Den mystiska forntiden

5161

På andra sidan landsvägen, om man går en bit in i skogen från oss, så stöter man på en lång stengärsgård. Den är snörrät och har två hörn och så är den väldigt lång. Kanske en kilometer lång. Så känns det när man följer den i skogen, men jag har inte mätt.

Idag har jag för första gången följt den ända till slutet. Mitt inne i skogen tar den bara slut, utan någon antydan till att det funnits en fortsättning. En bit bort ligger en mindre hög med sten. Kanske var det tänkt att gärsgården skulle fortsatt här.

5162
På några ställen har gärsgården rasat och djur och människor tar sig lätt förbi.

5165
Ett av de två hörnen, det som är längst bort om man följer muren från landsvägshållet.

5166
Här har en del sten rasat ner och på andra sidan ligger en liten hög med sten. Kanske skulle den använts till att fortsätta bygget.

5171
Här tar den fina gamla stengärsgården slut mitt ute  skogen. Den bara slutar i ingenting, inget nytt hörn, inget stenras och inga spår efter något stängsel.

5175
I närheten av gärsgårdens slut ligger den här stenhögen, och har nog gjort så ett tag. Det finns gott om sten även här uppe i nordöstra hörnet av Småland.

Jag undrar varför den byggdes och när.  Av vem? Förmodligen anställda statare på Helgerum. För jag antar att den byggdes på 1800-talet, när man dikade ut och tog upp nya odlingsmarker. Men byggdes den för att stänga inne betande kreatur eller för att stänga ute vilda djur från odlad mark? Hade den bara byggts för att få bort sten från åkrarna hade den väl lagts som en åkerholme eller i en hög i skogskanten.

Om den hade gått runt ett gammalt gärde hade jag förstått syftet med den. Nu börjar den nästan ute vid landsvägen och fortsätter in i skogen. Fast landsvägen gick längre bort då, så när den byggdes kan det kanske ha varit hörnet av en bit åker. De två murhörnen är inte rätvinkliga så att den bildar en mur runt en fyrkant med gärsgård på tre sidor, utan hörnen är snarare 135 graders vinklar.

På ömse sidor om gärsgården ligger öppna fält men det är skog emellan på båda sidor och man har känslan av att man går i en skog fast det kanske bara är hundra meter bort till gärdet. Kanske var landskapet öppet här på 1800-talet.

På Googles och Eniros kartar kan man i flygfotoläge ana den raka gärsgården. Jag trodde det skulle gå att se den även på 1943 års ekonomiska karta, som bygger på flygfoton, men där kan jag inte riktigt urskilja den.

Det ligger ett sådant enormt arbete bakom denna gärsgård. Precis som bakom alla gamla stengärsgårdar. Tänk er att baxa upp all den här stenen ur åkern, forsla den till där muren byggs och sedan fördela stenbumlingarna så att det blir en bra och hållbar gärsgård för många generationer framåt.

I Småland finns det som bekant väldigt mycket sten i markerna, och ända sedan människan började odla, eller sedan bönderna kom, har man fått röja sten. Det finns mängder med gamla odlingsrösen i skogarna, där det tidigare varit odlingsmark men fått växa igen.

De första stengärsgårdarna ska ha anlagts runt de gamla pestkyrkogårdarna, enligt boken ”Stenminnen” av Ida Andersen och Åsa Nyhlén (2007). Boken handlar om småländska stengärsgårdar och har fantastiska bilder.

Det var på 1700- och 1800-talet som man började anlägga stengärsgårdar, som en del av det vi kallar den agrara revolutionen då jordbruket utvecklades och brukningsmetoderna förbättrades. När bönderna, som tidigare arrenderat jorden, fick möjlighet att köpa loss sin mark satte de igång och bröt sten för att få större arealer att odla på.

Men här i Helgerum var det inte så. Här var Helgerums gods ett stort och sammanhållet gods genom historien och ända fram till 1925, när slott och slottspark styckades av. Och det var först då som laga skiftet genomfördes här. Kanske var det baron Raab som bestämde att hans anställda på godset skulle bygga gärsgården någon gång under hans tid på 1800-talet. Jag tror på att det var så. Det gick nog åt en hel del mannakraft för att genomföra detta, och allt annat arbete också.

5177
Till vänster om diket går den gamla landsvägen, och den är inte mer än ett hjulpar bred som ni ser.

Något annat som jag också förundras över är den gamla landsvägen, inte så långt från gärsgården. Vägen går sedan någon gång på 30-talet (kanske slutet av 20-talet) nedanför huset där vi bor, förut gick den ovanför. Idag ingår den i beteshagen där fåren går under sommarhalvåret, men den användes som allmän landsväg ända fram till slutet av 60-talet då den nuvarande landsvägen byggdes.

Den gamla landsvägen är mycket smal och det kan inte ha varit plats för mer än en bil åt gången. Några mötesplatser har jag inte sett att det kan ha funnits på sträckan från vårt hus till bokskogen. Kanske är det en kilometer dit.

På 60-talet hade man börjat bygga ut sommarstugeområdet Äskestock och det ska ha varit på grund av trafiken dit som nya landsvägen byggdes. Men det måste ändå ha gått många lastbilar med byggmaterial och annat ut till Äskestock innan den nya landsvägen var färdig. Och det här var den enda farbara vägen här. På ena sidan om vägen löper ett djupt dike, säkert ett par meter djupt, och på andra sidan är berget. Hur gjorde de när de möttes på den här smala vägen? Idag kan jag inte förstå det. Eller var vägen bredare då och diket inte fanns? Jag vet inte.

Sådant här kan jag gå och grunna på när jag ser sig om i hemtrakterna.

Stenbotorpet

Stenbo2015

Någonstans här innanför slånbärssnåren låg Stenbo. Först var det en större gård, sedan blev det torp, och sedan blev det inget alls utan övergavs på 1780-talet. Platsen ligger intill den lilla bokskogen mellan Helgerum och Äskestock.

Stenbo1697

På kartan från Lantmäteriet ser du hur det såg ut en gång i tiden, närmare bestämt 1697. Det är ett tag sedan. Numera, sedan 1960-talet, skär den asfalterade landsvägen tvärs genom landskapet till vänster. Fotot tog jag i eftermiddag och stod då strax söder om namnet Stenbo på kartan.

Om Stenbo har jag bloggat förut, på min sockensida. Scrolla en bit ner (eller sök på Stenbotorpet) och läs om Stenbos historia. Den ska jag inte berätta igen. Men i våras fick jag mail från en släktforskare som läst mitt förra inlägg om Stenbo från 2011. Han har två bröder i den sista familjen som bodde här bland sina anor. I sommar har han besökt platsen med sin familj, delvis tack vare att jag beskrivit den, har han berättat för mig.

Sådant gör mig så väldigt glad. Det är så mycket roligare när det man gör också kan glädja andra.

Tre läsvärda böcker

De senaste tre böckerna jag läst handlar om hur staten styr över människors liv. Det är ett oavsiktligt tema, jag har inte valt böckerna utifrån detta men insåg att det är en röd tråd i dessa sinsemellan helt olika böcker.

3bok

”Snöljus” av Lars Andersson:
Den här kom ut redan 1979 och jag har haft den länge i bokhyllan men inte läst den. Flera av författarens senare böcker har jag läst och gillat, och ville också läsa denna som är en av hans första, utgiven när han bara var 25 år gammal.
Boken handlar om Per Ivar Marklund som är 47 år gammal och reser från sitt nuvarande hem i mellersta Sverige till födelsebygden Jokkmokk för att begrava sin lillebror. Väl där beger han sig iväg till det numera öde gamla hemmet i byn Repja, som familjen fortfarande äger men som står tomt sedan deras mor kommit in på hemmet. En äldre granne bor kvar i byn, men ingen mer.
Per Ivar Marklund letar sig fram i sin historia och funderar över livet, och stannar kvar i byn mycket längre än han tänkt. Plötsligt möter han en kvinna som han blir förälskad i, hemsamariten som ser till grannen. Borta i Uppsala får vi följa hans dotter Helga som är biokemist och har stött på märkligheter under sin forskning.
Jag ska inte berätta hur denna historia slutar, men den överraskar när den så småningom övergår i att vara en thriller. Och hur temat kommer in i denna på slutet får du själv utröna.
Vilken bra bok detta visade sig vara! Mycket läsvärd, och den känns inte åldersstigen trots att den är drygt 35 år gammal.

”Falskspel” av Philip Kerr:
Detta är en historisk deckare, som jag läst allt fler på senare år. Denna utspelar sig i Berlin 1936 och handlar om ett dubbelmord i en rik finansfamilj. Detektiven Bernhard Günther anlitas av en anhörig att lösa fallet när polisen misslyckas.
Berättarstilen är hårdkokt, i stil med Dashiel Hammet enligt baksidespresentationen. Men också med viss humor, eller sarkasm, och själv får jag flera gånger i tankarna filmen ”Döda män klär inte i rutigt”.
Men det är också en mycket allvarlig bok, med undertemat nazismens framväxt och hur våldet långsamt normaliseras i det framväxande nazistsamhället. Utan detta skulle boken vara ganska medioker. Den kan ses som ytterligare en varning om hur det kan gå. Författaren gör inga omskrivningar utan lyfter fram det brutala och systematiska våldet mot oliktänkande från dåtidens Tyskland.

”För in de döda” av Hilary Mantel:
Den hyllade andra delen i författarens planerade trilogi om Thomas Cromwell och den engelske kungen Henrik VIII uppfyller alla förväntningar sedan jag läste den första delen. Nu väntar jag på den tredje, som ska komma nästa år.
Allt beröm om boken är välförtjänt. Den är fantastiskt bra, så som hon berättar om ett historiskt skeende vi redan vet utgången av. Hilary Mantel ljuter verkligen liv i historien, ger den must och färg. Vi kommer nära de historiska människorna. Men det är ändå en roman, som inte gör anspråk på att vara historiskt korrekt. Vad människor sagt och tänkt kan vi ju inte veta, även om den bygger på historiska fakta.
Första delen handlar om tiden fram till sommaren 1535 och om Thomas Cromwells uppgång från att vara en fattig smedson till att bli kungens minister. Del två utspelar sig från hösten 1535 till maj 1536, då drottningen Anne Boleyn avrättas så att kungen kan gifta om sig med Jane Seymour. Anne Boleyn är drottning Elisabeth I:s mor.
Ränker och elakt spel är legio och ingen går säker. Kungen är nyckfull och ser till att få som han vill, med alla medel och med hjälp av andra så att hans egna händer inte besudlas.
Här vill jag verkligen ge en eloge till översättaren Jesper Högström som hittat de rätta orden för att ge den här boken det liv den förtjänar. Jag anar att det inte varit en helt lätt uppgift.

Alla tre författarna är mina generationskamrater, 50-talister, upptäckte jag nu. Kanske spelar det in att man har samma referensramar, kanske inte.

Klanen Kennedy

Är du också så gammal att du minns vad du gjorde när du fick veta att president Kennedy skjutits till döds? Jag fick veta det i skolan, på morgonen den 23 november efter morgonsamlingen. Vi hade en tyst minut för den amerikanske presidenten i klassen.

Presidentfamiljen var en del av vår värld då, i början av 60-talet. De var superkändisar. John F,  Jackie, barnen Caroline och John-John. De syntes titt som tätt på bild i media. Så minns jag det. Och familjen Kennedy var fortfarande superkändisar när lillebror Bobby sköts 1968.

Nu har jag läst en bok om klanen Kennedy, Britt-Marie Mattssons bok ”Vi tolererar inga förlorare”. Bra, välskriven, intressant och läsvärd. Framför allt om man är i min generation.

Det är en roman som bygger på fakta, en dokumentärroman. Vad de verkligen tänkte och sa vet vi ju inte, utom det som är fångat på film, på band eller nedskrivet när det sas. Det mesta i boken är alltså välkänt, för så mycket har ju skrivits om denna familj. Men för mig var en del nytt, bland annat presidentens pappas starka roll i familj. Hur han hela tiden sköt sina barn framför sig och förväntade stordåd av dem. Men bara av pojkarna, inte flickorna. I takt med att bröderna dödades en efter en var det till slut bara den yngste, Ted Kennedy kvar. Och han blev aldrig president.

Mycket handlar också om hustrun Jackie, kanske världens mest omskrivna kvinna? Hon var så vacker, sval och stilig, en utvald kvinna, avundad av många och förstås ouppnåelig.

Washington Post

John F Kennedys föräldrar framstår som ganska förskräckliga, särskilt hans mor Rose. Hon var oförsonlig. Så fast i sin katolska tro att hon försköt sin äldsta dotter Kathleen när denne gifte sig med en protestant 1944. När Kathleen dog i en olycka 1948 kom Rose inte till begravningen.

Det är som att ta ett kliv tillbaka till 60-talet när jag läser boken. Kubakrisen när det kunde blivit kärnvapenkrig i världen. Kennedys Berlinbesök. John-John under sin pappas skrivbord. Marilyn Monroe. Mordet i Dallas. Allt är välkänt. Här får jag ett samband och en djupdykning i historien.

Kennedy fascinerar oss fortfarande och stjärnglansen har bestått, trots att han inte hann göra så mycket under sina tre år vid makten och som president kanske inte var så lysande som vi gärna tror. Men något som är tydligt, både i boken och i andra nutida dokumentärer, är att han verkade för fred. Generalerna ville gå i krig mot Sovjetunionen men Kennedy ville ha fred, så han höll ut under Kubakrisen och världen överlevde.

Läs en intressant artikel i DN om Kennedy.

 

Falkenbergs medeltida historia

Peterbok1Falkenberg är en av Sveriges äldre städer, precis som Västervik. Historien i källdokument börjar på medeltiden, då fanns det en borg ungefär vid Tullbrons fäste på Ätrans östra strand. Rester finns kvar än idag. När jag växte upp och gick i skolan i Falkenberg passerade jag ofta borgruinen men tänkte aldrig på vad det egentligen var som jag såg. Nu vet jag mer.

Peter Skoglund och Mats Dahlbom berättar om Falkenbergs tidiga historia i boken ”Falkenberg i dansk medeltid”, som jag köpte på bokrean i år. Peter Skoglund är fil dr i historia och arkeolog vid Göteborgs universitet, Mats Dahlbom är pensionerad civilingenjör.

Boken är uppdelad i två delar. Del 1 handlar om Falkenbergs, Hallands och Danmarks allmänna och politiska historia. Del 2 handlar om de lokala förhållandena i Falkenberg. Ett ganska smart sätt att dela upp en historiebok, tycker jag. Är man redan ganska bevandrad i den allmänna historien kan man gå direkt till del 2.

Hur som helst är det här en jätteintressant bok, och här och där ganska spännande. Jag har lärt mig massor jag inte visste om min hembygd.

Peterbok2
Det finns en hel del kartor i boken, vilket glädjer en kartnörd som jag.

Halland tillhörde ju Danmark på medeltiden och fram till 1645. Peter Skoglund är min kusin och våra äldsta gemensamma förfäder föddes i Danmark på tidigt 1600-tal, så långt tillbaka som släktforskningen visar.

Den danska tillhörigheten är därför en avgörande faktor i Falkenbergs medeltidshistoria.
I boken konstateras att ”Ätran har skapat Falkenberg”. Man färdades på den tiden på vattnet och vägarna på land följde ofta vattenflöden. Den specifikt lokala delen av boken inleds med vägarna till Falkenberg och broarna över Ätran. En bro har troligen funnits strax söder om Tullbron under medeltiden och på 1700-talet fanns en bro vid Garvareforsen, enligt en karta från 1751. Det är alltså strax innan Tullbron började byggas. Författarna resonerar om vilka broar som kan ha funnits och var. Sådant är intressant. Jag kommer att se på Falkenberg med nya ögon nästa gång jag är hemma.

Ett längre avsnitt handlar om borgen, om dess tillkomst och användning. Men också om utgrävningarna 1885 och 1937-38, vad man hittat och vad fynden berättar. Borgen är en central del av Falkenbergs historia.


Resterna av den medeltida borgen finns kvar. Bild länkad från Wikimedia Commons, foto: Gunnar Larsson.

Den första byn , som senare blev Falkenberg, kallades Ätraby. En gång i tiden fanns det faktiskt två städer här. Gamla Falkenberg och Nyfalkenberg. Gamla Falkenberg, som var den ursprungliga bebyggelsen, låg runt St Laurentii kyrka och var avstyckat från Stafsinge socken. Nyfalkenberg låg ovanför Garvareforsen och hörde förmodligen först till Vinbergs socken. I Nyfalkenberg fanns en kyrka med namnet Sta Gertruds kyrka (precis som här i Västervik). I boken redogörs i detalj för de båda städernas utbredning och utveckling. Så småningom växte de ihop. Att det var två städer från början kände jag inte till tidigare.

Det finns mycket mer att läsa i den här boken. Jag är så glad att jag har den.

Vart går vägen?

Borso2

I söndags hade vi rekordvärme och strålande vårsol. Då var det vackert ute på skogsvägarna.

Den här vägen går mot Mörkvik och Borsötorpet, två gamla torpställen som inte längre är i bruk. De låg under Helgerum från 1844 till in på 1900-talet. Deras livstid blev alltså inte så lång. 1935 revs båda torpen.

Säkert något hundratal människor hann bo här ute i skogen under de decennier som torpen fanns. Torpen ligger ungefär en halv kilometer från varandra och ibland går familjerna ihop. Den ene torparens son blev dräng hos den andre. På slutet var det en familj som hade båda torpen.

I torparnas historia ryms både glädje och sorg, så klart. Men jag kan också känna ett stort vemod när jag läser om dem i husförhörslängderna. Särskilt de två föräldralösa bröderna Jonasson som tidigt miste sin far och sedan sin mor. Och jag undrar vart rymlingen, den gamle Olof Persson, tog vägen och varför han rymde. Den yngste som bodde i ett av torpen var flickan inga-Britt som föddes på Mörkvik 1928. Ett år senare flyttade de siste torparen härifrån.

Läs mer om torpen och torparfamiljen på min Västrumsida.

Båda torpen är skyltade av hembygdsföreningen, och det finns lite rester kvar.

Borso3

Borso1

Att hitta den rätta vägen

Igår gick vi till brevlådan för att hämta posten men kom inte hem förrän tre timmar senare, för vi tog en liten sväng i skogen. Det blev till slut en ganska stor sväng.

På landet finns det många spår kvar i landskapet från förr i tiden. I flera år har vi funderat på att leta oss fram på den gamla vägen som en gång gick från Helgerum till ett torp som hette Sjövik. Torpet finns med på den gamla generalstabskartan från 1883. På samma karta finns en liten fyrkant betydligt närmare vårt hus, i kanten av ett gärde som kallas Turkietgärdet. Kanske för att någon tyckt att det liknar Turkiet till formen.

1883blogg

Sjövik är den röda pricken till höger på kartan. Vi bor vid den blå pricken till vänster. Siffrorna 1 och 2 är samma som nr 1 och 2 på nästa karta. Vid nr 1 kan det ha funnits ett torp men vi vet inte vad det hette. Vid nr 2 gjorde vi en intressant upptäck, se längre ner.

1943utsnittAblogg

Det här är den ekonomiska kartan från 1943, och den verkar vara ritad på en flygbild. (Klicka på den för att se den i större format.) Den svarta linjen till vänster är landsvägen som byggdes på 60-talet. Den är lite darrig för jag har ritat den på fri hand, och den fortsätter ut ur bilden till vänster. Den rödprickade linjen är den gamla vägen till Sjövik och som finns utritad på den här kartan. För att komma till Sjövik skulle vi ha fortsatt den rakt fram men vi vek av till höger där den grönprickade linjen börjar. Då kom vi ner till vattnet och trodde att vi var ungefär vid Sjövik. Den turkos prickade linjen visar hur vi sedan gick hem via Stenbo. Eftersom vi bara skulle gå till brevlådan hade vi ingen karta med oss, vilket vi borde ha haft.

1

Här är vi ungefär vid nr 1 på kartan. Här ska det alltså ha legat en byggnad, troligen ett torp, på 1800-talet. Kan det vara detta som är resterna efter torpet? Intill här finns någon slags skjutplats för jägarna. Bräderna är nog mer sentida rester. Jag vet inte vad detta torp kan ha hetat, om det ens var ett torp. Men det bodde mycket folk här på Helgerum på 1800-talet så det är inte orimligt. Jag har tittat i husförhörslängderna från mitten och slutet av 1800-talet men kan inte riktigt förstå vilket det skulle kunna vara. Kan det vara backstugan Lillsundet? Där bodde änkan Maja Lena Andersdotter och dottern Lovisa på 1850-talet. Torpet Sjövik, som också kallades Mattje, fick byta namn till Lillsundet på 1890-talet, så backstugan kanske låg i närheten av det. Och en stuga som heter Lillsundet borde väl ligga vid vatten?
Kan det vara Skyttetorpet? Där bodde en statarfamilj på 1850-talet. Det fanns också ett torp som hette Rosenvik, om det kan vara det? Kanske är det någon som vet mer om detta?

2

Vi hade först bara tänkt att gå hit för att se om vi gemensamt kunde se spår av det torp eller annat hus som ska ha legat här. Sedan ville jag visa maken att man kan se rester av den gamla vägbanken i kanten av Turkietgärdet och så började vi följa den.

3

Vägbanken är tydlig men det är länge sedan den användes som väg för det växer mycket sly och träd på den idag.

4

Turkietgärdet här är ett långsträckt gärde och mitt i löper ett rakt dike. Precis när man kommit in i skogen vid änden på gärdet går den gamla vägen på en fin gammal stenbro. Diket från gärdet verkar fortsätta in i skogen, det är nog ett par meter djupt och drygt en meter brett.

5

Det är lätt att se hur vägen fortsätter in i skogen.

6

Här har nog vägen använts en bra bit in på 1900-talet som traktorväg, det är tydliga spår och utdikat.

7

Plötsligt går vi rakt på resterna av en husgrund mitt i skogen. Det syns direkt att det inte är en gärdsgård. Detta är vid nr 2 på kartan och 1943 fanns huset intakt eftersom det är med på kartan. Det här måste ha varit en lada, kanske en hölada som stått för sig själv. Stubbkärr som syns på kartan nedanför ladan ser vi inte, förmodligen har det torkat ut, kanske genom dikning.

8

Husgrunden sträcker sig kanske 20-25 meter utmed den gamla vägen. Här står jag inne i ladan.

9

Efter ett par hundra meter är vi framme vid den södra änden av Flivikedalsgärdet, det långa gulmarkerade gärdet där vår väg övergår från röda till gröna prickar. För att komma till Sjövik skulle vi alltså ha gått rakt fram här men det visste vi inte, utan följde kanten åt höger i stället. Det såg ut som om det gått en väg här.

10

De här granarna är planterade någon gång på 1900-talet, tror jag. Kanske t o m efter den flygbild togs som är underlag för 1943 års karta, för då verkar  det vara ett öppet fält. granplanteringen är ungefär från där vi viker av åt höger tills man kommer fram till Nedre Mörkekärr, där fältet öppnar sig igen.

11

Tvärs igenom Flivikedalsfältet skär ett djupt och brett dike. Nästa gång får vi ta oss mer åt vänster och leta efter en övergång över diket.

12

Det finns ingen chans att ta sig över på den här hala spången. Två telefonstolpar och en planka ovanpå. Då får man ha extremt god balans.

13

Lämningar från någon gång på 1900-talet, förmodligen från dikesgrävningen.

14

Vi har tagit oss över diket på en bro i änden på gärdet och sedan gått tillbaka en bit, och så in i skogen (som den grönprickade linjen visar) där vi tror att den gamla vägen gått. Men här finns det ingen tydlig vägbank, utan det är mer som en bred stig. Efteråt har vi sett att det inte alls var den väg vi trodde här.

15

Här är det mer sankmark och vattenpölar.

16

Nu står vi vid Stenbovikens norra strand, vid nr 3 på kartan, fast vi trodde att vi skulle vara vid Sjövik. Men utsikten var fin och vårvattnet porlade i bäcken så det gick ingen nöd på oss. Det är Järö vi ser på andra sidan.

17

Vi förstod ganska snart att vi skulle kunna ta oss hem över Stenbogärdena. De ligger som på ett pärlband mellan Nedre Mörkekärr och landsvägen.

Nästan tre timmar tog det och 10 000 steg blev det på stegmätaren. Men det bästa var upplevelsen att ta sig fram i skogen och hitta spår av tidigare liv här och där. Det blir fler turer, och ganska snart ett mer seriöst försök att hitta till Sjövik, tror jag.

Twin Peaks, Snoqualmie och Snohomish

I dag fick jag en liten aha-upplevelse. Eller vad man nu ska kalla det.

Jag läste om Snoqualmie där delar av inspelningen av Twin Peaks skedde. Det har jag säkert läst om tidigare, förmodligen när jag såg serien på tv år 2000, eller senare någon gång. Men det är först nu som jag vet mer om min egen släkt och kom på hur det hänger ihop.

För några veckor sedan letade jag fram en hel del nya uppgifter om min fars två morbröder Karl och John som emigrerade till Amerika 1909 och 1911. Läs om dem på Rötterbloggen.

De bodde båda två i många år i dessa trakter i norra delen av staten Washington, strax öster om Seattle. De bodde i Baring, Snohomish och Index och kanske på fler ställen som jag inte känner till. Dessa platser ligger tre-fyra mil från Snoqualmie. Snoqualmie ligger i King County, det county som gränsar till Snohomish county på södra sidan.

JohnElinKarlOten
John, Karl och Karls hustru Elin någon gång på 1910-talet i Seattle.
Karl (eller kanske John) fotograferad i Seattle vid ett annat tillfälle.

Snoqualmie
Googlemaps. Droppen är Snoqualmie. De röda prickarna är platserna där Karl och John bodde.

Snoqualmie, Baring och Index ligger, precis som Snoqualmie, i kanten av den stora bergskedjan Kaskadbergen som tar vid där Sierra Nevada slutar och sträcker sig in i Kanada.

Nu blev det mycket geografi men det jag vill komma fram till är att de miljöer som visas i Twin Peaks är samma miljöer som min fars morbröder levde i för hundra år sedan. Det är höga berg och djupa dalar, storslagna vattenfall, stenbrott och brädgårdar där timret sågades. Både Karl och John arbetade i stenbrott och på sågverk här.

Nu ser jag fram emot nästa omgång av Twin Peaks som ska spelas in snart. Jag kommer nog också att se om de gamla avsnitten i väntan på de nya. Nu kan jag se på dem med nya ögon och tänka på Karl och John och upplevelsen av att se den miljö där de levde.

Oavsett detta gillar jag Twin Peaks, så det är med en viss förväntan jag ser fram emot den nya säsongen.

Länk till karta med Twin Peaks inspelningsplatser utanför Seattle.

Några tusen år av liv och död

För kanske 3000 år sedan bodde det människor där jag bor nu. De levde på bronsåldern och ligger begravda här omkring. Ett mindre gravfält och några enstaka gravar har jag tittat på i dag, med grannen som kunnig guide.

Man kan knappast undgå historien när man bor som vi gör, i en mycket gammal kulturbygd. Hela Tjust vimlar av fornminnen, tror jag. Att det finns bronsåldersgravar alldeles intill våra hus här, det har jag vetat om ett tag. Och jag har många gånger tänkt att jag ska leta upp dem. Idag blev det av, tack vare att jag mötte grannen vid brevlådan och vi kom att prata om det. ”Vi kan gå och titta nu” sa han. Så klart jag gjorde! Så bra! Så intressant och roligt! Tack!

Enligt Riksantikvarieämbetet är gravarna runt om här från bronsåldern, cirka 1800-500 f Kr. Det är ganska många år sedan. Gravarna är både runda rösen och mer avlånga i ungefär öst-västlig riktning.

0522

På en större åkerholme som består av berg och sten med träd och undervegetation ligger den högsta gravhögen, högt uppe på berget. Det är ett stort röse och vi tror att här har nog den mest prominenta personen i bosättningen begravts.

0524

Från gravhögen har man en magnifik utsikt över omgivningen. Givetvis betydligt bättre utsikt förr, när det inte växte tall och sly här.

0520

Lite längre ner på bergknallen ligger ytterligare en grav, och så troligen några till. Alla är inte så lätta att identifiera för stenar har nog tagits bort, antingen som byggnadsmaterial i äldre tider, eller så kan de ha flyttats vid avverkning.

0530

Åkerholmen är inte en enda bergstopp utan flera små bergknallar, med svackor och delvis öppen mark emellan.

0535

De här stenarna har någon lagt hit för några tusen år sedan, för att begrava någon som kanske var en familjemedlem.

0558

På andra sidan vägen en liten bit in i skogen finns ett mindre gravfält med flera gravrösen.

0538

Intill detta gravfält finns på en plats en samling stenar som kanske har fungerat som någon slags samlingsplats. Flera stenar är placerade i ring med en enda sten i mitten. Några stenar har flyttats härifrån, bort från ringen. Det kan ha skett på senare tid för här har man avverkat flera gånger. Detta är inte markerat som fornlämning hos Riksantikvarieämbetet, det är bara en teori vi diskuterade idag. Kanske är den rätt, kanske inte. Kanske är det resterna av en domarring, alltså en rund brandgrav från slutet av bronsåldern.

0550

Ett par av gravarna är mer avlånga än runda.

RAAkarta

På Riksantikvarieämbets hemsida Fornsök finns en karta med alla fornlämningar. Här syns det att det är ganska gott om dem i Helgerum. De vi tittade på idag ligger en bit från vägen. De här fornlämningarna är registrerade på 70-talet.

Det är inte nog med bronsåldern, för på denna åkerholme och i skogskanten i närheten finns lämningar från senare tid också, ända in på 1900-talet.

Om trakten här har varit bebodd kontinuerligt sedan bronsåldern har jag ingen aning om, men att det varit så sedan medeltiden är dokumenterat. Om man då bodde precis här, eller en kilometer bort, vet jag inte. Rumma, som ligger ett par kilometer härifrån, var sätesgård på 1400- och 1500-talet, och lite senare tillkom Helgerum. Kanske bodde en del gårdsfolk i utkanten av byarna, precis som man senare bodde i torp ute i skogen. Kanske bodde någon på den här åkerholmen på 1000-talet, eller för 500 år sedan. Då var närheten till havsviken bättre, det var mer öppet land mot vattnet då tror jag. Då fanns ju inte heller landsvägen som nu lägger hinder i vägen  mot sjön. På ett ställe på åkerholmen kan kanske ett boningshus ha stått en gång. En rest av en gammal mur finns kvar.

0517

På andra sidan muren är det plan mark ungefär i höjd med murens överkant, förmodligen är det delvis utfyllt. Kanske är muren bara från en lada eller något annat? Men jag tänker mig att det borde vara ett boningshus för att muren är så tät och stabil. Fähus placerade man kanske där det gick på plan mark och lador hade nog inte så tät grund som denna. Vi spekulerade i om det kan ha varit ett hus med ett avträde på kanten. Det ser ut som någon slags avsats där. Det skulle verkligen vara roligt att få veta vem som byggt detta och varför. Och om det är 1800-tal eller 1200-tal, eller från någon annan tid.

0531

På flera ställen här finns det också grävda diken. Inte särskilt djupa, några decimeter bara. Det är inga raka 1800- och 1900-talsdiken det här, utan de slingrar sig fram och omgärdar på vissa ställen en mindre plan plats med några stenar. Kanske platser för lador, som man vill hålla torra och därför dikat ut.

0536

På åkerholmen kan vi också se flera stigar och en öppen plats där stigarna korsar varandra. Den här stigen används nog lika mycket av rådjur och räv som av människor idag.

0545

Över den lilla bäckfåran har någon en gång för länge sedan byggt en fin liten stenbro.

Det känns som om det skulle kunna ha legat några hus här, kanske en gammal mindre gård. För det är som gjort för flera små byggnader. Hur det verkligen var får vi nog aldrig veta.

0539

På en stenhäll i skogen finns den här stensamlingen, som vi tror är ett rågångsmärke.

0542

Innan den nuvarande landsvägen byggdes på 60-talet gick den gamla vägen mot Borsösund här. Vi anar den trädallé som nog en gång stått utmed vägen. Den stenlagda vägbanken finns kvar.

0547

Vägen har vikit av ner mot gärdet och en vattentäkt. Här fanns förr en brunn där gårdens vatten hämtades varje dag, långt in på 1900-talet.

0552

En annan lämning från 1900-talet är planken från den trädkoja som de som för länge sedan är vuxna lekte i för flera decennier sedan. Bräderna är fortfarande kvar uppe i tallkronan, som har växt upp i himlen sedan dess.

Det enda som vi vet är belagt av allt detta är bronsåldersgravarna, som har registrerats och beskrivits av Riksantikvarieämbetet 1978. Och det som är rester från 1900-talet. Resten vet vi inte något om egentligen, utan det är mest funderingar.

Text och bilder har jag också lagt in på min hembygdssida om Västrum, där det finns mer att läsa om socknen.

Electrolux – tio år har gått

Luxgravsten2

För tio år sedan genomfördes nedläggningen av Electrolux dammsugarfabrik i Västervik. Nedläggningsprocessen varade i över ett år. Den 12 februari 2004 kom det första beskedet. Den 31 mars 2005 upphörde verksamheten.

Nu har jag skrivit några artiklar i Västerviks-Tidningen för att uppmärksamma att det gått tio år. Det handlar om nedläggningen och om hur det gått för några av de tidigare fabriksanställda.

Vid tiden för nedläggningen var jag allmänreporter på VT och skrev en hel del artiklar om detta, utifrån olika vinklar. Det handlade om hur man kan och kunde hantera en sådan här kris, vad följderna skulle kunna bli och hur det var för de anställda. Flera av de artiklarna samlade jag sedan på min hemsida. Där finns också ett tidigare opublicerat vittnesmål om arbetet inne på fabriken.

Man ska förstås inte rota för mycket i det gamla utan gå vidare mot det nya. Men Electrolux var den största privata arbetsplatsen i kommunen, med 520 anställda, och nedläggningen berörde oss alla, även vi som inte arbetade där. Det finns fortfarande en medvetenhet om Electroluxfabriken och dess roll i Västervik, ”gamla luxare” är ett känt och fortfarande använt begrepp.

Bilderna här är mina egna, tagna i mars 2004.

Lux1