Att hitta den rätta vägen

Igår gick vi till brevlådan för att hämta posten men kom inte hem förrän tre timmar senare, för vi tog en liten sväng i skogen. Det blev till slut en ganska stor sväng.

På landet finns det många spår kvar i landskapet från förr i tiden. I flera år har vi funderat på att leta oss fram på den gamla vägen som en gång gick från Helgerum till ett torp som hette Sjövik. Torpet finns med på den gamla generalstabskartan från 1883. På samma karta finns en liten fyrkant betydligt närmare vårt hus, i kanten av ett gärde som kallas Turkietgärdet. Kanske för att någon tyckt att det liknar Turkiet till formen.

1883blogg

Sjövik är den röda pricken till höger på kartan. Vi bor vid den blå pricken till vänster. Siffrorna 1 och 2 är samma som nr 1 och 2 på nästa karta. Vid nr 1 kan det ha funnits ett torp men vi vet inte vad det hette. Vid nr 2 gjorde vi en intressant upptäck, se längre ner.

1943utsnittAblogg

Det här är den ekonomiska kartan från 1943, och den verkar vara ritad på en flygbild. (Klicka på den för att se den i större format.) Den svarta linjen till vänster är landsvägen som byggdes på 60-talet. Den är lite darrig för jag har ritat den på fri hand, och den fortsätter ut ur bilden till vänster. Den rödprickade linjen är den gamla vägen till Sjövik och som finns utritad på den här kartan. För att komma till Sjövik skulle vi ha fortsatt den rakt fram men vi vek av till höger där den grönprickade linjen börjar. Då kom vi ner till vattnet och trodde att vi var ungefär vid Sjövik. Den turkos prickade linjen visar hur vi sedan gick hem via Stenbo. Eftersom vi bara skulle gå till brevlådan hade vi ingen karta med oss, vilket vi borde ha haft.

1

Här är vi ungefär vid nr 1 på kartan. Här ska det alltså ha legat en byggnad, troligen ett torp, på 1800-talet. Kan det vara detta som är resterna efter torpet? Intill här finns någon slags skjutplats för jägarna. Bräderna är nog mer sentida rester. Jag vet inte vad detta torp kan ha hetat, om det ens var ett torp. Men det bodde mycket folk här på Helgerum på 1800-talet så det är inte orimligt. Jag har tittat i husförhörslängderna från mitten och slutet av 1800-talet men kan inte riktigt förstå vilket det skulle kunna vara. Kan det vara backstugan Lillsundet? Där bodde änkan Maja Lena Andersdotter och dottern Lovisa på 1850-talet. Torpet Sjövik, som också kallades Mattje, fick byta namn till Lillsundet på 1890-talet, så backstugan kanske låg i närheten av det. Och en stuga som heter Lillsundet borde väl ligga vid vatten?
Kan det vara Skyttetorpet? Där bodde en statarfamilj på 1850-talet. Det fanns också ett torp som hette Rosenvik, om det kan vara det? Kanske är det någon som vet mer om detta?

2

Vi hade först bara tänkt att gå hit för att se om vi gemensamt kunde se spår av det torp eller annat hus som ska ha legat här. Sedan ville jag visa maken att man kan se rester av den gamla vägbanken i kanten av Turkietgärdet och så började vi följa den.

3

Vägbanken är tydlig men det är länge sedan den användes som väg för det växer mycket sly och träd på den idag.

4

Turkietgärdet här är ett långsträckt gärde och mitt i löper ett rakt dike. Precis när man kommit in i skogen vid änden på gärdet går den gamla vägen på en fin gammal stenbro. Diket från gärdet verkar fortsätta in i skogen, det är nog ett par meter djupt och drygt en meter brett.

5

Det är lätt att se hur vägen fortsätter in i skogen.

6

Här har nog vägen använts en bra bit in på 1900-talet som traktorväg, det är tydliga spår och utdikat.

7

Plötsligt går vi rakt på resterna av en husgrund mitt i skogen. Det syns direkt att det inte är en gärdsgård. Detta är vid nr 2 på kartan och 1943 fanns huset intakt eftersom det är med på kartan. Det här måste ha varit en lada, kanske en hölada som stått för sig själv. Stubbkärr som syns på kartan nedanför ladan ser vi inte, förmodligen har det torkat ut, kanske genom dikning.

8

Husgrunden sträcker sig kanske 20-25 meter utmed den gamla vägen. Här står jag inne i ladan.

9

Efter ett par hundra meter är vi framme vid den södra änden av Flivikedalsgärdet, det långa gulmarkerade gärdet där vår väg övergår från röda till gröna prickar. För att komma till Sjövik skulle vi alltså ha gått rakt fram här men det visste vi inte, utan följde kanten åt höger i stället. Det såg ut som om det gått en väg här.

10

De här granarna är planterade någon gång på 1900-talet, tror jag. Kanske t o m efter den flygbild togs som är underlag för 1943 års karta, för då verkar  det vara ett öppet fält. granplanteringen är ungefär från där vi viker av åt höger tills man kommer fram till Nedre Mörkekärr, där fältet öppnar sig igen.

11

Tvärs igenom Flivikedalsfältet skär ett djupt och brett dike. Nästa gång får vi ta oss mer åt vänster och leta efter en övergång över diket.

12

Det finns ingen chans att ta sig över på den här hala spången. Två telefonstolpar och en planka ovanpå. Då får man ha extremt god balans.

13

Lämningar från någon gång på 1900-talet, förmodligen från dikesgrävningen.

14

Vi har tagit oss över diket på en bro i änden på gärdet och sedan gått tillbaka en bit, och så in i skogen (som den grönprickade linjen visar) där vi tror att den gamla vägen gått. Men här finns det ingen tydlig vägbank, utan det är mer som en bred stig. Efteråt har vi sett att det inte alls var den väg vi trodde här.

15

Här är det mer sankmark och vattenpölar.

16

Nu står vi vid Stenbovikens norra strand, vid nr 3 på kartan, fast vi trodde att vi skulle vara vid Sjövik. Men utsikten var fin och vårvattnet porlade i bäcken så det gick ingen nöd på oss. Det är Järö vi ser på andra sidan.

17

Vi förstod ganska snart att vi skulle kunna ta oss hem över Stenbogärdena. De ligger som på ett pärlband mellan Nedre Mörkekärr och landsvägen.

Nästan tre timmar tog det och 10 000 steg blev det på stegmätaren. Men det bästa var upplevelsen att ta sig fram i skogen och hitta spår av tidigare liv här och där. Det blir fler turer, och ganska snart ett mer seriöst försök att hitta till Sjövik, tror jag.