Falkenbergs medeltida historia

Peterbok1Falkenberg är en av Sveriges äldre städer, precis som Västervik. Historien i källdokument börjar på medeltiden, då fanns det en borg ungefär vid Tullbrons fäste på Ätrans östra strand. Rester finns kvar än idag. När jag växte upp och gick i skolan i Falkenberg passerade jag ofta borgruinen men tänkte aldrig på vad det egentligen var som jag såg. Nu vet jag mer.

Peter Skoglund och Mats Dahlbom berättar om Falkenbergs tidiga historia i boken ”Falkenberg i dansk medeltid”, som jag köpte på bokrean i år. Peter Skoglund är fil dr i historia och arkeolog vid Göteborgs universitet, Mats Dahlbom är pensionerad civilingenjör.

Boken är uppdelad i två delar. Del 1 handlar om Falkenbergs, Hallands och Danmarks allmänna och politiska historia. Del 2 handlar om de lokala förhållandena i Falkenberg. Ett ganska smart sätt att dela upp en historiebok, tycker jag. Är man redan ganska bevandrad i den allmänna historien kan man gå direkt till del 2.

Hur som helst är det här en jätteintressant bok, och här och där ganska spännande. Jag har lärt mig massor jag inte visste om min hembygd.

Peterbok2
Det finns en hel del kartor i boken, vilket glädjer en kartnörd som jag.

Halland tillhörde ju Danmark på medeltiden och fram till 1645. Peter Skoglund är min kusin och våra äldsta gemensamma förfäder föddes i Danmark på tidigt 1600-tal, så långt tillbaka som släktforskningen visar.

Den danska tillhörigheten är därför en avgörande faktor i Falkenbergs medeltidshistoria.
I boken konstateras att ”Ätran har skapat Falkenberg”. Man färdades på den tiden på vattnet och vägarna på land följde ofta vattenflöden. Den specifikt lokala delen av boken inleds med vägarna till Falkenberg och broarna över Ätran. En bro har troligen funnits strax söder om Tullbron under medeltiden och på 1700-talet fanns en bro vid Garvareforsen, enligt en karta från 1751. Det är alltså strax innan Tullbron började byggas. Författarna resonerar om vilka broar som kan ha funnits och var. Sådant är intressant. Jag kommer att se på Falkenberg med nya ögon nästa gång jag är hemma.

Ett längre avsnitt handlar om borgen, om dess tillkomst och användning. Men också om utgrävningarna 1885 och 1937-38, vad man hittat och vad fynden berättar. Borgen är en central del av Falkenbergs historia.


Resterna av den medeltida borgen finns kvar. Bild länkad från Wikimedia Commons, foto: Gunnar Larsson.

Den första byn , som senare blev Falkenberg, kallades Ätraby. En gång i tiden fanns det faktiskt två städer här. Gamla Falkenberg och Nyfalkenberg. Gamla Falkenberg, som var den ursprungliga bebyggelsen, låg runt St Laurentii kyrka och var avstyckat från Stafsinge socken. Nyfalkenberg låg ovanför Garvareforsen och hörde förmodligen först till Vinbergs socken. I Nyfalkenberg fanns en kyrka med namnet Sta Gertruds kyrka (precis som här i Västervik). I boken redogörs i detalj för de båda städernas utbredning och utveckling. Så småningom växte de ihop. Att det var två städer från början kände jag inte till tidigare.

Det finns mycket mer att läsa i den här boken. Jag är så glad att jag har den.

Han har lämnat rummet

Railis_tavla

Den här textiltavlan hänger i mitt vardagsrum. Den heter ”Han har lämnat rummet” och är gjord av textilkonstnären Raili Mannerla 1981.

Hennes sambo och livskamrat Rune Engelbrektson har lämnat både rummet och tiden. Idag har vi tagit avsked av honom vid begravningen i St Petri kyrka i Västervik. Han gick bort den 8 mars.

Raili Mannerla och Rune Engelbrektson var inte ett par då, i början av 80-talet, när hon skapade den här tavlan. Men idag talar den till mig. Rune har lämnat rummet.

Rune Engelbrektson var kulturskribent i Västerviks-Tidningen, en arbetskamrat.

Det blev en fin begravning i en säkert fullsatt kyrka. En ståtlig begravning, sa en av begravningsgästerna på väg ut ur kyrkan. Jag tror att Rune fick den begravning han själv önskade, med mycket och vacker musik.

I augusti 1995 träffade jag Rune första gången. Han var då nyinflyttad och nyrekryterad som kulturmedarbetare i Västerviks-Tidningen. Jag gjorde en intervju med honom, till den artikel som skulle presentera honom för läsarna. Sedan har vi haft en hel del med varandra att göra under årens lopp, särskilt de år då jag ansvarade för kultursidorna.

Att han varit sjuk periodvis vet jag, men inte hur illa det var. Rune har funnits så länge, kommit och gått på redaktionen. Man vänjer sig vid en människa, tar lätt varandra för givna.

Så sent som veckan före sin död medverkade han i tidningen. Det är tomt efter Rune nu.

Vart går vägen?

Borso2

I söndags hade vi rekordvärme och strålande vårsol. Då var det vackert ute på skogsvägarna.

Den här vägen går mot Mörkvik och Borsötorpet, två gamla torpställen som inte längre är i bruk. De låg under Helgerum från 1844 till in på 1900-talet. Deras livstid blev alltså inte så lång. 1935 revs båda torpen.

Säkert något hundratal människor hann bo här ute i skogen under de decennier som torpen fanns. Torpen ligger ungefär en halv kilometer från varandra och ibland går familjerna ihop. Den ene torparens son blev dräng hos den andre. På slutet var det en familj som hade båda torpen.

I torparnas historia ryms både glädje och sorg, så klart. Men jag kan också känna ett stort vemod när jag läser om dem i husförhörslängderna. Särskilt de två föräldralösa bröderna Jonasson som tidigt miste sin far och sedan sin mor. Och jag undrar vart rymlingen, den gamle Olof Persson, tog vägen och varför han rymde. Den yngste som bodde i ett av torpen var flickan inga-Britt som föddes på Mörkvik 1928. Ett år senare flyttade de siste torparen härifrån.

Läs mer om torpen och torparfamiljen på min Västrumsida.

Båda torpen är skyltade av hembygdsföreningen, och det finns lite rester kvar.

Borso3

Borso1