Ny dator

Min gamla dator har börjat krångla och i tisdags beställde jag en ny: en Macbook Pro med 13 tums skärm. Igår kunde vi hämta den hos lanthandlarn. Paketet var indränkt med rengöringsmedel från transporten och jag var fundersam på hur det skulle vara med datorn. Men innerkartongen var helt intakt utan tecken på kontakt med rengöringsmedlet tack vare att den låg skyddad i tät plast. Och dessutom var datorn innesluten i plast, så den verkar ha klarat sig bra.

För säkerhets skull ringde jag Macoteket, där jag köpt den, och rådgjorde hur vi skulle förfara med paketet. En anmärkning har gått till Schenker.

ny dator

På väg att packas upp. Den ser fin ut. Aluminiumhölje i stället för plast, som på min gamla Macbook.

ny dator

Jag fotograferade ju den så klart.

Nu står den och går med överföring från min Timemachine-säkerhetskopia från den gamla datorn. Det tar några timmar…

Sommar med Amanda Jenssen

Amanda Jenssen berättar så klokt och insiktsfullt, trots sina blott 21 år, om sitt liv. Det gjorde hon i Sommar i P1 i torsdags men det är först idag jag lyssnat på henne i poddradion. Förmodligen skulle jag inte ha valt hennes program (jag hinner inte lyssna på alla utan väljer några) om jag inte hade hört henne sjunga på scen i Västervik för några år sedan och på 80-talet träffat hennes pappa Halvard Jenssen. Det berättar jag om här.

Då, 2006, anade jag inte att hon skulle bli Idol-Amanda och göra karriär. Men det är inte svårt att förstå, med den utstrålningen och rösten. Utstrålningen och sitt manér tror jag att hon har efter sin pappa. Under visfestivalen 1983 intervjuade jag honom och han gjorde ett starkt intryck, både under intervjun och vid uppträdandet på scen senare under kvällen.

halvard jenssen

Tidningsklippet är från Västerviks-Demokraten (numera Nyheterna) den 8 juli 1983. 27 år sedan! Under alla dessa år i mitt arbete som reporter har jag  träffat och intervjuat hundratals människor, kanske fler än tusen, men Halvard Jenssen och några till är sådana jag alltid kommer att komma ihåg.

Människor är så olika. jag minns att jag samma dag också intervjuade Arja Saijonmaa men hon lämnade inget djupare intryck.

Nu är det visfestival igen. På torsdag, fredag och lördag.

Amanda Jenssen har en fin röst och som hon använder väl. I Sommarprogrammet talade hon om sin stora kärlek till djur, om behovet av ett alldeles eget hem och om vänskap.

Amanda Jenssen på Youtube.

Göteborgsbesök

I helgen var jag i Göteborg för att träffa vänner. Vi bodde på vandrarhem vid Slottsskogen och besökte bland annat Botaniska trädgården. Tänk att den här jättestora gröna parken finns mitt i Göteborg. Vi promenerade genom parken bort till Botaniska. Där tittade och luktade vi på blommorna och den frodiga grönskan.

Botaniska

Botaniska

Jag tog förstås en hel del andra bilder man har inte hunnit photoshoppa de än.

När jag var ung var jag ibland i Göteborg, men besöken har inte blivit så många på senare år. Och i Haga tror jag aldrig att jag varit tidigare. Fast det ligger så nära vandrarhemmet så det blev en promenad dit också.

Haga

Jag shoppade loss och impulsköpte ett par nya träskor:

träskor

Inne butiken, som hter Haga trätoffel- och läderaffär, såg det ut så här:

Som på den gamla goda tiden på 1900-talet. Där hittade jag också rejäla raggsockor till oss båda två inför nästa vinter. I en butik intill handlade jag lite kläder. Den drivs av organisationen Pacs. Båda affärerna ligger på Haga Nygata.

På vägen dit hittade vi spunken:

spunk

Och passerade den här skylten:

korsettskylt

Lena Horne är död

Tänk att Lena Horne levde så länge, som tills igår. Då dog hon, 92 år gammal. men hennes musik finns kvar.

Hon hade en fantastisk röst, men fick ändå inte samma chanser som andra på grund av sin hudfärg. Lyssna på henne i Stormy weather från 1943:

Den här har jag alltid gillat. Och lyssna också när hon sjunger Moon river eller A fine romance. Fina gamla låtar som håller än.

Dessutom var hon en mycket stilig kvinna. Och medborgarrättsaktivist.

Någon gång på 70-talet läste jag en amerikansk deckare som hade Lena Horne på omslaget. Jag minns inte mycket av innehållet men omslaget minns jag precis. Någon som vet vad det var för bok?

Andra bloggar om:

Skrämmande natur?

Idag har vi skrivit om nyheten att det förmodade mordet på Agneta Westlund i Loftahammar förra året troligen är en viltolycka (läs på vt.se). Enligt polisens utredning har hon attackerats av en älg och dödats. En verklig egendomlig händelse, men tydligen kan det ske. Så vitt jag förstår är det en teori, och vet inte än om det finns bevis för det. Polisens presskonferens sker på tisdag.

Det är förstås obehagligt och skrämmande. Jag går mycket i skogen och har aldrig känt mig rädd för djuren där, med undantag för vildsvin som har ökat i antal så mycket på senare år. De är ju kända för att kunna vara aggressiva och farliga om man råkar hamna mellan sugga och kultingar. Men å andra sidan är de väldigt skygga, så det är inte sannolikt att man ser de på dagtid.

Älgar har jag däremot sett och mött flera gånger i skogen och vid vägen, senast nu i höst när vi undslapp närkontakt på vägen hem. En gång på 80-talet när hela familjen var på skogspromenad brakade det till en bit ifrån oss, kanske 10 meter bort, och där stod en älgtjur med stora horn. Han tittade på oss ett tag, och vi tittade tillbaka, lika överraskade vi. Men så vände han sig om snabbt och skuttade iväg. Det var en mäktig upplevelse. Jag tror att vi allihop blev lite rädda något ögonblick, särskilt barnen som var små nog att sitta i kärra. Älgtjuren var så stor och ståtlig, och ingav verkligen respekt.

Vid andra tillfällen har jag inte varit så nära, och jag tror inte att jag mött en så stor älg fler gånger. Ett nästan lite pinsamt minne är från 70-talet när jag enda gången i livet besökte Holmön utanför Umeå och var ute i skogen. Jag hukade för att lätta på trycket i blåsan och precis när jag var klar kom en älgko med kalv och gick förbi en bit ifrån mig. Jag minns att jag höll mig alldeles stilla medan de gick förbi.

Nu funderar jag på om jag behöver vara rädd när jag går i skogen. Nej, det kommer jag inte att vara, men kanske lite mer vaksam. Rädslan är farlig om man släpper den fri, det tror jag, oavsett vad rädslan gäller. Men respekt ska man ha, och sunt förnuft.

En kväll i förra veckan när jag skulle ner till pannrummet ganska sent (man måste gå utomhus till källaren) hörde jag att ett stort djur rörde sig i trädgården, någonstans vid fläderträdet som står 8-10 meter från trappan. Vad det än var så var det ett djur som blev skrämt när jag kom ut för jag hörde att det sprang iväg. Då kändes det obehagligt en stund, eftersom jag vet att vi har vildsvin i närheten. I helgen såg jag att de bökat i jorden på andra sidan vägen.

Andra bloggar om: , ,

Briggen Gerda på besök

gerda1

Det här är briggen Gerda från Gävle under insegling till Västervik ikväll. Det är ett vackert segelfartyg, som drivs av en förening i Gävle. Hon ligger kvar vid Skeppsbrokajen i Västervik till i morgon klockan två, då det är avsegling igen.

gerda2

gerda3

Det är skonaren Linnéa som ligger till höger, på sin vanliga plats.

Tyvärr hade jag bara mobilen på mig när jag fick veta att hon var på väg in.

Klubb Maritim Westerviks sida finns lite fler bilder.

Telegrafering

Idag är det Samuel Morses födelsedag, han som hittade på Morsealfabetet. Det har du förstås redan sett om du använder Google.

När jag var telegrafist i handelsflottan på 70-talet använde jag morsealfabetet för att kommunicera med fastlandet. Långa och korta signaler, i ett ordnat kaos. När jag började på telegrafistutbildningen i Kalmar 1974 trodde jag aldrig jag skulle kunna lära mig det. Men det gick, och jag var riktigt duktig på det ett tag, och tog A-certifikat. Det innebär att man måste kunna sända och ta emot 125 tecken per minut, dvs höra vad som sänds. Det är ganska snabb takt, låter mest som smatter.

På bilden står det förstås Google med morsetecken.
Eva ser ut så här: .  …-  .-

(Punkt = kort signal, streck = lång signal).

Min blogg: -  .-  -.   -.-  .-  .-.  -.  .-  …     ….  —  -  .  .-..  .-..

Är man telegrafist så säger man ”da” för lång signal och ”dit” för kort signal.
Varje kommunikation med en radiostation i land avslutades med da dit-dit-da dit-dit-dit dit-dit-da, eller  -  ..- … ..-. Det sitter i ryggmärgen än.

(Det blir TU SU, en förkortning som betyder ”thank you, see you”).

På västkusten

I natt ska jag sova ombord på en båt, som det anstår en sjöbuse som jag. Båten heter Ibis hotell, eller egentligen Astoria, och ligger vid Gullbergskajen i Göteborg. Här är jag på maritimt styrelsemöte, ett uppdrag jag nu lämnar. Imorgon bär det hemåt till maken och landet igen.

Det är nog ganska många år sedan jag åkte tåg till Göteborg. Idag gick resan över Mariannelund, Nässjö och Falköping. Lite upp och lite ner, fast Västervik ligger precis mittemot Göteborg.
Det är fint att resa genom Sverige så där, och se landskapet susa förbi utanför fönstret. Torp, gårdar, villor, skog och städer.
De hus jag ser från tåget ligger ju så nära järnvägen. Jag undrar varför man bosätter sig så?

Bloggat från min iPhone

Kurt Lundgren är död

Dimman rullar in tillsammans med vemodet, och ändå är det vår…” Så skrev Kurt Lundgren i sin blogg i går morse.

Under något år på 70-talet arbetade jag ihop med honom, när vi båda var anställda på Fojo. Nu är han inte längre i livet. Han dog igår, 64 år gammal.

Innan han dog skrev han inlägget i sin blogg. Tidigt i går morse. Vad som hände sedan vet jag inte.

Kurt Lundgren var en egensinnig man. Om man ska vara snäll, och det vill jag förstås vara idag, så var han en man full av åsikter, och de uttryckte han på sin blogg. Jag har kollat där ibland.

Det är många år sedan vi träffades senast, 23-24 år tror jag. Då var en av sönerna och jag och hälsade på hemma hos honom och hans sambo, min tidigare studiekamrat. En gång, flera år tidigare, grälade vi rejält under en sommarfest i hans trädgård på Öland. Vi var inte alls överens i en sak, och egentligen är det detta gräl jag idag minns bäst. Så kan det bli.