Berlin oktober 2008

Kvinnan i vit kappa står och vinkar åt sin väninna på andra sidan muren. Det är den 23 augusti 1961 och hon står på Bernauerstrasse i Berlin. Tio dagar tidigare har muren mellan öst och väst börjat byggas och den når henne nästan ända upp till hakan.

Den här bilden har jag sett i en bok, och det är först när jag själv står i ett gathörn på Bernauerstrasse och ser på en minnesutställning om muren, kanske där hon stod, som jag börjar förstå det mänskliga trauma som Berlinmuren inneburit. Och det är naturligtvis just därför som minnesutställningarna och minnesplatserna finns, för att vi inte ska glömma. Min son, som bor här i höst, berättar att det verkar vara nästan tabubelagt att tala om kriget och om kommunisttiden, att berlinarna själva inte vill prata om det. Inte så konstigt, med tanke på allt det traumatiska det förde med sig att leva i en först sönderbombad och sedan delad stad.

Minnesutställningen vid Bernauerstrasse. Huset på bilden finns kvar.

Så här ser huset ut idag. Muren gick ungefär där vi står. Fler hus låg här, men revs för att ge plats av dödszonen mellan murarna.

Utställningen är vid den röda pricken. På västsidan fanns ett utsiktstorn, precis som på många andra ställen i det delade Berlin, och västberlinarna och turisterna kunde titta in i Östberlin.

Idag ser dödszonen mellan murarna ut så här. Här har människor flytt mellan öst och väst, och någon har dödats under flyktförsöket vid den här gatan.

Den 9 november 1989. Bild från minnesutställningen.

Augusti 1961 var jag bara ett barn på sju år och minns förstås inget av det som då hände ute i världen. Nyhetssändningarna från november 1989, när muren föll, de glömmer jag inte.

Att muren öppnades den 9 november berodde på att Günter Schabowski, politbyråns presstalesman, i direktsändning i tv sa att beslutet om att öppna gränsen gäller från och med nu. Ett sådant beslut hade diskuterats och planerats i den östtyska regeringen men beslutet var inte fattat. Han sa fel. Men reaktionen blev så stark och människorna bara vällde till gränsstationerna så det var bara att öppna.

Det har redan hunnit gå 19 år sedan glädjescenerna vid Brandenburger Tor och Bornholmerstrasse och jag förstår att de som är unga idag, den generation som växt upp efter glasnost och östblockets upplösning, inte är så medvetna om den gamla Berlinmuren och delningen av Tysklands huvudstad. Men jag, och alla andra som växt upp med kalla kriget och en värld delad i öst och väst, för oss är det inte glömt.

(Vill du bara se på bilder från Berlin så finns de på mitt Flickr.)

Idag är delar av den gamla dödszonen en park som heter Mauerpark och ligger mellan Bernauerstrasse och Falkplatz.

Berlinmuren blev ett klotterplank på den västra sidan. Detta är en rest av den inre muren och som alltså fått sin graffitti efter murens fall.

Berlin har jag aldrig tidigare besökt, däremot både Öst- och Västtyskland på 70- och 80-talet. Men det är nu, i Berlin i oktober 2008, som jag för första gången kan förstå det som varit. Tidigare var det teoretisk kunskap men nu kan jag se det i sitt rätta sammanhang, just här där människor bott och kvarteren delades av, plötsligt över en natt för 47 år sedan. Jag ser på bilderna från tyska landsarkivet, bilderna på människor på ömse sidor om muren, och jag läser om hur familjer och vänner splittrades, i många fall för gott. På andra sidan gatan, vid idrottsarenan, finns delar av den gamla muren kvar. Vi kan ta på den, men det gör vi inte.

Hela den korta vistelsen i Berlin blir en praktisk historielektion där vi rör oss i Europas 1900-talshistoria, i kvarteren där det hände som förändrade människors liv oåterkalleligt och för långa tider. Vi strosar i shoppingkvarteren på Friedrichstrasse, förbi Unter den linden och ner till Checkpoint Charlie. Ingenstans är samtidshistorien så påtaglig som här.

Unter den Linden är fortfarande en vacker gata, en oas mitt i shoppingdistriktet, men också en turistfälla.

Checkpoint Charlie. Nu är det inte på riktigt längre.

Checkpoint Charlie har blivit en turistattraktion, och vi går också dit så klart.

Kvarteren runt Checkpoint Charlie är idag ett minnesmärke, med utställning, museum och inte minst souvenirbutik. Och det öde fält bakom planket, som mellan 1961 och 1989 var ett av världens mest bevakade områden. Här, till ett kvarter från ett annat, flydde människor med sina liv som insats. Många klarade det, andra inte.

Inte långt från Checkpoint Charlie ligger nazistkvarteret där Gestapo och SS hade sina högkvarter, och där människor under Hitlertiden berövades sin frihet, förhördes och torterades åren före andra världskriget. Samma kontrollmetoder men i olika politiska system.

Berlins längsta byggnad. Hitler byggde huset som luftfartsverk. Från utställningen Topographie des Terrors på Niedenkirchnerstrasse.

Huset står kvar på Wilhelmstrasse och används idag av finansministeriet. På den här sidan muren finns minnesutställningen Topographie des Terrors, om nazisttiden, på Niedenkirchnerstrasse.

Fler bilder finns på mitt Flickr.

På Niederkirchnerstrasse finns utomhusutställningen Topographie des Terrors som berättar om Nazitysklands tillkomst och fall. Utställningen är gjord intill de gamla murresterna från Gestapos källare, där de höll förhör och torterade motståndare till nazismen. Här blir historiska fakta verkliga och det handlar om människorna som drabbades så skoningslöst och hårt. Det är en gripande utställning där vi betraktare står stumma eller talar med dämpade röster.

Några kvarter härifrån, på Ebertstrasse, finns ett minnesmonument över de sex miljoner judar som mördades under andra världskriget. Monumentet består av 2 711 upprättstående betongblock i varierande storlek. De bildar ett böljande hav när man ser det uppifrån. I anslutning till minnesmonumentet finns ett museum. I nordvästra hörnet är monumentet placerat ovanpå Görings bunker, som finns intakt. Ett par hundra meter söderut låg Hitlers bunker vid Vosstrasse.

Judiska minnesmonumentet restes 2003-2004.

Arkitektur

Berlin är en charmig stad, trivsam och rofylld, och tycks leva två liv. Det gamla och det nya. Överallt möts gammal och nytt, kanske framför allt i arkitekturen.

De här nya husen har byggts på det område som tidigare var dödszon vid floden Spree, i änden av Reinhardstrasse.

Nytt hus vid floden Spree i närheten av Riksdagshuset. Troligen ingår det i den nya delen av riksdagens hus.

Överallt ser vi de nya husen intill de gamla. Mycket mark gick åt till murens dödszoner och där har nu på många ställen byggts nytt, kanske för att både utnyttja platsen i centrala Berlin och få bort påminnelserna om den tid som varit.

Naturligtvis finns det mesta av Berlin intakt i både Östberlin och Västberlin. Vi rör oss mest i den f d östatsdelen och här ser vi de storslagna kommunistiska monumenten och paradgatorna.

Frankfurter Tor ligger i änden av Karl Marx Allee. Här byggdes bostadspalats för de tyska arbetarna. Karl Marx Allee var Östberlins paradgata nummer ett.

Tv-tornet byggdes på Alexanderplatz 1965-69. Det är 365 meter högt och man kan åka upp till mittkupolen och se sig om över stan. Närmast på bilden är resterna av det Volkshaus som rivits efter en asbestsanering.

(Så här har det sett ut)

Fler bilder av Berlins arkitektur finns på mitt Flickr.

Praktisk turistinformation

Vi rörde oss främst i det gamla Östberlin under våra tre dagar där i oktober 2008. Det är mycket varierande kvarter, allt från fina shoppinggatan Friedrichstrasse till kvarteren med smågator i Prenzlauer Berg till stora boulevarder som Frankfurter Allee och Karl Marx Allee. Det går bra att promenera, trafiken är lugn och alla, absolut alla, respekterar rött ljus, både fotgängare och bilister.

Strandbad Mitte kafé på Kleine Hamburger Strasse. Vi satt granne med paret som har en bäbis mellan sig.

Det är lätt att hitta kafeer att slå sig ner på och alla har uteservering. Vi fikade i en gränd där vi trängdes med träd och parkerade bilar, och det kändes ändå väldigt trevligt. Vi fikade på stora och breda paradgatan Frankfurter Allee, där trottoaren är lika bred som en normal gata, och det var gemytligt och fint. Vi fikade ihop med andra turister och med berlinarna själva.

I Berlin beställer man kaffe macchiato i stället för kaffe latte. Till det åt vi cheesecake i jätteportion och en gång en äppelkaka som var supergod, efter en brötchen med ost och sallad. Sonen tipsade om Bionade, ett mellanting mellan läsk och cider kanske man kan beskriva det som. Den finns i flera smaker och den bästa är ingefära. Mycket läskande och gott.

Priserna på mat och fika är en aning lägre än här i Sverige. Vi åt pizza och pasta för 7-8 € på kvällen och andra huvudrätter kostade 10-14 €.

När man är på semester vill man gärna hitta de genuina kvarterskrogarna som invånarna själva går till och inte bara turistställena. Men det är sällan lätt att hitta. Tack vare sonens kunskaper om Berlin kunde vi ändå äta middag på trevliga kvarterskrogar, även om två av dem var italienska med pizza och pasta på menyn. Maten var jättegod. Bäst var det på restaurangen Bötzow Privat på Linienstrasse i Mitte. Här serverades schnitzel och lammfile och det var nog den bästa lammrätt jag någonsin ätit (inklusive min egen vitlöksspäckade lammstek).

Vi flög till Berlin från Skavsta och kom till flygplatsen Schönefeld. Det var mycket smidigt att ta tåget in till centrum, till Friedrichstrasse station. Gå ut från flygplatshallen och ta till vänster och följ glasväggen till tågstationen. Resan in till centrum kostar 2,80 € och tog ungefär en halvtimme.

Friedrichstrasse station ligger bra till för att se de centrala delarna av Berlin.

Det är lätt och billigt att ta sig fram med S-bahn (stadståg) och U-bahn (tunnelbana) i Berlin. Tågen går på luftbroar på många ställen. En sträcka inom zon A kostade 1,30 € med tvåtimmarsbiljett.

Vi bodde på Hotell Amelie på Reinhardstrasse, tio minuters gångväg från Friedrichstrasse station. Det var ett bra val, främst på grund av läget. Rent och snyggt men lite slitet, till en kostnad av cirka tusen kronor per natt.

Överallt såg vi pågående byggen och renoveringar av hus, särskilt i den centrala delen kring Friedrichstrasse.

Sightseeingbåtarna går regelbundet på floden Spree mitt igenom Berlin.

Man kan också åka cykeltaxi i Berlin (med gjorde inte vi).

Man kan gå en promenad- och cykelväg där muren gått. Den heter Berliner Mauerweg och är tydligt skyltad.

Det gamla riksdagshuset vid Tiergarten är öppet för besökare, men köerna kan vara långa. Det lär vara lättare att komma in på kvällen. När vi var där var kupolen och andra delar stängt för besök så vi hoppade över detta.

Vid Brandenburger Tor skymtar anrika Hotel Adlon. Berlin är fyllt av minnesmärken.

Brandenburger Tor är välbesökt av turister och många låter sig fotograferas ihop med de utklädda soldaterna från USA och Sovjetunionen.

I Berlin köpte jag två böcker om Berlins historia efter andra världskriget. Båda finns på engelska (jag kan inte tyska). ”Berlin 1945-1989” är gjord av Maik Kopleck och är en guide till historiska ställen och beskrivning av dessa, med kartor. ”The Berlin wall” har getts ut av Landesarchiv Berlin och innehåller många svartvita bilder från murens tid plus en dvd med nyhets- och arkivfilmer från samma tid.

Under böckerna ser du kartan Berliner Mauerkarte, som visar var muren gått och de minnesutställningar som finns.

En bra guidebok är ”Top 10 Berlin”. En fördel med den är den lilla lösa utvikningskartan som ryms i fickan och som även har en tåg- och tunnelbanekarta plus en hel del praktisk information.

Karta från utställningen vid Checkpoint Charlie. Det finns många bra kartor att köpa i Berlin, och karta behöver man.

Fler bilder från Berlin finns på mitt Flickr.

En intressant artikel om Berlin i Fokus.