Mina två barnbarn

Hon föddes för snart två veckor sedan och i helgen träffades vi för första gången. Mitt allra nyaste barnbarn. Det allra första trevande försöket att lära känna varandra. För henne är livet fortfarande mest att äta, sova, smälta maten och se sig omkring lite då och då. Men jag vet redan nu att redan nästa gång vi träffas kommer hon att ha växt och blivit ännu mer en egen lite människa.

Men just nu har vi precis startat vår livslånga relation. Åtminstone så länge mitt liv varar, det tar jag för givet. Precis som med hennes lille kusin som ännu inte fyllt ett år.

Silke23mars1
Med min äldste son och hans nyfödda dotter, som är mitt yngsta barnbarn.

Ja, jag kan allt känna mig lite högstämd efter att ha träffat mina två barnbarn i helgen. Barn, nya generationer, är livets mening.

Jag minns hur jag tänkte den där höstdagen för drygt 30 år sedan när jag fått positivt besked om graviditeten med min äldste son, han som nu blivit pappa. ”Från och med nu blir livet aldrig detsamma”. Så är det ju. Barnbarnen är en fortsättning på detta.

De små liven. Så sårbar och hjälplös den lilla nyfödda är, och så tuff och stark som hennes lille kusin redan blivit. I april blir han ett år. Han har redan en tydlig egen personlighet och båda två är gränslöst underbara.

Ivan23mars2
Mitt första barnbarn Ivan, nu en stor pojke på snart elva månader.

Jag är oändligt tacksam och rörd över att jag får uppleva detta.

Och så är det så väldigt roligt också, att få umgås med så små människor.

Farmor igen

I går kväll blev jag farmor igen, den här gången till en liten flicka. Hon är mitt andra barnbarn. Dubbel lycka!

När jag tittar på bilderna av henne förundras jag över hennes små fingrar och de mörka ögonen som nu upptäcker världen. Hjärtat svämmar över av alla känslor. Precis som när hennes lille kusin föddes för snart ett år sedan.

För 30 år sedan föddes hennes pappa, fast det är som igår. 30 år innan dess föddes jag, och min mor var då 30 år. Hon skulle alltså blivit 90 nu men fick aldrig vara med om barnbarnsbarnens födelse. Generationer läggs till generationer, det är som det ska vara.

Jag är glad att båda mina söner nu har barn och får uppleva det stora i att hand om en ny liten människa.

Nu var det 1914

HolgerDen här lille gossen föddes för precis 100 år sedan, den 4 mars 1914. På sin ålders höst blev han min svärfar, innan han gick bort i juli 2001. Han hette Holger Karlsson och blev 87 år.

Vi tror att han är sju eller åtta år på färgbilden. Det är ett utsnitt ur en större familjebild. På den svartvita bilden är han minst ett par år äldre. Den är från ett skolfoto från Rumma skola och han är troligen elva eller tolv år. Men han är sig lik, och lätt att känna igen.

Makens farfar var rättare på Helgerum vid den här tiden och Holger föddes i rättarebostaden, där våra närmaste grannar nu bor. Han ska ha blivit döpt i det lilla kapellrummet på slottet och fick namnen Gustaf Elof Holger. Dopet skedde först den 13 april. Föräldrarna hette Axel och Emilia Karlsson.

FödelsebokVästrum1914Holger
Källa: Västrum CI:10 (1910-1933) Bild 32 / sid 26 Arkiv Digital.

Holger blev familjens yngsta barn. Han hade tolv syskon. Sin äldste bror fick han aldrig träffa för han dog långt innan Holger föddes. Nästa syster blev Lizzie, som på sommaren 1914 fyllde 21 år. Hon tjänade som piga på slottet, och var säkert med vid lille Axels dop. Av hans syskon hade de två äldsta bröderna Verner och Hjalmar redan flyttat hemifrån innan Holger föddes så alla syskonen bodde aldrig tillsammans hemma.

Holgerfamilj
Holger i åttaårsåldern, med föräldrar, mormor och några av sina syskon.

Holger1924
Holger i Rumma skola, troligen i tredje eller fjärde klass. Han är fjärde gossen från höger längst bak.

Holger och flera av hans syskon stannade kvar hemma i Helgerum och arbetade antingen på godset eller på sågen i Skaftet, eller som pigor i grannfamiljer. Så småningom skingrades de flesta, och flera bosatte sig inne i Västervik. Holger och hans yngste bror Algot, som var fem år äldre, bodde fortfarande hemma när deras far dog 1935.

Holger40tal
I sin ungdom jagade han och var med i Skaftets skytteförening. Vi har läst om den i Västrums hembygdsbok. Holger till vänster.

Åren gick. Han blev arbetare i stan, byggde vägar, gjorde sin militärtjänst. Så småningom, i medelåldern, blev han far till en son.

Hans liv är slut sedan länge och jag hann aldrig riktigt lära känna honom. Men hans bakgrund känner jag väl, eftersom jag släktforskat om hans släkt. Hans föräldrar kom från Ryssby i västra Småland och för ett par år sedan åkte vi och tittade på platsen där det torp stått där Holgers far föddes 1867. Kanske har Holger också varit där någon gång, det vet vi inte.

Ikväll tänder vi ett ljus på hans grav.

Generationer knyts ihop

Ivan

Detta är mitt första barnbarn. Han heter Ivan och har nu hunnit bli åtta månader. Bilden tog jag den 13 oktober hemma hos oss, när sonen kom hem och hälsade på med sin lilla familj.

farmorIvan ligger på ett täcke som min farmor har sytt för hand för många många år sedan. När vet jag inte, men troligen innan jag fanns. Mellan Ivan och min farmor Gerda är det fyra generationer: Ivan, min son, jag, min pappa och så farmor. Farmors föräldrar hann jag aldrig träffa men min pappa växte upp med sin morfar Kristoffer hemma på gården och har fortfarande levande minnen av honom. Min pappa har ännu inte träffat Ivan, men kanske kommer han att göra det till sommaren.

Min farmor föddes 1889 och levde till 1982, så jag hann träffa henne en hel del och minns henne mycket väl. Som du ser på bilden var hon en mycket stilig ung kvinna. Visst kan man också se likheter mellan henne och Ivan?

Farmors far Kristoffer dog 1947 och var då 97 år gammal. Frågan är hur långt liv lille Ivan kommer att få. Om han lever in på 2100-talet, när alla vi andra som nu finns i hans familj rimligtvis är borta.

När min farmor gått bort 1982 delades kvarlåtenskapen mellan min pappa och hans syskon. Pappa fick bland annat täcket och ett litet skrivbord som farmor och farfar haft i sovrummet. Mina föräldrar behöll en del saker och delade upp resten mellan oss barn. Täcket och skrivbordet föll på min lott. Skrivbordet har gått vidare till Ivans pappa och står nu i deras lägenhet i Stockholm.

Täcket som min farmor sytt är ganska tungt, lite för tungt för att ha på sig när man sover tycker jag. Därför har det mest kommit till användning för småbarn att ligga på. Först mina egna söner och nu mitt första barnbarn.

2013 blev ett år när generationerna knyts ihop.

Ivans födelse är den stora höjdpunkten under det år som gått. Det största som hänt mig sedan hans pappa och hans farbror föddes på 80-talet. Ivan är en klart lysande stjärna på min himmel. Snart föds en stjärna till när nästa barnbarn kommer till våren. Dubbel lycka, och nästa års stora höjdpunkt.

En annan höjdpunkt under året var att träffa mina avlägsna amerikanska släktingar när de besökte Sverige i början av juni. Det blev ett tillfälle att även möta andra släktingar här hemma, och som jag tidigare knappt kände till. Några generationer bakåt kommer vi från samma människor. Kanske kommer Ivan en dag långt in i framtiden att träffa efterlevande till mina kusiner, som då är hans avlägsna släktingar.

2013 blev också ett positivt år på andra sätt. Äntligen fick jag skriva boken om min förre arbetskamrat Tor Wiklund och hans bilder. Och jag har skrivit och gett ut en egen bok för släktforskare och som visade sig bli en succé. Att andra läser det jag skriver och uppskattar det är en fantastiskt fin belöning.

På sorgesidan 2013 står de släktingar och andra i min närhet som lämnat jordelivet under året.

Gotlandsjul

För första gången i livet har jag firat jul på Gotland. Det var där vi samlades i år, barnen, deras pappa med sambo, äldste sonens svärföräldrar, barnbarnet och vi. En fin jul, på alla sätt.

Jag är Gotlandsfrälst sedan många år. 1976 eller 1977 var jag där första gången, då i september, och blev förtjust. Sedan var jag där på en jobbkonferens en hösthelg några år senare. 1982 var jag där för första gången sommartid, på cykelsemester med två väninnor.

Mina barns far har sin släkt på Gotland, och bor där själv nu, så det har blivit många besök där när barnen var små och så länge vi var gifta.

Gotland är en fin ö att vara på. Annorlunda växtlighet, ett annat landskap, oändliga vita stränder. Och så språket!

Några bilder från julens Gotlandsbesök:

Gotland

Utsikt mot norr från Fårösund.

Gotland

Några meter längre bort.

Gotland

På juldagen gjorde vi en utflykt till Fårö. Första stoppet var raukfältet Digerhuvud, som är det största raukområdet. Ett mäktigt landskap. Maken fotograferade också så klart.

Gotland

Det lilla fiskeläget Helgumannen med sjöbodarna på rad på stranden.

Gotland

Helgumannen, med båtarna uppdragna. Det blåste isande kallt här.

Gotland

Langhammars raukområde, denna iskalla juldag. Här finns Gotlands största rauk tror jag, den som är till vänster.

Gotland

Precis så här magiskt vackert var det faktiskt vid Langhammar i skymningen på juldagen. Alldeles blått, och så den rosa strimman.

Gotlandsfärjan

Vi åkte färjan över till Gotland. Jag har tidigare lärt mig lite om färjehistoria, och hittade dessa fotografier vid ingången till förliga salongen. En rad bilder som berättade om hur det var förr. Denna bild är från 60-talet tror jag, då man vinschade ombord bilarna. Det var långt innan man hade bilfärjor, när vi svenskar precis hade börjat åka på bilsemester.

 

Mitt barnbarn

I helgen har vi varit i Stockholm och varit med på dopet av mitt första barnbarn. Han föddes den 29 april och är nu fyra och en halv månad. En stor krabat med mycket vilja och mycket muskler.

En helt underbar liten människa. Så social och glad, så rolig och så fin.

Jag blev så rörd där i Allhelgonakyrkan igår, när sonen med sambo kom in med lille Ivan och gick fram till dopfunten. Det var så fint.

Tiden går så fort. Det är ju inte länge sedan hans pappa var en liten krabat, glad och pigg och med mycket spring i benen.

Läget: bra

Nu blir det bara en liten lägesrapport.

Igår var vi i Stockholm och bekantade oss med lilla barnbarnet. Tänk att man kan vara så liten och så söt! Jag hade glömt hur små de är. Det är ett ljuvligt litet barn. Precis som hans pappa och hans farbror var när de var små.

Det var en riktig högtid att sitta med honom i famnen en stund. Och han bara tittade och var alldeles lugn. Så skör. Jag var så klart rädd att göra fel, det är ju 27 år sedan sist med en så liten. Så små fötter han har! Och fingrar.

Idag fick jag besked om tentan och betyget på den senaste historiekursen. VG! Jag är så glad för det! Man vet aldrig hur en lärare bedömer på sådana här berättande frågor.

Det är jätteintressanta ämnen, och jag skulle gärna vilja blogga om vad jag skrivit men måste nog kolla med läraren först, ifall det är samma tentafrågor varje år. Frågorna handlade i alla fall om utvecklingen i jordbruket 1750-1850, vad folkhemmet innebar, den svenska avtalsmodellen och kvinnors medborgerliga rättigheter. Nu har jag lärt mig mer om det.

Nu i april och maj jobbar jag en hel del på VT igen, som vikarie. Det är roligt, och ganska annorlunda, att komma tillbaka som tillfällig vikarie efter mina tidigare 17 år som anställd. Framför allt är det kul att ha arbetskamraterna omkring mig.

Farmor

I morse hände det näst mest omtumlande i mitt liv. Mitt första barnbarn föddes. En liten gosse.

Det mest omtumlande var förstås när jag själv blev mamma en skärtorsdagseftermiddag för snart trettio år sedan. När lillebror föddes en kall januaridag ett par år senare kände vi oss vana som föräldrar, och visste ganska bra vad som väntade.

Nu är det min yngste son som står inför livets mirakel första gången.

Vilken oerhörd glädje det är att få barnbarn. En ny liten familjemedlem som får sin plats i våra hjärtan. Det är överväldigande.

Sven

Mina barns farfar Sven lämnade livet förra helgen. Idag har vi följt honom till hans sista vila. Vi är alla tacksamma för att han fick ett långt och ytterst levande liv i så många år, ända till sitt hastiga och oväntade slut.

Jag är tacksam, djupt tacksam, för att jag fick lära känna honom under en viktig period i mitt liv. Han var min andra svärfar. Min första svärfar gick bort långt i förtid, redan i 60-årsåldern. Sven blev nästan 88 år. Min nuvarande svärfar hann jag inte lära känna särskilt väl eftersom han avled i hög ålder ett år efter att jag träffat min sambo.

Sven var en på många sätt speciell människa, inte lik någon annan. Klurig, och kunde fixa det mesta. Noggrann och eftertänksam.  Omtänksam. Uppfinningsrik. Och så farfar.


Äldste sonen med farfar en dag för sådär 25 år sedan.

Under åren som jag var gift med mina barns far umgicks vi med deras farfar och farmor ganska ofta, och vi firade alltid jul ihop. Efter skilsmässan på 90-talet träffade jag dem inte mer än några få gånger, och det är nu ett antal år sedan jag talade med Sven i telefon. Nu känner jag förstås att jag borde gjort mer för att hålla kontakten. Men nu är hans liv slut, och inget av detta kan ändras.

Stockholmshelg

Vi hade en underbar helg i Stockholm hos sönerna med respektive sambo. Det är så fantastiskt fint med vuxna barn, precis som det är med små barn. Tänk att jag fått så fina och kloka barn. De hade ordnat allting så jättebra.

barnen

Hela gänget. Fotot tog jag på NK dit vi hann en liten stund i lördags eftermiddag. Det var så starkt solsken utomhus så det blev nästan inga utomhusbilder den här helgen.

frukost

Mycket och god mat. Frukost på Hedvigs i Midsommarkransen i lördags och brunch hemma i söndags, innan vi tog bussen hem igen. Fredagsmiddag åt vi på Bar Central med spännande och mycket god centraleuropeisk mat. Lördagsmiddag åt vi på Delikatessen vid Mariatorget. Lammnacke, torskrygg, oxkinder och sådant. Supergott.

Skrapan

Före maten i fredags kväll gick vi på baren ”…och himlen därtill” längs upp i gamla Skatteskrapan vid Medborgarplatsen. På 27:e våningen! Det var tur att det var mörkt annars hade jag fått svindel direkt. Men Stockholm var så vackert med alla ljusen. Och längst där borta ligger Globen.

Vi besökte Liljevalchs vårsalong i lördags. Det var verkligen roligt, för den innehåller allt. En del gillade jag inte alls, annat blev jag ganska bedårad av. Men framför allt är det roligt att se den stora spännvidden i de verk som visas. Vårsalongen väljs ut av en jury och vem som helst kan skicka in. Jag vet inte hur många som visas men det är så många att det inte går att minnas alla. En del gjorde stora intryck, andra gick mer spårlöst förbi.

Liljevalchs

Den här målningen stannade jag upp inför. Jag gillar infallsvinkeln, konst om konst. Metakonst. Kul, och välgjord. Konstnären har suttit på Nationalmuseum och målat.

Liljevalchs

Det här är en broderad tavla, en av flera av samma konstnär. Påfallande många tavlor var broderade. Jag gillar det. Tänk om jag kunde brodera fritt så här.

Liljevalchs

Detta konstverk är baddräkter gjorda i någon slags aluminiumkorkar eller liknande. Många tittade på dem, jag också.

Åh, det fanns så mycket intressant att se där.

På kvällen gick vi på teater, föreställningen ”Fröken Julie” på Stadsteatern, det här Strindbergsåret. Perfekt. Levande teater är alltid speciellt. Tänk att skriva en dialog mellan i stort sett bara två personer som blir en så dramatisk historia som denna.  (Det var strängeligen förbjudet att fotografera under föreställningen).

”Fröken Julie” har jag läst, troligen i gymnasiet, och även sett på film eller kanske tv-teater för länge sedan. Nu blev jag sugen på att läsa mer Strindberg så jag köpte ”Röda rummet” på Pocketshop när vi väntade på bussen hem igår. Och ytterligare tre böcker, men inga fler Strindberg.

Tack för en underbar helg!

Andra bloggar om: ,