Resa hem till barndomen

Tack vare samtalen med gamla skolkamrater kan jag se mitt eget liv och min uppväxt i ett delvis annat ljus än jag tidigare gjort. Under uppväxten hade vi barn kanske inga ord för det vi kan förstå idag när vi ser bakåt, som vuxna och betydligt äldre.

I helgen var jag hemma på en klassåterträff med mina skolkamrater från mellanstadiet, både från min egen klass och klassen över oss. Barndomskamraterna. Det är i år 51 år sedan jag gick ut sjätte klass i Ljungby skola i Halland. Numera är vi redan pensionärer eller närmar oss hastigt den åldersgränsen.


Bild på Ljungby skola 2005. Den här gången tog jag inte en enda exteriörbild, jag var så upptagen med att prata med mina gamla skolkamrater.

Mina två första skolår gick jag i småskola, med årskurs 1 och 2. Det var en B-skola, dvs två årskurser i samma klass. Min småskola var Trustorps skola. Det fanns en småskola till i socknen, Kärrets skola. Våra två klasser slogs ihop till en gemensam i tredje klass när vi kom till folkskolan, som var i Ljungby centralskola. Även där var det B-klass det första året, då hade vi gemensam klass med dem som var ett år äldre. Sedan var vi en egen klass med bara vår årskull, vad jag kan minnas. Det var läsåret 1964-65 som vi gick i fjärde klass. Förmodligen var det då den nya grundskolan infördes.

Naturligtvis talade vi mycket om händelser under skoltiden, om vår lärare Barbro Runnheden (läs om henne inför 90-årsdagen i HN), en mycket omtyckt lärare som betydde mycket för oss, inte minst för mig. Men det blev också tal om vad skoltiden förde med sig och hur den påverkat oss och hur vår klass var. Vi var en bra klass. Inga bråk, alla var snälla. Det är min bestående bild, och inte bara min. Jag ska inte idyllisera men i min klass tror jag att de allra flesta faktiskt trivdes i skolan. Att vi haft klassträffar, nu för fjärde gången, tar jag också som ett tecken på det.


Vårt klassrum från tredje klass är helt ganska annorlunda idag. Här stod förr en kateder och vi hade svarta griffeltavlor.


När vi hade klassträff i lördags slumpade det sig så att det var öppet hus på skolan så vi var flera som var där och tittade. Femteklassare guidade oss. Också från klassrummet där vi gick i tredje klass, tror jag.

Mina egna klasskamrater har jag träffat på klassåterträffar två gånger tidigare, 1992 och 2005. Skolkamraterna i den andra klassen har jag inte sett sedan ungdomen. En del minns jag mycket väl från den tiden, andra inte alls. Det var extra roligt att få talas vid med den som under hela min uppväxt var min bästa kompis, men sedan vi båda flyttade hemifrån 1972 har vi inte träffats.

Under besöket i hemtrakterna bodde jag hos en av klasskamraterna och hans fru, ett underbart välkomnande par. Det blev en del samtal oss emellan också, och vi kom in på sådant som jag nu känner delvis förändrar min bild av min uppväxt.

Jag är väldigt glad för mina klasskamrater. En har jag kvar ända från småskolans första klass, de flesta från 3-6 klass och några bara från sexan. Vi var den första grundskolekullen i Ljungby skola och när vi sedan kom till högstadiet inne i Falkenberg splittrades klassen på minst två klasser, kanske fler.

Det kommer att bli fler klassträffar, det är jag säker på. Och jag kommer.

De flesta av mina skolkamrater är idag inte aktiva i sociala medier så det blir inga nutida bilder på dem här. Bara det gamla skolfotot från 1967, som publicerats tidigare:


Jag sitter i mitten.


Och så den här bilden från 1964, eller möjligen 1965, då vi var på skolresa till Göteborg och gjorde en utflykt med Paddan.

Två bilder till på skolan, båda från 2005:


Vi åt lunch och drack kaffe i det nya församlingshemmet (som jag tror heter Kyrkstugan). Där hänger den här fina målningen av Ljungby kyrka och prästgård.


Den här bilden är inte från Ljungby utan tagen lite längre söderut under mitt besök, och visar en bit av Ätradalen i Vinberg. Det är en vacker trakt jag kommer ifrån.

Varmt tack till er som ordnade med klassträffen!

Den mystiska forntiden

5161

På andra sidan landsvägen, om man går en bit in i skogen från oss, så stöter man på en lång stengärsgård. Den är snörrät och har två hörn och så är den väldigt lång. Kanske en kilometer lång. Så känns det när man följer den i skogen, men jag har inte mätt.

Idag har jag för första gången följt den ända till slutet. Mitt inne i skogen tar den bara slut, utan någon antydan till att det funnits en fortsättning. En bit bort ligger en mindre hög med sten. Kanske var det tänkt att gärsgården skulle fortsatt här.

5162
På några ställen har gärsgården rasat och djur och människor tar sig lätt förbi.

5165
Ett av de två hörnen, det som är längst bort om man följer muren från landsvägshållet.

5166
Här har en del sten rasat ner och på andra sidan ligger en liten hög med sten. Kanske skulle den använts till att fortsätta bygget.

5171
Här tar den fina gamla stengärsgården slut mitt ute  skogen. Den bara slutar i ingenting, inget nytt hörn, inget stenras och inga spår efter något stängsel.

5175
I närheten av gärsgårdens slut ligger den här stenhögen, och har nog gjort så ett tag. Det finns gott om sten även här uppe i nordöstra hörnet av Småland.

Jag undrar varför den byggdes och när.  Av vem? Förmodligen anställda statare på Helgerum. För jag antar att den byggdes på 1800-talet, när man dikade ut och tog upp nya odlingsmarker. Men byggdes den för att stänga inne betande kreatur eller för att stänga ute vilda djur från odlad mark? Hade den bara byggts för att få bort sten från åkrarna hade den väl lagts som en åkerholme eller i en hög i skogskanten.

Om den hade gått runt ett gammalt gärde hade jag förstått syftet med den. Nu börjar den nästan ute vid landsvägen och fortsätter in i skogen. Fast landsvägen gick längre bort då, så när den byggdes kan det kanske ha varit hörnet av en bit åker. De två murhörnen är inte rätvinkliga så att den bildar en mur runt en fyrkant med gärsgård på tre sidor, utan hörnen är snarare 135 graders vinklar.

På ömse sidor om gärsgården ligger öppna fält men det är skog emellan på båda sidor och man har känslan av att man går i en skog fast det kanske bara är hundra meter bort till gärdet. Kanske var landskapet öppet här på 1800-talet.

På Googles och Eniros kartar kan man i flygfotoläge ana den raka gärsgården. Jag trodde det skulle gå att se den även på 1943 års ekonomiska karta, som bygger på flygfoton, men där kan jag inte riktigt urskilja den.

Det ligger ett sådant enormt arbete bakom denna gärsgård. Precis som bakom alla gamla stengärsgårdar. Tänk er att baxa upp all den här stenen ur åkern, forsla den till där muren byggs och sedan fördela stenbumlingarna så att det blir en bra och hållbar gärsgård för många generationer framåt.

I Småland finns det som bekant väldigt mycket sten i markerna, och ända sedan människan började odla, eller sedan bönderna kom, har man fått röja sten. Det finns mängder med gamla odlingsrösen i skogarna, där det tidigare varit odlingsmark men fått växa igen.

De första stengärsgårdarna ska ha anlagts runt de gamla pestkyrkogårdarna, enligt boken ”Stenminnen” av Ida Andersen och Åsa Nyhlén (2007). Boken handlar om småländska stengärsgårdar och har fantastiska bilder.

Det var på 1700- och 1800-talet som man började anlägga stengärsgårdar, som en del av det vi kallar den agrara revolutionen då jordbruket utvecklades och brukningsmetoderna förbättrades. När bönderna, som tidigare arrenderat jorden, fick möjlighet att köpa loss sin mark satte de igång och bröt sten för att få större arealer att odla på.

Men här i Helgerum var det inte så. Här var Helgerums gods ett stort och sammanhållet gods genom historien och ända fram till 1925, när slott och slottspark styckades av. Och det var först då som laga skiftet genomfördes här. Kanske var det baron Raab som bestämde att hans anställda på godset skulle bygga gärsgården någon gång under hans tid på 1800-talet. Jag tror på att det var så. Det gick nog åt en hel del mannakraft för att genomföra detta, och allt annat arbete också.

5177
Till vänster om diket går den gamla landsvägen, och den är inte mer än ett hjulpar bred som ni ser.

Något annat som jag också förundras över är den gamla landsvägen, inte så långt från gärsgården. Vägen går sedan någon gång på 30-talet (kanske slutet av 20-talet) nedanför huset där vi bor, förut gick den ovanför. Idag ingår den i beteshagen där fåren går under sommarhalvåret, men den användes som allmän landsväg ända fram till slutet av 60-talet då den nuvarande landsvägen byggdes.

Den gamla landsvägen är mycket smal och det kan inte ha varit plats för mer än en bil åt gången. Några mötesplatser har jag inte sett att det kan ha funnits på sträckan från vårt hus till bokskogen. Kanske är det en kilometer dit.

På 60-talet hade man börjat bygga ut sommarstugeområdet Äskestock och det ska ha varit på grund av trafiken dit som nya landsvägen byggdes. Men det måste ändå ha gått många lastbilar med byggmaterial och annat ut till Äskestock innan den nya landsvägen var färdig. Och det här var den enda farbara vägen här. På ena sidan om vägen löper ett djupt dike, säkert ett par meter djupt, och på andra sidan är berget. Hur gjorde de när de möttes på den här smala vägen? Idag kan jag inte förstå det. Eller var vägen bredare då och diket inte fanns? Jag vet inte.

Sådant här kan jag gå och grunna på när jag ser sig om i hemtrakterna.

Stenbotorpet

Stenbo2015

Någonstans här innanför slånbärssnåren låg Stenbo. Först var det en större gård, sedan blev det torp, och sedan blev det inget alls utan övergavs på 1780-talet. Platsen ligger intill den lilla bokskogen mellan Helgerum och Äskestock.

Stenbo1697

På kartan från Lantmäteriet ser du hur det såg ut en gång i tiden, närmare bestämt 1697. Det är ett tag sedan. Numera, sedan 1960-talet, skär den asfalterade landsvägen tvärs genom landskapet till vänster. Fotot tog jag i eftermiddag och stod då strax söder om namnet Stenbo på kartan.

Om Stenbo har jag bloggat förut, på min sockensida. Scrolla en bit ner (eller sök på Stenbotorpet) och läs om Stenbos historia. Den ska jag inte berätta igen. Men i våras fick jag mail från en släktforskare som läst mitt förra inlägg om Stenbo från 2011. Han har två bröder i den sista familjen som bodde här bland sina anor. I sommar har han besökt platsen med sin familj, delvis tack vare att jag beskrivit den, har han berättat för mig.

Sådant gör mig så väldigt glad. Det är så mycket roligare när det man gör också kan glädja andra.

En gammal väg från Forsebo till Skaftet

Gamla vägar är alltid roligt att hitta ute i markerna. På långfredagen gav vi oss ut för att gå till Forsebo och sedan hem igen, en timmes promenad ungefär. Forsebo ligger mellan Helgerum och Skaftet. Det går en mindre bilväg fram till gården.

Strax innan man kommer fram till Forsebo gård ska man vika av åt vänster. Rakt fram går en liten skogsväg och vi bestämde oss för att ta den i stället och se hur långt vi skulle komma. Vi kom till Skaftet och var hemma tre timmar senare.

Att det går att gå över Forsebo till Skaftets badplats har jag hört talas om och vi trodde det var den vägen vi hittat. Men det stämmer bara delvis. För att gå den vägen som de flesta andra går ska man gå fram till Forsebo gård och vika av in i skogen där i stället.

Den väg som vi tog kommer ner till sjön Hjältemaren, men där tar den slut och övergår i en minimal stig en liten bit. Då förstod jag att vi inte tagit den ”rätta” vägen. men det spelar mindre roll, vi kom ju hem igen.

Anledningen till att den här vägen tar slut är att Hjältmaren höjts några meter sedan vägen användes så vägen slutar egentligen nere på sjöbotten idag. Hjältemaren höjdes i början av 1900-talet, då också en kanal grävdes ut till Toven. Det går en liten bro över kanalen och sedan kunde vi fortsätta till Skaftets badplats.

Vi gick lite fel på den sidan bron och kom ner till Toven vid en vik lite söder om badplatsen så vi tog oss upp på ett berg och sedan ner igen på den rätta vägen, som nu är en stig i skogen.

Jag vet inte hur lång den här sträckan är, men kanske en halvmil totalt.

1943vagen_bildsiffror
Ekonomiska kartan från 1943. Klicka på bilden så visas den i större format. Siffrorna visar var några av bilderna tagits. Den rödprickade vägen är den vi gick. Vid 8 gjorde vi en avstickare ner till sjön och gick sedan tillbaka en liten bit. 12 är badplatsen i Toven. Den blåprickade vägen är den vägen som andra har sagt att man kan gå. Den grönprickade vägen är den vanliga landsvägen. Den delen av sjön Hjältemaren som är vid siffran 2 fanns inte vid förra sekelskiftet, och resten av sjön var betydligt mindre. Ungefär mellan 4 och 8 ligger ett lite torp som heter Marielund. Det är gammalt, det fanns redan i slutet av 1700-talet, för det finns med på en karta från 1788.

1
Bild 1: Den gamla vägen som nu bara är en skogsväg. Det är vackert här.

2
Bild 2. Strandängen vid sjön Hjältemaren. Här fanns det ingen sjö fram till ungefär hundra år sedan.

3
Bild 3. Vid änden av sjön Hjältemaren. Vid andra änden ligger Skaftetbron och Sjögårda.

4
Bild 4. Bron över kanalen. Här finns en grind, för vilt eller för betesdjur sommartid. Kom ihåg att stänga grinden när du passerar här.

5
Bild 5. Vid bron ansluter den vägen vi skulle ha kommit om vi tagit den blåprickade vägen.

6
Bild 6. På andra sidan grinden.

7
Bild 7. Här är det lätt att följa den gamla vägen.

8
Bild 8. Vid sjön Toven. Det vi ser längst bort är Skaftets badplats, som vi visste att vi skulle kunna komma fram till, men här har vi kommit ner till sjön lite för långt söderut.

9
Bild 9. Blåsipporna blommar.

10
Bild 10. Du kan bara ta dig fram till fots här, inte köra med bil.

11
Bild 11. Sista etappen av vägen fram till badplatsen är en stig i skogen.

12
Bild 12. Framme vid badplatsen.

13
Bild 13. I Skaftet på väg hem.

1883
Generalstabskartan från 1883. Här är motsvarande siffror som från 1943 års karta. Här syns det också att sjön Hjältemaren (vid nr 2) är betydligt mindre, och det finns ingen kanal ut till Toven.

Detta inlägg finns också på min Västrumsida, del 3.

Falkenbergs medeltida historia

Peterbok1Falkenberg är en av Sveriges äldre städer, precis som Västervik. Historien i källdokument börjar på medeltiden, då fanns det en borg ungefär vid Tullbrons fäste på Ätrans östra strand. Rester finns kvar än idag. När jag växte upp och gick i skolan i Falkenberg passerade jag ofta borgruinen men tänkte aldrig på vad det egentligen var som jag såg. Nu vet jag mer.

Peter Skoglund och Mats Dahlbom berättar om Falkenbergs tidiga historia i boken ”Falkenberg i dansk medeltid”, som jag köpte på bokrean i år. Peter Skoglund är fil dr i historia och arkeolog vid Göteborgs universitet, Mats Dahlbom är pensionerad civilingenjör.

Boken är uppdelad i två delar. Del 1 handlar om Falkenbergs, Hallands och Danmarks allmänna och politiska historia. Del 2 handlar om de lokala förhållandena i Falkenberg. Ett ganska smart sätt att dela upp en historiebok, tycker jag. Är man redan ganska bevandrad i den allmänna historien kan man gå direkt till del 2.

Hur som helst är det här en jätteintressant bok, och här och där ganska spännande. Jag har lärt mig massor jag inte visste om min hembygd.

Peterbok2
Det finns en hel del kartor i boken, vilket glädjer en kartnörd som jag.

Halland tillhörde ju Danmark på medeltiden och fram till 1645. Peter Skoglund är min kusin och våra äldsta gemensamma förfäder föddes i Danmark på tidigt 1600-tal, så långt tillbaka som släktforskningen visar.

Den danska tillhörigheten är därför en avgörande faktor i Falkenbergs medeltidshistoria.
I boken konstateras att ”Ätran har skapat Falkenberg”. Man färdades på den tiden på vattnet och vägarna på land följde ofta vattenflöden. Den specifikt lokala delen av boken inleds med vägarna till Falkenberg och broarna över Ätran. En bro har troligen funnits strax söder om Tullbron under medeltiden och på 1700-talet fanns en bro vid Garvareforsen, enligt en karta från 1751. Det är alltså strax innan Tullbron började byggas. Författarna resonerar om vilka broar som kan ha funnits och var. Sådant är intressant. Jag kommer att se på Falkenberg med nya ögon nästa gång jag är hemma.

Ett längre avsnitt handlar om borgen, om dess tillkomst och användning. Men också om utgrävningarna 1885 och 1937-38, vad man hittat och vad fynden berättar. Borgen är en central del av Falkenbergs historia.


Resterna av den medeltida borgen finns kvar. Bild länkad från Wikimedia Commons, foto: Gunnar Larsson.

Den första byn , som senare blev Falkenberg, kallades Ätraby. En gång i tiden fanns det faktiskt två städer här. Gamla Falkenberg och Nyfalkenberg. Gamla Falkenberg, som var den ursprungliga bebyggelsen, låg runt St Laurentii kyrka och var avstyckat från Stafsinge socken. Nyfalkenberg låg ovanför Garvareforsen och hörde förmodligen först till Vinbergs socken. I Nyfalkenberg fanns en kyrka med namnet Sta Gertruds kyrka (precis som här i Västervik). I boken redogörs i detalj för de båda städernas utbredning och utveckling. Så småningom växte de ihop. Att det var två städer från början kände jag inte till tidigare.

Det finns mycket mer att läsa i den här boken. Jag är så glad att jag har den.

Vart går vägen?

Borso2

I söndags hade vi rekordvärme och strålande vårsol. Då var det vackert ute på skogsvägarna.

Den här vägen går mot Mörkvik och Borsötorpet, två gamla torpställen som inte längre är i bruk. De låg under Helgerum från 1844 till in på 1900-talet. Deras livstid blev alltså inte så lång. 1935 revs båda torpen.

Säkert något hundratal människor hann bo här ute i skogen under de decennier som torpen fanns. Torpen ligger ungefär en halv kilometer från varandra och ibland går familjerna ihop. Den ene torparens son blev dräng hos den andre. På slutet var det en familj som hade båda torpen.

I torparnas historia ryms både glädje och sorg, så klart. Men jag kan också känna ett stort vemod när jag läser om dem i husförhörslängderna. Särskilt de två föräldralösa bröderna Jonasson som tidigt miste sin far och sedan sin mor. Och jag undrar vart rymlingen, den gamle Olof Persson, tog vägen och varför han rymde. Den yngste som bodde i ett av torpen var flickan inga-Britt som föddes på Mörkvik 1928. Ett år senare flyttade de siste torparen härifrån.

Läs mer om torpen och torparfamiljen på min Västrumsida.

Båda torpen är skyltade av hembygdsföreningen, och det finns lite rester kvar.

Borso3

Borso1

Rösten från 1928


Här kan ni lyssna på en inspelning från den 21 september 1928. Det är operasångerskan Sarah Jane Layton Walker Cahier som sjunger. Hon bodde då med maken Charles Cahier på Helgerums slott, några hundra meter härifrån. Det är ganska mäktigt att höra en röst från 1928, rösten av en kvinna jag läst och skrivit om många gånger, men förstås aldrig träffat. Hon dog några år innan jag föddes.

slottet

CahierWikipedia
Madame Cahier fotograferad i Lund 1916. Bild från Wikimedia Commons.

Madame Cahier och hennes make köpte slottet 1925. Då styckades slottet och slottsparken av från det stora Helgerumsgodset. Godset köptes av Knut och Alma Nelson som bodde i det hus där vi nu bor. Slottet fick fem hektar egen mark.

Makarna Cahier bodde i USA. Charles Cahier var svensk och hette från början Gottfrid Carlsson. I Västrums församlingsbok står det ”Gottfrid Emanuel Charles Cahier, slottsägare”. Sarah Jane Layton Walker kom från Nashville i USA men arbetade som operasångerska i Europa. I Sverige blev hon kunglig hovsångerska och fick svenskt medborgarskap. På Helgerum står de som inflyttade den 16 juli 1927. 1940 donerades slottet  till Stim. Då hade makarna hunnit skilja sig 1935 och Madame Cahier, som hon kallades, var inte längre kvar.

Om de bodde här hela tiden veta jag inte, men de vara skrivna här ett antal år. Troligen hade de bostäder även på annat håll, kanske i någon europeisk huvudstad och i USA. När de kom hit hade de tre barn med sig, som står antecknade som ”mannens barn i föregående äktenskap”. De hette Carolus Sven Harald Cahier, Dagmar Emma Viktoria Cahier och Gustaf Adolf Cahier. Makarna Cahier hade gift sig 1905 och möjligen var barnen bådas barn men födda före äktenskapet. Dottern Emma var äldst, född 1896 i Wien, 1929 flyttade hon härifrån till Berlin. Gustaf Adolf var ett år yngre, också född i Wien, och ska ha kommit hit från USA men prästen har antecknat att han är ”inskriven på faderns uppgifter” så han kanske aldrig bodde här. Två år senare är han utflyttad till USA. Yngst var Sven som föddes 1898 i Böhmen och han var fänrik i Kungliga Livgardet. Han återvände till Stockholm 1929. Alla barnen var ju vuxna men är ändå inskrivna vid samma inflyttning som sin far, eller möjligen båda föräldrarna.

Charles Cahier var född 1868 och Jane föddes 1875. Även för makarna har prästen noterat att de är ”inskrivna på mannens uppgifter”. Det innebär förmodligen att de inte hade några födelsebevis eller andra papper med sig och visade upp, utan att det är deras egna muntliga uppgifter som ligger till grund för kyrkobokföringen. De var ju slottsägare och på den tiden var nog deras ord förmer än den vanliga torparens, som alltid avkrävdes prästbetyg.

Manne Hofrén skriver i sin Helgerumsbok om makarna Cahier: ”Här på Helgerum fann madame Cahier och hennes make en tillflyktsort efter sitt sinne”. Han berättar också att de samlade omkring sig betydande sångkonstnärer från hela världen.

Det verkar som om det är Jane som är den tongivande i paret, inte bara som sångerska. Maken ska ha varit hennes impressario i Sverige, alltså hennes manager enligt nutida vokabulär. De passar väl in i Helgerums historia, som varit ett kvinnornas slott. När de flyttade hit var slottet i dåligt skick men de rustade upp det. Under deras tid brann mejeriet ner och det tänkte Charles bygga upp igen och göra till en annexbostad, men det blev aldrig gjort.

CahierVastrumboken
I Västrums hembygdsbok finns ett foto taget på kyrktrappan efter en ”bejublad konsert”. Något årtal finns inte angivet, men troligen är det från slutet av 1920-talet.

Här finns fler Youtubefilmer där Madame Cahier sjunger:

Och här:

Tack till min granne som uppmärksammade mig på detta!

Att hitta den rätta vägen

Igår gick vi till brevlådan för att hämta posten men kom inte hem förrän tre timmar senare, för vi tog en liten sväng i skogen. Det blev till slut en ganska stor sväng.

På landet finns det många spår kvar i landskapet från förr i tiden. I flera år har vi funderat på att leta oss fram på den gamla vägen som en gång gick från Helgerum till ett torp som hette Sjövik. Torpet finns med på den gamla generalstabskartan från 1883. På samma karta finns en liten fyrkant betydligt närmare vårt hus, i kanten av ett gärde som kallas Turkietgärdet. Kanske för att någon tyckt att det liknar Turkiet till formen.

1883blogg

Sjövik är den röda pricken till höger på kartan. Vi bor vid den blå pricken till vänster. Siffrorna 1 och 2 är samma som nr 1 och 2 på nästa karta. Vid nr 1 kan det ha funnits ett torp men vi vet inte vad det hette. Vid nr 2 gjorde vi en intressant upptäck, se längre ner.

1943utsnittAblogg

Det här är den ekonomiska kartan från 1943, och den verkar vara ritad på en flygbild. (Klicka på den för att se den i större format.) Den svarta linjen till vänster är landsvägen som byggdes på 60-talet. Den är lite darrig för jag har ritat den på fri hand, och den fortsätter ut ur bilden till vänster. Den rödprickade linjen är den gamla vägen till Sjövik och som finns utritad på den här kartan. För att komma till Sjövik skulle vi ha fortsatt den rakt fram men vi vek av till höger där den grönprickade linjen börjar. Då kom vi ner till vattnet och trodde att vi var ungefär vid Sjövik. Den turkos prickade linjen visar hur vi sedan gick hem via Stenbo. Eftersom vi bara skulle gå till brevlådan hade vi ingen karta med oss, vilket vi borde ha haft.

1

Här är vi ungefär vid nr 1 på kartan. Här ska det alltså ha legat en byggnad, troligen ett torp, på 1800-talet. Kan det vara detta som är resterna efter torpet? Intill här finns någon slags skjutplats för jägarna. Bräderna är nog mer sentida rester. Jag vet inte vad detta torp kan ha hetat, om det ens var ett torp. Men det bodde mycket folk här på Helgerum på 1800-talet så det är inte orimligt. Jag har tittat i husförhörslängderna från mitten och slutet av 1800-talet men kan inte riktigt förstå vilket det skulle kunna vara. Kan det vara backstugan Lillsundet? Där bodde änkan Maja Lena Andersdotter och dottern Lovisa på 1850-talet. Torpet Sjövik, som också kallades Mattje, fick byta namn till Lillsundet på 1890-talet, så backstugan kanske låg i närheten av det. Och en stuga som heter Lillsundet borde väl ligga vid vatten?
Kan det vara Skyttetorpet? Där bodde en statarfamilj på 1850-talet. Det fanns också ett torp som hette Rosenvik, om det kan vara det? Kanske är det någon som vet mer om detta?

2

Vi hade först bara tänkt att gå hit för att se om vi gemensamt kunde se spår av det torp eller annat hus som ska ha legat här. Sedan ville jag visa maken att man kan se rester av den gamla vägbanken i kanten av Turkietgärdet och så började vi följa den.

3

Vägbanken är tydlig men det är länge sedan den användes som väg för det växer mycket sly och träd på den idag.

4

Turkietgärdet här är ett långsträckt gärde och mitt i löper ett rakt dike. Precis när man kommit in i skogen vid änden på gärdet går den gamla vägen på en fin gammal stenbro. Diket från gärdet verkar fortsätta in i skogen, det är nog ett par meter djupt och drygt en meter brett.

5

Det är lätt att se hur vägen fortsätter in i skogen.

6

Här har nog vägen använts en bra bit in på 1900-talet som traktorväg, det är tydliga spår och utdikat.

7

Plötsligt går vi rakt på resterna av en husgrund mitt i skogen. Det syns direkt att det inte är en gärdsgård. Detta är vid nr 2 på kartan och 1943 fanns huset intakt eftersom det är med på kartan. Det här måste ha varit en lada, kanske en hölada som stått för sig själv. Stubbkärr som syns på kartan nedanför ladan ser vi inte, förmodligen har det torkat ut, kanske genom dikning.

8

Husgrunden sträcker sig kanske 20-25 meter utmed den gamla vägen. Här står jag inne i ladan.

9

Efter ett par hundra meter är vi framme vid den södra änden av Flivikedalsgärdet, det långa gulmarkerade gärdet där vår väg övergår från röda till gröna prickar. För att komma till Sjövik skulle vi alltså ha gått rakt fram här men det visste vi inte, utan följde kanten åt höger i stället. Det såg ut som om det gått en väg här.

10

De här granarna är planterade någon gång på 1900-talet, tror jag. Kanske t o m efter den flygbild togs som är underlag för 1943 års karta, för då verkar  det vara ett öppet fält. granplanteringen är ungefär från där vi viker av åt höger tills man kommer fram till Nedre Mörkekärr, där fältet öppnar sig igen.

11

Tvärs igenom Flivikedalsfältet skär ett djupt och brett dike. Nästa gång får vi ta oss mer åt vänster och leta efter en övergång över diket.

12

Det finns ingen chans att ta sig över på den här hala spången. Två telefonstolpar och en planka ovanpå. Då får man ha extremt god balans.

13

Lämningar från någon gång på 1900-talet, förmodligen från dikesgrävningen.

14

Vi har tagit oss över diket på en bro i änden på gärdet och sedan gått tillbaka en bit, och så in i skogen (som den grönprickade linjen visar) där vi tror att den gamla vägen gått. Men här finns det ingen tydlig vägbank, utan det är mer som en bred stig. Efteråt har vi sett att det inte alls var den väg vi trodde här.

15

Här är det mer sankmark och vattenpölar.

16

Nu står vi vid Stenbovikens norra strand, vid nr 3 på kartan, fast vi trodde att vi skulle vara vid Sjövik. Men utsikten var fin och vårvattnet porlade i bäcken så det gick ingen nöd på oss. Det är Järö vi ser på andra sidan.

17

Vi förstod ganska snart att vi skulle kunna ta oss hem över Stenbogärdena. De ligger som på ett pärlband mellan Nedre Mörkekärr och landsvägen.

Nästan tre timmar tog det och 10 000 steg blev det på stegmätaren. Men det bästa var upplevelsen att ta sig fram i skogen och hitta spår av tidigare liv här och där. Det blir fler turer, och ganska snart ett mer seriöst försök att hitta till Sjövik, tror jag.

Några tusen år av liv och död

För kanske 3000 år sedan bodde det människor där jag bor nu. De levde på bronsåldern och ligger begravda här omkring. Ett mindre gravfält och några enstaka gravar har jag tittat på i dag, med grannen som kunnig guide.

Man kan knappast undgå historien när man bor som vi gör, i en mycket gammal kulturbygd. Hela Tjust vimlar av fornminnen, tror jag. Att det finns bronsåldersgravar alldeles intill våra hus här, det har jag vetat om ett tag. Och jag har många gånger tänkt att jag ska leta upp dem. Idag blev det av, tack vare att jag mötte grannen vid brevlådan och vi kom att prata om det. ”Vi kan gå och titta nu” sa han. Så klart jag gjorde! Så bra! Så intressant och roligt! Tack!

Enligt Riksantikvarieämbetet är gravarna runt om här från bronsåldern, cirka 1800-500 f Kr. Det är ganska många år sedan. Gravarna är både runda rösen och mer avlånga i ungefär öst-västlig riktning.

0522

På en större åkerholme som består av berg och sten med träd och undervegetation ligger den högsta gravhögen, högt uppe på berget. Det är ett stort röse och vi tror att här har nog den mest prominenta personen i bosättningen begravts.

0524

Från gravhögen har man en magnifik utsikt över omgivningen. Givetvis betydligt bättre utsikt förr, när det inte växte tall och sly här.

0520

Lite längre ner på bergknallen ligger ytterligare en grav, och så troligen några till. Alla är inte så lätta att identifiera för stenar har nog tagits bort, antingen som byggnadsmaterial i äldre tider, eller så kan de ha flyttats vid avverkning.

0530

Åkerholmen är inte en enda bergstopp utan flera små bergknallar, med svackor och delvis öppen mark emellan.

0535

De här stenarna har någon lagt hit för några tusen år sedan, för att begrava någon som kanske var en familjemedlem.

0558

På andra sidan vägen en liten bit in i skogen finns ett mindre gravfält med flera gravrösen.

0538

Intill detta gravfält finns på en plats en samling stenar som kanske har fungerat som någon slags samlingsplats. Flera stenar är placerade i ring med en enda sten i mitten. Några stenar har flyttats härifrån, bort från ringen. Det kan ha skett på senare tid för här har man avverkat flera gånger. Detta är inte markerat som fornlämning hos Riksantikvarieämbetet, det är bara en teori vi diskuterade idag. Kanske är den rätt, kanske inte. Kanske är det resterna av en domarring, alltså en rund brandgrav från slutet av bronsåldern.

0550

Ett par av gravarna är mer avlånga än runda.

RAAkarta

På Riksantikvarieämbets hemsida Fornsök finns en karta med alla fornlämningar. Här syns det att det är ganska gott om dem i Helgerum. De vi tittade på idag ligger en bit från vägen. De här fornlämningarna är registrerade på 70-talet.

Det är inte nog med bronsåldern, för på denna åkerholme och i skogskanten i närheten finns lämningar från senare tid också, ända in på 1900-talet.

Om trakten här har varit bebodd kontinuerligt sedan bronsåldern har jag ingen aning om, men att det varit så sedan medeltiden är dokumenterat. Om man då bodde precis här, eller en kilometer bort, vet jag inte. Rumma, som ligger ett par kilometer härifrån, var sätesgård på 1400- och 1500-talet, och lite senare tillkom Helgerum. Kanske bodde en del gårdsfolk i utkanten av byarna, precis som man senare bodde i torp ute i skogen. Kanske bodde någon på den här åkerholmen på 1000-talet, eller för 500 år sedan. Då var närheten till havsviken bättre, det var mer öppet land mot vattnet då tror jag. Då fanns ju inte heller landsvägen som nu lägger hinder i vägen  mot sjön. På ett ställe på åkerholmen kan kanske ett boningshus ha stått en gång. En rest av en gammal mur finns kvar.

0517

På andra sidan muren är det plan mark ungefär i höjd med murens överkant, förmodligen är det delvis utfyllt. Kanske är muren bara från en lada eller något annat? Men jag tänker mig att det borde vara ett boningshus för att muren är så tät och stabil. Fähus placerade man kanske där det gick på plan mark och lador hade nog inte så tät grund som denna. Vi spekulerade i om det kan ha varit ett hus med ett avträde på kanten. Det ser ut som någon slags avsats där. Det skulle verkligen vara roligt att få veta vem som byggt detta och varför. Och om det är 1800-tal eller 1200-tal, eller från någon annan tid.

0531

På flera ställen här finns det också grävda diken. Inte särskilt djupa, några decimeter bara. Det är inga raka 1800- och 1900-talsdiken det här, utan de slingrar sig fram och omgärdar på vissa ställen en mindre plan plats med några stenar. Kanske platser för lador, som man vill hålla torra och därför dikat ut.

0536

På åkerholmen kan vi också se flera stigar och en öppen plats där stigarna korsar varandra. Den här stigen används nog lika mycket av rådjur och räv som av människor idag.

0545

Över den lilla bäckfåran har någon en gång för länge sedan byggt en fin liten stenbro.

Det känns som om det skulle kunna ha legat några hus här, kanske en gammal mindre gård. För det är som gjort för flera små byggnader. Hur det verkligen var får vi nog aldrig veta.

0539

På en stenhäll i skogen finns den här stensamlingen, som vi tror är ett rågångsmärke.

0542

Innan den nuvarande landsvägen byggdes på 60-talet gick den gamla vägen mot Borsösund här. Vi anar den trädallé som nog en gång stått utmed vägen. Den stenlagda vägbanken finns kvar.

0547

Vägen har vikit av ner mot gärdet och en vattentäkt. Här fanns förr en brunn där gårdens vatten hämtades varje dag, långt in på 1900-talet.

0552

En annan lämning från 1900-talet är planken från den trädkoja som de som för länge sedan är vuxna lekte i för flera decennier sedan. Bräderna är fortfarande kvar uppe i tallkronan, som har växt upp i himlen sedan dess.

Det enda som vi vet är belagt av allt detta är bronsåldersgravarna, som har registrerats och beskrivits av Riksantikvarieämbetet 1978. Och det som är rester från 1900-talet. Resten vet vi inte något om egentligen, utan det är mest funderingar.

Text och bilder har jag också lagt in på min hembygdssida om Västrum, där det finns mer att läsa om socknen.

Kättingsmederna i Gunnebo

För exakt 250 år sedan las grunden till Gunnebo som det är i dag. Den 6 juni 1764 undertecknades privilegiebrevet som gav rådmannen Hans Hultman rätten att anlägga en hammarsmedja på Hofgårdens mark.

Då var det inte någon nationaldag som idag.

För några år sedan, när jag fortfarande var anställd på VT, fick jag besök av Herbert Hallberg från Gunnebo som ville att vi skulle publicera en bild på en grupp kättingsmeder i Gunnebo, fotograferade den 16 maj 1894. Hans farfar är med bland de 13 ynglingarna. En del av dem är bara barn, ännu inte fyllda 15 år.

1894

Kättingsmeder i Gunnebo 1894. Från vänster Carl Johansson, 17 år, Herman Pettersson, 18 år, Oskar Andersson, 16 år, Ernst Carlsson, 22 år, Ernst Appelqvist, 27 år, Edvin Pettersson, 15 år, Algot Hallgren, 20 år, Carl Svensson, 17 år, Carl Hallberg, 20 år, Gustaf Johansson, 15 år, Johan Carlsson, 24 år, Henrik Pettersson, 16 år, och Otto Wigren, 22 år.

Jag greps av bilden, av ansiktena och allvaret hos de 13 pojkarna och unga männen. Säkert har du sett bilden, den har publicerats flera gånger i VT, bland annat här. Sedan dess har jag letat upp vilka de var, var de kom ifrån och vart de tog vägen, de där unga kättingsmederna från en annan tid.

Läs om dem på min sida om Gunnebo här.

Där kan du också läsa mer om brukets historia. Jag har samlat ihop en hel del bilder där, bland annat från 1939 års jubileumsbok, och som kanske är intressanta för dem som gillar hembygdshistoria.

Herbert Hallberg gick bort i vintras. Han skulle ha fyllt 88 år för några veckor sedan. Jag är oändligt tacksam att han satte mig på det här spåret. Det har berikat mitt liv att få lära mig så mycket om brukets och kättingsmederna.

Min förra krönika i VT handlade också om Gunnebo och brukshistoria.

Trots att Gunnebo nu fyller 250 år är det ett ungt bruk om man jämför med Överum och Ankarsrum, där bruken är hundra år äldre. De startades av valloner på 1600-talet. Alla bruk i Sverige är inte vallonbruk.

Men chef nummer tre i Gunnebo bruks historia var en vallonättling, så vallonerna var inte långt borta. När rådman Hultman dog 1776 tog sonen Lars över och när han dog 1798 blev det hans änka, vallonmättlingen Sara du Bois, som fick leda bruket. Då var hon 34 år, och hon var kvar på sin post i flera decennier.

Det finns fler kvinnor som ägt och drivit bruk, det har jag läst om. Men särskilt vanligt var det inte. Vad jag vet är Sara du Bois den enda kvinnan som drivit Gunnebo bruk.

Idag kan vi fira både nationaldag och brukets jubileum, den som känner för det. Det gör i alla fall jag.

Det här inlägget är korspostat från min VT-blogg, eftersom jag vill ha det kvar på min egen domän.