Tidigare har jag aldrig sett något fotografi över huvud taget på min pappa som barn. Själv har han inga i sitt album, bara från sin vuxentid. De här fotografierna finns hos en äldre bror och en syster. Min mamma har jag sett foto på som skolbarn, och hon liknar mig i samma ålder. Men alltså inte pappa. Plötsligt blev han en annan, en mer fullödig människa. Han har ju faktiskt varit ett barn en gång. Visst är det konstigt att det känns så? Men jag blev verkligen rörd när jag såg de här bilderna.

Min pappa är pojken längst fram i vit skjorta och slips. En liten spjuver ser han ut att vara… Jag tror att han är fem år för fotot måste vara taget 1931, att döma av minstingen, min näst yngsta faster på storebrors arm. Året därpå föddes en flicka till i familjen.

Min pappa är yngst av pojkarna i familjen, tio år yngre än sin äldste bror som står bakom honom här. Pojken som har den yngsta i knäet har nu hunnit bli 92 år och var med på vår släktträff. Fantastiskt, tycker jag.

Här är syskonen några år äldre och det ser ut som om min pappa är i tioårsåldern så det bör vara taget i mitten av 30-talet. Alltså för ungefär 75 år sedan. Han sitter bakom sina storebröder på stenen, som nummer tre från höger. Flickan längst till vänster är samma som i den vita klänningen på bilden ovanför.

Stenen finns på gården där de växte upp och finns kvar fortfarande så klart, men idag är den omgiven av skog. Fast pappa hittade den när vi var där under släktträffen.

Den som släktforskar har som regel en hel del gamla bilder, och många fotografier vet man egentligen inte så mycket om. Men de man vet vilka personerna är, de blir så mycket mer värdefulla.

I augusti i år fick jag för första gången se fotografier på min farfars föräldrar, Johan Olausson och Fredrika Olofsdotter. De gifte sig i Vänersborg 1875 och vi tror att detta är deras bröllopsbild, eller kanske en förlovningsbild:

Det här fotografiet är alltså taget för minst 136 år sedan. Mäktigt, tycker jag. Johan blev gammal, 92 år, men Fredrika dog redan 1895, 50 år gammal. Då var min farfar bara åtta år. En av mina fastrar sa när vi pratade om det att ”då förstår man varför han var så huslig, han fick väl hjälpa till hemma när hans mamma hade dött”. Så var det säkert.

Jag kan känna igen vissa drag hos både mig själv, mina barn och min pappa i dem båda, de som är födda mer än hundra år före mig.

I lördags träffade jag 13 av mina 15 kusiner på pappas sida, en farbror, tre fastrar, kusinbarn och kusinbarnbarn. Och så min egen familj. Totalt var vi 75 personer, och de allra flesta är jag släkt med. Några var medföljande makar, sambor, pojkvänner och flickvänner.Det är bara ett par av kusinerna jag träffat som vuxen.

Bilden är med avsikt liten, eftersom jag inte frågat alla om det är OK att publicera den. Men ni ser att vi är många. Den äldste var 92 år och den yngste har inte fyllt ett år än.

Vi träffades på Åkulla fruluftsgård i bokskogen mellan Varberg och Ullared. Vi kommer från den här trakten. Himla fint ställe, faktiskt. Under träffen besökte vi också släktgården i närheten, där min yngste kusin nu bor med sin familj.

På hemvägen besökte vi Rolfstorps kyrkogård och tittade bland annat på min farmors föräldrars grav:

Som ni ser blev pappas morfar Kristoffer över 97 år gammal. Vi blir gamla i vår släkt.

På mopedmuseet fanns det mesta. Allt från cyklar från 20-talet med hjälpmotorer till 80-talsmopeder. Min bror och jag letade efter hans gamla moped, som han tror var en Crescent, men just den modellen fanns inte. Och min gamle far kunde det mesta om lättviktare och något som kallas Iwö-hjul.

Det är ett riktigt trevligt utflyktsmål om man vill uppleva nostalgi. Precis som Almviks tegelbruksmuseum.

Gamla industri- och arbetslivsmuseer fascinerar mig. De ger en bild, en idé om hur det tidigare arbetslivet sett ut. Vad våra förfäder gjort. De ger pusselbitar till vår mikrohistoria, såväl som samhällshistorien.

Här kom leran in med linbanan för att bearbetas.

Konstnären Gösta Holmer har gjort fantastiska ”gubbar” i trä. Den här tror jag ska föreställa en arbetare som skär tegel i rätt form.

I den långa torkladan torkades teglet innan det brändes, i rad efter rad.

Tegelbruket lades ner i november 1971, för snart 40 år sedan. Nu behövs inte arbetsstövlarna längre.

I brännugnen brändes teglet. Det är dunkelt inne i museets byggnader, och svårfotograferat.

Ovanpå brännugnen. Härifrån tror jag eldarna hölls vid liv.

Gammalt taktegel, ser det ut som.

Skogen är ett fantastiskt skafferi. Vi fick ihop en bra bottenskyla i en papperskasse. Det räckte till en rejäl paj, ihop med lök.

Blåbären är också på gång, på gränsen till mogna. De är fortfarande lite sura och behöver nog stå ett litet tag till. Men det verkar bli både blåbär och lingon i år.

Efter allt regn som kommit de senaste dagarna före midsommar är det kanske inte så konstigt att kantarellerna kommit upp. I skogen är det också mycket vatten:

Einar gick i nästan upp till stövelskaftens slut. Även nere vid viken:

Det är väldigt högt vatten i viken nu. Där Einar står brukar det vara torrlagt eller bara någon decimeter vatten tror jag. Det är innanför flytbryggan, som ligger högt nu.

Yngste sonen har varit hemma över helgen, och vi gick igenom lådor och kassar med hans gamla grejer från förrådet. Bland mycket annat två stora kartonger lego.

Det var kul att upptäcka de gamla grejerna pojkarna byggde för 10-12 år sedan. De hade mycket tekniklego och byggde bilar, rymdskepp och robotar. De fungerar fortfarande.

Se filmen med Einars legorobot på min Facebook
Jag hade tänkt att vi skulle välja bort en del och kanske sälja eftersom de har så mycket lego (det finns ännu mer hos deras pappa) men vi bestämde till slut att allt lego får vara kvar tillsvidare. Det är svårt att göra sig av med sådant man redan har. Så det får åka in i förrådet igen.

En hel del annat kommer däremot att lämna hemmet, och det är bra. Det går inte att spara på allt.

Årets första potatis från landet tog vi upp på midsommarafton.

Det är en sort som heter Rocket. Tyvärr var det inte så mycket att skörda under potatisblasten. Vi fick ta upp fem stånd för att få tillräckligt till oss tre.

Maken filmade potatisupptagningen. Klicka på bilden för att se filmen, som är i MOV-format och bäst ses i QuickTime.

Midsommardagens frukost åt vi hos grannen ihop med många andra från trakten. Maken passade på att göra en panoramabild från grannens altan.

Jag är lyckligt lottad som har två fina söner med var sin rar sambo. Alla fyra har varit hemma över helgen, men åkt idag. När de kom fick jag morsdagspresent: två björnbärsplantor. Nu är de planterade i mitt land, mellan hallonen och jordgubbarna. Hoppas det blir bra och att de trivs ihop.

De två björnbärsplantorna jag fick är två olika sorter: Jumbo och Thornless Evergreen. Båda är utan taggar.

För att ge plats för dem grävde jag upp några jordgubbsplantor och skickade med hem till balkongodlingen i Stockholm i stället. Jordgubbarna är faktiskt på gång redan, med massor av små gröna bär:

Fåglar har vi gott om här på landet, till och med inomhus. Göken gal jämt, svalorna skriker och väcker oss i gryningen och inne i ventilen till badrummet har några småfåglar byggt bo. Igår när en av ungdomarna skulle duscha låg det fågelungar och pep på ventilens bottenplatta, som var utskruvad någon centimeter. Med gemensamma krafter fick vi ner den och ungarna utan att de kom till skada.

Det var fyra fågelungar på ventilplattan. De kunde inte flyga utan satt kvar i handen och i plastlådan när vi tog hand om dem. Ungdomarna gjorde vad de kunde för att de skulle klara sig, men vi vet inte hur det gått. Vi kunde inte få in dem i boet igen eftersom det är uppe på hustaket så de fick komma till ett hål i ett gammal träd nära huset. Vi hoppas fågelföräldrarna hittade dem där och att inte katterna tagit dem. Idag var de inte kvar där i alla fall. Men en till fågelunge damp ner hos oss idag. Tyvärr var den medtagen och dog efter en stund. Sorgligt.

Från början måste det ha funnit något slags nät ovanför själva ventilen, och som gått sönder så pass mycket att fågelungarna kunde ramla ner där. Huset vi bor i är högt och ligger högt på ett berg så jag förbjöd sonen att klättra upp till fågelboet på taket.

Ja, naturen gör sig påmind när man bor mitt i den. Nu hör jag fåren bräka genom det öppna fönstret och kvällsgöken som gal, och för en stund sedan gnäggade hästarna i hagen på andra sidan vägen.

Tyvärr ser jag inte fåren nu, de har så stort bete och måste vara någonstans bakom träden. Men här om kvällen (i skymningen) gick de alldeles nedanför vårt staket och åt:

Min mammas stora intresse i livet var trädgården och odling. Hennes blomstrande trädgård syns på håll när man kommer på gatan. Dahlior var en av hennes praktblommor. I år prunkar trädgården fortfarande, tack vare pappa. I dag är det ett år sedan hon dog.

Ett år går fort.

Tack vare svärdotterns kunskaper i arkitektur har jag nu lärt mig att järnbeslag på väggarna utanpå gamla hus kallas ankarjärn.

Det här är ett av de äldre husen från mentalsjukhustiden, troligen en vårdavdelning. Det är ett märkligt hus kunde vi konstatera, för det har en blandning av arkitekturstilar från både tidigt 1900-tal och 50- eller 60-talet. Idag ser det mest bara dystert ut, särskilt om man föreställer sig dem som som vårdats där.

Sta Gertruds sjukhus byggdes under 1900-talets första decennium, om jag inte missminner mig från vad jag läst. Kanske är det här huset ett av de som är kvar från den första tiden:

Det är i alla fall välhållet och renoverat.

Mycket har rivits här ute och annat har förstås kommit till under årens lopp.

Ett av husen är delvis vandaliserat, med en port som ser ut som till vänster. På andra sidan vägen såg vi sedan ett exakt likadant hus, och där var porttelefonen fortfarande kvar, fast det är många år sedan avdelningarna las ner. Idag finns det visst bara en mindre utslussningsenhet kvar.

På kvällen var vi nere vid bryggan allihop, och kände på vattnet:

Bilden är tagen klockan 22.53 med min mobil, så den är lite kornig. Det var en underbart fin sommarkväll.

Jag fick trädet idag, och blev så väldigt glad. Att få ett träd är att få något att ta hand om, och som varar så länge trädet lever. Jag ska vårda det ömt och göra allt jag kan för att det ska trivas.

Tyvärr kom jag inte hem tidigt nog ikväll för att kunna ta någon bra bild i dagsljus, den här bilden blev bäst. Det blommar nu, och kanske kommer det att bära frukt om några år. Det är några decimeter högt och står i en kruka. När det blir lite varmare i sommar ska det få vara ute i solen.

Ikväll har jag läst att olivträd kan bli 2000 år gamla.

Den till höger har min moster Signe skrivit. Den handlar om bankens historia i Okome. Det är hon som var banken i Okome, skulle man kunna säga. Hon arbetade där i 40 år, från 1953 till 1993. Det var Signes bank, sa kunderna. Min morfar var med i jordbrukskassan från de första åren på 30-talet. Min kusin Jan blev bankens sista kund vid nedläggningen 2006. Så det handlar en hel del om min släkts historia. Den var mycket intressant för mig att läsa, inte minst för att jag varit så mycket i Okome under min barndom och hos min moster Signe och hennes familj. Det är en hel del av det hon skriver om som jag minns, när jag läser. Minnen kommer tillbaka. Signe är en flyhänt skribent och kan berätta. Det vet jag också från annat hon skrivit.

Den andra boken är skriven av Per Göransson i Falkenberg som grundade företaget Pelly som tillverkar trådkorgar, t ex som garderobsinredning. Han startade det 1939 i källaren i huset där han bodde. Jag tror att han var i slutet av tonåren då. Eftersom vi kände honom och hans familj när jag var barn kommer jag ihåg honom, och bland annat hans dotter Ylvas studentexamen.

För mig finns det detaljer i båda de här böckerna som bättrar på mina egna minnen från min barndom. Mest i min mosters bok förstås.

Sådana här böcker kan vara av intresse för andra också, både för dem som släktforskar och kanske hittar uppgifter som kompletterar det man redan vet. Men också för att de ger  pusselbitar till vår nutidshistoria. Moster Signes bok ger en inblick i landsbygdsliv under halva 1900-talet. Per Göranssons bok ger en nischad men intressant bild av svensk industrihistoria.