Vintermarmelad

Det blev ett marmeladkok ikväll, eftersom marmeladförrådet i kylen börjar sina. I frysen har jag ännu kvar en hel del av sommarens skörd. På sommaren orkar jag inte stå i köket så mycket.

marmeladkok1

Ikväll gjorde jag två mindre satser, med helt olika ingredienser. Men i båda marmeladerna ingår citron och lite lime.

Den ljusa marmeladen är gjord på rabarber smaksatt med lite hallon och en matsked rom. Jag lät den vara förhållandevis sur, alltså höll igen lite med sockret.

Den mörka marmeladen är gjord på mest mullbär, med tillskott av blåbär och vita vinbär. Smaksatt med vanilj. Underbart god blev den, mild i smaken. Mullbär är så himla gott.

marmeladkok2

Det kan se mycket ut i grytan men det kokar ihop rejält eftersom det ska koka ganska häftigt för att det ska bli marmelad och inte sylt. Därför gör jag flera marmeladkok om året, ett par burkar går snart åt. Det blir det olika smaker varje gång. Jag har aldrig gjort samma sort två gånger, tror jag.

Något recept har jag inte, jag provar mig fram, både med socker och med koktid. Bären och frukten mäter jag inte heller utan tar så att det blir lagom mycket i en gryta. Innan jag häller upp marmeladen på varma burkar gör jag alltid ett marmeladprov, alltså häller upp ungefär en tesked från grytan på en tallrik som får stå i kylskåpet några minuter. Har smeten stelnat då, är marmeladen klar.

All marmelad behöver pektin. I citron och lime finns det mycket pektin, och även i till exempel vinbär och lingon. Oftast har jag lite skal av lime eller citron i marmeladen, men inte alltid.

Några tusen år av liv och död

För kanske 3000 år sedan bodde det människor där jag bor nu. De levde på bronsåldern och ligger begravda här omkring. Ett mindre gravfält och några enstaka gravar har jag tittat på i dag, med grannen som kunnig guide.

Man kan knappast undgå historien när man bor som vi gör, i en mycket gammal kulturbygd. Hela Tjust vimlar av fornminnen, tror jag. Att det finns bronsåldersgravar alldeles intill våra hus här, det har jag vetat om ett tag. Och jag har många gånger tänkt att jag ska leta upp dem. Idag blev det av, tack vare att jag mötte grannen vid brevlådan och vi kom att prata om det. ”Vi kan gå och titta nu” sa han. Så klart jag gjorde! Så bra! Så intressant och roligt! Tack!

Enligt Riksantikvarieämbetet är gravarna runt om här från bronsåldern, cirka 1800-500 f Kr. Det är ganska många år sedan. Gravarna är både runda rösen och mer avlånga i ungefär öst-västlig riktning.

0522

På en större åkerholme som består av berg och sten med träd och undervegetation ligger den högsta gravhögen, högt uppe på berget. Det är ett stort röse och vi tror att här har nog den mest prominenta personen i bosättningen begravts.

0524

Från gravhögen har man en magnifik utsikt över omgivningen. Givetvis betydligt bättre utsikt förr, när det inte växte tall och sly här.

0520

Lite längre ner på bergknallen ligger ytterligare en grav, och så troligen några till. Alla är inte så lätta att identifiera för stenar har nog tagits bort, antingen som byggnadsmaterial i äldre tider, eller så kan de ha flyttats vid avverkning.

0530

Åkerholmen är inte en enda bergstopp utan flera små bergknallar, med svackor och delvis öppen mark emellan.

0535

De här stenarna har någon lagt hit för några tusen år sedan, för att begrava någon som kanske var en familjemedlem.

0558

På andra sidan vägen en liten bit in i skogen finns ett mindre gravfält med flera gravrösen.

0538

Intill detta gravfält finns på en plats en samling stenar som kanske har fungerat som någon slags samlingsplats. Flera stenar är placerade i ring med en enda sten i mitten. Några stenar har flyttats härifrån, bort från ringen. Det kan ha skett på senare tid för här har man avverkat flera gånger. Detta är inte markerat som fornlämning hos Riksantikvarieämbetet, det är bara en teori vi diskuterade idag. Kanske är den rätt, kanske inte. Kanske är det resterna av en domarring, alltså en rund brandgrav från slutet av bronsåldern.

0550

Ett par av gravarna är mer avlånga än runda.

RAAkarta

På Riksantikvarieämbets hemsida Fornsök finns en karta med alla fornlämningar. Här syns det att det är ganska gott om dem i Helgerum. De vi tittade på idag ligger en bit från vägen. De här fornlämningarna är registrerade på 70-talet.

Det är inte nog med bronsåldern, för på denna åkerholme och i skogskanten i närheten finns lämningar från senare tid också, ända in på 1900-talet.

Om trakten här har varit bebodd kontinuerligt sedan bronsåldern har jag ingen aning om, men att det varit så sedan medeltiden är dokumenterat. Om man då bodde precis här, eller en kilometer bort, vet jag inte. Rumma, som ligger ett par kilometer härifrån, var sätesgård på 1400- och 1500-talet, och lite senare tillkom Helgerum. Kanske bodde en del gårdsfolk i utkanten av byarna, precis som man senare bodde i torp ute i skogen. Kanske bodde någon på den här åkerholmen på 1000-talet, eller för 500 år sedan. Då var närheten till havsviken bättre, det var mer öppet land mot vattnet då tror jag. Då fanns ju inte heller landsvägen som nu lägger hinder i vägen  mot sjön. På ett ställe på åkerholmen kan kanske ett boningshus ha stått en gång. En rest av en gammal mur finns kvar.

0517

På andra sidan muren är det plan mark ungefär i höjd med murens överkant, förmodligen är det delvis utfyllt. Kanske är muren bara från en lada eller något annat? Men jag tänker mig att det borde vara ett boningshus för att muren är så tät och stabil. Fähus placerade man kanske där det gick på plan mark och lador hade nog inte så tät grund som denna. Vi spekulerade i om det kan ha varit ett hus med ett avträde på kanten. Det ser ut som någon slags avsats där. Det skulle verkligen vara roligt att få veta vem som byggt detta och varför. Och om det är 1800-tal eller 1200-tal, eller från någon annan tid.

0531

På flera ställen här finns det också grävda diken. Inte särskilt djupa, några decimeter bara. Det är inga raka 1800- och 1900-talsdiken det här, utan de slingrar sig fram och omgärdar på vissa ställen en mindre plan plats med några stenar. Kanske platser för lador, som man vill hålla torra och därför dikat ut.

0536

På åkerholmen kan vi också se flera stigar och en öppen plats där stigarna korsar varandra. Den här stigen används nog lika mycket av rådjur och räv som av människor idag.

0545

Över den lilla bäckfåran har någon en gång för länge sedan byggt en fin liten stenbro.

Det känns som om det skulle kunna ha legat några hus här, kanske en gammal mindre gård. För det är som gjort för flera små byggnader. Hur det verkligen var får vi nog aldrig veta.

0539

På en stenhäll i skogen finns den här stensamlingen, som vi tror är ett rågångsmärke.

0542

Innan den nuvarande landsvägen byggdes på 60-talet gick den gamla vägen mot Borsösund här. Vi anar den trädallé som nog en gång stått utmed vägen. Den stenlagda vägbanken finns kvar.

0547

Vägen har vikit av ner mot gärdet och en vattentäkt. Här fanns förr en brunn där gårdens vatten hämtades varje dag, långt in på 1900-talet.

0552

En annan lämning från 1900-talet är planken från den trädkoja som de som för länge sedan är vuxna lekte i för flera decennier sedan. Bräderna är fortfarande kvar uppe i tallkronan, som har växt upp i himlen sedan dess.

Det enda som vi vet är belagt av allt detta är bronsåldersgravarna, som har registrerats och beskrivits av Riksantikvarieämbetet 1978. Och det som är rester från 1900-talet. Resten vet vi inte något om egentligen, utan det är mest funderingar.

Text och bilder har jag också lagt in på min hembygdssida om Västrum, där det finns mer att läsa om socknen.

Vi var lika gamla

Kan jag skriva ett minnesord 34 år för sent om en människa jag aldrig kände? Ja, jag måste nog göra det. Jag tänker på henne så ofta.

Detta handlar om en annan Eva Johansson. Vi var lika gamla. Den andra Eva Johansson har nu varit död i 34 år.

Den vintern var det halt på gatorna i Västervik. Den andra Eva Johansson körde bil förbi Kvännaren i Västervik på morgonen, åkte av vägen i en kurva och förmodligen skadades bilen då. Senare på dagen var hon på samma plats för att visa någon var det hänt, vad jag minns ska det ha varit någon från försäkringsbolaget. Det var fortfarande halt och då kom det en annan bil som fick sladd och körde på henne. Hon förolyckades.

Alltid när jag passerar den här kurvan tänker jag på henne, fortfarande efter alla dessa år.

Vi var lika gamla och med samma namn. Jag var ganska nyinflyttad i Västervik från Kalmar och när olyckan blev omskriven i tidningarna där nere hörde vänner av sig och ville kontrollera om jag levde. Det gjorde jag. Men inte hon.

Jag har ingen aning om vem den andra Eva Johansson var. Om hon hade familj, vad hon jobbade med, var hon bodde.

Tanken på det som hände där har fått mig att vara mer försiktig i vintertrafiken än vad jag kanske annars skulle vara. Hon är en påminnelse för mig om att anpassa farten till väglaget och inte ta för givet att inget händer mig.

 

30 år sedan snökanonen

Idag, den 4 januari, är det precis 30 år sedan vi hade värsta snöovädret som jag varit med om. Det var nog första gången man talade om den ryska snökanonen. Det blåste hårt från nordost in mot nordöstra Småland och vinden förde med sig mängder av snö. Läs om detta på SMHI.

Jag jobbade då som reporter på Västerviks-Demokraten (som sedan bytte namn till Nyheterna). Min äldste son var åtta månader gammal och hans pappa var föräldraledig. Demokratens redaktion var liten, vi var bara tre reportrar då.

Redan dagen innan, torsdagen den 3 januari, var stormen på väg och SMHI hade varnat för stormbyar och snö. Jag gjorde då ett par artiklar om konsekvenserna av väderläget:

4jan1

bygg

Vi bodde på landet, då som nu, dåvarande maken och sonen och jag, men då en halvmil utanför stan. När jag körde hem på kvällen blåste det och det hade börjat snöa, men inte så farligt. Jag var ju tvungen att ta mig hem. Nästa dag skulle jag jobba igen, men då var vi insnöade och det gick inte att komma in till redaktionen i stan. Vägen var totalt avstängd, det hade kommit åtskilliga decimeter snö under natten.

Nästa dag, på fredagen, snöade det oavbrutet och jag minns att jag tänkte ”hur mycket kan det snöa?”, ”vad händer om det kommer flera meter snö, om det inte slutar?”. Ja, det var oroande. Vi tog oss inte ut genom dörren den dagen men vi hade mat hemma och värme så vi led ingen nöd.

Jag fick jobba hemifrån, och ringde runt till olika ställen och kollade läget, bland annat i skärgården:

klipp1
Klicka på bilden så kan du läsa texten.

Stan låg nästan öde, det var svårt att ta sig fram och inte många som kom och handlade. På ön Äskeskär satt Bengt Mattsson med en femårig dotter och väntade på att stormen skulle bedarra. Lotsningen på Idö ställdes in, sikten var för dålig. En del resenärer fastnade i bilar på vägar som snöade igen och fick tillbringa natten där.

Många var liksom vi insnöade. Någon på redaktionen måste i alla fall ha tagit sig till stan för vi hade bilder, och flera artiklar om snöovädret.

Jag tror att det fortsatte snöa även på lördagen och det ska ha kommit närmare två meter snö under dessa två dygn. Värst var det här söder om Västervik, men en stor del av ostkusten drabbades. Sonens pappa fick kliva ut genom köksfönstret för att ta sig ut på lördagen, det gick inte att öppna dörren.

På söndagen hade stormen bedarrat, solen sken och vägen var plogad. Då gick vi ut på promenad med grannarna och med våra barn i barnvagn. Snövallarna var flera meter höga:

6jan

På tidningen Land kan du läsa mer om detta snökaos.

Två år senare, i januari 1987, kom en liknande snökanon, med meterhöga drivor. Då var vi också insnöade ett par dagar.

Vi pratar fortfarande ibland om de här två snövintrarna, de glömmer man inte.

Electrolux – tio år har gått

Luxgravsten2

För tio år sedan genomfördes nedläggningen av Electrolux dammsugarfabrik i Västervik. Nedläggningsprocessen varade i över ett år. Den 12 februari 2004 kom det första beskedet. Den 31 mars 2005 upphörde verksamheten.

Nu har jag skrivit några artiklar i Västerviks-Tidningen för att uppmärksamma att det gått tio år. Det handlar om nedläggningen och om hur det gått för några av de tidigare fabriksanställda.

Vid tiden för nedläggningen var jag allmänreporter på VT och skrev en hel del artiklar om detta, utifrån olika vinklar. Det handlade om hur man kan och kunde hantera en sådan här kris, vad följderna skulle kunna bli och hur det var för de anställda. Flera av de artiklarna samlade jag sedan på min hemsida. Där finns också ett tidigare opublicerat vittnesmål om arbetet inne på fabriken.

Man ska förstås inte rota för mycket i det gamla utan gå vidare mot det nya. Men Electrolux var den största privata arbetsplatsen i kommunen, med 520 anställda, och nedläggningen berörde oss alla, även vi som inte arbetade där. Det finns fortfarande en medvetenhet om Electroluxfabriken och dess roll i Västervik, ”gamla luxare” är ett känt och fortfarande använt begrepp.

Bilderna här är mina egna, tagna i mars 2004.

Lux1

 

 

 

 

Nyårsdagen 2015

I år är det tio år sedan jag startade min blogg och de flesta, men inte alla, nyårsdagar har jag fotograferat min omgivning just denna dag. Det är många vackra vinterdagar som dokumenterats. Morgonfrost och solgnistrande snö är snyggt.

I år var det ett ganska trist landskap, även om solen sken några timmar mitt på dagen. Snön som legat under de kalla dagarna sedan jul har nu till stor del smält bort och landskapet mörknar igen.

1
Utsikten är som vanligt magnifik över Landviken förstås.

2
På körvägen till huset var det blöt blankis på förmiddagen. Kanske har det smält lite mer i eftermiddag.

3
Snön smälter bort. Den kommande blåsten under det närmaste dygnet innebär nog att det är snöfritt snart.

4
Det var dags att fylla på med ny ved i pannrummet, fyra sådana här lass blev det. Det räcker kanske till trettonhelgen.

5
Vid lampan i pannrummet surrade en geting. Ska inte de vila så här års?