Äntligen!

Äntligen är jag klar! Anspänningen är över, jag blev klar i tid. I dag har jag levererat årets upplaga av Släktforskarnas årsbok till tryckeriet. Nu finns ingen återvändo.

Sedan i höstas har jag jobbat med boken, utan att egentligen skriva en enda rad själv. Innehållet står andra författare för. Så är det när man är redaktör.

Först börjar det med att leta upp intressanta författare, få ja eller få nej, leta andra, ta hand om inkomna manus, läsa och bedöma, få fram bilder, skicka korrekturversioner i flera vändor, kolla att bilder är tryckbara etc. Sedan kommer layoutarbetet som börjar med att skapa nya sidor i ett Indesigndokument, lägga in text och bilder, få det snyggt och läsbart, ta bort alla ”horungar” och ”änkor ” i den mån det går, korrekturläsa igen, kolla det ena och det andra, millimeterpassa bilder och textblock med mera med mera… Det är ett omfattande arbete som krävs för att få en bok klar för tryckning.

Men nu är det gjort.

uppladdning1

Drygt en kvart senare:

uppladdning2

Jag är inte ensam i detta arbete utan har hjälp av en redaktionskommitté och en korrekturläsare, som betyder oerhört mycket för att få fram ett bra resultat.

Nu ska jag återgå till det riktiga livet, det vanliga livet med mat på regelbundna tider, sömn nätterna igenom, tid att städa och ta hand om den växande tvätthögen, så grönsakerna i trädgårdslandet och allt det där andra. De sista dagarna inför deadline är alltid intensiva, hur mycket jag än planerar och har framförhållning.

Bara ett par timmar innan jag skulle ladda upp tryckfilen upptäckte jag ett faktafel i en text, och som var nödvändigt att rätta. Visserligen bara en siffra men jag måste ju kontrollera att jag inte missförstått, och dubbelkolla och trippelkolla innan jag ändrar i texten. Sådant är nervöst när klockan tickar…

ute

Ute har det blivit sommar och fåren har kommit på bete. Regnmolnen hänger tunga över viken men jag måste nog ut en sväng ändå, när vi har ätit. Titta på något annat än en datorskärm.

Electrolux – tio år har gått

Luxgravsten2

För tio år sedan genomfördes nedläggningen av Electrolux dammsugarfabrik i Västervik. Nedläggningsprocessen varade i över ett år. Den 12 februari 2004 kom det första beskedet. Den 31 mars 2005 upphörde verksamheten.

Nu har jag skrivit några artiklar i Västerviks-Tidningen för att uppmärksamma att det gått tio år. Det handlar om nedläggningen och om hur det gått för några av de tidigare fabriksanställda.

Vid tiden för nedläggningen var jag allmänreporter på VT och skrev en hel del artiklar om detta, utifrån olika vinklar. Det handlade om hur man kan och kunde hantera en sådan här kris, vad följderna skulle kunna bli och hur det var för de anställda. Flera av de artiklarna samlade jag sedan på min hemsida. Där finns också ett tidigare opublicerat vittnesmål om arbetet inne på fabriken.

Man ska förstås inte rota för mycket i det gamla utan gå vidare mot det nya. Men Electrolux var den största privata arbetsplatsen i kommunen, med 520 anställda, och nedläggningen berörde oss alla, även vi som inte arbetade där. Det finns fortfarande en medvetenhet om Electroluxfabriken och dess roll i Västervik, ”gamla luxare” är ett känt och fortfarande använt begrepp.

Bilderna här är mina egna, tagna i mars 2004.

Lux1

 

 

 

 

På böljan den blå

Just nu kom jag på att det i sommar är 40 år sedan jag gick till sjöss, närmare bestämt den 17 juni. Det borde jag väl ha firat…

Vikingland1
Så här såg det ut ombord på min första båt Vikingland. Det var en ny värld för mig.

Det var bara ett par dagar efter att skolterminen var slut och jag åkte till Göteborg för att mönstra på M/S Vikingland, en styckegodsare i Broströms. Jag hade gått första terminen på telegrafistutbildningen i Kalmar och hade ett år kvar innan jag fick examen. Under sommarlovet var jag telegrafistelev ombord, i två månader. Det var mitt första möte med sjölivet.

Mig passade detta väldigt bra, jag trivdes från första stund.

Innan jag började läsa på Sjöbefälsskolan i Kalmar hade jag varit au pair i England i drygt ett år, och förmodligen lärt mig bli självständig och ta vara på mig själv. Så kände jag jag det då. Hade jag kommit ut på sjön direkt hemifrån hade det kanske varit annorlunda.

Att arbeta till sjöss är en väldigt speciell situation. Man jobbar och bor med sina arbetskamrater på en liten yta, som samtidigt är ett litet stycke Sverige ute i världen. Svensk mat, svensk standard, svenska arbetsvillkor och så kanske vi ligger i någon hamn i Västafrika eller någon annanstans i världen.

Det gäller att vara tolerant och ha integritet för att det ska fungera bra, tror jag.

VikinglandMalta
På väg in i hamnen på Malta sommaren 1974 med M/S Vikingland.

ArizonaKalmar
M/S Arizona i Kalmar i juni 1975.

Efter avslutad utbildning 1975 kom jag som telegrafist till M/S Arizona, också en styckegodsare men i Transatlantic. Arizona blev min båt. Där var jag ordinarie telegrafist i nästan två år, tills fartyget såldes till ett egyptiskt rederi i april 1977.

Om Arizona måste jag berätta i ett särskilt blogginlägg tror jag. Där var jag med om mycket och den tiden betydde väldigt mycket för mig.

När Arizona sålts kom jag till en containerbåt som hette M/S Kratos. I december 1977 mönstrade jag av henne sista gången och gick i land för gott.

Ibland har jag nog längtat ut, men aldrig varit beredd att ta steget igen. Idag finns inte mitt gamla jobb kvar, antar jag. Det är väl bortrationaliserat. Som telegrafist skötte jag kommunikationen med land men också administrationen ombord.

tatuering
Det var under min första sommar till sjöss som jag fick min tatuering, ett litet ankare på foten. Det är 40 år sedan nu. Tatuerare är Gert Lindgren, som var svarvare ombord, om jag minns rätt.

För några år sedan gjorde jag några hemsidor om min tid till sjöss.

På folkhögskola igen

För 30 år sedan gick jag journalistutbildningen på Skurups folkhögskola. I går började jag ett nytt jobb som lärare på Ädelfors folkhögskolas journalistutbildning. Ädelfors ligger i Holsbybrunn utanför Vetlanda. Här undervisar jag i webbpublicering både för ettorna och tvåorna. Utbildningen är tvåårig.

Ädelfors folkhögskola

Igår hade jag en heldag med ettorna. De jobbade på flitigt och uppdaterade skolans webbtidning med flera artiklar. Idag har de haft tv-utbildning (bilden) och jag har varit ledig. Resten av veckan jobbar jag igen.

Det var många nya intryck under gårdagen. Trevliga, intresserade och snälla ungdomar. Nya kollegor och en vänlig atmosfär. Alla är så snälla. Jag gillar verkligen att vara här, och hoppas att jag kan vara till nytta och ge dem kunskap som kommer till användning ute i arbetslivet så småningom.

Det är drygt tolv mil till Ädelfors, så jag veckopendlar. Eftersom jag inte kan köra bil än har maken fått skjutsa mig, och ska också hämta mig på fredag. Han är snäll, han. Men det innebär att jag är kvar på skolan, där jag bor på ett gästhem, även när jag har en ledig dag under veckan.

Mitt schema är väldigt varierat. En vecka kan det vara fyra dagars jobb, en annan vecka bara en dag. Det är alltså bara deltid men jag är tjänstledig på heltid från tidningen under tiden jag jobbar här. Jag är glad åt de extra lediga dagarna. Det är bara till drygt mitten av mars plus några enstaka dagar i maj och juni. Där emellan är eleverna på praktik. Om jag ska fortsätta till hösten återstår att se.

Jobb igen

Det var den semestern, det. I morgon bitti är det dags att börja jobba igen. Heltid. Ingen tjänstledighet i sikte nu. Vad har jag glömt som jag skulle ha gjort på semestern, tro? Vila, kanske?

Idag har jag städat ett par garderober, vilket var behövligt, men jag ska försöka göra mig av med lite mer saker, främst kläder. Det samlas så oändligt mycket. Varje gång jag bär hem något nytt borde jag bära ut något gammalt. Tanken är god men svårt att låta den bli handling.

Det här med webbpublicering är ju faktiskt riktigt roligt. Idag har jag lärt mig byta färg, typsnitt och storlek på fonter i CSS-mallen till min kursblogg. Tack vare W3Schools och Web Developer i Firefox så har det gått ganska bra.

Bara 9 875 steg blev det idag, trots den vanliga springturen i 5,5 km-slingen (inget rekord idag) plus en kortare promenad, två förresten. Men i övrigt har jag väl inte rört mig så mycket.

Angelägen bok

För några veckor sedan började jag läsa en mycket speciell bok, men avslutade den helt först i natt. Det är Ingrid Kaijsers bok "Kvinnliga sjömän – finns dom?". Där skriver hon om kvinnor som arbetar till sjöss, kvinnor i vår tid, alltså från 60-talet och till idag. Det handlar om allt möjligt kring just det speciella som arbetsvillkoren till sjöss innebär för kvinnor. Kvinnor är fortfarande en liten minoritet ombord i de svenska fartygen, även om det nog är några fler idag än när jag var till sjöss på 70-talet. 

Att arbeta på en båt är en annorlunda situation som skiljer sig från det mesta. Man jobbar och bor ihop på en liten yta i en plåtburk som guppar ute på havet, och inte kan man gå därifrån när jobbet är slut för dagen. Hur klarar man det? Det kan du läsa om i boken. Och hur kvinnorna hanterar att komma in i en mansvärld och få utrymme där.

Ingrid Kaijser är etnolog på Statens Maritima Museer och har fått material från 78 informanter, kvinnor som har jobbat och som nu jobbar till sjöss. Det handlar om både mässfolk, telegrafister, manskap och befäl på däck och i maskin. Här finns mer information om boken. Hon har gjort ett mycket gott arbete i sin kartläggning av sjökvinnor.

Kunskap och tanke

I en bok citeras kvantfysikern David Bohm: "Förmågan att förstå och tänka är viktigare än den uppnådda kunskapen". Det känns förstås självklart men ändå glömmer vi det lätt, framför allt i skolan. Kunskap är ju inte så mycket värt om vi inte kan använda det till självständiga reflektioner. Först då blir det till verklig nytta, och människan kan utvecklas.

I veckan nu ska jag få in ny kunskap i min hjärna, på facklig kurs på Djurönäset.  Förhoppningsvis ska det också ge mig nya självständiga tankar och styrka att agera mer självständigt.

Arbetets värde

"Jobbet är bland det värdefullaste i en människas liv" säger Ralf Asplund, intervjuad i TCO-tidningen. Artikeln handlar om arbetets värde. Den refererar bl a en undersökning som visar att vi numera skattar fritiden högre än arbetet. För 20 år sedan var arbete och fritid lika viktigt.

Detta är något jag funderat på många gånger i livet, arbetets värde.  Allra viktigast är förstås familjen men sedan kommer nog arbetet för min del. Även om jag just nu är lite trött på mitt jobb eftersom jag efter 25 år känner en viss stagnation… Men jobbet är mycket viktigt för mig och jag har nog alltid jobbat mycket mer än jag egentligen fått betalt för. För att det är roligt, angeläget och intressant. Tänk så mycket energi jag lagt på jobbet, och vad mycket jag fått tillbaka också. Under större delen av mitt yrkesverksamma liv har jag haft tillfredsställande jobb där jag känt arbetsglädje. Ibland har det ju varit jobbiga perioder, det är nog oundvikligt.  Men arbetet betyder mycket mer än bara försörjning, det är också att ha meningsfull sysselsättning, möjlighet till självförverkligande och positiva relationer till andra männigksor (även negativa).

Så, arbetet är viktigt. Mycket viktigt. Jag kommer nog inte att vilja sluta jobba när det är dags för pension, misstänker jag. 

Semester 4

Näst sista semesterdagen idag. Nästa vecka är det grottekvarnen som gäller igen. Men det blir nog kul för det brukar det vara när man kommer tillbaka efter några veckors ledighet. Även om det fortfarande är sommar ute.

Det känns som om jag har gjort allt och ingenting under min semester i år. Ingen större helhet utan en massa småbitar. Jag har både hunnit slappa rejält och vara effektiv och fått saker gjorda. Till exempel tavelhängning, städning, omplock i bokhyllor och sånt. Det där som jag annars gärna skjuter upp tillsvidare. Men det bästa av allt är att få råda över sin tid själv och kunna sova länge på morgonen om jag bestämmer mig för det.

Okritisk kommunjournalistik

Västerviks kommun ger ut en tidning som heter Utkik och som kommer ut några gånger per år. Den delas ut till alla hushåll i kommunen och finns som pdf-fil på kommunens hemsida. Senaste numret kom i går. Den första artikeln är en intervju med Ryanairs Nordenchef, en ung kvinna som har påbrå från Västerviks kommun. Här hyllas Ryanairs affärskoncept men inte en enda kritisk fråga ställs om personalens arbetsförhållanden. Att i kommunens eget informationsblad mötas av en så okritisk artikel om Ryanair är osmakligt. De rådande förhållandena måste rimligtvis vara kända för varje svensk journalist sedan flera år tillbaka. Senast i torsdags, den 26 maj, aktualiserades Ryanair som arbetsgivare av den Europeiska Transportarbetarfederationen som fördömer bolagets agerande.
Att försvara artikeln i Utkik med argument som att det bara handlar om chefen eller bara om bolaget och dess lönsamhet och effektivitet vore pinsamt. Ryanair skulle knappast kunna existera utan sin personal. Att lyfta fram Ryanair som en positiv förebild i nedläggningstider i Västervik, så som nu sker i artikeln, är därför både naivt, skrämmande och omdömeslöst.  Om det är den här sortens företag som ska vara föredömet för företagsutveckling i Västervik då går vi en dyster och skrämmande framtid till mötes.