i Tyskland äter currywurst i gatuköken. Det börjar med att författaren, bokens jag, söker upp fru Brücker på ålderdomshemmet i slutet av 80-talet, för att han hört att hon var den som upptäckte currywursten. Han vill veta om det är sant. Han känner till henne, både för att hans faster bott i samma hyreshus som fru Brücker och för att han många gånger köpt stekt currykorv av henne i hennes lilla korvstånd i centrala Hamburg.

Så småningom får vi svaret på hans fråga, men vägen dit är lång och går förbi krigsslutet 1945. Då var fru Brücker  närmare 50. Hennes man var ute i kriget, liksom hennes båda vuxna barn. En kväll stöter hon på den unge soldaten Bremer i en biokö, och de följs åt till skyddsrummet när flyglarmet går. Han följer med henne hem och bestämmer sig för att desertera från flottan och gömmer sig i fru Brückers lägenhet. De inleder ett förhållande, som är grunden till att currywursten uppstår.

Denna bok måste läsas. Rekommenderas varmt.

Själv har jag bara varit i Tyskland en gång, i Berlin 2008, men åt aldrig någon currywurst. Det ska jag göra nästa gång.

Andra bloggar om: Christopher Isherwood, Roslund&Hellström, Uwe Timm, currywurst

Tove Alsterdal: kvinnorna på stranden (deckare)

Eva Dozzi: Jävla John (biografiroman)

Richard Ford: Som landet ligger (roman)

Hans Gunnarsson: Någon annanstans i Sverige (roman)

Helena Henschen: Hon älskade (biografiroman)

Elizabeth Noble: Bokcirkelns bekännelser (roman)

Joyce Carol Oates: Älskade syster (biografiroman)

Curtis Sittenfeld: Presidentens hustru (roman/biografiroman?)

Som ni märker är det flera av böckerna som är romaner som handlar om verkliga människor. Jag har fattat tycke för sådana på senare år, såväl som biografier.

Böckerna köpte jag i bokhandeln idag, och betalade bland annat med ett presentkort som vi fick i julklapp av arbetsgivaren. Jag tänkte redan då att jag skulle spara det till pocketböcker i sommar. Det blev åtta eftersom man får fyra för priset av tre.  Innan jag valde de här åtta hade jag ytterligare ett par i handen men av de tio som jag gärna ville läsa valde jag bort de två billigaste. Jag har nog blivit smålänning på senare år.

Får se hur många av de här som jag har kvar olästa när semestern är slut. Det dyker säkert upp andra böcker jag vill läsa också, någon jag glömt bort att jag har oläst i bokhyllan.

Just nu läser jag boken ”Världen om aftonen” av Christopher Isherwood, skriven på 40-talet. Vilken fantastisk författare han är.

Jag läser aldrig om böcker. Det kommer ju nya hela tiden, som jag blir nyfiken på, och därför ger jag mig inte tid att läsa om. En enda bok har jag läst mer än en gång, ”Det blåder på månen” av Eric Linklater. I helgen har jag läst ”Farväl till Berlin” av Christopher Isherwood, för andra gången. Precis lika stor läsupplevelse som förra gången, för så där 35 år sedan. Men egentligen gav den nog mer nu, efter att jag varit i Berlin, och efter att ha sett filmen Cabaret (som den bygger på). Det hade jag inte gjort förra gången.

Boken består av sex noveller som bildar en gemensam berättelse om Berlin de första åren av 30-talet, när nazismen bröt igenom, något som är närvarande hela tiden. Berättelsen om Sally Bowles, som Cabaret huvudsakligen handlar om, är en av novellerna. Hur mycket som helst har skrivits och sagts om denna fantastiska bok, och jag kan bara tillägga att den känns precis lika angelägen idag som förut. Läs den, om du inte redan gjort det.

Deckaren jag läste var ”Shooting star” av Peter Temple från Australien, en pocket som jag haft liggande ett litet tag. Jag köpte den på rekommendation av någon deckarläsare på nätet, men jag blev lite besviken. Den var spännande men jag tyckte inte riktigt den höll ihop hela boken igenom. Och slutet var lite vagt, tycker jag. Nu läste jag den på engelska, så kanske har jag missat något väsentligt i någon glosa.

Den handlar om en f d polis som får ett uppdrag av en förmögen familj att förhandla med en kidnappare. Kidnapparen har tagit en femtonårig flicka i familjen och man vågar inte vända sig till polisen om hjälp.