Anna-Greta

Min moster och gudmor Anna-Greta är död. En stor förlust för hennes barn, för hennes syskon, för mig och alla andra släktingar. Nu får hennes trötta kropp vila efter många års sjukdom. Hon hade kämpat länge men kunde somna in lugnt i början av juli.

Anna-Greta är en av de människor som funnits hela mitt liv och som varit en självklar del av det. Av mammas många syskon hade hon en särskild roll just för att hon och hennes man Göte var mina gudföräldrar. Hon bar mig till dopet för över 65 år sedan. Jag är tacksam för det. Jag tror att hon stod min mamma särskilt nära av systrarna och kanske var det därför mamma valde just henne.


Vid dopet den 26 juni 1954 blev Anna-Greta och Göte mina gudföräldrar. Ett par år senare med Anna-Greta, hennes och Götes hund (tror jag), och en docka.

Anna-Greta och Göte fanns i min närhet under min uppväxt. De uppvaktade vid mina födelsedagar och jag har alltid vetat att de var mina gudföräldrar. Under många år sedan jag blivit vuxen var vår kontakt sporadisk men efter mammas död för tio år sedan klev Anna-Greta tillbaka in i mitt liv och jag har träffat henne varje sommar. Anna-Greta och en av mammas andra systrar har jag kunnat ställa frågor till om min mamma efter hennes död som jag annars inte skulle fått svar på. Det har betytt mycket för mig.

Min morbror Göte gick bort i december 2016. Nu saknar jag dem båda. De har med råge uppfyllt sina roller som gudföräldrar. Tack!

Jag har nått en sådan ålder att de flesta i mina föräldrars generation borde vara borta. Men av mammas tolv syskon lever ännu åtta, den äldsta blev 97 strax efter Anna-Gretas död. Av pappas syskon lever två, hans storebror fyller 100 i november. Det är en glädje och tacksamhet att få ha så många äldre släktingar kvar länge i livet. Men nu saknas Anna-Greta.

Pappa

Min pappa är död. I torsdags morse somnade han in lugnt och stilla efter en månads sjukdom och över 90 års liv på jorden.

Det var en fin morgon efter en svår natt. Krafterna tröt och han orkade inte dra andetagen mer. Han var inte ensam utan fick dö i sällskap med oss. Hans gamla utslitna kropp orkade inte mer. Jag är tacksam att jag kunde vara med honom i hans sista stund, det är en tröst.

Min pappa har ju alltid funnits, så länge jag levt men mest de sista åren. När jag växte upp hade mina föräldrar tydliga föräldraroller. Mamma var hemmafru som fostrade oss barn, pappa jobbade och vi träffades mest på helgerna. När jag fötts var han 27 år och trebarnsfar, en ung man redan fast förankrad.

Det är på senare år jag lärt känna honom bäst. Efter mammas död har kontakten växt med pappa. Honom har jag frågat sådant som jag aldrig frågade mamma eftersom det var först efter mammas bortgång som jag insåg att de båda två kommer att vara borta en dag. Han har berättat om sin barndom och uppväxt, senast för ett par månader sedan fick jag veta sådant som överraskade mig och som satt djupa spår i hans liv. När jag själv var ung varken lyssnade jag eller brydde mig särskilt mycket. Men utflykterna vi gjorde tillsammans i somras, trots hans tunga steg och att orken sinat, de visade mig en 90-årig pappa som aldrig gav upp, som fortfarande ville vara med på nya äventyr. När jag åkte hem efter en veckas besök i augusti sa han att ”nu är jag trött, men det har varit så roligt och jag kan vila sedan”. Ja, vi hade haft så roligt tillsammans.

Min pappa var en nyfiken spelevink och samtidigt djupt troende. Glimten i ögat och ett stort allvar rymdes i samma människa. Så var det fortfarande i torsdags natt, de sista timmarna i hans liv.

Att vara ledsen är inte farligt, som tur är. Sorgen blandas med tacksamhet och glädje över den pappa jag haft i hela mitt liv och som jag fick följa med ända till hans sista andetag. Saknaden och sorgen känns stor men jag är också lättad över att han nu sluppit ifrån det långa liv som på slutet blev för tungt för honom med ett hjärta som blev allt svagare. Nu får han vila.


I somras tog vi en fikapaus på Öströö, efter en utflykt i släktens spår.


1958, tror jag. En av mina mostrar sa här om dagen att jag var pappas flicka när jag var barn. Kanske var det så, fast jag aldrig tänkt på det själv. Jag har bara bröder, inga systrar. Ytterligare en bror är född i början av 60-talet.


Pappa och sex av hans sju syskon, någon gång i mitten av 30-talet. Pappa är nummer tre från höger och de sitter på den stora stenen vid gården där de alla växte upp.


Sista noteringen i väggalmanackan i köket var på den 10 januari när vi skulle komma ett par dagar.

Mammas vinbär

mammasvinbar

Det här är en pytteliten röd vinbärsbuske med tre bär på. Men busken är inte så gammal än så jag räknar med att den blir större med tiden och ger mer bär. Den är ett skott från min mammas vinbärsbuske. Jag fick den av pappa förra året. Han har lagt ner en gren mot jorden och lagt en sten på, sedan har den rotat sig under ett år och förra sommaren fick jag den med mig hem.

Jag fick också en likadan kvist från den svarta vinbärsbusken och förra året planterade jag båda två i mitt trädgårdsland. Allt såg ut att gå bra men så i våras hade hjortarna vari inne i vår trädgård och slitit loss den. Den lilla busken låg flera meter bort på gräsmattan. Jag planterade om den men den tog sig inte utan dog, ledsamt nog. Men pappa ska ordna ett nytt skott till mig, som jag får nästa sommar.

En liten kvist från den lilla busken var avbruten och den stack jag ner i marken. Den har tagit sig men är ännu bara en pinne med några gröna löv på. Får se om den överlever. Jag hoppas det.

Min mamma gick bort i cancer 2009. Hon var mycket förtjust i sin trädgård och vårdade den väl. Hon låg på sjukhus på sommaren, just när vinbären mognade. Jag var hos henne och hälsade på då och plockade vinbär som jag hade med mig hem. Nu hoppas jag så småningom på större skörd från den busken jag har efter henne.

Vinbär är gott och det finns redan en stor och frodig vinbärsbuske i trädgården här, en med vita vinbär. Den står invid ena gaveln och har funnits här länge. Den plockar jag av varje sommar och gör bland annat marmelad av bären.

Nelsonvinbar

Den gamla busken kommer att ge en riklig skörd i år också, precis som den brukar.

 

Lägesrapport den sista maj

Sista dagen i den sista vårmånaden maj, efter en intensiv vår som kulminerade den gånga helgen. Då kom äldste sonen med sonhustru och mitt ena lilla barnbarn på besök tillsammans med hans svärföräldrar. Det var fint att fira mors dag ihop, tre mödrar, en farmor och en mormor. Det var inte planerat, det råkade bara passa just den här helgen. Och så roligt det var!

morsdag
Vi gjorde en liten utflykt i vårgrönskan i lördags. Barnbarnet på väg att möta maken och sin mormor på stigen ner till sjön.

Maj har bjudit på flera möten. På kristi himmelsfärdsdag kom andre sonens svärföräldrar på ett kortare besök, på väg söderut. Så roligt det är att ha dessa kontakter! Och förra helgen träffade vi min lillebror med sambo när maken och svägerskan sprang Göteborgsvarvet. Det blev några fina dagar tillsammans hos dem utanför Göteborg.

Igår grävde jag ner de sista fyra potatisarna, några överblivna som blivit kvar, på några ställen där det fanns plats. Det blir väl höstpotatis. Alla de jag satt tidigare har redan kommit upp, löken är uppe och jordgubbarna är på väg.

jordgubbe1

Snart måste jag ta lite semester eftersom jag ska jobba några veckor i juli.

Barnbarnsvakt

Att ta hand om en stor liten tvåochetthalvtåring är både spännande och roligt. Tiden flyger iväg, här är det full fart men härligt för en farmor som jag. Han pratar så mycket nu, och berättar om allt möjligt.

Sedan i går är jag barnvakt åt mitt äldsta barnbarn några dagar eftersom hans pappa är på resande fot och hans mamma jobbar till efter dagishämtningen just nu. Därför har jag åkt till sonen i Stockholm och ryckt in med barnpassning. Två dagar har jag nu hämtat på dagis, efter att tidigare ha varit där tillsammans med föräldrarna. Barnbarnet och jag promenerar några kvarter från dagis och tar  sedan bussen hem. Jag som aldrig tidigare åkt buss på egen hand i Stockholm, bara tunnelbana. Detta var jag lite nervös för innan, trafiken och att komma på rätt buss med vagnen och av i tid. Men allt går så bra.

I eftermiddag kom hans kusin tillsammans med sin pappa, min andre son, och hälsade på efter dagis. Då var det liv i luckan minsann, och vi båda vuxna var nog trötta båda två sedan.

Nu sover han lugnt, den lille parveln, efter tre godnattsagor och i väntan på att hans mamma ska komma hem.

barnvakt
Innan pappa fick åka iväg skulle förstås lilla barnbarnet prova pappas nya springskor. Sedan fortsatte vi bygga tågbana.

Tack, mina barn!

Förra året fick jag ett mullbärsträd i födelsedagspresent av mina barn. Nu är det planterat. Tack, snälla barn! Det var den finaste present jag kunde få. Mullbär är så fantastiskt gott och det är ett trevligt träd att ha i trädgården.

1Först en rejäl grop, sedan i med planteringsjord och så trädet. Ett så litet träd behöver skyddas för rådjur och harar så vi har satt stängsel runt, som hålls upp av sex störar.

2
Färdigt! Här står det bra.

Trädet är av den vanliga sorten Mulle, eller Morus Nigra. Den ger svarta mullbär.  Än så länge är det ju bara en späd liten planta men om några år tror jag att det har växt till sig en hel  del.

Naturligtvis fick jag inte trädet i present av barnen, utan ett presentkort på ett träd. Vi firade födelsedagen hos dem i Stockholm och det hade inte varit helt lätt att ta med ett träd på bussen hem.

Dessutom behövde jag konsultera grannarna om var jag kunde sätta det, eftersom vi delar hus och trädgård med två grannar. Ett mullbärsträd ska stå dränerat och i vår trädgård är det på de flesta platser antingen lerig och blöt jord, eller bara ett tunt lager matjord ovanpå berg. Det bästa stället att plantera trädet är mitt i utsikten framför den ena grannens köksfönster. Och hon var bortrest några månader förra året när jag fyllde år. Men min snälla granne har inget alls emot att titta på ett mullbärsträd när hon sitter vid sitt köksfönster så det blev väldigt bra.

Faster Gulli

Min faster Gulli är död. Hon somnade in lugnt i torsdags morse efter att ha varit sjuk i cancer sedan förra året. Den sista tiden var svår men hennes syskon vakade hos henne.

Faster Gulli hann fylla 91 år strax innan hon gick bort.

Gulli
Den allvarliga flickan i mitten är min faster Gulli, omgiven av sina syskon. Det är sommaren 1930. Gulli är storasyster i syskonskaran. Till vänster längst fram sitter min pappa Yngve, snart 89 år men då en liten spjuver på fyra år. Minsta barnet är faster Märta, på storebrors knä. Bröderna heter Anders, Gottfrid, Erik och Åke. Lillasyster Karin är ännu inte född.

Sista gången jag träffade Gulli var för ett par år sedan, när hon var i färd med att flytta från det hus hon bott i största delen av sitt vuxna liv, till ett äldreboende inne i samhället. Vi knackade på oförberett när vi var i trakten, så som man ju egentligen inte gör i Sverige. Hon var mitt uppe i sina flyttbestyr, men hann med en pratstund.

I alla år bodde hon kvar i byn där farmor och farfar bott i grannhuset. Faster Gulli blev änka två gånger, men båda äktenskapen var barnlösa. Jag vet att hon hade mycket kontakt med och mycket glädje av sina syskonbarn med familjer, hon var en närvarande faster och moster i släkten.

Jag minns henne mest från min barndom. När vi hälsade på farmor och farfar var hon ofta med och annars gick vi bort till hennes hus. Där fanns också farbror Gustav, hennes man, med sitt stora skratt, och deras röda gamla katt. Och så hennes symaskin. Gulli var duktig med sömnad. När jag var i tonåren sydde hon mig en fin kappa, i mörkblått ylletyg och med pälskrage. Jag minns precis hur den såg ut och hur det kändes att ha den på mig.

Det gick många år när vi inte träffades men på senare år har vi talats vid mer. Hon har kunnat berätta om släkten, om sådant jag inte visste och som betytt mycket när jag släktforskat.

Min pappa har inte längre någon storasyster. Den lilla allvarliga flickan i sin ljusa klänning har nu lämnat oss. Med henne har ännu en liten port till min barndom stängts för alltid.

Jul på Gotland

Att ett år redan gått sedan förra julen kändes nästan lite överrumplande när vi satt på färjan till Gotland dagen innan julafton. Förra årets resa känns som om det var så nyss. Och nu är vi redan hemma igen, efter en mycket fin jul med familj, släkt och vänner. Och lilla solstrålen själv, mitt andra och yngsta barnbarn.

Silke

Mitt första barnbarn träffade vi i advent, och träffar snart igen.

På juldagen gjorde vi en utflykt till Bungenäs söder om Fårösund. Vilket fantastiskt ställe! Solnedgången förstärkte upplevelsen.

0280

1906 startade ett kalkbrott på Bungenäs och sedan har det varit ett militärt område som hört ihop med KA3, den  numera nedlagda kustartilleridivisionen i Fårösund. Innan dess var det en halvö med tegar som användes av gårdarna runt omkring, troligen som betesmark.

Läs mer i Rötterbloggen där jag skriver om Bungenäs historia och om dem som bodde där för cirka hundra år sedan.

Det är ett stort område som nu är naturreservat. Det får bebyggas men med stora restriktioner. Bland annat byggs det sommarhus i de gamla militära bunkrarna. Lämningarna från kalkbrottstiden finns kvar.

0270

Den gamla matsalen är nu sommarrestaurang och ett mindre hotell.

0272

Huset till vänster är gamla Konsum. Tänk att det fanns en affär här en gång i tiden. Det bodde en hel del folk här under den första tiden med kalkbrottet, på höger sida om de här husen ska arbetarbostäderna ha legat.

0290

Midvinterljuset är magiskt.

 

Min mamma

Idag skulle min mamma ha fyllt 90 år, om hon levt. Det gör hon inte.

Mamma dog den 10 augusti 2009 i leukemi. Fem år har gått fort. Och 90 år har också gått fort. Nästan ett sekel.

Jag tänker ofta på min mamma, och särskilt idag. Om hon levt, hur hade hon haft det då? Troligen varit lika pigg och tankeklar som sin storasyster, som fyllde 92 i somras, och som sin storebror som blev 91 en månad senare. Mamma var nummer tre i en syskonskara på till slut tretton barn. Men de var aldrig mer än tolv syskon samtidigt i familjen. En av mammas yngre bröder dog som barn, innan yngsta systern föddes.

5syskonblogg
Mamma med sina fyra äldsta syskon. Det måste vara sommaren 1929. Mamma sitter i mitten.

syskon1939blogg
Tio år senare, 1939. Mamma står i mitten i den bakre raden. Nu är hon 15 år och har nio syskon.

Givetvis var mammas uppväxt mycket annorlunda än min 30 år senare, precis som mina barns skiljer sig väsentligt från min. Det var säkert också skillnad på att vara född 1924 och en av de äldsta syskonen jämfört med att vara född i början av 40-talet, som de yngsta syskonen.

När jag var barn berättade mamma ibland om sin barndom. Spridda minnen av det hon varit med om, och det kändes väldigt länge sedan och avlägset för mig då, fast det bara var 30 år tidigare. Det försöker jag komma ihåg när jag själv pratar med mina barn om hur det var när de var små, med ungefär lika långt tidsperspektiv.

Min mamma var en ganska sträng mamma, det är min upplevelse. Jag har bara bröder, och kanske är det annorlunda för dem. Dessutom är jag i mitten, med både äldre och yngre bröder. Så klart hade mamma förändrats från när hon fick sina första barn 1948 och 1949, tills min yngste bror föddes i början av 60-talet. Hon var bara 22 år när hon gifte sig med pappa, och 23 när hon blev mamma. Själv kände jag mig knappast mogen för att få barn förrän jag var uppåt 30.

Min mamma var djupt religiös. Kanske är det därför jag upplevde henne som en ganska sträng mamma. Inte alltid förstås, men den starka gudstron präglade hennes liv. Numera, sedan jag släktforskat och lärt mig mer om min egen släkt, så vet jag att jag kommer från en släkt med stark religiositet och att min morfars far var en religiös grubblare. Säkert inte så ovanligt, framför allt inte i äldre tider.

Min mamma var också en mycket familjekär person. När jag tänker på henne så är det också på mormor och morfar och alla mina mostrar, morbröder och kusiner som alltid funnits i mitt liv, allra mest under min uppväxt. Hennes föräldrar och syskon betydde alltid mycket för henne, och de träffades ofta. En kort tid innan mamma gick bort, när jag besökte henne på sjukhuset och hon visste att slutet väntade, då sa hon till mig att hon var särskilt glad över att hon var sams med alla sina syskon.

Min pappa lever fortfarande och bor kvar i deras tidigare gemensamma hem, en villa på västkusten. Av mammas tolv syskon har tre avlidit, men nio lever fortfarande, och det är jag så tacksam för.

Jag har visst glömt att berätta vad mamma hette. För mig är och förblir hon bara mamma. Hon hette Gertrud Dahlberg tills hon gifte sig och bytte efternamn till Johansson.

skolkort1blogg
Skolfoto från sjätte klass tror jag, så det bör vara från 1936. Mamma står näst längst till höger i den bortre raden, och vi var väldigt lika i samma ålder. Det här har jag fotograferat av lite hastigt för flera år sedan, därför är det snett. Jag ska scanna in det.

brudkollage
November 1947. Mamma sydde sin brudklänning själv och jag har den idag. Den är av gult siden. Mamma var väldigt smal då. När jag gifte mig hade jag den inte, för då var jag höggravid, men jag hade nog ändå inte gått i den.

Risen_vinter1955blogg
Vintern 1955, kanske i februari. Det är jag som sitter på armen och mina två äldre bröder som står bredvid. I det huset bodde vi 1952-1958. Jag minns den kjolen mamma har på sig, jag tror att hon hade den i många år. Den var gul- och brunrutig i ylle, om det är den jag tror.

Kalmar70-talblogg
Mamma och jag hos mig i Kalmar någon gång i slutet av 70-talet, kanske 1977 eller 1978.

matNågra månader efter att mamma lämnat oss var jag hemma hos pappa och var i matkällaren för att hämta något. Året innan hade mamma varit pigg och tagit hand om skörden i trädgården som vanligt. Hennes ordning på hyllorna bestod men bären var uppätna. Bilden tog jag med mobilen i källarljus, dvs ganska mörkt, därav den dåliga kvaliteten.

30 år har gått

Arvid1984

Idag för 30 år sedan blev jag mamma. Den här dagen, när min förste son föddes, är förstås den mest speciella i mitt liv. En sådan total förändring som det innebar.

Sedan en dryg månad tillbaka är han själv pappa, och vet vad det innebär att vara förälder.

När hans lillebror föddes ett par år senare var ju också en speciell dag, men då kändes det nästan gammalt och vant att få barn. Det är sådan otrolig skillnad på inget barn och ett barn, mycket större än mellan ett och två barn.mammaArvid1984

Det innebär också, är min teori, att mina båda söner fötts in i två olika familjer. Arvid som kom först kom till två helt ovana föräldrar. Einar som kom två år senare kom till en barnfamilj.

Det är märkligt hur livet upprepar sig genom generationerna. Min mamma var precis lika gammal när jag föddes, s0m jag var när Arvid föddes. Och Arvid var lika gammal som både mig och sin mormor när hans dotter föddes.

Bilden till höger är 30 år gammal. Arvid är sju månader gammal och sitter i sin mormors knä.