25 år har gått

Idag är det 25 år sedan Berlinmuren föll. 43 år och tre månader sedan den började byggas.

Den 10 augusti 1961 vaknade Berlins invånare till en stad delad i två stängda delar. Den hade delats upp redan efter andra världskrigets slut men de boende hade kunnat passera ganska fritt mellan Östberlin och Västberlin. Många bodde i öst och arbetade i väst. Över en natt blev inte detta längre möjligt. Familjer och släkter splittrades.

Det här vet vi sedan länge. Vi minns glädjescenerna när muren öppnades på kvällen den 9 november 1989. Vi har sett det igen och igen, vid tioårsjubileet, 20-årsjubileet, och återigen idag. Det är fortfarande lika gripande, sorg och glädje på samma gång. Sorg över 28 år instängda bakom järnridån. Glädje över den då nyvunna och överraskande friheten.

2008 besökte jag Berlin för första och hittills enda gången, och skrev om det här. Det var först då jag förstod vidden av vad muren inneburit. Jag blev verkligen gripen, och tänker ofta på detta.

mur1
I gatan kan man se var muren gick.

mur2
En mindre del av muren finns kvar i Berlin. Foto från 2008.

GudrunI slutet av 1960-talet, när jag var i tonåren, hade jag en brevvän i Östberlin. Hon hette Gudrun Schwanz och var jämnårig med mig. Vi brevväxlade nog i 3-4 år. Jag tror inte att jag har kvar hennes brev och minns inte i detalj vad hon skrev, men våra brev handlade nog mest om skolan och läxor, pojkar, familjen, vänner och utflykter. Jag minns inget anmärkningsvärt från breven, och inte att vi någonsin skrev något om politik. Förmodligen var hennes föräldrar goda kommunister, eftersom hon fick ha en utländsk brevvän.

Hon bodde väldigt nära Berlinmuren, bara några hundra meter ifrån gränsövergången Sonnenallee i södra utkanten av Berlin. Det visste jag inte då, men har sett det på Googlekartan. Hennes adress var Hallberger Zeile 8, en lång huslänga med lägenheter som ser ut att vara byggd på 50- eller 60-talet. Nu har jag så klart sökt efter henne på nätet men hittar henne inte. Förmodligen har hon inte kvar sitt gamla efternamn.

Sonnenalle1
Gudrun bodde i det långa grå huset. Vid den röda pricken till vänster fanns en gränsövergång i muren.

Berlin-Hallberger_Zeile
Huset vid Hallberger Zeile idag. Bild från Wikimedia Commons.

I förrgår gjorde jag en intervju med en kvinna i Gamleby, som flyttat hit från Tyskland, till en artikel i lördagens Västerviks-Tidningen. Hon växte upp och bodde i Östtyskland, strax utanför Berlin, och berättade nu om hur hon reagerade när muren föll i november 1989. Hon sa att hon då kände både glädje och oro, om det verkligen kunde stämma och vad detta skulle innebära för henne och hennes familj. För henne var livet i det gamla Östtyskland inte bara elände, det var också stabilitet och säkerhet, mindre kriminalitet och en viss trygghet.

Det är viktigt att komma ihåg att de där 28 åren också innebar ett vardagsliv för miljoner människor, år som inte bara kan raderas ut när Tyskland sedan återförenats. Om detta talas också i en dokumentär från Sveriges Television 1990.

Filemn Good bye Lenin utspelar sig i övergången från det gamla öst och väst till det nya enade Tyskland.

Sommarhelg i september

Vilken fantastisk helg vi haft! Nästan som högsommar fast vi nu är inne i höstmånaden september. Det har varit lagom varmt, riktigt behagligt. Skogsvandring igår och ett besök på Puksättersbadet i Gunnebo idag blev det.

I går var vi i skogen i fyra timmar och plockade lingon och svamp, och givetvis med fika i ryggsäcken. Makens kusin var med och vi hjälptes åt att plocka. Tyvärr sitter lingonen ganska glest i år, åtminstone i våra skogar här hemmavid, så det blir inte så mycket bär. Två liter fick vi ihop tillsammans.

lingon2

lingon1

På svampjakt har vi alltid siktet inställt på kantareller men det hittade vi inte en enda. Däremot en hel del smörsopp och ett par karl johan.

Lingonen är nu infrysta och svampen ligger på tork. Jag skär dem i tunna skivor och lufttorkar svampskivorna på ett myggnätsfönster som jag lagt på två stolryggar. Det fungerar bra. Tidigare i veckan torkade jag annan svamp och förr om åren har jag torkat trattkantareller så här.

sopp

svamptork

I eftermiddag åkte vi till Gunnebo för att promenera en stund. Jag har ju skrivit en del om Gunnebos historia och skulle nu visa maken bruksdammen, nedre bruket med mera. Sedan fortsatte vi promenaden till Puksättersbadet. Det var riktigt gassig sol på vägen och vi hade tänkt gå till Fermersbo men nöjde oss med badplatsen. Det är fint där, men det såg inte så trevligt ut med alla maneter och alger i vattnet.

puksatter

När vi var vid Puksätter funderade jag på om det funnits ett torp här en gång i tiden, som gett namn åt badet. Ofta är det gamla torpnamn som lever kvar på olika platser. Och givetvis är det så även här.

I husförhörslängderna för Gladhammars socken ser jag att Puksätter var ett torp under Hofgården, en av de tre ursprungliga gårdarna i Gunnebo och som låg där nedre bruket finns. Torpet var bebott i ungefär 50 år.

Första gången det finns med i husförhörslängden är 1816-21. En familj flyttade hit från Västrum 1818 och bestod av torparen Anders Granbeck, född 1786 i Tryserum. Hans hustru heter Lisa Jonsdotter, är tre år yngre och född i Ed. De har tre söner som heter Abraham, Reinhold och Lorenz, födda 1813, 1817 och 1819. Lille Lorenz blir alltså det första barn som föds i torpet Puksätter.

Hustrun Lisa dog 1837. Då har Reinhold redan lämnat hemmet när han är 14 år. Lorenz flyttade till Hofgården 1840 där han blev dräng, men far och äldste sonen Abraham bodde kvar. Båda arbetade på bruket. 1843 gifte sig Abraham med pigan Maja Carin Jonsdotter och de fick tre barn. I oktober 1855 dog Maja Carin, 33 år gammal. Dödsorsaken är inte noterad, men antagligen var det barnsäng eller tuberkulos. Anders Granbeck dog ett halvår senare, ännu inte fyllda 60 år.  Abraham och sönerna flyttade sedan till Södra Vi.

puksatterhfl
Den första familjen på torpet Puksätter. Bild från Gladhammar AI:6 (1816-1821) Bild 55 / sid 39a, Arkiv Digital.

De som verkar ha varit sist på torpet är två arbetarfamiljer på bruket. De bodde här åtminstone fram till 1875, men i nästa husförhörslängd (1876-1880) är ingen alls noterad som boende på Puksätter. Om det innebär att båda familjerna flyttat vet jag inte. Kanske är de i stället bokförda under sina arbetsplatser, vilket är det vanliga.

Den ena av de två sista familjerna är puddelarbetaren Olof August Norberg, hans hustru Maria Lovisa Persdotter och sönerna Carl Gustaf, Karl August och Axel Sanfrid. Föräldrarna var födda på 1840-talet och barnen 1868, 1870 och 1874. De flyttade hit från Vintrosa 1874 och de är födda i Tysslinge och Nora. Axel Sanfrid blev den siste som föds på torpet Puksätter, så vitt jag kan se. Att arbets i puddelverket innebar att han arbetade med att omvandla tackjärn till smidesjärn. Kanske skötte han puddelugnen.

Den andra familjen är arbetaren Gunnar Gunnarsson, hustrun Carolina Sophia Granat, och barnen Carl Oscar, Hilda Sofia, Anna Amalia och Gustaf Patrik. Föräldrarna var födda 1818 och 1829 i Djursdala respektive Locknevi men barnen föddes i Gladhammars socken 1859-69. De har också flyttat in 1874, från Valstad.

Om det varit ett eller två torp framgår inte, men troligen var det bara ett. Man bodde ju trångt förr. När vi gick nere vid badet idag funderade vi på var ett torp skulle kunna ha legat. Kanske låg det där det nu finns en gammal övergiven stuga, som jag antar varit omklädningsrum eller klubbstuga till idrottsföreningen. I dag tycker vi nog att det hade varit fint att ha strandtomt här, om det inte vore en badplats, men vid den tiden folk bodde här ville man inte bo så när vattnet, det ansågs bli kallt och fuktigt och svårt att hålla värmen på vintern.

Jag såg inte någon torpskylt från någon torpinventering, men det kan det ju finnas.

Grym nybyggarhistoria

För 150 år sedan var Texas fortfarande nybyggarland. Indianerna hade delvis trängts undan av mexikaner och vita. Bland dessa rådde krig, både mellan indianer och vita och mellan mexikaner och vita, och mellan mexikaner och indianer. Till stor del känner vi nog till detta, vi som växt upp med filmer om vilda västern och böcker om kampen mellan indianer och vita.

sonen

Philipp Meyer har skrivit romanen ”Sonen” om den här tidsepoken. Den sträcker sig från 1830-talet och fram till våra dagar.

Det är en grym historia och långt från alla de mer eller mindre romantiska skildringar vi vant oss vid. Här handlar det om hämnd och död, människor som dödar andra människor som vore de själlösa djur. Vissa avsnitt i boken i mycket blodiga och grymma.

Ändå är det en mycket bra och läsvärd berättelse, framför allt för att den ger en annan bild än den gängse av denna tid och plats.

Hur väl den håller sig till sanningen kan jag inte avgöra, men det är inte svårt att tro att denna är mer trovärdig än ”Bröderna Cartwright” och andra historier vi matats med de senaste hundra åren.

Huvudperson är Eli McCullough, som kallas Översten. Hans familj är nybyggare i Texas. 1849 är han 13 år. Hemmet blir överfallet av comancheindianer en dag när hans far är borta. Elis mor och syster våldtas och dödas, Eli och hans bror tas tillfånga. Brodern dödas efter några dagar men Eli får leva. I tre år lever han hos comancherna, som fosterson hos en av de ledande familjerna. Han blir som en indian. Dessa tre år kommer att prägla honom under resten av hans liv.

Det han är med om under sin barndom gör honom till en kallblodig mördare men också en som bryr sig om de sina, inklusive den grupp indianer han så småningom lämnar.

Han lever tills han blir hundra år, får barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Grymheten följer generationerna, men det finns också försonande drag. Ingen människa är bara svart eller vit i sin själ.

Eli lyckas köpa land i Texas, mer och mer ju äldre han blir. Till slut äger han marken på flera mils avstånd. Och på hans mark finns olja. Hans familj blir omåttligt rik, och tanken på Dallasfamiljen är inte långt borta.

Philipp Meyer är en mycket god berättare. Han varken glorifierar eller förskönar, och håller spänningen vid liv boken igenom.

Boken har prisats, både hemma i USA, i Sverige och i andra länder. Det är den värd.

Andra bloggar om:

Kättingsmederna i Gunnebo

För exakt 250 år sedan las grunden till Gunnebo som det är i dag. Den 6 juni 1764 undertecknades privilegiebrevet som gav rådmannen Hans Hultman rätten att anlägga en hammarsmedja på Hofgårdens mark.

Då var det inte någon nationaldag som idag.

För några år sedan, när jag fortfarande var anställd på VT, fick jag besök av Herbert Hallberg från Gunnebo som ville att vi skulle publicera en bild på en grupp kättingsmeder i Gunnebo, fotograferade den 16 maj 1894. Hans farfar är med bland de 13 ynglingarna. En del av dem är bara barn, ännu inte fyllda 15 år.

1894

Kättingsmeder i Gunnebo 1894. Från vänster Carl Johansson, 17 år, Herman Pettersson, 18 år, Oskar Andersson, 16 år, Ernst Carlsson, 22 år, Ernst Appelqvist, 27 år, Edvin Pettersson, 15 år, Algot Hallgren, 20 år, Carl Svensson, 17 år, Carl Hallberg, 20 år, Gustaf Johansson, 15 år, Johan Carlsson, 24 år, Henrik Pettersson, 16 år, och Otto Wigren, 22 år.

Jag greps av bilden, av ansiktena och allvaret hos de 13 pojkarna och unga männen. Säkert har du sett bilden, den har publicerats flera gånger i VT, bland annat här. Sedan dess har jag letat upp vilka de var, var de kom ifrån och vart de tog vägen, de där unga kättingsmederna från en annan tid.

Läs om dem på min sida om Gunnebo här.

Där kan du också läsa mer om brukets historia. Jag har samlat ihop en hel del bilder där, bland annat från 1939 års jubileumsbok, och som kanske är intressanta för dem som gillar hembygdshistoria.

Herbert Hallberg gick bort i vintras. Han skulle ha fyllt 88 år för några veckor sedan. Jag är oändligt tacksam att han satte mig på det här spåret. Det har berikat mitt liv att få lära mig så mycket om brukets och kättingsmederna.

Min förra krönika i VT handlade också om Gunnebo och brukshistoria.

Trots att Gunnebo nu fyller 250 år är det ett ungt bruk om man jämför med Överum och Ankarsrum, där bruken är hundra år äldre. De startades av valloner på 1600-talet. Alla bruk i Sverige är inte vallonbruk.

Men chef nummer tre i Gunnebo bruks historia var en vallonättling, så vallonerna var inte långt borta. När rådman Hultman dog 1776 tog sonen Lars över och när han dog 1798 blev det hans änka, vallonmättlingen Sara du Bois, som fick leda bruket. Då var hon 34 år, och hon var kvar på sin post i flera decennier.

Det finns fler kvinnor som ägt och drivit bruk, det har jag läst om. Men särskilt vanligt var det inte. Vad jag vet är Sara du Bois den enda kvinnan som drivit Gunnebo bruk.

Idag kan vi fira både nationaldag och brukets jubileum, den som känner för det. Det gör i alla fall jag.

Det här inlägget är korspostat från min VT-blogg, eftersom jag vill ha det kvar på min egen domän.

De utsatta

Karin Edvall är bibliotekarie, arkivarie och författare i Göteborg. 2002 skrev hon boken De bortglömdas skuggor, som kom i ny och reviderad utgåva 2012. I den berättar hon om ett antal historiska kvinnor, vanliga människor, som hon hittat i arkiven. Det är  utsatta kvinnor, de som döms för brott, de som är prostituerade, de som är vansinniga, de som trätt med sina makar eller övergett sina barn. Men här finns också barnmorskan Greta Stina Johansdotter från Örträsk och den omyndiga hustrun Elisabet Nilsdotter som födde 17 barn under 23 års tid. Det sjuttonde barnet tog hennes liv.

Genom de här kvinnorna som exempel får vi en rejäl lektion i svensk kvinnohistoria. Karin Edvall har både utforskat kvinnornas egen historia och de omständigheter under vilka de levde, vilka villkor som styrde deras liv och hur samhället då såg ut. 1700- och 1800-talet stiger fram för oss, ur kvinnoperspektiv.

Att läsa boken gör mig berörd. De här kvinnorna kommer nära och det är lätt att känna att det är människor av kött och blod, inte bara ansiktslösa uppgifter i arkiv. Dessutom är Karin Edvall en bra skribent som kan konsten att berätta.

 

Nu var det 1914

HolgerDen här lille gossen föddes för precis 100 år sedan, den 4 mars 1914. På sin ålders höst blev han min svärfar, innan han gick bort i juli 2001. Han hette Holger Karlsson och blev 87 år.

Vi tror att han är sju eller åtta år på färgbilden. Det är ett utsnitt ur en större familjebild. På den svartvita bilden är han minst ett par år äldre. Den är från ett skolfoto från Rumma skola och han är troligen elva eller tolv år. Men han är sig lik, och lätt att känna igen.

Makens farfar var rättare på Helgerum vid den här tiden och Holger föddes i rättarebostaden, där våra närmaste grannar nu bor. Han ska ha blivit döpt i det lilla kapellrummet på slottet och fick namnen Gustaf Elof Holger. Dopet skedde först den 13 april. Föräldrarna hette Axel och Emilia Karlsson.

FödelsebokVästrum1914Holger
Källa: Västrum CI:10 (1910-1933) Bild 32 / sid 26 Arkiv Digital.

Holger blev familjens yngsta barn. Han hade tolv syskon. Sin äldste bror fick han aldrig träffa för han dog långt innan Holger föddes. Nästa syster blev Lizzie, som på sommaren 1914 fyllde 21 år. Hon tjänade som piga på slottet, och var säkert med vid lille Axels dop. Av hans syskon hade de två äldsta bröderna Verner och Hjalmar redan flyttat hemifrån innan Holger föddes så alla syskonen bodde aldrig tillsammans hemma.

Holgerfamilj
Holger i åttaårsåldern, med föräldrar, mormor och några av sina syskon.

Holger1924
Holger i Rumma skola, troligen i tredje eller fjärde klass. Han är fjärde gossen från höger längst bak.

Holger och flera av hans syskon stannade kvar hemma i Helgerum och arbetade antingen på godset eller på sågen i Skaftet, eller som pigor i grannfamiljer. Så småningom skingrades de flesta, och flera bosatte sig inne i Västervik. Holger och hans yngste bror Algot, som var fem år äldre, bodde fortfarande hemma när deras far dog 1935.

Holger40tal
I sin ungdom jagade han och var med i Skaftets skytteförening. Vi har läst om den i Västrums hembygdsbok. Holger till vänster.

Åren gick. Han blev arbetare i stan, byggde vägar, gjorde sin militärtjänst. Så småningom, i medelåldern, blev han far till en son.

Hans liv är slut sedan länge och jag hann aldrig riktigt lära känna honom. Men hans bakgrund känner jag väl, eftersom jag släktforskat om hans släkt. Hans föräldrar kom från Ryssby i västra Småland och för ett par år sedan åkte vi och tittade på platsen där det torp stått där Holgers far föddes 1867. Kanske har Holger också varit där någon gång, det vet vi inte.

Ikväll tänder vi ett ljus på hans grav.

Eunice Richardson, 1831-1877

1869, för snart 150 år sedan, gifte sig en vit kvinna med en färgad man i USA. Det var inte första gången men fortfarande helt emot alla konventioner och mycket ovanligt. Hon hette Eunice Richardson Stone och var en ganska fattig arbetaränka i New England. Maken var en västindisk sjökapten, han hette William Smiley Connolly och var son till en troligen frigiven slav på Grand Cayman.

The Sea Captain's Wife

Det som gör hennes historia speciell är framför allt att hon efterlämnat sig mängder av brev till sina anhöriga i USA, brev som bevarats och nu finns på Duke University i North Carolina.

Historikern Martha Hodes, professor på New York University, har skrivit en bok om Eunice och hennes liv utifrån breven och andra dokument. Den är mycket intressant och ger liv åt den här kvinnan som levde på 1800-talet, och dem som omgav henne. Man kommer henne nära genom hennes egna tankar och uttryck i alla breven.

Boken heter The Sea Captain’s Wife och finns inte översatt till svenska, så vitt jag vet. Men den är ganska lättläst, och framför allt väldigt bra.

Eunice föds i en stor familj 1831. Hon växer upp i trakterna kring gränsen mellan New Hampshire och Massachusetts. Familjen flyttar runt en del, och det gör hon även som vuxen. Hennes far är fabriksarbetare men lämnar familjen när barnen är ganska små. Han dricker, missköter sig och skaffar en ny kvinna. Efter skilsmässan gifter modern om sig.

Eunice och hennes syskon får ganska tidigt försörja sig själva och varandra. Hon arbetar en tid på en textilfabrik innan hon som 17-åring gifter sig med William Stone, också fabriksarbetare. Strax innan inbördeskriget bryter ut flyttar de till hennes syster med make i Alabama, för att det ska vara bättre tider där. I kriget slåss William och svågern på Sydstaternas sida medan Eunices två bröder slåss på Nordstaternas sida. Detta är ett av flera dilemman som påverkar den här familjen. De skriver många brev till varandra, allihop, och dryftar allt från praktiska hushållsangelägenheter till frågan om kriget, och mycket annat.

William dör i kriget, liksom en av Eunices bröder. Hon har redan innan flyttat tillbaka norrut för att vara nära sin familj och försöker försörja sig så gott det går. Hon tvättar åt andra och går som piga i andras hem. Nu har hon två barn och det är nätt och jämnt att hon får det att gå runt.

Under tre år, från 1866 till 1869, saknas brev i samlingen. Därför har vi ingen aning om hur hon träffat näste William, den färgade sjökaptenen som kallas Smiley. Han äger sitt eget fartyg och seglar med det till Boston. 1969 gifter de sig hemma hos Eunices mor. Äktenskapet ses inte med blida ögon av hennes bror Henry och en av systrarna. Henry bryter med henne och hör aldrig av sig igen.

Eunice följer med sin nye make till Grand Cayman, tillsammans med sina barn. Hon skriver hem åtskilliga gånger och berättar om ett trivsamt liv med en kärleksfull och välbärgad make. Och nu är det hon som har hemhjälp i stället. Hon konstaterar att hon fått det mycket bättre, även om det i omvärldens ögon hemma i USA är ett kliv neråt på den sociala stegen att gifta sig med en färgad man.

Eunice är en viljestark och modig kvinna, det märks i hennes handlande och i de brev hon skriver hem och som bevarats. Över 500 brev finns i samlingen, många av dem även från andra i hennes familj.

Eunice, maken och barnen dör i en storm i Karibien hösten 1877.

Jag tycker att författaren har gjort en väldigt bra berättelse av dessa brev och andra uppgifter hon fått fram om Eunice och hennes livsvillkor. Det är personligt berättat, och dessutom en lektion i USA:s brokiga historia. Mycket läsvärd!

Den gamla prästgården

I lördags morse var grannen och jag och några till på frukostmöte hos Kyrkliga syföreningen i Västrums församling. Författaren Elisabeth Hjortvid höll ett föredrag om småländska dialekter och jag lärde mig några nya ord och uttryck.

gamla prästgården

Frukostmötet hölls i den gamla prästgården i Västrum, som byggdes 1623. Läs mer och se fler bilder på min Västrumsida. Där skriver jag också om den första kyrkboken för Västrums socken, som prästen Erici Benedicti började föra i mars 1633, alltså för snart 400 år sedan. Även om det är tio år efter att prästgården byggts kanske det var just den prästen som flyttade in, men det vet jag inte.

 

Häxjakt på 1600-talet

1675 halshöggs och brändes 71 personer på Bålberget i Torsåker i Ångermanland. De var alla anklagade för trolldom och dödsdömda som häxor. 65 av dem var kvinnor, från ung till gammal. En ansenlig del av socknarnas invånare. En av dem var Annika, mor till Olof och svärmor till Segrid. Segrids mor Malin är också anklagad och dömd.

Historien om häxprocessen i Torsåker är grunden till Therese Söderlinds bok Vägen mot Bålberget. Detta är en roman som utspelar sig både i nutid och historisk tid och har sin utgångspunkt i släktforskning och det som hände på 1600-talet.

Vi möter först Jacke och Veronica, far och dotter 1975, som går upp på Bålberget för att få veta mer om häxprocesserna. Jackes mor har sagt att de kommer från en kvinna som hette Malin och som klarade sig undan häxbränningen. Veronica söker i kyrkböckerna efter spåren bakåt men hittar inte denna Malin. Däremot ser hon att de kommer från häxjägaren själv, kaplanen Horneaus som var den som med stor nit satte dit alla dessa kvinnor för häxeri. Men Veronica nöjer sig inte med detta besked. Som vuxen tar hon upp släktforskningen igen och hittar till slut sin Malin.

Däremellan får vi läsa Malins egen berättelse, och på slutet knyts trådarna ihop när Malins dotter Segrids man Olof från granngården på ålderns höst berättar hur det var med allting.

Berättartekniskt är detta ett bra grepp. Vi förs mellan olika historiska epoker och för varje gång visas historien i ett nytt ljus. Att låta människor i nutid söka efter spåren bakåt ger en inramning som lyfter berättelsen.

Det är inte bara häxprocessen som är viktig i den här berättelsen. Bokens underliggande teman är föräldraskapets svårigheter, sex och kärlek, otrohet och vad som förs vidare i arven från generation till generation. Det mänskliga livet.

Det här är en bra och läsvärd bok, det tycker jag. Men jag stör mig lite på en del historiska felaktigheter och ett uppenbart räknefel. Det är småsaker egentligen, men blir ändå lite smolk i bägaren.

Jag gillar att författaren låter de historiska människorna använda ett för oss ganska vardagligt språk och inte har fallit i det påhittade arkaiska språkets fälla, som kan få en historisk roman att bara kännas så fel. De historiska ord hon använder är begripliga och känns rätt i sammanhanget.

Andra bloggar om:

En sorglig historia

”Jag har själv fyllt sextio år. Först nu kan jag berätta den historia från Samara och New York som jag föddes att bära”. Så lyder det sista stycket i Erik Erikssons bok Vårt hjärta dog i New York. Det är en oändligt gripande historia, om svårmoden och sorgen som arv.

Boken är både en dokumentär och en roman. Den handlar om författarens föräldrar och mor- och farföräldrar. Det väsentliga stämmer med verkligheten men berättelsen är utbyggd med allt det där som gör den till en god berättelse, men som vi inte kan veta. Och det är inte viktigt. Vi kan aldrig veta vad människor tänkt och sagt, men utan dessa inslag skulle berättelsen inte leva.

Erik Eriksson följer sina farföräldrar och morföräldrar från barndomen och framåt, liksom sina föräldrar. Farföräldrarna Hedvig och Karl Gustaf Eriksson kommer från fattiga förhållanden i Örebrotrakten och Eskilstuna. De möts mycket unga och Hedvig hinner arbeta några år i USA och sedan återvända hem innan hon får med sig Karl Gustaf dit, tillsammans med hans bror Fredrik. De stannar i Amerika i sex år och där föds flera av deras barn, bland andra Mauritz som 1937 blir författarens far.

I Samara vid Volgas strand i det inre av Ryssland växer Alvine Christensen och Oscar Peterson upp. Alvines far kommer från Danmark och och Oscars far från Sverige. De har kommit hit för att söka lyckan vid mitten av 1800-talet, gift sig med ryskor och blivit som ryssar. Alvines far är köpman, liksom hennes make Oscar. De tillhör den burgna borgerklassen i tsarens Ryssland. När bolsjevikerna tagit över flyr de till Sverige.

Sorgen och svårmodet finns i båda familjerna, och för alla inblandade innebär det tystnad och svårigheter att hantera sina känslor. Det är först när Erik Eriksson själv kommer upp i medelåldern som han förstår och kan ta till sig sin egen släkts historia, skriver han. Han har skrivit en väl sammanhållen berättelse, insiktsfull men också utlämnande.

För mig som släktforskare ger den också ytterligare inblickar i människors vardagsliv under andra halvan av 1800-talet och tiden i början av förra seklet. Det känns nära och gripbart och trovärdigt. En mycket läsvärd bok.

Andra bloggar om: ,